Summer update

Jag lever. Jag lovar. Det är mycket nu, bara.

Sommarjobb, husförsäljning, flyttbestyr, skilsmässa, tentor – och intervjuer med Johanna Frändén och Sebastian Larsson åt United-Supporteren så klart.

Vi får se om och när ordningen återställs. Förhoppningsvis blir det inom en snar och röd framtid.

Tills dess: Håll fanan högt.

 

2 | United | permalänk

Zlatan och de bortskämda fansen.

”We have played a very good side [City], playing at the level we’re aspiring to”

– David Moyes

 

”They [fansen] are expecting a lot. But I think these expectations are too high”

– Louis Van Gaal

 

Som Unitedsupporter får man ständigt höra den typen av påståenden. Från vänner och bekanta som gillar andra klubbar, från media, från ignoranta ägare och från fega managers. Att vi är bortskämda. Att vi har orealistiska förväntningar. ”Man kan inte vinna jämt” ”Ibland måste någon annan få lyckas” ”Det kan inte vara Uniteds år varje år”

Bullshit.

 

Vi har United i vårt blod. Det ligger inte i vår natur att vara nöjda med att ”aspire to be like City.” Vi förväntar oss mycket. ”För mycket” Det är vi. Det är United. Och därför känns det så oerhört befriande med en värvning som Zlatan. En Keano-kapning på alla som är nöjda med att vara något annat än störst, och en Cantona-kick i ansiktet på alla som hatar oss. Man kan tycka vad man vill om Zlatan, både som person och fotbollsspelare. Men ingen kan förneka att det står United skrivet i pannan på honom. Storhet. Attityd. Cantona-vibes.

Och på tal om attityd.. vår nye manager är också en hyfsad Håll Käften-värvning. Vad jag känner för Mourinho som Uniteds manager är en helt annan historia och ett annat blogginlägg, men ingen kan väl undgå att bli liite exalterad vid tanken på det samarbetet? Samtidigt har många fans uttryckt oro för ungdomarnas framtidsutsikter med Mourinho som ny boss. Det är ju ingen hemlighet att Mr Mou inte direkt är känd för att vara extremt engagerad i U-spelarna i de klubbar han varit tidigare. Sedan kan det säkert också ha sin förklaring i att han kanske inte speciellt ofta hamnar i den sits som Van Gaal gjorde förra säsongen (och som det känns som att vi gör varje år?) med skador på så extremt många ordinarie spelare samtidigt. No kids, på gott och ont alltså.

Den kanske mest uppenbara frågan är givetvis hur Rashfords situation ser ut efter Zlatans ankomst. Och med tanke på Rashfords debut, hur han fortsatte säsongen och hur han presterat i landslaget så är väl den oron inte helt obefogad. ALLA älskar Rashford. Jag är 200% säker på att Rashford är en framtida storspelare, och att alla vill fortsätta se honom i United känns självklart. Personligen känner jag ingen oro alls över just honom, eller hans chanser till speltid. Jag kommer säkert störa mig längre fram på Mourinhos ovilja att släppa fram den yngre generationen, men tänker samtidigt att Zlatans ankomst inte alls behöver innebära något negativt för Rashford. Det skulle möjligtvis kunna leda till mindre speltid för honom, eller åtminstone att han inte kommer ta en plats centralt, men sett över en hel säsong är det inget han kommer förlora på. Han kommer få sina chanser, och Mourinho sa så sent som idag att han tror att Rashford och Zlatan har stora möjligheter att komplettera varandra åldersmässigt. Låter ju intressant.

Tänker också på vilken fördel för spelare som Rashford och Martial att spendera dagarna på en fotbollsplan med Zlatan. (I synnerhet om man jämför med att ha en sedvanligt omotiverad Rooney som närmaste källa till inspiration..) Förhoppningen är ju också att med den långe från Rosengård i truppen så kommer en hel del press lyftas från de yngre. Rashford och Martial kommer att bli fantastiska fotbollsspelare för vår klubb, jag är helt säker på det. Men det är samtidigt inte rimligt att förhoppningar och förväntningar på vårt anfallsspel ska ligga på en 19- respektive 21-årings axlar. Och tanken på att Rooney skulle komma tillbaka som någon slags attitydmässig frälsare och leda United någonstans över huvud taget annat än åt skogen har de flesta realister förhoppningsvis gett upp för längesedan.

Förväntningarna på Zlatan är, skulle jag säga, realistiska. Förhoppningarna? Skyhöga. Det är knappast rimligt att förvänta sig att Zlatan ska ösa in mål med samma överlägsenhet som i PSG (förklaring överflödig) Däremot bör man väl kunna förvänta sig ett hyfsat målsnitt och inte minst: lite attityd á la Ibracadabra.

