Embed from Getty Images
Louis van Gaal mot Manuel Pellegrini bleknar skapligt i jämförelse med José Mourinho mot Pep Guardiola.
Det är lite som att bli mer road av att se Full fräs med Stefan och Krister än av att avnjuta The Office. Det är klasskillnad. Det här derbyt har med all rätta varit uppskrivet ända sedan portugisen och spanjoren blev klara för sina respektive klubbar.
Och inte mindre uppmärksammat är det med tanke på att lagen inlett med tre segrar var så här långt. Ett derby mot lillebror är mer speciellt när det handlar om två lag i toppen av tabellen, även om det bara är september.
Med tanke på att nyckelspelarna är tillgängliga enligt managern (som gärna sover på golv på flygplan enligt pålitliga Daily Mail) lär elvan kan inte vara mycket att orda om, förutom ur två aspekter (om nu inte Henke hinner bli fit). Den tar nästan ut sig själv med tanke på resultaten och att alldeles för få är skadade. Det handlar om två spelare som egentligen borde starta: Chris Smalling och Marcus Rashford.
Chris Smalling har inte fått någon rolig start på livet under José Mourinho. Portugisen kan knappast peta vare sig Bailly eller Blind och eftersom det är några år sen Chris spelade högerback så lär han inte heller kunna rå på den pånyttfödde ecuadorianen heller. Han får helt enkelt vänta på en cupmatch eller en plattmatch från någon kollega.
I fallet Rashford är det tacksamt för José att pojken är så pass ung som han är. Visst, det klassiska Busbycitatet “If you’re good enough, you’re old enough” är applicerbart här, men med tanke på att vi har Zlatan som marksman #1 är det sannolikt skönt att kunna slussa in och matcha en tonåring lite som man vill, i stället för att köra honom två gånger i veckan en hel säsong.
Eller?
Nej, jag förstår inte alls varför jag skriver så här. Rashford är så pass bra att han ska starta. Frågan är snarare på vems bekostnad? Jag hade kickat ut Rooney med tupén först, flyttat ner Zlatan och slängt Young Marcus som spets. Men det är inget rimligt scenario, lika orimligt som det är att skicka ut svensken till bänken. Då återstår en kant och han har visat sig vara ytterst kapabel där också. Så: Ut med Mata och in med Marcus. Klart.
Feelingen då? Det var länge sen jag gick in med känslan av att “det här vinner vi” i ett derby mot de blå. Det är både en efterlängtad och oroande känsla. Efterlängtad eftersom United ju alltid ska vara overdogs och oroande eftersom det inte alls går att attackera morgondagen avslappnat.
Men som vanligt: Det räcker att Unitedspelare visar Unitedanda. Gör man det vinner man ofta. Gör man det utan att vinna har man åtminstone gjort det (Att: Dödgrävaren).
Elvan:
DDG
Valencia – Bailly – Blind – Shaw
Pogba – Fellani (!)
Rashford – Rooney – Martial
Zlatten
——————————————–
Jag har en känsla av att jag läst eller hört Nicky Butt säga det här om Verón tidigare, men det är ändå fascinerande.
“Veron was the best player I’ve ever seen, except Cantona. In training he was like something I’d never seen. I was suspended against Everton [in 2001], he played and I sat there and I thought: ‘I’ll never play for United again, that’s me done, I’ll have to get a move.
“But as much as Veron was a great lad, and an unbelievable footballer, he didn’t know what it meant to be a Manchester United player. He didn’t know the feeling of the club. He couldn’t handle the pace, the tempo. The fans didn’t want the little rollovers, the technical outside of the foot passes.
“They wanted blood and thunder, give it to Peter Schmeichel, throw it out to Giggs, attack, attack, attack. Players need to know that.”
Vi har haft några missförstådda genier i klubben, den senaste i raden var förstås Dimitar.
Sist: Jag blir faktiskt lite andfådd när jag tänker på Paul Pogba. Och det säger inte lite. Jag blir sällan andfådd av upphetsning, nämligen. Tror inte att jag blivit det sedan jag såg Dimitar på Facebook senast.