För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9.

8) Fred – 600 miljoner, Shakhtar Donetsk 2018

Ryssland för sex år sen var visserligen inget drömland då heller, men det var inte förbjudet att hämta spelare därifrån på den tiden så Uniteds magnifika scoutingstyrka tänkte att 600 miljoner var en fullt rimlig ersättning för Frederico Rodrigues Santos, eller Fred som han gillar att kalla sig själv. 

För att citera Mikael Wiehe:

“Är det verkligen Fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

Det var det verkligen inte.

Brassen lämnade fem år senare klubben och det var sannolikt bara han och hans närmaste som tyckte att det var ett orimligt beslut. Vi andra tyckte inte bara att inköpet var galet utan även det faktum att han och Scott McTominay var Uniteds centrala maskineri under så lång tid. Fred var en spelare som i princip aldrig excellerade åt det positiva hållet (bortsett från en dribbling som var en av de mer oväntade jag sett). Visst, han såg energisk ut och det går inte att ogilla honom som person. Men Manchester Uniteds A-lag är ingen social verksamhet så att den ständigt inkompetenta ledningen valde att punga ut mer än en halv miljard (plus löner och arbetsgivaravgifter och pension) för brassen var inte bara väntat, utan också oförlåtligt.

Back in the days, och nu snackar vi Roy Keane-days, brukade spelarna i United behöva nyförvärv, inte bara för att förstärka laget utan för att ge de ordinarie spelarna lite sparkar i röven varje sommar. Nuförtiden kommer nya spelare in och bara tar plats, utan att egentligen vare sig förstärka eller förbättra de ordinarie i startelvan. Fred hade sina styrkor: Han kunde bjuda någon 7/10-match ibland och kunde dessutom hitta rätt med något fluke-mål, men för den summan, och med så många starter förväntade vi oss åtminstone det dubbla i både prestation och utfall. Nu fick vi någon som sprang lite upp och ned och aldrig verkade hitta sin position riktigt (precis som en viss Anderson).

Samtidigt har inte United någon stark brassetradition, så att Fred också skulle läggas till samlingen mediokra/misslyckade förvärv från Sydamerikas Portugal är inget som förvånar.

Däremot kan man ju gilla att personen Fred lyckats få vinna så mycket i en liga som är mer på hans nivå, som den turkiska.

I United: För alltid en leende megaflopp.

Mål av anfallare, inte förlust och comeback för Licha Martinez.

Samtidigt ska vi erkänna att ett skadeskjutet Tottenham var det bättre fotbollslaget i 2-2-mötet på Old Trafford.

Så Sir Jim Ratcliffe kan knappast ha varit euforisk efter sin första match på OT efter att affären offentliggjorts.

Tillfredsställande:

• Anfallarna som hittade rätt. Som vi har längtat efter att få se två offensiva pjäser leverera i en och samma match. 
• Lisandro Martinez återkomst efter fyra månader. Måtte han få hålla sig frisk. Argentinaren kan vara skillnaden på utfallet i slutdelen av säsongen. 2024 års största jubel hittills (förutom mål) kan ha kommit när Licha klev in i andra halvlek. Som han har varit saknad!

Unitedklass:

• 1-0-avslutet från allas vår favoritdansk höll hög klass. Det borde vara vardagsmat från en Unitedanfallare på Old Trafford, men det är det inte.
• Samma med Rashfords avslut (poäng flera matcher i rad!). Han gjorde ingen strålande match totalt sett, men 2-1-målet var stiligt.
• Kobbie. Som så ofta helt ensam mot tre motståndare på mittfältet, men genomgående ytterligare en habil insats av tonåringen.

Inte okej: 

• Under ungefär tio års tid har United sett ut som att man inte kan göra mål på hörnor och att man när som helst kan släppa in mål på hörnor. Mot Spurs hade man tur att det bara blev ett bakåt. 
• Minns ni Højlunds fasthållning på Rodri i derbyt? Udogies på Garnachos var samma princip, men icke då. Jag förstår ten Hags “jag är van”-inställning efteråt. Det saknas konsekventa bedömningar från domarhåll. 
• Andra halvlek. Noll avslut på mål, knappt några touchar alls i Spurs straffområde. Och det märktes tydligt redan tidigt att Eriksen mest var en passiv åskådare i matchen: Vad gör då ten Hag? Plockar in Scott McTominay… Frågan är varför Casemiro var på bänken när han inte ens klarade en halvtimme. Samtidigt var skotten den ende som avslutade mot mål sista 45. 
• Apropå Scott: Han får inte missa det där läget i slutsekunderna. 

