David Moyes kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Inte för sin insats som manager i United, så klart, men för att han är den ende Unitedmanager jag pratat med i egenskap av journalist.
Anyway, i kväll kommer ett pånyttfött West Ham, anfört av ingen mindre än Moyes, till Old Trafford för att se till att OGS inte ska få chansen att förlora en semifinal till.
United av i dag är ett United som fortsätter att leverera osäkerhet. Visst, kontinuiteten har infunnit sig i stora delar av matcherna, men det går inte en 90-minutare utan att försvarsspelet gör sitt allra bästa för att fucka upp fansens minds. Nu är det ju inte så att det går att skylla på att mittbackarna ligger i cryosleep med förstörda leder längre, eller att omsättningen av spelare på kanterna är lika omfattande som under Dödgrävarens tid. Nej, det är någonting som saknas defensivt och paret Harry-Viktor har fått tid på sig så det räcker att skapa ett telepatiskt samspel, men icke.
Längst bak finns ocksÃ¥ en viss person som bär en del ansvar för det allt för läckande United. VÃ¥r favoritspanjor #2 (alla vet ju vem som är etta) har haft ett par tyngre Ã¥r sen hans fenomenala 10-tal i klubben och frÃ¥gan är hur länge han fÃ¥r “hÃ¥llas”. Han har visserligen inte kastat in sÃ¥ mÃ¥nga bollar i egen kasse den här säsongen, men hans frÃ¥nvaro av pondus i straffomrÃ¥det har oroväckande nog Ã¥terkommit. Med tanke pÃ¥ att vi numera har en vettig utmanare till De Gea är det här ett gyllene tillfälle för Solskjaer att ge Henderson en längre radda möjligheter att visa att han vill ha spaden.
FA-cupen är fortfarande en buckla som jag håller högt. Visst, traditioner är till för att brytas (och det gjorde ju United för 20-talet år sen) i allmänhet, men just den här är undantagen i min värld. FA-cupen finns i ens ådror sedan barndomen och även om charmen i princip är helt borta i och med publikfria matcher så slåss den vidare för sin överlevnad.
Så: Vinn i kväll.
Vinn allt.