The Moyes tactic

snåjs

Det är givetvis befängt att tro att David Moyes saknar spelidé. Det vore som att påstå att en av världens största klubbar i världens största sport skulle anställa en charlatan. Så är det naturligtvis inte, oavsett vad illvilliga tjommar säger om nepotism och Alex Ferguson och Skottland and all that. Men för att anknyta till det jag funderade på efter Stokedebaclet måste vi ta en titt på vad David Moyes vill ha ut av sina fotbollsspelare. Och för att förstå lite vad han vill får ni stå ut med vad som kan vara bloggens längsta inlägg i historien.

Jag gör lite tvärsnitt här och där, men lägger fokus på kantspelet som är en av 50-åringens stora stöttestenar som manager. Möjligheten finns förstås att göra det här långt som helst, att plocka isär hela truppen och spelsättet till atomer, men då skulle både ni och jag ligga och kippa efter andan.

 

David Moyes har gått den långa vägen i brittisk fotboll, precis som britterna högaktar. Han skaffade tidigt sina coaching badges, skrev anteckningar om vad hans egna managers pysslade med, läste om mängder av coachskolor, vad som fungerade och vad som inte fungerade. Under sitt första år som huvudtränare för Preston North End åkte han till Frankrike-VM för att studera och lära. På fyra förvandlade han ett underpresterande PNE till ett anfallsglatt och frejdigt spelande lag som till slut avancerade till Championship.

Det var oundvikligt att han skulle lämna för större uppdrag.

Och hans nyfikenhet för fotbollen fortsatte växa. 2008 blev Everton den första klubben i världen att köpa in sig i Football Manager för att få tillgång till det enormt populära spelets databas. Det visar om inte annat på Moyes innovationsförmåga och hans numera välkända krav på scouting innan han köper en spelare. I Everton har han gjort mängder av fynd: Tim Cahill, Leighton Baines, Seamus Coleman, Mikel Arteta är bara några av namnen.

Moyes Everton har i alla år kallats för – och varit – underdogs och därmed alltid slagit ur underläge mot de stora drakarna. Det har räckt för klubben och fansen att störa the big boys, några segrar har aldrig krävts och det har det inte blivit heller. I alla fall inte på bortaplan, där hans facit är välkänt. När han nu kom till Manchester United räcker det inte att sabotera motståndarnas taktik, det gäller att hitta en egen vinnande. Och där har han bevisligen haft stora problem eftersom United förlorat en tredjedel av sina ligamatcher och bara tagit fyra poäng mot Arsenal, Chelsea, Tottenham, Liverpool, Newcastle och city.

Men vad är då hans filosofi?

Vi går tillbaka i tiden och letar och begrundar. Vi hittar bland annat följande anekdot: En av Moyes favoritövningar på träningsplanen är smålagsspel. Två lag anfaller mot tre småmål som är utspridda bredvid varandra. Tanken är att låta spelarna attackera ena sidan för att snabbt lägga en passning över till andra och attackera från andra kanten. Och just anfallen från kanterna har vi bevittnat om och om igen i United. Som han själv sa i rollen som Evertonmanager:

”We like our attackers to retain width whilst ensuring team-mates still occupy space in the middle of the field.”

Här tror jag en stor del av problemet ligger. Moyes – och United – älskar ytterspelet. Problemet här är dock att United inte har yttrar av den klass eller i den form man kan förvänta sig. Förra säsongen måste ha varit en av de absolut sämsta som wingersyrket upplevt på Old Trafford. Nani, Young, Valencia – ingen lyckades och då fick Fergie i stället använda Welbeck, Kagawa och ibland Rooney på fel position. Ingen av kantgrabbarna har lyckats den här säsongen heller och då Zaha inte ens kom upp i deras klass i Moyes ögon är det inte bara en parentes, det är ett monumenalt dilemma. För 2013/2014 har sett United plöja vidare i samma fåra som alltid och alltid letat ut med bollarna på kanterna. Där har Young, Valencia, Nani och ibland Kagawa inte lyckats med någonting som egentligen trumfar förra säsongen.

Det är lika mörkt nu.

