Vi har sett det förr – fast omvänt

Vi som varit med ett tag har sett det förr – massor av gånger.

Med den lilla skillnaden att United då var Brentford och Brentford var United.

Ligasäsongen har varit över länge, men det gjorde ändå ont att se detta tafatta, fantasilösa och i princip osamspelta lag stappla fram planlöst på planen.

Speciellt efter den sanslösa insatsen mot Liverpool.

Bravo!

  • Säsongens kanske mest bortglömda värvning, den för den facila summan av 700 miljoner, Mason Mount bjöd Unitedfansen på den enda glädjen mot Brentford. En skamfylld glädje, men likväl glädje.
  • En poäng. Osannolikt utfall, men likväl inte en förlust i poängprotokollet. 

Unitedklass:

  • Andre Onana. Kamerunaren var den ende som kan gå med huvudet högt efter besöket i Brentford. Dubbelräddningen i början av andra halvlek var ur den högre skolan. Inte alls lika skakig som under hösten. 

Okej:

  • Varane var väl 6/10 innan ytterligare en skada satte stopp för han som ersatt Phil Jones i rehabrummet. 

Katastrofalt:

  • Insatsen! Bortsett från första 5-10 när United hade boll och Brentford inte kommit in i matchen var det en fruktansvärd upplevelse för alla Unitedfans världen över. United hade mest boll (53 procent) men såg ut som att spelarna plockats ihop utanför arenan fem minuter innan matchen och fått instruktionerna att “gå ut och göra något med bollen”. Efter tio minuter var det som att någon tryckte på en knapp och hemmalaget såg ut som world beaters. 
  • Den första (och enda innan Mounts 1-0) målchansen för gästerna kom efter 54 minuter. Mot ett lag som ligger på 15:e plats och knappt vunnit hemma det senaste kvartalet och dessutom hade typ hela ordinarie backlinjen borta …
  • Det är inte så svårt att kritisera enskilda insatser, med tanke på hur många som inte höll något som ens liknade Unitedklass, men Aron Wan-Bissaka symboliserade den spelmässigt undermåliga kvällen. Den forne landslagsbacken var bedrövlig i det meseta han gjorde: beslut, markering, positionering och krönte det hela med att upphäva offsiden i samband med kvitteringen. 
  • United har låtit motståndarna avlossa över ett hundra skott i de fyra senaste matcherna. Oavsett hur många som gått in, så är det siffror som knappt går att ta in. Presspelet är osynkat, majoriteten av spelarna verkar helt ovetande om hur de ska agera med och utan boll, osv. Ni vet hur det sett ut i princip under ett års tid. 
  • När United verkligen från ingenstans tar ledningen med klockan på 90+6 ska det ju vara omöjligt att tappa 2000-talets mest orättvisa Unitedseger. Men vilka klarar av att ställa till det ändå? Jo, denna upplaga av United. 

Framåt?

  • Cupäventyret har varit det enda positiva under säsongen (bortsett från Garnachos och Kobbies framsteg) och med max två matcher kvar av värde är det hösten 2024 vi får börja blicka mot. Är Erik ten Hag kvar då? Säg det. Beslutet är garanterat redan fattat av SJR & co.
  • Chelsea och Liverpool i ligan i april hade på 90-, 00- och 10-talet varit två enastående spännande matcher att se fram emot, men i dagsläget är det som att man tänker “jaha” när man tittar i kalendern. Slåss om en plats i Europa League eller Conference League? Alltså, jag kan inte vänja mig vid detta. 

#6 Paul P.

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Turen har denna gång kommit till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba.

6) Paul Pogba – 1000 miljoner (och lite till), Juventus 2016

Kanske tidernas märkligaste – och samtidigt ett tecken helt i tiden – att United släppte fransmannen gratis för att några år senare ta tillbaka honom för drygt en miljard. United har som bekant haft en hjärndöd värvnings- och försäljningspolicy det senaste decenniet och mer siktat på att ta in potentiella tröjförsäljare (ja, jag vet att vi gjort det tidigare och ja, jag tittar på dig Dong) i stället för att bygga en trupp från grunden och dessutom krydda det med stora namn. 

