Embed from Getty Images
“Come back when you’ve won 18” sa en numera odödlig banner på Anfield Road. Få kunde väl ens drömma om att det skulle gå så snabbt att återvända med den givna kontringen. Alex Ferguson did knock Liverpool från den där perchen och i dag är Liverpool snart där United var 1993. Med 26 år i backspegeln utan ligatitel.
När polaren (som på 1980-talet gjorde misstaget att gå över till den mörka sidan) och jag bokade resan på senhösten var vi oroliga över att vi skulle få se ett mittenmöte. Istället får vi någonting emellan ett toppmöte och ett mittenmöte och det är jävligt tacksamt, vill jag understryka.
Jag har varit i Liverpool ett par gånger tidigare, men aldrig stannat längre än över dagen. Nu har jag varit här i över ett dygn och det vore synd, skam och lögn att påstå att jag blivit förälskad i staden. Den gör sig inte lätt att tycka om, och det är inte bara för att Liverpool FC huserar här. Vattnet smakar illa, man blir kallad bög om man inte lyssnar direkt på strippklubbsinkastarnas uppmaningar, det finns noll logik i stadsplaneringen, tidningsförsäljarna verkar ha blivit utrotade samtidigt med snabbmatshandlarna och ingen, absolut ingen, verkar ha tagit på sig att berätta för befolkningen att det finns rengöringsmedel som antingen inte luktar alls eller luktar gott.
Men likväl får staden besök från en betydligt sexigare granne i morgon lunch. Ändå märker jag ingen tacksamhet över detta faktum! Det borde skjutas fanfarer, raketer och skålas i skumpa över att pojkarna från Manchester välsignar den här gudsförgätna hålan med sin närvaro! Inget affärsbiträde frågar ens “are you going to the game?”, ingen bär “Je Suis Glenn Hysén”-t-shirts och pariserhjulet går på halvfart! Jag hoppas och utgår från bättring under promenaden till Anfield Road i morgon förmiddag. Så här får det inte gå till! Och vi som kommer från Sverige och allt!
Så hur går det då?
Jag har fortfarande en otäckt otäck känsla av att det kan gå käpprätt åt helvete. Det är samtidigt också den bästa känslan jag kan ha och den jag längtat efter. Förutom knäckfrågan om Di Maria eller Mata ska ta plats har också LvG det delikata uppdraget att resonera sig fram till inställning. Köra som mot Spurs senast eller återgå till det mer pragmatiskt kontrande som vi bjudit på i andra matcher tidigare under säsongen, då ofta med 5-3-2 i grunduppställning? Telegraphintervjun häromdagen – som var magnifik och borde ha gjorts tidigare – berättade för oss att van Gaal med sitt 4-3-3/4-1-4-1 hittat den formation han suktat efter, men inte ansett sig ha spelarmaterial-/kunnande att utföra tidigare:
“The system we play now is the system that I prefer, that I have played everywhere.”
Han utvecklade också filosofin ytterligare:
“I want my players thinking, reading the game, so they know why they have to change the shape because of something. I want to train my players so that they can make decisions themselves as a team. Otherwise they have to wait until half-time and then maybe we can change something. In a lot of matches that is too late.”
“My philosophy is when you know what you’re doing, you’ll continue more at the highest level. When you’re instinctive you’re always dependent on the circumstances. That I don’t want.’’
Blaskorna – och experterna – på öarna är tämligen samstämmiga i tron att Liverpool tar hem segern i morgon. Love it!
Unitedtombolan:
DDG
Valencia – Jones – Smalling – Blind
Carrick
Di Maria – Fellaini – Herrera – Young
Rooney
Liverpool kanske:
Mignolet
Emre – Skrtel – Sakho
Lallana – Allen – Henderson – Moreno
Sterling – Sturridge – Coutinho
Jag hoppas att Rodgers väljer Sturridge centralt då Smalling/Jones sannolikt skulle ha lättare att hantera honom än Sterling.
2-3. The time has finally come.
* Annars är det flera papers som toppar med “Falcaos tårar” som nyhet. Jag börjar nästan tycka synd om pojken. Kanske den som det skulle vara roligast att se avgöra i morgon.
På återhörande. Lisa tar hand om eftermatchentankarna på bloggen i morgon medan jag skålar i skumpa vid Albert Dock.