Framtiden:

• Det duggar inte direkt tätt med matcher för United nuförtiden och det är på ett sätt ganska skönt då man slipper matchångesten. Men nästa gång det är matchdag ska vi väl inte behöva vara orolig, med tanke på att det är antingen Eastleigh eller Newport på andra sidan. Eller?
• Uniteds business så här långt i januari är bara spelare ut, som Donny, Hannibal, Sancho, med flera. Får vi inte ens någon Wout-typ?  

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går. 

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget. 

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic.

Nu har turen kommit till en belgisk vagabond.

9) Romelu Lukaku – 1 miljard, Chelsea 2017

Belgaren tog sig om inte förr så verkligen in i Unitedfansens medvetanden i samband med Den Gamles episka avskedsföreställning i Birmingham när United lirade 5-5 mot West Brom och hans hattrick förstörde skottens epilog.

Sen lyckades han ganska väl även i Everton innan José Mourinho övertygade den osannolikt inkompetenta värvningsledningen i United att öppna på miljardplånboken för att värva honom.

Och det såg ju så bra ut till en början. Lukaku smällde in 10 mål på sina första 9 matcher – till och med bättre än en viss Sir Bobby – och United såg ut att ha fått en värdig ersättare till Wayne Rooney (som gick motsatt väg samtidigt som Lukaku ankom Old Trafford). 27 mål under första säsongen kan inte heller ses som en katastrof, men sen …

Säsongen 2018/2019 började eländet som senare samma säsong skulle sluta med att han försvann lika snabbt som han kom. Hans betongfot visade sig allt mer och så började han sura när polaren fick sparken och norrmannen kom in. Det blev långt mellan både målen och matcherna. När säsongen var över gjorde han någonting jag inte kan minnas en Unitedspelare ha gjort, vare sig förr eller senare, och vägrade komma tillbaka till Manchester efter sommaruppehållet. Han hängde med sitt Anderlecht och tänkte fan inte återvända till Carrington. Oförlåtligt och obegripligt.

Självklart gjorde United allt för att bli av med honom och tacksamt nog var Pirelliklubben i Milano villig att hosta upp hundratals miljoner för belgaren, så nettoförlusten för United blev inte enorm.

Däremot är hans två säsonger i klubben en sorglig påminnelse om hur fel det blir när fel manager får välja fel spelare. Lukaku är bevisligen en spelare som kan göra mål: Det vittnar om inte annat hans briljanta landslagsfacit om. Samtidigt är han också en spelare som verkligen inte har någon kontinuitet på den högre nivån att komma med. Han gjorde över 18 ligamål en enda av sina 9 säsonger i Premier League med fyra olika klubbar (i Inter var han briljant de två efterföljande åren efter att ha lämnat Old Trafford) och i United minns man mest hans horribla förstatouch och begränsade spelförståelse.

Vad han gör i dag? Han sitter på bänken i Roma. Vem som coachar honom?

Yes, så klart.

Sista chansen att ta en buckla: Då skickade ten Hag ut det bästa han hade mot Wigan.

Resultatet?

Mer än 30 avslut och en lugn och trygg 2-0-vinst. 

Annars var det mest roliga vilket motstånd som väntar i nästa runda av FA-cupen.

Skönt:

• Att ändå till slut kunna se en match där man inte kände att United kunde förlora matchen när som helst. Trots att Wigan hade den bästa målchansen inledningsvis och stack upp några gånger, så dominerade United totalt. Precis som man förväntades göra, men som man inte kan ta för givet längre. 

Unitedklass:

• Kobbie Mainoo fortsätter att vara lagets kanske bäste spelare, sett till förväntningar, ålder och erfarenhet. Så mycket lugn och spelsinne kombinerat med spelskicklighet för en tonåring.
• Antalet avslut. Kul att se!
• Omari Forson. Ytterligare en yngling från akademin att lägga till i historieböckerna om debutanter i A-lagssammanhang. 
• Diogo Dalots avslut. Bara att skryta med inför sina offensiva kollegor resten av träningsveckan.

Håller fortfarande inte:

• I sann Unitedanda finns det alltid någon eller något hacka på, och det ska “gärna” vara en av de egna. Förr om åren var det Darren Fletcher som ofta fick bära hundhuvudet – på senare tid är det Scott McTominay. Nu är det inget skotskt specifikt, men faktum kvarstår: Vi är många som undrar vad McTominay gör i detta lag. Skillnaden mellan honom och hans mittfältspartner Mainoo är milsvid. När skotten inte heller ens träffar mål med en handfull avslut blir det än mer obegripligt.
• Över 30 avslut, men ynka 2 mål. Anfallarna har en av de minst produktiva säsongerna i mannaminne.

