För 20 år sedan började en ny era i Manchester Uniteds historia. Jag har inga specifika minnen av den här dagen 1992. På den tiden uppmärksammades en övergång på ett annat sätt än i dag. Det var inga dygnet runt-rykten på nätet, inga fejkade Facebook-kontono och ingen direktlina från Cliff till Sverige.
Själva transfern smög hyfsat obemärkt förbi.
Men arvet efter Eric Cantona är för evigt etsat i varje Unitedsupporters hjärta. De kan tjafsas i evighet om vem som är den bäste spelare Alexander tagit till Manchester, sett till pris och leverans med mera. Vi har £625 000 på Denis Irwin, £1,5 miljoner för OGS, £7 mille för Nemanja, £500 000 för The Great Dane med flera.
Men om vi bortser från prislappar och statistik så finns det ingen annan vinnare. Ingen annan som betytt så mycket för en klubbs framgångar som fransosen. Att vi fick honom för reapriset £1,2 mille är oväsentligt. Han hade kunnat kosta det tiodubbla och ändå varit värd varenda pence. Det går inte att överskatta betydelsen av denna, the final piece of the jigsaw.
Ingen annan spelare vi köpt under min livstid har varit så klippt och skuren för en roll på samma sätt.
Ingen annan spelare har haft samma betydelse för den här klubben.
Ingen annan har haft den arrogansen och kunnat motivera den med sin genialitet.
Om jag inte minns när Cantona kom till Old Trafford så minns jag klart och tydligt chocken när vår gåtfulle maestro tog farväl.
Då hade min kärlek till klubben växt sig så stark att det rann tårar nerför mina kinder. Jag minns att jag med gråten i halsen klippte ur hyllningskrönikorna och satte upp i mitt pojkrum.
19 år gammal.
Om det var vemodigt att samma år ta farväl av skolan och ge sig ut i den vida och okända världen var det ingenting mot det här avskedet. Det skar igenom hela kroppen. Ändå minns jag att jag insåg hans storhet i att sluta när han fortfarande ansågs vara en av världens allra främsta anfallare. Cantona gick sin egen väg in i det sista.
I dag är det 20 år sen den här enorma framgångseran tog fart på allvar. Och oavsett hur det går med vårt älskade lag när bossen till slut calls it a day så kan vi för evigt vara tacksamma att vi fick se dessa båda fantastiska människor samarbeta.
A match made in the Red Heavens.
* Det är svÃ¥rt att plocka ut favoritminnen med Cantona – och det är svÃ¥rt att hitta alla.
Jag gör mitt bästa i alla fall.
Topp 5 av Eric.
5) Yttersidan till Andy Cole. Wow.
4) DET målet och DET firandet mot Sunderland.
3) Hans egen favorit (på planen, utanför är det kung-fu-sparken, som han berättar om i Looking for Cantona. Yttersidan from outer space till Irwin mot Spurs.
2) Volleyn mot Arsenal. Sättet han bara bestämmer sig för att ta sig framåt. Det är som att tiden står stilla och alla bara VET att det här kommer att bli magiskt.
1) Japp. “Cantonaaaaaaa!”
* Mer Cantona-porr en dag som denna?
Givetvis?
Det är bara att ösa på. Det är alltid någon av er som missat något av detta. Rysningarna under sista videon här nere går inte att undvika. Jag minns det som i går. Vilket tryck!
