För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Därefter var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8.

I dag hittar vi passande nog en gammal #7 på just plats #7.

7) Memphis Depay – 400 miljoner, PSV 2015

Tog över tröja #7 efter att en annan spelare på den här listan (ja, ni kan lista ut vem det är…) precis lämnat klubben. Redan då talades det om hans talang utanför planen, i en annan kulturell sfär, och i ärlighetens namn minns jag mer av det än av hans insatser i Unitedtröjan. Nederländaren är fortfarande, nio år efter ankomsten till Carrington, aktiv på den högsta nivån och så här i efterhand kan vi konstatera att flytten från PSV till United 2015 kom alltför tidigt för honom. 

För vi snackar ingen Jaap Stam, Park eller Ruud van Nistelrooy, tidigare supertransfers från Philips, när vi nämner Depay. Han klarade bara 18 månader i United innan han försvann till Ligue 1 och Lyon (där han blommade ut) och det är inte många vackra minnen vi har från hans tid i klubben. Tanken var att han skulle hålla till på vänsterkanten, som ytterforward, och han kom som skytteligavinnare från nyblivna mästarna i Holland, så förväntningarna var skyhöga. “I have no doubt that he has the potential to become a great footballer for this club and he is at the right club to continue the good work he has done so far.” sa hans manager Louis van Gaal, aka Dödgrävaren, efter signeringen.

Nu ska vi ju minnas att han hade just Uniteds tråkigaste tränare i mannaminne när han var i klubben, vilket inte underlättade, men vi ska inte glömma exakt hur dålig han var i United. Vi kan räkna på handens ena fingrar hur många spelare klubben lagt ut över en halv miljard på för att skicka iväg redan under andra säsongen. 2 mål på de 33 ligamatcher han valdes ut till ger en liten fingervisning exakt om hur effektiv han var i offensiven.

Inte heller fick vi någon användning för hans frisparkar. Sista säsongen i PSV stoltserade han med 7 mål på 33 frisparksförsök, vilket är en oerhörd siffra. I United har jag inget minne av att han satte en enda och en snabbsökning senare visar inte heller några fynd förutom en som var “nära”.

Hans leverne utanför planen påverkade sannolikt hans förmåga att skina på planen, liksom den spelstil som förespråkades i United då (liksom nu), men allt går givetvis inte att skylla på omgivningen. Faktum kvarstår att det var en enorm missräkning att ta in Memphis Depay. Till och med det så pass illa att han lägger sig på en hedervärd sjundeplats i knivskarp konkurrens på den här listan.

På återhörande.

Samma startelva – samma utgång.

Uniteds inledning på året kunde inte vara bättre poängmässigt. Men än en gång känns det som att man kom undan med andan i halsen.

2-1 mot Luton borde varit 5-1 men kunde lika gärna ha slutat oavgjort. 

Mäktigt:

• Skandinaviens hetaste anfallare är dansk och heter Rasmus i förnamn. Grabben kan inte sluta göra mål längre och lägg till att han ser ut att ha sprungit ett maraton i 80:e minuten varje match så visar det att målen knappast gör att han slutar arbeta för laget. 1-0-målet var klassiskt påpassligt och 2-0 var fantastiskt snabbtänkt och krävde enormt hög klass för att utföra. 

Unitedklass:

• Kobbie Mainoo: Hade United haft tio spelaer till med samma självklara pondus, spelsinne och förmåga hade vi varit både i serieledning och i slutspel i CL. 
• Jonny Evans inhopp. Veteranen satte inte många tår fel när han kom in. Otroligt, egentligen. 
• Scott McTominay. Kom in, rörde knappt bollen, men fixade än en gång tre poäng. Kanon.
• Omställningsspelet (som tydligen än en gång var plan A för ten Hag) skapade mängder med lägen efter paus. 
• Defensiven efter paus, trots allt. Luton skapade ett par halvchanser, totalt, på de sista 45 minuterna. 

