Det blev ohållbart till slut

127561829_moyes_411392b

Det här är den svåraste rekrytering ett företag tvingats göra i västvärlden – ever. Och då inkluderar jag vilken bransch du än kan tänka dig att komma på. Apple? Haha. Disney? No, no. Ikea? Ickesanicke. Det här är ett jobb som visserligen inte påverkar arbetsförhållanden och arbetsmöjligheter i samma utsträckning, men det här är ett jobb som påverkar hur miljoner människor MÅR på ett annat plan. Dessutom så många gånger per år.

Det finns inget like.

Vem som än kommer ska vara chanslös. Det finns ingen pardon, inga förmildrande omständigheter. Vinns det inte direkt blir det inga ljumma sommarvindar som fläktar ersättarens lugg. Det är djungelns lag upphöjt i 13 ligatitlar.

Fast det finns ett stort men om vi skrapar bort det översta lagret av självklarheter här. För det där är bara utåt sett. Samtidigt kommer ersättaren till det bäst dukade bord du kan komma till som fotbollstränare. Allting är på plats; faciliteterna, ungdomsverksamheten, läkarteam, you name it. Det måste vara som att vara Neo i Matrix och ringa Tank på Nebuchadnezzar och säga exakt vad man vill ha framför sig.

På insidan har dessutom Manchester United, i alla fall the one of old, de senaste tre decennierna visat sig vara en verksamhet som tror på långsiktighet, inte på några snabba och drastiska beslut. Och jag tror att klubben är beredd på att det kan ta några säsonger innan hjulen spinner lika väloljat som under den gamle hamnarbetarsonen.

Det är ett år sedan jag skrev de raderna, fortfarande i ett tillstånd av chock och förvåning efter Alexanders avhopp. Det blev ett år som vi sent ska glömma och knappast för att vi hjulade till jobbet varje morgon efter en Unitedmatch. Jag hade förhoppningar om Moyes, jag trodde verkligen inte att han skulle misslyckas så kapitalt som han gjort. Och det kan knappast finnas ett överflöd med människor som knåpade ihop spådomar om att Moyes skulle knäcka de här sviterna inför säsongen:

unta

Så här skrev jag också i maj förra året:

Om det värsta inträffar, och nu snackar vi med Manchester United-mått mätt, och Moyes går två säsonger utan titlar så hoppas jag att han får fortsatt förtroende även det tredje året. Detta är förstås avhängigt hur det har gått. Snackar vi femte- och sjätteplaceringar och missade CL-tävlingar och utslagna ur cuper i tredje omgången är det förstås inget snack. Lyckas han inte bättre än så med de resurserna till sitt förfogande ska han givetvis entledigas.

…och…

Det jag är aningen orolig över är hur Unitedspelarna reagerar på en ny röst. Det här är en grupp killar som inte är vana vid förändringar och går det tungt en period – vilket sannolikheten är stor att det kan göra – så blir det intressant att se hur lirarna grejar det.

Nu sitter vi med facit. Fiaskot är fullbordat, spelarna grejade inte motgångarna överhuvudtaget och följden blir att Moyes förvandlas till en bedrövlig parentes i Manchester Uniteds historia. Likt Frank O´Farrell blir han i framtiden ett namn för luriga quizkvällar. För skotten själv är det här förstås en tragedi sett ur en professionell synvinkel och oavsett vilka jobb han kommer att få i framtiden är det stämpeln som misslyckare i United som kommer att vara mest bestående.

Det värsta klivet bakåt som årets upplaga av United tagit är det beklagansvärda lag som ställt upp på Old Trafford de senaste åtta månaderna. Med anfallsglada och skickliga spelare som Wayne Rooney, Shinji Kagawa, Robin van Persie med flera så stoltserar de med det sämsta målsnittet på hemmaplan på ett kvarts sekel. 1,38 mål framåt i snitt – jämfört med 1999-lagets 3,1. Den säsongen gjorde United fler mål på Drömmarnas Teater än laget hittills mäktat med totalt. Ett anfallsglatt, omställningstokigt och offensivt fotbollslag har förvandlats till ett oorganiserat, fantasilöst och inkompetent sådant.

Manchester United försökte in i det sista bibehålla fasaden av en klubb som jobbar långsiktigt. Eller fasad och fasad, efter en enväldeshärskares 27 år långa dominans så är det ju snarare ett faktum. Men 2014 är fotbollslandskapet ett annat än det var i slutet av 1980-talet. Det var med eftertankens kranka blekhet fel av Sir Alex Ferguson att tro att det gick att fortsätta på samma inslagna väg i dag. En lojal, hårt arbetande skotte hade aldrig samma chans som han själv. Trots att förutsättningarna var bättre och mer angenäma nu än då. Allting går mycket snabbare, både på och utanför planerna och Fergies beslut kan komma att göra att United hamnat flera år efter konkurrenterna. Och vi kan utan att ljuga konstatera att om United varit Chelsea, Milan eller city så hade Moyes varit sparkad långt före årsskiftet.

Att följa David Moyes i stället för att följa Alex Ferguson är ett i många avseende enklare uppdrag. Men det gör inte rekryteringsarbetet mindre viktigt. Den här gången har klubben inte råd att låta en man ensam avgöra tronföljden och dessutom finns inte utrymmet att ge chansen till en oprövad manager. Näste man – för det blir en man, det vågar jag sticka ut hakan och lova – måste ha ett cv med betydligt större framgångar än det David Moyes kunde plocka fram hemma hos Fergie förra våren. Det tragikomiska i soppan är att de som ska välja riktning och fatta detta oerhört viktiga beslut är ett gäng jänkare som våldfört sig på klubben – och till sin hjälp får de mannen som ordnade dealen. Inte en drömsits och det borgar för oroliga tider.