Paul Pogba plockades som bekant in som superlöfte till Uniteds ungdomslag och imponerade mer och mer när han avancerade genom U-trupperna. När han så småningom knackade på dörren till A-laget orkade han dock inte vänta utan lät Mino Raiola ta över spakarna och skeppa iväg honom till Turin, och det utan att klåparna i kostym i Manchester fick en krona för det. Efter en trög start där tog han Serie A med storm och Raiola var inte sen att utnyttja det faktum att United fick för sig att svälja skammen och istället investera miljarder i sin gamla spelare.

“PogBACK” blev ledordet när “Det Nya United” skulle försöka slåss med oljemiljarder parallellt med att parasiterna från USA betalade miljardräntor årligen. Tanken var givetvis att det skulle gå hyfsat på planen samtidigt som en spelare som Pogba skulle sälja miljoners tröjor. För ekonomin (läs: vinsterna ner i Glazyrernas fickor) var prio 1 och så här i efterhand så kan vi konstatera att det var just marknadsföringen (INGEN NYHET VAR VÄL HETARE PÅ TWITTER ÄN DETTA!!!!) som blev den enda vinstlotten i denna historia.

På planen var Pogba en gåta. Här hade vi en spelare som egentligen kunde allt, men som av oklara anledningar bara visade det i perioder. Så här i efterhand, 2024, så är det första jag tänker på när jag tänker på Pogbas andra sejour i United hans drällande med bollen på egen planhalva. Då, när han fick för sig att han skulle stå och hålla i bollen och bli av med den så ofta som möjligt. Visst kan det ha att göra med systemet, medspelare, taktik och så vidare, men kom igen, en talang så stor som Pogba borde kunnat prestera cirka 50 procent mer än han gjorde.

Nu gjorde han inte det. Istället blev hans sex år som potentiell superstjärna i United en enda lång motsats till en Eriksgata. Okej, det blev någon cuptitel här och där, men överlag handlade diskursen om fransosen om hur han skulle användas. Graeme Souness största arbetsbörda blev att försöka knäcka Pogba så ofta som möjligt, men samtidigt kände man inte heller något jättebehov av att skydda honom (förutom det faktum att det var just Souness som skällde). Han glimtade till, Pogba alltså, ibland med magnifika passningar, dribblingar och en speluppfattning få spelare i världsfotbollen kunde uppvisa – men han gjorde det liksom 1 gång av 10.

Få lirare har varit så frustrerande att följa i United, med tanke på den potential och skicklighet han besatt. Men med tanke på att vi pratar utgifter på 1,5 miljarder här är det heller inte många som varit större floppar under de senaste tio åren.

Att hans karriär nu sannolikt är helt över med dopningsavstängningen gör en knappast skadeglad, utan mer förbryllad och lite sorgsen över vad som kunde ha blivit i stället.

En match och ett avgörande för evigheten

Vissa matcher, vissa mål och vissa segrar glömmer man aldrig.

Det här var en sådan.

När Amad Diallo sakta och delikat placerade in 4-3 framför Stretford End blev han odödlig i Uniteds historieböcker.

Och matchen kommer vi att minnas för lång tid framöver. För den här glädjen behövde vi. Verkligen.

Skriet från vildmarken:

  • När den sparsamt matchade ivorianen först snodde bollen av Elliott för att sen sätta full fart över hela Old Traffords gräsmatta, serveras av den ypperlige Garnacho och hitta den enda ytan där han kunde bli hjälte hördes ett samstämt glädjevrål över hela jorden. Unitedfansen har inte haft många såna här ögonblick att glädjas över, med samma dramatik, under 20-talet. Vi är många som är hesa i dag och Amad Diallo får svårt att toppa den här matchen under de 10-15 år han möjligen har kvar på toppnivå,

Magnifikt, magiskt, Manchester United-klass:

