2024 kan väl inte bli värre – eller?

Och lika euforiskt som det var mot Villa, lika jävla dystert var det efter Forest.

United avslutade året på sämsta tänkbara sätt med en ytterst medioker insats på City Ground.

2024 kan väl inte bli sämre – eller? 

Okej:

  • Kobbie Mainoo. I det ständigt skadeskjutna United är han ständigt det lilla ljuset i mörkret. 
  • Amad Diallo bör givetvis starta nästa match. Inte för att han var överlägsen i sitt inhopp, men för att konkurrensen helt enkelt är sämre. Och då var det hans första insats i en Unitedtröja sen 2022. 
  • Rashford gjorde mål. Hurra. 

Inte okej:

  • Att byta ut Kobbie Mainoo. Att dessutom göra det utan att tonåringen var skadad och  mot Scott McTominay är på gränsen till tecken på sinnesförvirring. 

För dåligt:

  • Manchester United. United 2014-2024 är på många sätt raka motsatsen till det jag upplevde under 1992-2013. 

Genomuselt:

  • Framförallt den första halvleken. Om vi tyckte att 0-0 på Anfield var lika roligt att se som att räkna snöflingor i öknen så var det ändå ingenting mot matchminut 0-45 på City Ground. Herregud, att så många landslagsspelare tillsammans kan bjuda på så otroligt lite underhållning. Det enda noterbara var när Varane och Onana spelade utan samförstånd och när Aron Wan-Bissakas skott blockerades och rullade mot Forests mål. Det var som att se Millwall-Blackburn i Championship i februari. 
  • Jag börjar tröttna rejält på det, men så länge ten Hag inte tröttnar på det måste det sägas: Antony är så långt ifrån Unitedklass att det är otroligt och att han fortsätter få chans på chans är fullkomligt obegripligt. Brassen har 1 assist på sina 30 senaste framträdanden (men 6 gula kort!). Och jag tror helt ärligt att jag aldrig sett en mer enfotad spelare starta regelbundet i United – och då har jag sett Antonio Valencia otaliga gånger. 
  • Snett-inåt-bakåt är temat för lag som vill göra mål på United. Mot Forest åkte vi på två till. Vilka spelare är det som ska hålla koll på den ytan? 

Frågetecken:

  • Vår manager pratar alltid om att United behöver bygga och bli mer stabila och vinna regelbundet (vilket vi aldrig gör), men på senare tid har han även börjat påstå saker som är helt obegripliga, som att United “äger spelet” och “kontrollerar matchen”. Visst, han kan knappast hänga ut spelare i offentligheten, men man tappar ju mer och mer förtroende för honom efter uttalanden som dessa. Dessutom är han så otroligt ofta helt fel ute i sina byten. Sämre matchcoach än Solskjaer. 
  • Och visst, United är katastrofalt skade- och sjukdomdrabbat. Men förutom Lisandro, vilka spelare har visat att de är kapabla att lyfta detta lag? 

and finally:

  • Det ska bli så otroligt skönt med en hel vecka utan United som inledning på 2024. 
  • Var jag ser United sluta när vi sammanställer säsongen? En rimlig placering är trots allt runt plats 7-9. I den form vi är nu är det runt 12-15, men man ska ju alltid vara optimist i början av ett nytt år, eller hur? 

What a wonderful world!

Det tål att upprepas: Få saker får en att känna så mycket som fotboll.

När den livslånge Unitedsupportern från København prickade in 3-2 kokade fansens uppdämda känslor över tillsammans med honom.

En av årets absoluta höjdpunkter dröjde till årets sista hemmamatch. 

Out of this world:

  • Sekunden när vändningen är fullbordad och att det var just Rasmus Højlund som fick göra sitt första ligamål, på Old Trafford, framför Stretford End … det är inte många gånger under 2023 som vi fått uppleva den euforin. Och den Unitedsupporter som inte fick vare sig gåshud eller en liten tår i ögonvrån när hen såg hur mycket det betydde för dansken, den existerar inte. Nu återstår bara den “lilla” utmaningen: Att bygga vidare på det (tekniskt utomordentligt skickligt utförda) målet. 
  • Vändningen! En klassisk Unitedcomeback, med samtliga ingredienser: Billiga insläppta mål, 0-2-underläge, ett gungande Old Trafford efter reduceringen och våg efter våg av anfall mot ett bortalag på knäna. Så där som det ska vara när United råkat hamna efter i en match. 
  • Alejandro Garnachos andra halvlek. Han är kanske den ende spelaren som har “nä-nu-reser-jag-mig-fan-upp”-auran när man ser honom få bollen på Old Trafford. Argentinaren har en enorm potential och vi får alla våra tummar att han kommer närmare Ronaldo än Januzaj när vi tittar tre-fyra år framåt i tiden. 