Frågetecken kvarstår:

• Rasmus på topp hade ingen toppmatch. Dansken fortsatte att ofta ha en mittback i ryggen (hans spelstil går ut på det?) men när han inte gjorde det var han ofta fel i situationerna. Samtidigt är det inte den lättaste uppgiften att vara ensam striker när man har Rashford och Garnacho, inte fotbollsvärldens minst själviska spelare, på varsin kant om sig. 
• Varför väntade han så länge med bytena? Och varför sattes Pellistri in sista fem? Ytterst märkligt. 

Sist:

• Förstå vad nervöst för Newport och Eastleigh att köra omspelet och veta att Manchester United väntar – på hemmaplan! – i nästa omgång. Kanske inte det bästa ekonomiskt, men upplevelsemässigt det största de flesta av spelarna någon gång får uppleva i sina karriärer. Saker att älska med FA-cupen. 
• Brunos straff var inte världens största överfall, men det var likväl straff. Givetvis ska det dock diskuteras in absurdum om kaptenen filmade eller inte. United är 2024 fortsatt det mest diskuterade fotbollslaget i England. Underbart! 

Och lika euforiskt som det var mot Villa, lika jävla dystert var det efter Forest.

United avslutade året på sämsta tänkbara sätt med en ytterst medioker insats på City Ground.

2024 kan väl inte bli sämre – eller? 

Okej:

• Kobbie Mainoo. I det ständigt skadeskjutna United är han ständigt det lilla ljuset i mörkret. 
• Amad Diallo bör givetvis starta nästa match. Inte för att han var överlägsen i sitt inhopp, men för att konkurrensen helt enkelt är sämre. Och då var det hans första insats i en Unitedtröja sen 2022. 
• Rashford gjorde mål. Hurra. 

Inte okej:

• Att byta ut Kobbie Mainoo. Att dessutom göra det utan att tonåringen var skadad och  mot Scott McTominay är på gränsen till tecken på sinnesförvirring. 

För dåligt:

• Manchester United. United 2014-2024 är på många sätt raka motsatsen till det jag upplevde under 1992-2013. 

Genomuselt:

• Framförallt den första halvleken. Om vi tyckte att 0-0 på Anfield var lika roligt att se som att räkna snöflingor i öknen så var det ändå ingenting mot matchminut 0-45 på City Ground. Herregud, att så många landslagsspelare tillsammans kan bjuda på så otroligt lite underhållning. Det enda noterbara var när Varane och Onana spelade utan samförstånd och när Aron Wan-Bissakas skott blockerades och rullade mot Forests mål. Det var som att se Millwall-Blackburn i Championship i februari. 
• Jag börjar tröttna rejält på det, men så länge ten Hag inte tröttnar på det måste det sägas: Antony är så långt ifrån Unitedklass att det är otroligt och att han fortsätter få chans på chans är fullkomligt obegripligt. Brassen har 1 assist på sina 30 senaste framträdanden (men 6 gula kort!). Och jag tror helt ärligt att jag aldrig sett en mer enfotad spelare starta regelbundet i United – och då har jag sett Antonio Valencia otaliga gånger. 
• Snett-inåt-bakåt är temat för lag som vill göra mål på United. Mot Forest åkte vi på två till. Vilka spelare är det som ska hålla koll på den ytan? 

Frågetecken:

• Vår manager pratar alltid om att United behöver bygga och bli mer stabila och vinna regelbundet (vilket vi aldrig gör), men på senare tid har han även börjat påstå saker som är helt obegripliga, som att United “äger spelet” och “kontrollerar matchen”. Visst, han kan knappast hänga ut spelare i offentligheten, men man tappar ju mer och mer förtroende för honom efter uttalanden som dessa. Dessutom är han så otroligt ofta helt fel ute i sina byten. Sämre matchcoach än Solskjaer. 
• Och visst, United är katastrofalt skade- och sjukdomdrabbat. Men förutom Lisandro, vilka spelare har visat att de är kapabla att lyfta detta lag? 

… and finally:

• Det ska bli så otroligt skönt med en hel vecka utan United som inledning på 2024. 
• Var jag ser United sluta när vi sammanställer säsongen? En rimlig placering är trots allt runt plats 7-9. I den form vi är nu är det runt 12-15, men man ska ju alltid vara optimist i början av ett nytt år, eller hur? 