När sedan skador sabbat för essentiella figurer som Carrick, Rooney och RvP har de inte kunnat maskera kantfiaskot. I Moyes citat ovan poängterar han vikten av att ha kvar spelare centralt. Men påfyllningen just därifrån, när inlägg efter inlägg matats, har varit så innerligt skral. Det är således inte bara Young & companys oförmåga att komma förbi första spelaren, vilket dock fortfarande händer bedrövligt ofta, utan även avsaknaden av alternativ i straffområdet. Ett United of old hade ofta fem-sex spelare framför mål när bollen matades in. Den här säsongen har vi frapperande ofta fått se en eller max två gubbar att sikta på.

Statistiken visar att United slagit fler inlägg än motståndarna i 16 av våra 24 ligamatcher. Av de resterande 8, där alltså dom andra använt sig av den taktiken oftare, har United vunnit 6 och kryssat 2. De 8 nederlagen har alltså samtliga kommit i möten där United litat på sina wingers mer än motståndarna.

Sammanlagt har United träffat en medspelare med 20 procent av inlägg. Var femte. Samtidigt har motståndet träffat i genomsnitt, utslaget över samtliga lag, med 33. Var tredje. Mot Crystal Palace slog United 41 inlägg. Palace slog 1. United gjorde två mål, båda på fasta situationer. Mot Spurs slog United 77 inlägg över två matcher. Vi tog en poäng av sex möjliga.

Mycket noterbart, som det heter i skrivarbranschen.

Nu går det ju att bryta ner det ytterligare ett steg och se att i de 8 nämnda så har vi inte haft lika svårt motstånd som i de andra fajterna: Det har handlat om Swansea, Southampton, Cardiff etcetera. Då är dock frågan varför United använder sig av inlägg desto oftare mot bättre lag? Är det för att Chelsea, Liverpool och Spurs tvingar ut United mot sidlinjerna? Finns det ingen spelidé, inget kunnande, för att ta sig igenom centralt? Centralt, pardon the pun, är ju här Moyes förkärlek för att passa runt, vilket illustreras av hans favoritövning jag nämnde tidigare.

 

Adnan Januzaj har ju använts i en utgångsposition på kanten, med licence to roam inåt, och är i arbetsbeskrivningen ingen traditionell ytter som den som använts flitigast till höger är. Då är det inte särskilt märkligt att han inte är van vid att sätta full fart mot hörnflaggan och mata in bollar. Hans statistik under hans första 12 ligamatcher i United visar inte heller på motsatsen. Under den här tiden slog han 23 inlägg varav 2 hittade en medspelare. En träffprocent på mäktiga 8. Men sen hände någonting för i de tre påföljande framträdandena slog han fler inlägg än på de tolv innan, och det var inte bara hörnor. Totalt 26 mot Spurs, Swansea och Chelsea – där han ökade träffprocenten till 23 och dessutom lyckades få med en ass (mot Spurs).

Grafiken visar också hur fri roll han har eller tar sig.

adde

Den som använts flitigast till höger är Ecuadors lagkapten. Han är 29 år och inne på sin femte säsong i Manchester United. Som bekant har han varit i form i kanske fyra veckor på ett och ett halvt år, men han får regelbunden speltid och är så pass rutinerad att man tycker att han skulle kunna leverera assist på assist i ett anfallsglatt topplag i England. Men det gör han inte. Sedan april 2012 har han 7 ligamålgivande passningar to his name varav en kom i den betydelselösa och galna 5-5-drabbningen på The Hawthorns. Han fick ett kort men intensivt uppsving under Moyes, men hela tiden har den sista bollen saknats. De där inläggen som likt en magnet drogs till medspelarna för ett par år sedan träffar nu allt annat.

Vi har mött Chelsea och Spurs både borta och hemma, och där har Valencia startat samtliga fyra möten. I brist på alternativ, får vi hoppas. För han har på den tiden producerat 33 inlägg varav 2 har nått en medspelare. TVÅ. Hårresande! Speciellt när han gör sådana här uttalanden:

“I spend a lot of time working on crossing. Most days I stay behind after training to do extra practice with David De Gea.