Fantastiskt:

  • Marcus Rashfords insats var inte perfekt, men jämfört med den bleka skugga till spelare han varit under hösten var det här som att vända ut och in på en tröja. Han utmanade, hade fart, assisterade, sköt och spelade med en helt annan swag än tidigare. 
  • Bruno Fernandes kan vara sjukt irriterande att följa i ett United i motgång (som i första halvlek mot Villa), men när han fokuserar mindre på domare och ligga ner och larva sig och i stället driver på United med sitt arbete och sina ibland otroliga passningar är han en fröjd att se. Som mot Villa där några av hans långbollar var strålande. 
  • Andra 45:an mot Emerys succégäng var den bästa Unitedhalvleken vi sett under 2023.

Unitedklass:

  • Trots 0-2 efter första halvlek tyckte jag inte att United var på långa vägar chanslöst. Två fasta situationer som gästerna skötte snyggt, men spelmässigt var det allt annat än 2-0. 
  • United hade “tur” att Villa gjorde “en Spurs” och fortsatte med sin höga backlinje i 2-0-ledning, för hade dom lagt sig lågt hade United garanterat haft betydligt svårare att bryta igenom. Samtidigt är det ju så att man inte spelar bättre än motståndaren tillåter och United spelade som ett samspelet lag för typ första gången den här säsongen. 
  • När ten Hag slängde in 19-årige Daniel Gore (ligadebut!) och 20-årige Hannibal i slutet innebar det att United haft sex spelare som är 20 eller yngre på planen i en och samma match. Otroligt och en av otaliga anledningar till att kärleken till detta monster till fotbollsbusiness består. 
  • Alltså, att Jonny Evans inte bara blir ifrångsprungen och bortputtad och överspelad i situation efter situation är inte bara osannlikt, det är också bevis för att han är en Unitedspelare i själ och hjärta. 15 år efter en annan 3-2-vändning mot Villa med en viss Macheda som matchhjälte är han med igen. 

Fortfarande frågetecken:

  • Andre Onana. Han lämnar snart den brittiska vintern för värmen i Elfenbenskusten, och jag skulle ljuga om jag sa att jag var orolig för hur United ska klara sig utan sin #24. Sen återstår givetvis att se hur turkiske Altay ser ut som sista utpost.
  • 7 timmar och 8 minuter utan ett enda mål är egentligen helt osannolikt. Nu smällde United in tre mål på en halvtimme och vi kan bara hoppas att det inte var en tillfällig topp. 

… and finally:

  • Forest borta på lördag blir som vanligt efter en vinst ett elddop, för att United ska kunna bygga vidare på någon slags svit. Efter Elangas och Woods uppvisning mot Newcastle blir det någonting att bita i. 
  • Sir Jim har till slut nästlat sig in i Glazer-sfären och även om det kunde ha blivit både bättre och sämre än det blev är det åtminstone en förändring. Och i ärlighetens namn kan det knappast bli sämre skött än det har varit de senaste 10-15 åren, så jag är positiv. 

Det impotenta och ofarliga United

United har nu spelat sex matcher i december.

En spelare har gjort mål. 

En.

Jag kan knappt minnas ett mer uddlöst och ofarligt Unitedlag än det vi bevittnar i detta nu.

Säsongen lär knappast roligare heller. Men vi kanske kan få några enstaka guldkorn. West Ham var inte ett sånt. 

Inte helt värdelöst:

  • Luke Shaw. Allt mer lik 90-talets Mr. Reliable på vänsterbacken. 
  • Man blir ändå lite glad när man ser en tonårig debutant, som i form av Willy Kambwala. Han sattes inte på några större prov, men skötte sig med den äran. 

Otroligt nedslående:

  • Uniteds offensiv. Noll mål på fyra matcher ska inte kunna hända när man ställts mot lag som West Ham och Bournemouth. Men vem ska göra målen? Højlund är grön, får ingen leverans och runt omkring honom finns noll konstruktivitet. Vi är halvvägs in på säsongen och bara Sheffield United har gjort färre mål än ten Hags mannar. Egentligen är det helt sinnessjukt. 
  • Och den ende spelare (Scott McTominay) gjort målen för United på decembers sex matcher är kanske den minst konstruktiva spelaren i laget är också det deppigt.
  • Vi har en lagkapten som, när han väl zoomas in i bild, mer sysslar med att gnälla och falla och ta såg åt ansiktet än driva på sina spelare. Bruno Fernandes har en del att fundera på hur han vill ta sig an 2024. 
  • Alejandra Garnacho kan cykla in drömmål men kan ibland knappt få iväg avslut när han kommer fri. Det här var inte första gången heller, utan kanske tredje-fjärde gången bara under hösten. 

