De senaste åren räknar jag kallt med förlust när Brighton står på andra sidan.

Så är det bara.

Jag räknar även med de misstag som United bjuder på för att ge Brighton segern. 

1-2 på sydkusten var inget överraskande överhuvudtaget. 

Allt är precis som väntat – som vanligt.

Men man vänjer sig fan inte. 

Jubel!

• Ett mål! Fint också – från Mazraoui till Amad och väl värt ett mål även om Brightonförsvarare styrde in den. 
• Även den bortadömda fullträffen var frukten av ett Unitedanfall ur den gamla skolan. Nu kanske jag överdrev när jag skrev det under rubriken “jubel” eftersom VAR tagit bort just den delen av fotbollsupplevelsen. Även om det känns som att agera jukebox på repeat att gnälla på VAR så kan jag inte låta bli att dra upp det igen. 
• Bortastödet. Alltid så underbart att höra. Det glädjer åtminstone lite efter en sån här smärtsam käftsmäll. 

Hatar:

• VAR. Vedervärdigt, En styggelse. Bort med eländet så fort som möjligt. Det är så sanslöst vidrigt. Visst, det är solklar offside, men ingen vid sina sinnens fulla bruk hade tyckt att det skulle dömas bort om inte VAR funnits. 
• Lika magiskt som det är att avgöra på stopptid, lika smärtsamt är det att drabbas av det. Och United har under det senaste decenniet drabbats av det allt oftare. 
• Att det inte heller var en oförtjänt seger för Brighton. Det ska inte vara så här, men så är den bittra sanningen. United är ett lag för platserna 5-8. Då förlorar man på sydkusten. 

Underpresterar:

• Offensiven. Utan en utpräglad anfallare blir givetvis anfallsspelet lidande, men det borde gå att skapa mer ändå med tanke på den uppsjö av kvalité som finns. 
• Defensiven så klart i flera lägen. Vid första målet hamnar Maguire fel, men samtidigt är en ännu större fråga vad Casemiro pysslar med när han bara tittar boll. 
• Rashford. Alltid. Gör aldrig mål längre. Skapar ingenting. Ser bara allmänt uppgiven ut. Men ten Hag verkar ha oändligt med tålamod med den forne storanfallaren. 
• United på fasta situationer. Och det sista målet ska vi inte prata om … eller det ska vi: Hur i herrans namn kan åtta fullblodsproffs titta boll och glömma bort tre motståndare i det läget?! Obegripligt. 

Frågetecken:

• Bruno utbytt i det läget? Ytterst märkligt.
• Går det verkligen att spela Mount och Bruno tillsammans? Oavsett om Fernades lirar “falsk” anfallare? Jag är tveksam. När han lämnade matchen i paus skapade vi mer framåt, men tappade samtidigt en del kontroll på mitten. 

… and finally:

• Vi lär få vänja oss vid den här typen av matcher även under den här säsongen. Erik ten Hag har fått förtroendet att vara en del av det “nya United” och nu är det upp till honom att ge oss en trupp och prestationer med hopp om framtiden. Än så länge kan vi åtminstone se embryon till ett mer homogent spel och mer taktiskt tänk i många situationer. 

Managern sa innan matchen att United inte var redo.

Men vi var redo.

Matchen såg ut precis som man som luttrade supporter förväntat sig – men med ett aningen otippat avslut.

1-0 i premiären mot Fulham var egentligen allt man kunde kräva av United.

Ögonbrynshöjare:

• Zirkzees avslut. Jag var nog inte ensam om att först tro att det var McTominay som gjort målet – men på reprisen kunde vi se hur påpassligt och fenomenalt holländarens avslut var. Det lovar gott! 
• Maguire varnad – för filmning! Nu har man sett allt! Rätt dömt var det också. 