Ibland när jag ser spelare som Memphis bli av med bollen tre gånger på fem minuter tänker jag på Roy Keane, Gary Neville, Eric Cantona, och hur de hanterade storhetsvansinne och hybris hos yngre spelare. Men, vid närmare eftertanke, varför inte Zlatan? Det är möjligt (eller typ: troligt) att han inte kommer hålla sin nuvarande klass i extremt många år framöver, men utöver hans många styrkor som anfallare hoppas jag att Zlatan kan bidra med samma vinnarmentalitet. För det behövs. Generationsskifte och de senaste årens storstädning i truppen har bidragit till att många spelare i dagens United hittills inte vunnit speciellt mycket i sina karriärer. Winning things with kids i all underbar ära, men kidsen behöver winners, och förhoppningen är att Zlatan även kan ta en del av det ansvaret.

”Man kan inte vinna varje år..”

..said no winner. Ever.

0 | United | permalänk

He has left the silver paper behind

Även om Uniteds sociala medier är ett steg bakom resten av världen går det inte att klaga på brist på action inom klubben. Medan Zlatan och Henrikh varit glädjade och välkomna nyheter kommer också nyheten om att Ryan Giggs inte längre tillhör United. Han har gjort det sedan jag var nio år gammal.

Det finns egentligen inte så mycket att tillägga. Ryan Giggs är den störste vi haft, och sannolikt den störste vi kommer att ha haft när jag läggs six feet under. Hans karriär som assisterande manager till David Moyes och Louis van Gaal är inte mycket att gå på i jämförelse med vad han åstadkom på planen. Att han nu lämnar Old Trafford efter 29 år var ingen överraskning. Dels för att José Mourinho visar beslutsamhet och dels för att han knappast kan vara tänkbar som sidekick till en tredje manager i rad. Giggs närde förstås förhoppningar om att få spaden i sin hand både efter Moyes och efter LvG, men när det stod klart att portugisen kom in fanns inget annat alternativ än att packa och dra.

Det var oundvikligt. Och sorgen över hans avsked som ledare är inte i närheten av lika stark som den var när han la dojjorna på hyllan.

Nu återstår att se vad hans nästa steg blir. Och blir han hälften så bra som manager som han var som spelare i sin prime är chansen stor att vi får se honom stega in på Old Trafford som manager på riktigt någon gång på 2020-talet.

Låtom oss hoppas.

Tills dess lär sångerna om honom fortsätta att eka över Old Trafford. Det gör de alltid när det handlar om en av våra egna, en av våra största.

 

Min text efter hans pension som lirare såg ut så här (lätt modifierad eftersom Uefa plockat bort en del youtubeklipp sedan dess):

”Det finns så mycket som skulle kunna sägas. Mycket har jag redan sagt under mina fem år här på bloggen. Men som kineserna säger ”en bok som inte är värd att läsas två gånger är inte värd att läsas en gång”. Därför kan ni förvänta er en hel del upprepningar när jag ska försöka sammanfatta den störstes karriär. En karriär som alltså ska vara över, vilket fortfarande sakta men likväl obarmhärtigt sjunker in i min föreställningsvärld som sedan tonåren alltid innehållet Ryan Giggs – the player. För att parafrasera kristendomen: För ett år sedan förlorade vi Fadern. I går förlorade vi Sonen.

Så mycket händer nu som vi Manchester United-fans inte kan värja oss emot. Och vi som inte passerat de 40 är inte riktigt vana vid dessa enorma omställningar som kommer lika ofta som inlägg slås mot Fulhams straffområde. Först Fergie, sen en skitsäsong, sen Vida, sen Rio. Och så då den störste – absolut inte den bäste – av alla. Hela skallen är helt mosig efter alla nyheter som väller över oss.

Suckelisucksuck.

”He was 13 and just floated over the ground like a cocker spaniel chasing a piece of silver paper in the wind.”

Ryan Giggs var David Beckham innan David Beckham blev David Beckham. Och samtidigt som han blev klubbens första moderna superstjärna var det också en spelare som var näst intill fabriksproducerad för Manchester United. Tonårige Giggs hade allt som klubben står för: Fart, flärd, en egen kant, attackerna och samtidigt en villighet att ta grovjobbet. Det här är ingen glidare á la Ronaldo vi snackar om. Det här är mannen som under de senaste två decennierna, oavsett lagkamrater, alltid stått för de mest precisa och skickligt utförda glidtacklingarna.

Han var ingen magisk dribbler, ingen nickspecialist, hade ingen med jättebössa i någon fot och var framförallt ingen tekniker i stil med dagens Ronaldo. Men han skapade ändå den där känslan av upprymdhet när man såg honom få bollen rättvänd, i fart, med lädret fastklistrat vid vänsterskon. Tänk er det adrenalinpåslag ni får när Ashley Young har bollen i samma läge – och sen föreställer ni er det omvända. Ryan Giggs var den förste i mitt liv som såg ut att springa fortare med boll än utan och då kommer man långt i en tonårings fascinerade hjärta.

Giggs var min andra idol (efter Lee Sharpe) i United. Jag minns som i går när pappa kom hem från en semester någonstans i Asien i mitten på 1990-talet och hade med sig en VHS-tape om hans liv.

Det var helt enastående att få se en fotbollsspelares liv utanför fotbollen och följa med honom på fisketur i Florida. Jag var helt tagen av den upplevelsen och har i dag grävt fram videon från vindsförrådet. Nu gäller det bara att hitta en vhs-spelare någonstans också. Så såg det ut så sent som på 1990-talet, pre-Twitter, pre-Youtube. Man tog det man fick och svalde det om och om igen och häpnade över att man fick den insikten i en professionell fotbollsspelares liv.