De potentiella ersättarna är inte många i min värld. Jag kan inte se längre än till kvartetten Carlo Ancelotto, Louis van Gaal, Fabio Capello och Jürgen Klopp. Andra namn nämns oundvikligen också: Frank de Boer, Antonio Conte, Giggsy och Queiroz bland annat. De Boer och Giggs är för orutinerade, Conte kan jag inte se lämna Juve och Queiroz skulle bara vara en portugisisk variant av Moyes. Här är de fyra i min föredragna ordning:

1) Jürgen Klopp, 46

Beskriver sin fotbollsfilsofi så här: Well, first of all, my colleagues and I are no magicians. We cannot make good players out of bad players. Or very good or excellent. We can’t do that. The first point is to get the right players, try to recognise the potential, try to develop it and turn it into skills with the help of everyone involved. That’s the most important thing. That’s how you can find success somehow.

Generally I think we can make a team better with the way we work, with the way we train … but they have to be good already, that’s one condition! And then a playing philosophy that reflects your mentality, that reflects the club, that gives a direction to follow. That means taking the passion to its limit. 

Passion! Ja, är det någonting United under Moyes saknat till största del så är det just detta lilla, men ack så nödvändiga substantiv. Klopp är karismatisk, arg, inger respekt (om han tar av sig kepsen), spelar fantastisk fotboll, satsar på ungdomar och – framförallt – så vinner han titlar. Det här är drömalternativet, men samtidigt kanske det svåraste att få. Han verkar så inne i sitt projekt att ha

2) Carlo Ancelotti, 55

Beskriver sin fotbollsfilosofi så här: The only thing to look at is controlling the pressure on the players. If the players feel too much pressure, you have to change this and maintain control. You have to have courage and personality.

Om United skulle ha chansen att plocka tillbaka italienaren till England är helt och hållet avhängigt av slutet på säsongen för Real. Ligatitel och La Decima och han är Gud där. Ingetdera och han kan lika gärna få sparken. Ancelotti är fostrad av Liedholm, Svennis och Capello. Fick sparken alldeles för tidigt för Chelseas bästa – men Roman har väl aldrigt sett till det egentligen – och har alla attribut för att ta över en klubb av Uniteds magnitud. Förespråkar offensiv, one-touch-fotboll.

3) Fabio Capello, 67

Beskriver sin fotbollsfilosofi så här: Wherever you go, you have to be absolutely convinced about your vision of football, but you also have to be prepared to work with humility. You have to look closely at the players you have, analyse them and know how to bring the very best out of every single one. How do you do that? By finding a playing style, a system, that allows the players to produce their best and by demanding that they make the greatest effort. They have to give everything when it comes to hard work and application; then, the way you play depends on the level of talent they can offer, their style. That’s how you get the best out of them in a technical and tactical sense.

67 bast är den största invändningen här. Och det faktum att han gillar John Terry. Men hans cv går inte att undgå att respektera. När Fergie för första gången annonserade sin pensionering i början av årtusendet gick frågan till Fabbe. Han förlängde sitt kontrakt med Ryssland nyligen och har sagt att han tänker pensionera sig 2018, men om United nu vill ta en in man med auktoritet och vinnarmentalitet för att under några år styra tillbaka skutan så är han ett bra alternativ.

Ett annat argument emot: Han hänger på VM och kommer därmed inte särskilt bra förberedd.

4) Louis van Gaal, 62

Beskriver sin fotbollsfilosofi så här: I don’t think that you can adapt it to every possible situation. You need the right mindset, and it depends on how the players see the coach and vice versa. The coach is the focal point of the team but you need to have an open mind, and so do all the players. Everyone needs to work together to achieve a common goal. Preparing your tactical formation is essential. Each player needs to know where he has to be, and that is why there needs to be mutual understanding because you need absolute discipline.

Det låter ju fantastiskt. Liksom hans svar på frågan om vilken som är den bäste spelare han coachat:

I’m not going to single out a name. Players count for nothing, the team is everything. I set more store by a player’s character than by his on-field qualities, and particularly whether he is willing to give everything to the cause.

Fördelen med LvG är att han är framgångsrik. Problemet med Louis van Gaal är att han är osympatisk, kufisk och lynnig. Ett annat argument emot: Han hänger på VM och kommer därmed inte särskilt bra förberedd.

OUTSIDERTIPS!

Gary Neville, 39.

Saknar helt och hållet meriter som A-lagstränare, men har det största Unitedhjärtat av samtliga fotbollskunniga – på högsta nivå – i världen. Med tanke på att snart samtliga spelare som fanns kvar när han la av 2011 – av de som skulle kunna sätta sig upp that is – är borta skulle det inte innebära några större problem i omklädningsrummet heller. Med Paul Scholes och Ryan Giggs vid sin sida skulle det vara den största boot room-värvningen i Uniteds historia.

Supportrarna skulle älska det, men frågan är om Neville redan nu skulle ha vad it takes? Jag tvivlar. Men jag skulle älska det ändå.

Slutkommentar: Samtliga tränare ovan praktiserar olika nivåer av disciplin, taktiker och approacher till spelarna och frågan är hur Uniteds pampar vill ha det nu. Vill man ha Klopps anfallslusta och karisma eller Capellos mer strikta och rigida syn? Vill man chansa på en boot room-appointment med Giggs och/eller Neville?

Och framförallt: Hur mår Sir Alex Ferguson?