Framtiden:

  • Ja, självklart är detta United enormt skadedrabbat, men samtliga spelare som är borta har redan visat upp sig under hösten (Martinez undantagen) och det har inte sett särskilt mycket bättre ut. Vi får väl hoppas att FA-cupen kan ge oss några fina minnen under våren 2024. 
  • God jul, trots allt, kära Unitedfans! Det har varit en jobbig höst, ja, ett jobbigt decennium, men vi förlorar aldrig hoppet om en återkomst till svunna tider! 

En pragmatisk poäng på Anfield

Oh, how the mighty have fallen.

Så skulle man kunna se på det faktum att 0-0 på Anfield anses vara en framgång.

Å andra sidan kan man se mer pragmatiskt på det – och konstatera att United gjorde det man kunde, sett till förutsättningarna. 

Superduper! 

  • I ärlighetens namn tar man ett kryss på Anfield oavsett hur läget i tabellen, klubben och laget är. Så 0-0 borta mot Liverpool är alltid en framgång. 
  • Försvarsspelet. När inte offensiven vare sig finns eller fungerar kan man åtminstone återvända till basics i defensiven. Och trots att det på papperet inte är världens genom tiderna starkaste försvarsfyra så spelade de uppoffrande. Liverpool kom inte till mer än ett par riktigt bra lägen, trots den spelmässiga överlägsenheten och man kan argumentera för att gästerna faktiskt hade de bästa chanserna, med Garnachos friläge och danskens dito. 

Unitedklass:

  • Raphael Varanes frånvaro blir allt mer obegriplig. På Anfield var han en bjässe och såg än en gång ut som den mittback United föreställde sig att man skulle få. Det har han inte alltid gjort, men hans högstanivå är mil över andras i laget. 
  • Jonny Evans skulle förstås aldrig ha lämnat United. Trots MK Dons-matchen. 
  • Kobbie Mainoo är lagets bäste mittfältare. 18 år gammal. Han har grundtrygghet, speed, spelförståelse och beslutsfattande som en 25-åring. Ynglingen  Bör vara ett av de första namnen i startelvan. 

Okej:

  • Onana känns inte som en Edwin direkt, men han höll trots allt nollan. Som målvakt är det ju det ultimata utfallet efter en match.  
  • Antonys offensiv får Gabriel Obertan att framstå som Ronaldo, men defensivt kan man inte klaga på brassens insats. 

Illa:

  • Underhållningsvärdet första 45. Herrejösses, vilken undermålig fotboll vi bjöds på. 
  • Uniteds poängproduktion i ligan. Startelvan vi skickade ut hade McTominay på 5 i ligan och de resterande tio hade också 5. Tillsammans. Fenomenalt illa att inte ha en offensiv kraft som levererar vecka ut och vecka in. 

Frågetecken:

  • Hur lång tid kommer det egentligen att ta innan United kan åka till Anfield och “ta matchen” till Liverpool? Som det känns nu, tio år efter den gamles avsked, är det minst ytterligare tio år framåt i tiden. 
  • Hur ser egentligen ten Hags “drömelva” ut (och nu pratar vi spelare som finns i klubben). Har han ens en? Jag vet inte. 

Sist:

  • Vi ska inte glömma att United saknade typ en hel startelva i matchen. Någon eller några bör hinna tillbaka till West Ham till helgen. Förutom Bruno ska det bli intressant att se vilka som slår sig in. 
  • Utvisningen på Dalot är inget annat än ett skämt. Visst, det är obegripligt att spelare blir så otroligt upprörd när ett inkast feldöms, men det är lika obegripligt att en domare som varit med så länge inte kan läsa av rummet bättre.

 

Lika rimligt som bedrövligt

0-3. Hemma. Mot Bournemouth. 

Ett helt rimlig resultat om man kan sitt Manchester United.

Samtidigt gör det ju inte insatsen mindre bedrövlig. För det är precis vad den var. 

Inte det sämsta jag sett:

  • Rashford sprang i alla fall i sitt inhopp. 

Illa:

  • Uniteds anfallares poängproduktion. På gränsen till obefintlig. Højlund är ännu poänglös i ligan, liksom Antony. Uniteds anfallare och ytterspringare har tillsammans alltså stått för 3 mål och 5 assists på 16 ligamatcher. 8 poäng. Och då har Rashford stått för hälften av dom och han är för dålig för att ens starta matcherna. 
  • Inställningen. Mot Chelsea såg det ut som att spelarna för en gångs skull brydde sig. Mot Bournemouth var det i princip tvärtom. Att halva Old Trafford hade lämnat arenan innan slutsignal var inte mer än rätt.