Unitedklass:

• Jag är ända sedan Gary Nevilles sista dagar tveksam till alla högerbackar som visar upp sig i Unitedtröjan. Man har blivit lurad så många gånger att vi den här gången hittat en värdig ersättare. Men vi kan säga så här: Mazraoui gjorde inte bort sig. Han imponerade dessutom lagom efter bara några dagar på sitt nya jobb. Satte ribban perfekt, således.
• Casemiros offensiv. Fortsatt fenomenal på att vara först på frisparkar och hörnor. 
• Harry! En koloss denna premiärkväll! Det trodde jag inte 2022 att jag skulle skriva 2024. 

Inte vad man förväntat sig:

• Lisandro såg blekare ut än han brukar göra, va? Sålde sig ordentligt i andra halvlek och lämnade Maguire åt sitt öde. Skärpning! 
• Bruno Fernandes avslut var otroligt beskedliga. Borde ha gjort åtminstone ett mål. Kanske två. 

Fortfarande frågetecken:

• Marcus Rashford fick obegripligt nog chansen från start igen. Och fick spela evinnerligt länge – trots att han fortfarande är bara en skugga av den spelare han var under 22/23. Slutminuten visade verkligen hur lågt självförtroende han har: I stället för att bestämt avsluta slog han en halvdassig passning till Garnacho (vars avslut var bedrövlig). 
• Casemiros defensiv. Meningen är ju att en spelare i hans roll ska kunna ge Mainoo fritt spelrum att tvåvägsspela, men brassen är inte på den nivån. 
• Mason Mount huffar och puffar runt om i mitten och är viktig i presspelet. Men vad annars erbjuder han? Vilken roll ska han ha? Första gången han syntes i bild var när han fick gult kort efter knappt 20 minuters spel. 

… and finally:

• Brighton borta kommande helg lär bli en ordentlig värdemätare. Och då kan inte Erik säga att United inte är redo än. 
• Var United kommer att sluta den här säsongen? Jag vill inte påstå att jag är optimist utan tippar på en plats runt fjolårets åttonde. Allt ovanför skulle vara en framgång. 

Bland det bästa som finns är att inleda en säsong med en Shield-match.

Man får se nyförvärv, hur laget ligger till – samtidigt som resultatet inte spelar någon större roll.

Derbyt mot City gav faktiskt fler svar än frågor och jag känner åter en försiktig optimism inför Premier League.

Vilket man alltid kan göra innan det börjat.

Hjärta!

• United var överhuvudtaget inte i närheten av att bli krossat. Tvärtom, eller nej. Men ändå: United var det bättre laget och borde ha vunnit innan straffarna.

• Garnachos inhopp. Under fjolåret växte han ut till en av nyckelspelarna i laget och han fortsatte på den inslagna vägen. Är fortsatt den spelare som får pulsen att öka mest hos supportrarna, och med ytterligare en säsongs rutin i benen kan han förhoppningsvis ta nästa kliv i utvecklingen. Då blir han inte bara en av lagets bästa – utan en av ligans.

• Bruno Fernandes som falsk nia. En genomgående strålande insats av kaptenen som var stundtals magnifik. Passade alldeles utmärkt i sin roll.

Tummen upp:

• Även Amad Diallo växte, om än inte lika mycket, under förra säsongen och har imponerat under USA-turnén. I första halvlek var han det största offensiva hotet på Wembley och borde givetvis ha skjutit istället för att försöka hitta Mount. Bör vara given på fredag.

• Andra halvleken: City hade inte mycket offensivt förrän kvitteringen. Dessförrinnan hade Bruno ett strålande offsidemål, ytterligare en djupledslöpning med avslut och Rashford sitt stolpskott.

• Ännu en akademiprodukt – ännu en debut. Den här dagen glömmer aldrig Toby Collyer.

• Jag vill inte jinxa något, men visst såg det ut som att det var ett mer samspelt och väloljat United vi såg mot City? Det fanns en trygghet i spelet som vi inte såg särskilt ofta under förra säsongen.

Tummen ner: 

• Jonny Evans straff. Vad farao var det för något? Som en slags panenka med kraft? Fullkomligt obegripligt tillslag.