Till skillnad från Addie J nöter Tony från ungefär samma ställe varje gång han blundar och skjuter iväg lädret:

luis

Är det så här han tänkt sig det, Dave? Nej. För han har tagit med sig Baines till United. Inte i fysisk form, men i en grodätande skepnad. Patrice Evra har fått i uppgift att ta hand om vänsterkanten offensivt, precis som Leighton gjort och gör på Goodison. Skillnaden jämfört med högerkanten är påtaglig, men där är det samtidigt en trio som turas om att lira, varav bara en är högerback. Patrice har hursomhelst slagit nästan lika många inlägg som Valencia (78 mot 84) på andra sidan och då är alltså fransosen vänsterback i startelvan. Men den gamle vicekaptenens träffsäkerhet är inte heller den en sådan som får oss att sätta gravölen i vrångstrupen. Av de senaste 45 inläggen har Pat träffat rätt 6 gånger, vilket till och med Büttner skulle göra om han fick 45 chanser. Men han ska absolut inte hängas för det och kanske inte heller för sin defensiv, som givetvis blir lidanden när hans tränare säger åt honom att anfalla som en tf vänsterytter. Däremot ska han hängas för sin likgiltiga utstrålning, sin fuck it-attityd som alltför ofta lyser igenom hans uppenbarelse.

Men det är bara en parentes för tillfället eftersom det inte finns ett alternativ som ens är i närheten av att konkurrera ut Evra. Så vi tuffar vidare på Moyes taktikresa i stället.

 

När inte kantspelet levererar mål är det upp till de centrala spelarna att ta sitt ansvar. Men det vet ju till och med en fallen lyktstolpe i de nordligaste delarna av Alaska att så inte är fallet. De sittande innerfältarna slåss om att inte fylla på i anfallsspelet och Cleverley-Anderson-Fletcher-Giggs-Fellaini-Carrick-Jones stoltserar TILLSAMMANS med ETT MÅL i ligan (Alex Oxe-Chämberlin spelade CM i dag efter 14 års skadefrånvaro och gjorde två direkt, bara som en jämförelse).

Vad vill han då centralt? Jo, Moyes har alltid uppskattat lugna och tänkande innerfältare som styrt spelet från höger till vänster till höger. Utan stress och press. Lex Arteta, som exempel. Skotten har inte heller varit den som förordat hög press för att snabbt vinna tillbaka bollen och ställa om. Men när bollen varit i lagets ägo har han varit mån om att få upp den högt och på sista tredjedelen mala ner motståndet. Det har vi sett prov på mängder av gånger även i United och det har varit så frustrerande att jag velat göra en Elvis med tv:n vid otaliga tillfällen. Lågt tempo, många omstarter … that ain’t the United way. Men hade det fungerat hade vi visst kunnat vänja oss, men till och med de döda och begravda ser att spelet är lika upphetsande som de själva har förmågan att bli upphetsade.

Kantspelet funkar alltså inte och inte heller påfyllningen från centralt mittfält – ständigt denna avsaknad av påfyllning! Att det ändå blir mål beror till stor del på fasta situationer och individuell briljans, alternativt motståndarmisstag (som Stoke i går). För ett annat av Uniteds signum genom åren har inte heller rullat igång: Omställningarna. De existerar knappt. Jag minns när jag på Old Trafford blev vittne till en klassisk Rooney-Ronaldo-kontring efter en Boltonhörna. Det var breathtaking. Vi minns också alla när Park-Rooney-Ronaldo bjöd på det här i en CL-semi:

Nuförtiden får vi leta med Gil Grissom-ögon för att hitta den typen av kontringar och frågan är om det verkligen bara kan förklaras med Ronaldos avsked. Rooney är kvar, Park är inte världens snabbaste pojk och Valencia kan minsann konkurrera i snabbhet med Snorungen. Nej, här upptäcker vi det märkliga i att Moyes har som standard att plocka hem samtliga spelare för att försvara hörnor. Under Ferguson skulle det aldrig hända med tanke på anfallsvapnet som en omställning efter en hörna innebar. Moyes använde samma taktik i Everton och har anammat den i United. Logiken är förstås enkel: Ju fler som försvarar en hörna, desto svårare får motståndarna att göra mål. Tyvärr har den logiken inneburit två saker: Motståndarna har inte alls svårare att göra mål och United kontrar aldrig på hörnor längre.

It’s the little things that kill you.