Inte gott nog:

• Marcus Rashford må påstå att “vi hittat formen i precis rätt tid” men är det här hans definition av att “vara i form” är ribban låg. Fuskar i försvarsspelet, kommer inte loss på sin kant… det mest minnesvärda offensivt var hans passning till Garnacho efter paus. Det räcker inte. 
• Casemiro är inte den Casemiro han en gång var. Det är bara att konstatera. Rimligen hans sista vår på europeisk toppnivå. En nivå han inte längre når, utan oftast är ett steg efter på. 
• Att Luke Shaw skadades och tvingades gå av i första halvlek. Igen. Kan inte vara rimligt att det händer två gånger i rad?
• Medan Uniteds resultat fortsätter att imponera vecka efter vecka går kaptenens insatser i fortsatt motsatt riktning. När gjorde Bruno Fernandes en riktig kanonmatch senast? Mot Luton spred han sina passningar och skott överallt utom där det var meningen att de skulle hamna. 
• Apropå lägen i andra halvlek: Herrejösses, vilken orgie i missade superlägen. Och att Garnacho kan vara så vek i frilägen? I samma stund som han kom fri sa jag till sonen “han kommer inte att komma till avslut”. Med så mycket fotboll i sig, är det underligt. 

Till sist:

• Inga high-fives från Dalot på hela matchen? Otroligt. 
• 21 skott emot oss innebär i sig ingen katastrof (eftersom åtminstone hälften av dom aldrig ens var nära Onana), men det är väl snarare så att vi i vår enfald tror och hoppas att United ska kunna dominera en match mot 17-placerade Luton med bollen i ägo. 
• Någon som saknar Antony? Martial? 
• Satt precis och tänkte på Mason Mount. Har någon spelare som kommit till United för så mycket pengar varit skadad så länge sin första säsong? Otroligt. 

“In med Scott för att säkra tre poäng”

Det började som ett skämt, men nuförtiden är det som att Scott McTominay blivit en slags otippad frälsare för United. 

På riktigt. 

Hans 2-1 på Villa Park gör att hoppet om topp 4 inte är helt dött än. 

Himmelskt:

• Trots en till största delen fruktansvärd säsong har vi fått ett gäng sena avgöranden som gjort att pulsen gått upp i 180 på bråkdelen av en sekund. Inte sällan har det varit allas vår favorithackkyckling från Skottland som “orsakat“ detta. Avslutet bakom “världens bäste målvakt” var enastående beslutsamt. 
• Inlägget till Scott. Diogo Dalots offensiv har verkligen tagit nya, stora kliv. När han numera är till stor del pålitlig även defensivt är jag oftare än tidigare trygg med att se honom starta (även om jag börjar tröttna på hans high-fives).

Unitedklass:

• Jag blir mer och mer förälskad i Kobbie Mainoo. Visst gör han misstag ibland, men 9 gånger av 10 ser man vilket beslut han tänker fatta och så gör han det och utför det som han ska. Att en egenproducerad spelare kommer fram och imponerar så i den åldern, på den positionen, är ingenting som händer ofta. Jag minns inte ens om jag sett det sen Nicky Butts dagar (och då fanns det lite konkurrens framför honom). 
• Onana är verkligen ingen jag känner mig trygg med längst bak, men mot Villa tog han det han skulle ta (om än med lite flyt) som Unitedkeeper. Och lite till faktiskt. 
• Målet! Inte bara Maguires nick (han vinner ofta i offensivt straffområde, men oftast till ingen nytta) utan Højlunds påpasslighet framför mål. Dansken kan helt plötsligt inte sluta göra mål. Och United gjorde alltså mål på en fast sitatuion! 
• Alejandro Garnacho är numera given i startelvan och det har gjort att han växt ut ytterligare. När han höjer standarden på avsluten (han kan inte cykelsparka in bollar i krysset varje vecka) är han inte bara lovande, utan en superstar. 

Blekt:

• Spelplanen. I ärlighetens namn hade ju hemmalaget mest av spelet och de flesta målchanserna och man ser att de har ett grundspel som innefattar att veta vad de ska göra för att försöka bryta ner lag. Det har inte United, som fortsätter att sätta sina pengar på omställningar och ännu har förtvivlat svårt att bygga något i innehav. Tänk bara hur många långbollar bakom backlinjen till Martinez man slog, främst efter paus.
• Försvarsspelet på hörnor är fortfarande allt annat än förtroendeingivande. 

Frågetecken:

• Hur ska United kunna fortsätta jakten på en topp 4-placering utan Lisandro Martinez? Jag kan inte liksom se att det kan gå.
• Vigge kom in i stället för Luke Shaw och lirade vänsterback. Varför? Varje gång någon liknande förändring skett tidigare har Dalot – med mängder av erfarenhet där – flyttat över till vänster. 
• Varför spelar vi alltid söndagskvällar nuförtiden? 