• Rashfords form. Ser än en gång ut som i fjol. Okej, han kom till två fenomenal lägen, men var allt annat än klinisk. Även i spelet saknades övertygelsen. Jag blir ytterst förvånad om det inte blir Amad och Garnacho på kanterna mot Fulham.

• Jadon Sanchos insats. Vad gör han ens i truppen? Kan man inte skänka bort honom? Hela han utstrålar “jag bryr mig inte”. Jag var helt övertygad om att han skulle ta en straff och lika övertygad om att han skulle missa den.

• Matchtröjorna! Herregud! Med reklam på ryggen! Blä.

Frågetecken:

• Enda nyförvärvet, holländaren Zirkzee, fick se hela matchen från bänken. Det ska bli intressant att se hur ten Hag tänker använda sig av honom under säsongen.

• Mason Mount har en av sin karriärs viktigaste säsonger framför sig. 25-åringens första insats gav dock inga klara svar på vad han tillför United – eller vilken position han bör hänga på.

… and finally:

• AWB är borta och jag kommer att sakna hans bläckfiskliknande brytningar, men inte mycket annat. Samtidigt är de Ligt och Mazraoui på väg in. Jag väljer att tänka att det är bra deals och inte undra varför FC Bayern väljer att göra sig av med dom. Nu bygger vi en trupp för framtiden!

• Fulham hemma i premiären. Kan vi få en repris på premiären från 2006, tack?

• Yoro och Højlund är borta ett bra tag, men vad jag kunde se från Wembley så höll alla som spelade. Alltid något.

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba. Som femma återfann vi en holländare: Donny van de Beek.

Strax utanför pallen hoppade den pianospelande chilenaren Alexis Sanchez in.

I dag plockar vi fram listans andra mittback. Mannen som hatar den grekiska civilisationen.

3) Harry Maguire – 1 miljard, Leicester 2019. 

Säsongen 2023/2024 är över. Det innebär att Harry Maguire varit i United i ett halvt decennium. 

Med tanke på vad Sheffieldsonen hade åstadkommit med Leicester var det egentligen bara den enorma prislappen som förvånade när United och Solskjaer slog till och gjorde Harry Maguire till tidernas dyraste mittback. 

Föga anade man hur hans status skulle se ut fem år senare, när han under en lång tid blivit en driftkucku över hela världen. 

Kunde detta ändå ha slutat på något annat sätt?

Efter Rio-Vida-tiden hade United problem att hitta ett liknande partnerskap i mittlåset. Smalling-Jones inledde på 10-talet den epok som än i dag pågår: Förbannelsen över mittbackar i United. Pojkarna gick sönder till höger och vänster och medan Smalling hittade nya rehabrum i Rom blev Jones fast i sitt – och till slut vräkt. Att United behövde förstärka defensivt var tydligt då spelare som Lindelöf och Rojo inte alls blev de stöttepelare klåparna med checkarna trodde och hoppades.

När Ed Woodward och Ole Gunnar Solskjaer slog sina huvuden ihop och kom fram till att Harry Maguire var mannen att leda United in i 2020-talet var det egentligen inte ett helt hopplöst företag på förhand. Visst var prislappen enorm, och vi får ta med att det var United i beräkningen. Maguire hade imponerat i både Hull och Leicester och etablerat sig i landslaget och sågs som en ledare av det klassiska, brittiska gränssnittet. En miljard (som betalade för Leicesters nya träningsanläggning) är numera som 100 miljoner kronor var för 10-15 år sen, men på en mittback? Var inte det lite galet?

Jo.

Och det skulle visa sig bli en enorm missräkning.

Detta även om det skrivs som en ”katastrof” när Harry missar FA-cupfinalen mot city 2024 har de fem åren som passerat varit till stora delar en mardröm för honom. Under ett halvt decennium har Maguire i princip varit en driftkucku i United. Mest beroende på att han inte varit tillräckligt bra för att vara kapten för en klubb av Uniteds storlek. Vi ska minnas att han kommit in i en turbulent tid i Uniteds historia (det hade nog varit lättare att skriva på för Fergie, säg 1996, än för Solskjaer 2019) men samtidigt är det också en position man bör kunna sticka ut positivt från när United är satt under mer press än under 90-, 00- och 10-talet (fram till 2013).