 

Kanske är dock det mest påtagliga i Moyes United det defensiva kaos som skapats. Med den mittbacksbesättning som finns till förfogande ska det egentligen inte gå att få till den förvirring som vi så ofta nu ser prov på. Men i det här fallet ger jag faktiskt skulden helt och hållet till klubben som har skapat en atmosfär där det är mer regel än undantag att mittbackarna ska vara på rehab. Med en Phil Jones som efter att ha deltagit i 45 matcher sin första säsong i klubben nu snittar 25-30 eftersom han är helt besinningslös.

Moyes har anklagats för att vara alltför defensiv i sitt tänkande – han är ju gammal försvarare själv – och inte haft någon plan B. Hans enkelspårighet har varit ett lätt byte för kritikerna att sätta tänderna i och det vore lögn att påstå att han revolutionerat sitt tänkande i United.

Men den enkla lösningen är ibland den bästa. För min första tanke är: När det uppstår så stora skadeproblem i defensiven och med sittande mittfältare som inte varit/är tillräckligt bra nog – bör inte anfall vara bästa försvar då? Bör det inte bara vara att åtminstone försöka gå all in? Risken finns givetvis att han har alltför liten tilltro till offensiven också, speciellt när RvP och Rooney saknats och Kagawa inte alls var den spelare han trodde eller hoppades. Då har jag full förståelse för hans försiktighet. Så kanske har han hamnat i ett slags vacuum och inte riktigt vetat var han ska lägga prioriteringarna, framförallt när truppen inte alls var sammansatt på det sätt han ville ha. Här kommer vi till slut in på det som jag och många andra bett om: Tid att sätta avtryck på klubben och på laget. Självklart är sex månader alldeles för kort tid för en klubb att ställa om. Jämför med ett äktenskap där ena parten varit diktatorisk i 26,5 år och så tar det slut. Inte lever den kvarvarande maken som om ingenting har hänt ett halvår efteråt? Exactly. Men under tiden finns det givetvis vänner som försöker skapa en illusion av en underbar nystart and all that. Det tar tid. Basta.

 

Han var inte överförtjust i rotationssystemet i Everton. En del beroende på att truppen inte innehöll lika många landslagsspelare som Uniteds, men också tack vare hans tro på sina nyckelfigurer som Howard, Baines, Fellaini och Cahill. Det har återspeglats i United, trots skadorna, då han till och med spelat skadade spelare som Rooney och RvP och erkänt att han chansat med dom. Här kommer vi in på Moyes roll som ny i det enorma affärsmaskineriet som är Manchester United FC. Hans ena hjärnhalva är på många sätt fortfarande kvar i Evertontänket och det brottas två starka viljor i den Moyesiska skallen. Som när han inte plockade av en uppenbart o-fit RvP mot Newcastle:

“I think if I’d brought him off some people would say ‘What are you doing? You are 1-0 down and you’re taking off your top goalscorer. I think that answers why I left him on”.

Fel svar. Du ska aldrig visa svaghet och även om du tänker som du säger ska du aldrig säga det. Lev efter devisen ”sanningen bör sägas, men alla sanningar bör inte sägas”.

Och när han snackat om att han på förhand skulle tagit en poäng borta mot Cardiff och att han skulle försöka ”göra det så svårt som möjligt” för Sunderland på Old Trafford, då är det inte en Manchester United-manager som talar. Då är det den blå delen av skallen som tar över kommandot. Samtidigt har han varit överkritisk åt andra hållet, snacket om att det behövdes fem-sex världsklasspelare ytterligare kan inte ha gone down well i omklädningsrummet. Och så utspelen, efter dyngmatcher, om att han är nöjd med spelet … that’s a big no-no. Antingen sågar man spelet eller så gör man som Fergie och flyttar fokus på avsparkstider, domare eller vad fan som helst annars.

Det är ett helvete att hitta rätt balansgång. Ibland lyckas han, ibland inte. Men nu börjar det brinna i knutarna och det kan stressa fram felbeslut oavsett hur stort förtroende han känner från Fergie och de övriga pamparna. Nu gäller det för männen runtomkring, och då tänker jag framförallt på herrar Giggs och Neville, att förklara vad Moyes bör göra och kanske framförallt INTE bör göra. Den stora, brännande och viktigaste frågan inför hösten 2014 – det är där vi får titta nu – är hur David Moyes tänker sig sitt Manchester United. Han får inte tänka fel.

This is Manchester United.

This is our life.

 

Källor: Guardian, Mirror, med flera.