  • Karaktären och jävlaranammat som truppen visade den här kvällen. Vi avslutade matchen med två försvarsspelare på planen, med Bruno Fernandes som mittback och Antony som vänsterback och vände 2-3-underläge mot ett av Europas allra bästa lag på fem minuter. 
  • Och dessförinnan hade United ordnat förlängning efter att en av klubbens mest hånade spelare under 2000-talet från ingenstans vred in kvitteringen – med sin högerfot. Det var nästan som att han bara tänkte “fuck it, jag skjuter” och bara gick på instinkt. I stället för att försöka lägga över den på vänstern som han gör 11 gånger av 10 annars. 
  • Om Gareth Southgate tycker att Jordan Henderson är en bättre spelare än Kobbie Mainoo står det förstås honom fritt, men han har likväl fel. Visst kan Kobbie stå för lite positions- och passningsmisstag, men det ser ut som att han spelat på den här nivån i sju-åtta år och inte månader. Hans dribblingsshow i första halvlek hade inte Messi gjort bättre. 
  • Alejandro Garnacho har växt ut till en nyckelspelare för United under säsongen. Han levererar numera poäng kontinuerligt och är den ende som får pulsen att höjas när han får bollen på motståndarnas planhalva. 
  • Vi ska inte heller glömma att första 30-40 minuterna av matchen var säsongens allra bästa från United. Mot ett topplag. Intensitet, presspel, öppnande av ytor … you name it. Hög standard.

Också högoktanigt:

  • Scott McTominay har en fenomenal förmåga att ta sig till lägen i straffområdena över England och Europa. Att han sen inte gör mål på max ett av fem av dessa lägen är en annan femma. 
  • Rasmus Højlund kanske inte var så vass framför mål, men han fick inte heller så många lägen, men han är jobbig att hålla koll på och skapar på så sätt ytor för Garnacho & co.
  • Man älskar ju Varane.

Inte okej:

  • Sista fem minuterna av första halvlek var obegripligt dåliga. Det var som att United slutade spela och backlinjen sjönk 10-15 meter lägre ner och bjöd in Liverpool i matchen. Och så bara gav man bort bollen, gång på gång.
  • I andra halvlek skapade United knappt någonting offensivt. Liverpool hade full kontroll – innan den ytterst överraskande kvitteringen och med sekunder kvar brände Rashford ett friläge (offside?).
  • Liverpool hade alltså två deflected shots i mål. Frank Lampard Jr var garanterat stolt.

Sist:

  • Erik ten Hags framtid hängde givetvis inte på utgången i den här matchen – den är säkert redan avgjord av SJF och hans undersåtar – men hans ställning hos fansen denna vår mår inte dåligt av resultatet. Att det sen blev Coventry i semifinalen gör inte situationen och förutsättningarna sämre för den excentriske nederländaren.
  • Som sagt: Det här var en match för evigheten. Oavsett vad som händer, hur det än går, är det här en match vi aldrig glömmer.

En lättglömd seger

2-0 och tre poäng mot Everton. 

Vi kan väl vara överens om att vi kan glädjas åt det i alla fall?

Spelmässigt? Inte mycket som gladde en Unitedsupporter.

Marcus och Martinus-glädje:

  • Garnacho fixade två straffar i en och samma halvlek. Och offensivt var det den unge argentinaren som fick upp pulsen på fansen.
  • Ännu en nolla för den ofta så hårt kritiserade Andre Onana. Jag är inte helt övertygad än, men det tar sig. 
  • Tre poäng. Man kan ju inte vara besviken egentligen efter att ha fixat maximala poäng. Men i ärlighetens namn var det en match som kvalitetsmässigt bör läggas i en låda som ställs långt bak i garderoben. I alla fall ur Uniteds perspektiv. 

United-klass:

  • Evans-Varane. Visst, Everton hade 20+ avslut (det har alla lag mot United nuförtiden) men vårt mittlås ska inte beskyllas för det. Och det säger nog faktiskt mer om Evans än om ligan, att han inte är ett rundningsmärke i det här läget i karriären. 
  • Straffarna. Jag ska erkänna att jag var mer nervös när Rashford fick chansen av Bruno, men han var lika lugn han. 
  • Bruno, ja. Han såg mer ut som den gamle Bruno än den bleka kopia vi sett alltför ofta under säsongen. Fortsätt så! 

