Det finns en hel del kategorier Unitedspelare av i dag och i går.
De självklara superstjärnorna som Nemanja Vidic och Robin van Persie.
Trotjänarna och legendarerna som Ryan Giggs och Paul Scholes.
De som fått slå sig fram och verkligen fajtas för att vinna acceptansen hos fansen som Nani, Jonny Evans och Darren Fletcher.
Såna som försökte och huffed and puffed för att bevisa att de var Unitedmaterial men misslyckades. Som Kieran Richardson och Darron Gibson.
Och så finns det såna som Rafael da Silva. Jag har hela tiden trott att han ska gå hela vägen, men det har aldrig varit någon självklarhet. Han har ju verkligen varit en liability – och bidrog starkt till att vi åkte ut mot tyskarna i CL för några år sedan – och haft ett positionsspel som en outbildad division 5-spelare vid vissa tillfällen. Men det har ändå alltid funnits fördelar och positiva tecken som haft övertaget på hans mindre bra sidor; hans offensiv, snabbhet och inställning.
Les Kershaw, som scoutade tvillingarna vid en turnering i Tokyu 2005, sa:
“They remind me of two little whippets (en hundras). There are no wingers as such in Brazil and they all play a 4-2-2-2 formation. That means the full-backs have to tear up and down the wings. These two stood out straight away. What impressed me most was the way that, when they got knocked down, they just got straight back up again and got on with it. They were like bouncing balls . . . very, very quick. You didn’t have to be a special scout to notice them. I rang the manager and said, ‘There are twins here who are just unbelievable.’”
Som 18-åringar fick dom till slut portugisiska pass – via farfadern – och kunde spela för världens vackraste klubb.
Rafael debuterade som A-lagsspelare som nybliven 18-Ã¥ring i mötet med Newcastle 2008 (det är alltsÃ¥ fyra och ett halvt Ã¥r sedan!). PÃ¥ den tiden fanns Jompa O’Shea, Gary Neville och Wes Brown och även hans tvillingbror som alternativ pÃ¥ högerbacken.
Men då Rafael otroligt nog lyckades hålla sig hel ett tag, medan gamlingarna Neville och Brown visade hur man skulle göra för att hålla sig kvar i rehabrummet, så fick han chansen att visa upp sig i Premier League 28 gånger redan sin första säsongs som proffs och vi minns gärna hans reducering mot Arsenal. Det var lite annat än vi var vana vid från Garys tid på högerbacken.
Och Fergie var eld och lågor:
“I feel the boy has something special. He has such character, and such talent, and great courage. He’s got that Brazilian mentality where he wants to get on the ball all the time.”
Han och brorsan sägs inte vara de vassaste knivarna i lådan, men det är nog ingen som kräver heller. Verkar vara rätt chosefria dock.
Sen debuten har det gÃ¥tt upp och ned för Rafael, främst pÃ¥ grund av hans skador, sÃ¥ det har varit lite Ando-förbannelse över honom. Han har haft ett “varannan säsong”-tema:
08-09: 28 matcher.
09-10: 16 matcher.
10-11: 28 matcher.
11-12: 18 matcher.
12-13: 26 matcher and counting.
Och det är först NU han verkligen visar vad han går för. Han har fått rutinen, han har fått hålla sig skadefri, han har fått förtroendet, han har helt enkelt gjort högerplatsen till sin alldeles egna plats. Snart är han förbi Nevilles företrädare Paul Parker i antal Premier League-matcher (79-70 till PP just nu) och med tanke på att brassen är 22 bast kan vi hoppas och tro att han är tvåa bakom Neville på den listan när han flyttar hem till Brasilien.
Men han har inte undgÃ¥tt kritik – han är ju en Unitedspelare för bövelen – och i januari förra Ã¥ret fastslog Mirrors United-journalist David McDonnell att Fergie “behövde införskaffa en ny högerback för att ta tillbaka United till toppen”:
“… right-back is a role Ferguson must address this summer, because the ghost of Neville continues to haunt the problem position”.
Fast forward ett år efter den bloggen kan vi konstatera att McDonnell var ute och cyklade och vi fans som trott på Rafael, som alltid sett någonting i honom och väntat på att han skulle förbättra sitt försvarsspel och bli lite mer avvaktande i spelet med motståndarnas rygg sitter nöjt och skrockar. För i höst har han varit en av våra allra främsta spelare. Visst, han är fortfarande lite rå, men det är ändå en helt annan pondus och ett helt annat självförtroende i hans uppträdande.
Det spelar liksom ingen roll vem som spelar vänsterytter – han käkar upp Bale & co. ändå.
Jag kan inte se United ta in någon högerback de närmaste tio åren, speciellt inte när vi har så pass kapabla ersättare som Smalling och framförallt Jones att tillgå.
Det har gått så långt att vi blir både förvånade och besvikna när vi ser att Brasiliens nygamle förbundskapten Scolari nobbar Rafa i truppen till Englandsmatchen och bara tar med en högerback, den numera rätt beskedlige Dani Alves i truppen.
Rio d.ä blev också lite perplex:
Just högerbacksplatsen är rätt mager i ligan så jag håller med Rio. Vem har egentligen varit bättre? Zabaleta? Ivanovic?
Om ett par år behöver vi förhoppningsvis inte ens diskutera sånt.