Sist: 

• Casemiros reaktion på Matty Cashs filmning (och det efterföljande gula kortet) var aningen överdriven. Men kul att se. 
• Luke Shaw klev alltså av i förebyggande syfte. Han får inte vara skadad. Så är det bara.
• Topp 4 är inte helt uteslutet i och med trean på Villa Park, men det ska nog mycket till för att United ska passera både Aston Villa och Spurs under våren (om nu inte England vinner en plats till med hjälp av koefficienter). Conference League känns mer realistiskt. Inte riktigt det Ineos siktar på, va? 

Tämligen enkla 3-0-segrar växer inte på träd nuförtiden. 

Speciellt inte med tre U21-spelare som härförare. 

Tyvärr kan Uniteds övertygande vinst smolkas av skadan på stackars Lisandro Martinez. 

Vackert:

• Kobbie, Rasmus och Alejandro. Tre nutida och framtida stjärnor och förhoppningsvis bärande spelare i United. 
• Dansken var strålande i CL i höstas men hade en trögare start i ligan: Nu mål jämt och mot West Ham var det hög klass på aktionen. 
• Garnacho har i det tysta blivit given i startelvan och det börjar bära frukt på allvar. Argentinaren trivs med stora ytor, som efter paus i går. 

Unitedklass:

• Licha. Det skulle vara en så oerhört sorglig situation om argentinaren visar sig vara svårt skadad. Men ten Hags ord efteråt och Lichas egen reaktion sa en hel del. Fram tills knät vred sig var mittbacken en av planens bästa spelare. Minns att Anderson spelade vidare med ett trasigt korsband, så det är tyvärr inte uteslutet att Martinez drabbades av det värsta. I så fall en pyrrhusseger som heter duga denna söndag…
• Diogo Dalot gör sin bästa säsong i United och jobbar sig så sakteliga upp mot att bli en stabil högerback. Fortfarande mycket bättre offensivt än defensivt, men mot West Ham höll han hyfsat rent bakåt på sin kant och blocken på Bowens friläge var matchens bästa defensiva manöver. 
• Casemiros brytning i samband med 1-0. Det är så vi är vana att se brassen dominera centralt. Mera sånt, tack! 

Room for improvement:

• Det egna bollhållande spelet. Fortfarande spelar United på ett sätt där man vill överraska motståndarna och ställa om (återerövringarna första halvtimmen var briljanta). I det uppställda blir det fortfarande statiskt och lättläst. 
• Bruno Fernandes. Sparkapitalet där! Portugisen har blandat och gett den senaste tiden och har en nivå till att bjuda på.

Icke Unitedklass:

• Harry Maguire var tillbaka i förstaelvan och även om han inte gjort bort sig särskilt ofta finns det ständigt latent hos ex-kaptenen. Och mycket riktigt: Två av West Hams bästa chanser efter paus var till största del hans fel. Nu lär vi dock få se honom resten av säsongen om Licha är borta. 

Sist:

• Visst känns det märkligt att United bara spelar en match i veckan typ hela våren? Frågan är om det gynnar eller missgynnar laget. Facit lär vi inte få förrän i april-maj. 
• Aston Villa borta på söndag står näst på tur. Då lär ten Hags “nygamla” United få bekänna färg. 

Bästa startelvan, bästa halvleken – bästa upplösningen..

Uniteds kväll på Molineaux slutade på det ultmata sättet: Sent drömmål av en egen ung spelare som tagit oss med storm de senaste månaderna. 

Kobbie Mainoo, 18, fick miljoner fans världen över att enas i ett unisont glädjevrål.

Enastående:

• Matchen! Inte bara för att United gjorde sin bästa halvlek på ungefär ett år utan för att manus skrevs för just den avslutningen. Och även om en trygg 3-0-vinst egentligen alltid är att föredra är ett 4-3-mål i 90+7 svårt att toppa. 
• Kobbie. Alltid. Inte bara för hans konstnummer i samband med målet, utan för att han som 18-åring med så lite erfarenhet inte borde vara så trygg med boll och i positionsspelet. 
• Första halvlek, som sagt, var det bästa vi sett av United på minst ett år. Med lite mer flyt, koncentration och fokus hade 5-0-ledning inte varit helt uppåt väggarna i paus. 
• Nu har vi gjort lika många mål som Luton! 