Det tål att upprepas: Få saker får en att känna så mycket som fotboll.

När den livslånge Unitedsupportern från København prickade in 3-2 kokade fansens uppdämda känslor över tillsammans med honom.

En av årets absoluta höjdpunkter dröjde till årets sista hemmamatch. 

Out of this world:

• Sekunden när vändningen är fullbordad och att det var just Rasmus Højlund som fick göra sitt första ligamål, på Old Trafford, framför Stretford End … det är inte många gånger under 2023 som vi fått uppleva den euforin. Och den Unitedsupporter som inte fick vare sig gåshud eller en liten tår i ögonvrån när hen såg hur mycket det betydde för dansken, den existerar inte. Nu återstår bara den “lilla” utmaningen: Att bygga vidare på det (tekniskt utomordentligt skickligt utförda) målet. 
• Vändningen! En klassisk Unitedcomeback, med samtliga ingredienser: Billiga insläppta mål, 0-2-underläge, ett gungande Old Trafford efter reduceringen och våg efter våg av anfall mot ett bortalag på knäna. Så där som det ska vara när United råkat hamna efter i en match. 
• Alejandro Garnachos andra halvlek. Han är kanske den ende spelaren som har “nä-nu-reser-jag-mig-fan-upp”-auran när man ser honom få bollen på Old Trafford. Argentinaren har en enorm potential och vi får alla våra tummar att han kommer närmare Ronaldo än Januzaj när vi tittar tre-fyra år framåt i tiden. 

Fantastiskt:

• Marcus Rashfords insats var inte perfekt, men jämfört med den bleka skugga till spelare han varit under hösten var det här som att vända ut och in på en tröja. Han utmanade, hade fart, assisterade, sköt och spelade med en helt annan swag än tidigare. 
• Bruno Fernandes kan vara sjukt irriterande att följa i ett United i motgång (som i första halvlek mot Villa), men när han fokuserar mindre på domare och ligga ner och larva sig och i stället driver på United med sitt arbete och sina ibland otroliga passningar är han en fröjd att se. Som mot Villa där några av hans långbollar var strålande. 
• Andra 45:an mot Emerys succégäng var den bästa Unitedhalvleken vi sett under 2023.

Unitedklass:

• Trots 0-2 efter första halvlek tyckte jag inte att United var på långa vägar chanslöst. Två fasta situationer som gästerna skötte snyggt, men spelmässigt var det allt annat än 2-0. 
• United hade “tur” att Villa gjorde “en Spurs” och fortsatte med sin höga backlinje i 2-0-ledning, för hade dom lagt sig lågt hade United garanterat haft betydligt svårare att bryta igenom. Samtidigt är det ju så att man inte spelar bättre än motståndaren tillåter och United spelade som ett samspelet lag för typ första gången den här säsongen. 
• När ten Hag slängde in 19-årige Daniel Gore (ligadebut!) och 20-årige Hannibal i slutet innebar det att United haft sex spelare som är 20 eller yngre på planen i en och samma match. Otroligt och en av otaliga anledningar till att kärleken till detta monster till fotbollsbusiness består. 
• Alltså, att Jonny Evans inte bara blir ifrångsprungen och bortputtad och överspelad i situation efter situation är inte bara osannlikt, det är också bevis för att han är en Unitedspelare i själ och hjärta. 15 år efter en annan 3-2-vändning mot Villa med en viss Macheda som matchhjälte är han med igen. 

Fortfarande frågetecken:

• Andre Onana. Han lämnar snart den brittiska vintern för värmen i Elfenbenskusten, och jag skulle ljuga om jag sa att jag var orolig för hur United ska klara sig utan sin #24. Sen återstår givetvis att se hur turkiske Altay ser ut som sista utpost.
• 7 timmar och 8 minuter utan ett enda mål är egentligen helt osannolikt. Nu smällde United in tre mål på en halvtimme och vi kan bara hoppas att det inte var en tillfällig topp. 

… and finally:

• Forest borta på lördag blir som vanligt efter en vinst ett elddop, för att United ska kunna bygga vidare på någon slags svit. Efter Elangas och Woods uppvisning mot Newcastle blir det någonting att bita i. 
• Sir Jim har till slut nästlat sig in i Glazer-sfären och även om det kunde ha blivit både bättre och sämre än det blev är det åtminstone en förändring. Och i ärlighetens namn kan det knappast bli sämre skött än det har varit de senaste 10-15 åren, så jag är positiv.