Harry är stor. Han är inte jättelångsam. Han har spänst och han har ledaregenskaper.

Men när man ser honom spela kan man inte förstå varför han inte lirar i Championship, utan i Manchester United. Inför säsongen 23/24 försökte klubben till slut bli av med honom, men West Ham var inte beredd att erbjuda samma enorma lön som United så han blev kvar.

Resultatet? Maguire spelade flest matcher av samtliga mittbackar i United under säsongen och klubben hamnade på sin sämsta placering någonsin Premier Leagues historia (ja, jag färgas lite av historieomskrivningen här och låtsas inte om Division One som fanns i 130 år dessförinnan). Maguire har inte varit klappkass denna säsong, men ser man på hans fem år i klubben kan ett samlat betyg inte bli högre än max 3,5 av 10.

Så dåligt har det faktist gått.

Att dessutom bli fråntagen kaptensbindeln säger mycket om hur hans klubblagskarriär vandrat under åren i United.

Och värvar man en inhemsk spelare för kostnaden av en träningsanläggning kan man kräva minst det dubbla av det han presterat.

Jag kan inte minnas en enda match där jag tänkt: ”Wow, det här är verkligen en mittback som andas Manchester United-klass”. På fem år. Varför? Han utstrålar allt annat än pondus, självsäkerhet och den karisma en Unitedspelare behöver. Tänk Eric Cantona och tänk sedan tvärtom. Där placerar jag Maguire. Han är givetvis ingen oduglig fotbollsspelare, men med tanke på den standard vi satt på Unitedmittbackar genom historien så är han inte ens topp 15 under min livstid.

Under kommande säsong fyller han 32 år. Hans kontrakt går ut 2025 (med option). Oavsett vem som tränar klubben i höst tar jag för givet att han gör det utan Harry i truppen.

Det blev liksom aldrig ett vinnande koncept.

En fruktansvärd säsong fick ett helt magiskt avslut. 

United tog sin tyngsta titel på åtta år – med egna produkter som matchhjältar.

Går det att vara annat än tagen av stunden?

Fullkomlig eufori:

• När slutsignalen gick. Åtta år av väntan på en ny cuptitel (både EL och ligacupen är givetvis en trappa ner i jämförelse) och som det satt fint! Glädjetårar och gåshud och hela paketet levererades på en och samma gång. 
• 2-0-målet var – sett till arena, situation och motstånd – resultatet av det snyggaste anfall jag sett United sy ihop under 2020-talet. Från Rashfords crossboll hela vägen till Brunos helt utomjordiska assist. Vansinnigt vackert. 

Vackert:

• Inte nog med att vi vann – det var inte en smash-and-grab-seger heller. United utförde en taktiskt alldeles strålande insats där city i princip inte skapade några heta målchanser värda namnet. Haalands i virket, Alvarez friläge och så två långskott från Kyle Walker var allt jag skrev ned. Otroligt. Varför har inte United låst lag på detta sätt tidigare?
• Kobbie och Garnacho. Två tonåringar från egna leden där den förstnämnde burit United i sitt hjärta sen barnsben. Att få komma in på Wembley och bli matchhjälte är helt otroligt. 
• Kobbie Mainoo, ja. Här har vi en mittfältare som har potentialen att bli en superstar, en galjonsfigur för ett titeljagande Manchester United. Wow, vilken spelare! 

Unitedklass:

• Backspelet. Man får ju en helt annan trygghet med Lisandro Martinez i laget. Det vågar jag påstå att i princip varenda topplag på planeten skulle instämma i. 
• Att man inte klappade ihop totalt efter reduceringen. Det hände ju drösvis med gånger under säsongen att United släppte in mål i par. Kom det ett visste man att ett till skulle komma tämligen snart. Icke så denna gång. 
• Sofyan Amrabat! Föredrogs framför Casemiro (som både drog från bänken och från landet illa kvickt efteråt) och det var otroligt nog ingen katastrof. Afrikanen stod för sin finaste insats i en Unitedtröja i sin sista match. All heder. 