Hög Unitedklass:

• Försvarsspelet första halvlek. Wolves hade i princip ingenting. Kan det ha att göra med två världsmästare som mittbackar? Lisandro får bara inte vara skadad igen då han kanske är Uniteds enskilt viktigaste spelare. 
• Vi ska inte heller glömma bort 2020-talets Denis Irwin. Luke Shaw sköter oftast vänsterkanten på egen hand (Rashford är inte särskilt sugen på att jobba hem) och ger en enorm trygghet till laget. 
• Rashford må – med all rätt – vara ifrågasatt. Men hans 1-0 var superbt. 
• Scott McTominay är lika ifrågasatt han, men så länge han håller sig i motståndarnas straffområde är han välkommen att göra sina gästspel. Oförlåtligt av Wolves att lämna honom ensam där. 
• Omari Forsons bidrag i samband med Kobbies magi. Ännu en egen talang. 

Inte i toppslag:

• Bruno Fernandes hade en ytterst tung afton. Kaptenen kunde (borde) ha gjort ett par mål och dessutom var hans “passning” till Garnacho i slutet av första halvlek en av de sämsta som slagits under 2000-talet. Samtidigt får man ju ta det onda med det goda när det gäller en högriskspelare som Fernandes. 
• Casemiro körde en bensax efter tre minuter och sen var han 5/10 resten av matchen. Han ser fortfarande trött ut, defensivt, brassen. Offensivt är han fortfarande ett hot. 
• Vi kan väl alla vara överens om att Andre Onana – som åkte till afrikanska mästerskapen, stod en match, släppte in två mål, räddade noll skott och åkte hem igen – inte ingjuter förtroende. Nu har han snart ett halvår i klubben och jag har större förtroende för Altay som stått i 90 minuter. 

Katastrof:

• Antonys inhopp. En bilkrasch från början till slut. Måste varit sista gången han gick före Amad. Jag börjar mer och mer tro att han är den sämsta värvning United gjort. Någonsin. 
• Straffbeslutet. Horribelt på så många sätt: Okej att domaren på planen lurades av fallet, men när det sitter domare och kör repriser på repriser och konstaterar att “det där var helt rätt” så är någonting helt galet. Så tacksam att VAR inte finns i svensk fotboll. 
• Man ska inte kunna bli kontrade på efter en hörna i 90+5 när man är i ledning. Det ska inte vara möjligt. 

Sist:

• West Ham på söndag. Kampen om sjätteplatsen går oförtrutet vidare. Med den här startelvan kan vi mycket väl nå Europa League!  

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9.

8) Fred – 600 miljoner, Shakhtar Donetsk 2018

Ryssland för sex år sen var visserligen inget drömland då heller, men det var inte förbjudet att hämta spelare därifrån på den tiden så Uniteds magnifika scoutingstyrka tänkte att 600 miljoner var en fullt rimlig ersättning för Frederico Rodrigues Santos, eller Fred som han gillar att kalla sig själv. 

För att citera Mikael Wiehe:

“Är det verkligen Fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

Det var det verkligen inte.

Brassen lämnade fem år senare klubben och det var sannolikt bara han och hans närmaste som tyckte att det var ett orimligt beslut. Vi andra tyckte inte bara att inköpet var galet utan även det faktum att han och Scott McTominay var Uniteds centrala maskineri under så lång tid. Fred var en spelare som i princip aldrig excellerade åt det positiva hållet (bortsett från en dribbling som var en av de mer oväntade jag sett). Visst, han såg energisk ut och det går inte att ogilla honom som person. Men Manchester Uniteds A-lag är ingen social verksamhet så att den ständigt inkompetenta ledningen valde att punga ut mer än en halv miljard (plus löner och arbetsgivaravgifter och pension) för brassen var inte bara väntat, utan också oförlåtligt.

Back in the days, och nu snackar vi Roy Keane-days, brukade spelarna i United behöva nyförvärv, inte bara för att förstärka laget utan för att ge de ordinarie spelarna lite sparkar i röven varje sommar. Nuförtiden kommer nya spelare in och bara tar plats, utan att egentligen vare sig förstärka eller förbättra de ordinarie i startelvan. Fred hade sina styrkor: Han kunde bjuda någon 7/10-match ibland och kunde dessutom hitta rätt med något fluke-mål, men för den summan, och med så många starter förväntade vi oss åtminstone det dubbla i både prestation och utfall. Nu fick vi någon som sprang lite upp och ned och aldrig verkade hitta sin position riktigt (precis som en viss Anderson).

Samtidigt har inte United någon stark brassetradition, så att Fred också skulle läggas till samlingen mediokra/misslyckade förvärv från Sydamerikas Portugal är inget som förvånar.

Däremot kan man ju gilla att personen Fred lyckats få vinna så mycket i en liga som är mer på hans nivå, som den turkiska.

I United: För alltid en leende megaflopp.