Fortsatt katastrofalt:

  • Omställningarna. Så fort United tappar bollen i uppbyggnadsfasen är det 50/50 om motståndarna ska göra mål eller inte. McTominay är på papperet defensiv mittfältare men är oftast då uppe vid offensivt straffområde och Amrabat lämnas åt sitt öde. 
  • De bästa chanserna innan matchen var avgjord gick alltså till vår högerback (som sköt i burgaveln i stället för att passa Højlund) och mittback (som lobbnickade i inledningen av matchen). Är det det dom tränar på hela veckorna?
  • Scott McTominays spel. Visst, han är ibland briljant i andrafasen när han kommer farande in framför mål, men ute i spelet är han allt som oftast otroligt begränsad. Att han fick 90 minuter mot Bournemouth är egentligen osannolikt. Ingenting fungerade för skotten och istället framstod han mer som en Bournemouthspelare, med tanke på var han la passningarna. Han må leda den interna skytteligan, men har väl nästan spelat oavgjort med sig själv med tanke på misstagen defensivt. 
  • Förra säsongen var United extremt svårslagna på Old Trafford, och hade “bara” problem med topp 10-lagen borta. Nu ställdes man mot det lag som släppt in tredje flest mål i hela ligan och var i princip aldrig nära att ens göra mål. 
  • Anthony Martial har snart startat matcher för United 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023 och 2024. 

Framtiden:

  • Bayern och Liverpool kommande vecka alltså. United kan vara – och borde vara – ute ur Europa redan i december. Och så Anfield på det. 
  • United kommer aldrig att bli ett lag som slåss om titeln när nuvarande struktur finns på plats. Tio år på Premier Leagues mediokritet-lista lär bli 15-20 om man fortsätter på samma inslagna väg. 

En efterlängtad offensiv insats

Mitt i allt kaos som är Manchester United nuförtiden visade laget att man faktiskt kan spela fotboll också.

2-1 mot Chelsea var dessutom kraftigt i underkant.

Ändå både ett resultat och en insats som lovar gott. 

Mums!

  • Anfallsspelet! Ungefär 30 avslut mot Sanchez och åtminstone två-tre till borde ha suttit i nätmaskorna. Press längre tid än bara första tio, snabba passningar, rörelse och en hel del jävlaranamma var länge sen man såg från ett Unitedlag. 
  • Scott McTominay är inte – och har ärligt talat aldrig varit – en defensiv mittfältare. På samma sätt som Fergie försökte med Anderson (som ju var offensiv per definition) så har flera Unitedmanagers använt sig av skotten långt ned i banan, medan det är högt uppe han gör mest nytta. Leder givetvis den interna skytteligan. 

Unitedklass:

  • Alejandro Garnacho höll hög klass i 90 minuter. Det är inte något man ser varje match, inte bara för att han sällan spelar en hel, utan för att han ofta försvinner ur matchbilderna. Nu är han klar etta som vänsterytter före Rashford. 
  • Luke Shaw ger United en helt annan stabilitet på kanten (speciellt när han nu börjar bli varm i kläderna efter lång skadefrånvaro). 
  • Den lille brassen på kanten har faktiskt sett hyfsat okej ut på sistone. Mot Chelsea fixade han en straff och var på ganska trevligt spelhumör – speciellt när han förnedrade sin gamle landsman med tunnelklacken. Men det är dags att leverera poäng också. 

Inte okej:

  • Den där straffen är för dålig. Inte acceptabelt. Om målvakten väljer att vänta ut dig går du på kraft i stället för det där debaclet. 
  • Just effektiviteten: Man ska inte stå med 2 ynka mål på nära 30 avslut. 
  • Dalots defensiv är fortfarande alldeles för dålig. Offensivt håller han hög klass, men i försvarsspelet saknas så mycket för någon som blir 25 år i mars. Märkligt att han går före AWB, vars kantspel på motståndarnas planhalva förbättrats avsevärt. 
  • Defensiven var oftast lika öppen som den brukar vara. Amrabat fick ofta klara sig själv mot två-tre Chelseaspelare centralt och mot ett bättre lag hade United blivit straffat hårdare. 

Annars:

  • Minns ni tiden med Varane och Casemiro? Knappt man gör längre. Fransosen är så kall att han går runt med frostbeklädda kläder och Casemiro har ju inte varit tongivande sen mars. 
  • Wout Weghorst spelade i 17 ligamatcher i våras utan att göra mål. Rasmus Højlund har nu lirat i ett dussin med samma resultat. Det ger oss 29 matcher utan mål av en striker i Unitedtröjan. Oacceptabelt, även om dansken så klart är klasser bättre än nederländaren. 

Sist:

  • Bournemouth hemma på lördag och det vore så sjukt roligt att se United bygga vidar på detta och bara blåsa gästerna av banan som uppladdning för den näst intill omöjliga uppgiften att besegra Bayern nästa vecka.
« nyaresida 7 av 519äldre »