Fortfarande ledsamt att se:

  • Strukturen som gör att ytorna på mittfältet öppnas likt Röda havet. Det är helt oförståeligt att det ser ut så oavsett om motståndarna är FC Bayern eller Sheffield United eller Everton. Casemiro och Kobbie och Scott (vad hade han för roll mot Everton?) verkade ha svårt att hitta vilka ytor de skulle vara på och frågan är ju vems fel det är? Jag vägrar i alla fall att anklaga Kobbie. 
  • Att United ser allt annat än samspelt ut och att man fortfarande tänker “vad gör dom egentligen på träningarna varje vecka?”. Allting kan ju inte bero på att viktiga kuggar som Lisandro och Luke Shaw saknas, för gör det det är det ett underbetyg till ledarstaben.

Inte okej:

  • Everton är i usel form, men såg spelmässigt ut att stundtals dominera United. På Old Trafford. Med en striker som Solanke eller Toney hade United inte vunnit. Basta. 
  • Det är faktiskt helt sjukt att en klubb av Manchester Uniteds kaliber inte har en erkänd vänsterback att spela med. Helt sjukt. 

Sist: 

  • Vårsäsongens viktigaste match står för dörren nästa söndag. Förlust mot Liverpool och det blir mer roligt att följa vad som händer utanför planen med Ineos & co än det som händer på planen. 
  • Jag är helt övertygad om att United hade fått straff på handsen i slutet av första halvlek om man inte fått två straffar redan innan. Och det är galet. 

Det kan bli tio år till

För oss som varit med förr känns det nog ännu konstigare.

Ett United som ser som enda utväg att stå med elva spelare på egen sista tredjedel och chansa på kontringar. 

I tio år har vi hamnat efter City – det kan bli tio år till. 

Mest positivt:

  • Eftersom vi hellre ser City som mästare (eftersom ingen bryr sig osv) än Liverpool var den här förlusten positiv ur den aspekten. 

Wihooo!

  • Trots att man 1) räknade med förlust och 2) fick uppleva en spelmässig slakt så var ändå Marcus Rashfords 1-0 som gjorde att man fick vråla ut sin glädje över ett fantastiskt avslut av en hemmaprodukt. Där och då var vi lyckligast i världen, tillsammans med Rashford. 

Helt okej:

  • Andre Onana var väl Uniteds genomgående främsta spelare. 
  • Kobbie är ju alltid minst 6/10. 

Mest sorgligt:

  • Att Unitedspelarna inser att dom är sämre än motståndarna redan på förhand. Precis som mot Liverpool går man in med inställningen att man inte kan spela bättre än det andra laget. För oss som varit med ett tag är det ledsamt att se (även för andra också, givetvis) ett United inkapabelt att spelmässigt dominera eller ens möta upp topplag i ligan. 
  • Hur Erik ten Hag kan säga att det var “en bra insats”. Visst, man höll nollan i nästan en timme, men då kan man ju säga att det var “en bra defensiv insats i en timme” (om man nu tycker det). Han inspirerar inte fansen direkt, Erik. .
  • Och uppgivenheten som liksom genomsyrar detta United i såna här matcher: Så fort City kvitterat så fanns bara en utgång och det märktes i både byten och i inställningen hos spelarna. 

Inte gott nog:

  • Manchester United överlag. Det är fortfarande öppen hjärtkirurgi som krävs för att ta nästa kliv. Frågan är om Jim Ratcliffe gör processen kort med ten Hag redan nu eller väntar tills i sommar. Nederländaren lär dock behöva uträtta stordåd med både resultat och spelidé de närmaste månaderna för att han ska ha en chans att få vara kvar i Uniteds “omstart”. Och varför skulle det plötsligt hända?
  • Jaja, skador hit och skador dit: Vem/vilka är det som sett till att alla andra topplag har spelare som kan komma in och ersätta på de flesta positioner utan att det blir någon nämnvärd påverkan på laget? Hur kan Liverpool vinna en cupfinal med typ 12-åringar i startelvan? Nu kan man ju efter fem minuter se att Lindelöf vs Foden var en ojämn match, men det hjälper ju inte om ingenting händer förrän det blir mål av just den anledningen. Och att byta in Sofyan Amrabat i underläge? Alltså, man baxnar fan. 

Sist:

  • Givetvis är topp 4 borta nu så det är bara FA-cupen kvar som lever innan augusti. Men alltid är det något. 

Mot Wembley!

« nyaresida 2 av 516äldre »