Slutligen:

• Trots att säsongen avslutades på allra bästa tänkbara sätt får vi inte glömma att den till den allra största delen varit en mardröm. United har spelat katastrofalt, slutat åtta, dragits med mängder av skador, men samtidigt inte imponerat överhuvudtaget när man haft de flesta spelare tillgängliga.
• Och det bör rimligen ha inneburit att Ineos för en tid sedan beslutat att ten Hag inte är rätt man att leda laget in i ännu en “ny era”. Han avslutade hursomhelst på bästa tänkbara sätt.
• Visst skulle Onana ha tagit Dokus skott (han var knappt skymd). Men vad gör det när vi har en buckla i handen?!
• Slut på fotboll till augusti? Nej, då. Vi håller givetvis koll på Unitedspelarna i sommarens Europamästerskap. Vilka vi håller på? Alla lag där United finns representerat, givetvis.

Äntligen!

Sista matchen på Old Trafford för säsongen är avklarad och nu kan vi börja drömma om en ny tid, en ny säsong på Drömmernas teater till hösten.

Att United dessutom avslutade ganska snyggt gjorde inte ont. 

3-2-segrar är alltid lika fina.

Allra bäst:

• Att Bruno Fernandes fick visa hur mycket han saknats. Det är inte ofta portugisen missar fotbollsmatcher, men de två han bommat har United lämnat mållösa. När han var tillbaka lämnade United matchen med tre gjorda. Han är och förblir motorn som kan dra igång offensiven. 
• Amad Diallo har tillhört United sedan Solskjaers dagar, men har först nu fått ett litet genombrott. 1+1 (även om assisten kanske inte var riktigt meningen) mot Newcastle – och så förstås hans avgörande mot Liverpool – ger oss ett hopp om att vi kan ha en storspelare där.

Också bra:

• Att Sofyan Amrabat fick avsluta sin allt annat lyckade sejour i klubben med att visa att han inte är fullständigt hopplös (även om han så klart skulle ha dragit på sig en straff). Blocken på Isaks skott var strålande. 
• Lisandro Martinez gjorde comeback igen! Han har snart gjort fler comebacker än matcher under säsongen. Måtte han hitta både form och tempo inför Wembley. Det lär behövas.
• Kobbie. Så mycket mer United får ut av honom när han slipper försöka vara tvåvägsspelare hela tiden. Offensivt är han vassare.

Samma gamla visa:

• Trots att United spelade utan en given anfallare och hade fem centrala mittfältare på planen kunde Newcastle ofta bara trava igenom mittfältet. Obegripligt nog. 
• Casemiro. Är det för att han inte hänger med vare sig i skallen eller benen längre som han chansar i tacklingarna så ofta? Hur som helst lär vi knappast få se honom i Unitedtröjan i höst. 
• United kom ut i andra halvlek och hade liksom bestämt sig för att ge Newcastle så många möjligheter som möjligt att kvittera. På fyra minuter gav United bort tre omställningar och vid tredje tillfället hittade Gordon 1-1.

Sist:

• United har aldrig släppt in så här många mål i Premier League (1,57 per match). Och ska vi titta på målsnittet från tiden innan, när det var 42 matcher per säsong, får vi gå tillbaka till 1970-talet. Otroligt. 
• Onana har hållit nollan i 2 av de 17 senaste matcherna.
• Brighton borta i en av de minst spännande avslutningarna på en ligasäsong jag kan minnas. Toppstriden är avgjort, bottenstriden likaså. Inte ens en Champions League-plats finns kvar att spela om. United blir sannolikt åtta, vilket är den sämsta placeringen i PL-historien. 
• Äntligen är säsongen, en av de värsta jag kan minnas, snart över. Men först ska vi till Wembley för att i alla fall försöka göra den minnesvärd även av en positiv anledning.