”There have been so many outstanding players I’ve had as team-mates, but if I had to choose I’d choose Giggsy, he can do anything.”

Att han fortfarande skulle sparka boll i mitt liv när jag mer än 15 år senare gått ut skolan, börjat jobba, flyttat, bytt jobb, pluggat, bytt jobb, flyttat ihop med en tjej, flyttat isär, bytt stad, flyttat ihop med tjej, gift mig, skaffat guldfiskar, dragit av korsbandet, begravt guldfiskar, köpt hus, fått två barn, börjat blogga, slutat jobba, börjat plugga är på gränsen till ofattbart in this day and age. Och det är näst intill lika livsomvälvande som det var när Ferguson slutade förra året: Giggs frågade ju aldrig MIG om det var okej att avsluta förhållandet! Oacceptabelt när bara en är med på det!

Men likväl är det dagsens sanning. Ryan Joseph Giggs will never grace the grass of Old Trafford igen och saknaden, ja den saknaden … Inte lika påtaglig som om han lagt av eller flyttat i sin prime, runt millennieskiftet, men likväl enorm. Vem på planen/på bänken i dagens United åtnjuter samma respekt av sina medspelare? Carrick? Fletcher? Rooney? Büttner? Tack och lov finns det en ex-Wilson i omklädningsrummet, men möjligheten att använda honom som en influens i matcherna försvinner och

Giggs spelade ensam fler matcher för United än Michael Keane, Wilfried Zaha, Nick Powell, Bebe, Ben Amos, Juan Mata, Marouane Fellaini, Anders Lindegaard, Alex Büttner, Shinji Kagawa, Robin van Persie, Tom Cleverley, Ashley Young, Phil Jones, Chris Smalling, David De Gea och Danny Welbeck gjort tillsammans. Eller om man vill räkna uppifrån i listan över flest spelade matcher i dagens trupp: Giggs kom upp i 963 matcher – Rooney och Carrick har tillsammans 801. Om George Best hade spelat lika länge för United som Giggs så hade Bestie spelat under Alex Ferguson.

”A young Giggsy was like a ballet dancer. I had never seen a young player like that, and I had seen the Busby Babes.”

Ett populärt påstående är att ingen någonsin kommer att uppnå samma framgångar med en och samma klubb som The Wizard from Wales. Det ska vi låta vara osagt, men det låter ytterst osannolikt med tanke på hur mycket som måste klicka för att det ska ske. Rätt spelare, rätt tränare, rätt omgivning, rätt tidpunkt … det känns som en utopi. Men samtidigt gör det också Giggsy odödlig. 27 år i en och samma klubb, med 23 i A-laget, är till exempel 7 fler än den andre knighthoodade Unitedlegendaren på hedersläktaren mäktade med under sin spelarkarriär. Bara två utespelare (Teddy Sheringham och Kevin Phillips) har sparkat boll i Premier League vid högre ålder och de gjorde det inte i mest mästarnas trupp.

Giggs gjorde också det omöjliga: Han återuppfann sig själv gång på gång. Det måste vara sju-åtta år sedan som Fergie påstod att han inte längre kunde använda Giggsy som vänsterytter – ändå spelade han där då och då som 38-åring, som 39-åring. Bisarrt.

Den forne – och möjligen framtida – Manchester United-managern är unik och kommer antagligen att vara det när majoriteten av oss får kistlocket över våra näsor.

”Ryan makes you believe there is a football God.”

Det finns vissa som passar på i dagarna och i stället för att hylla en magnifik fotbollskarriär fokuserar på detta: Hans svek i familjen och vilken skitstövel han var/är utanför planen. My answer: Det ska vi inte göra. Lika lite som vi ska fokusera på George Bests alkoholism och familjesvek genom åren.

Och apropå allas vår Georgie Best skrev han 1998 förordet till en hyllningsbok om Giggsy där det mest fascinerande är stycket med ”It’s amazing to think that Giggsy is still only 24. He seems to have been around for such a long time”.

Det här plitade alltså nordirländaren ned samma år som Bill Clinton erkände sin affär med Monica Lewinsky och Natalie Imbruglia was talk of the town.

Ingen hyllningstext skulle vara komplett, inte 2014, utan ett Twitterinspirerat fakta om Giggs:

Sedan Liverpool senast vann ligatiteln har Giggs gjort sin debut, spelade 672 ligafajter, vunnit Premier League 13 gånger, varit manager för United och pensionerat sig. Helt enastående skickligt utfört att klämma in en kvartssekellång karriär exakt just där. Han var en klassisk winger, i en klassisk tröja och de där satans håriga och trixiga trumpinnebenen, ständigt jagande that piece of silver paper.

Till slut fick cockerspanieln fatt i det där jävla silverpapperet. Nu gäller det att omvandlat det till guld också i rollen som Den Helige Ande någon gång i framtiden. För nu har han tillfälligt lämnat det bakom sig som Unitedikon.

0 | Giggs, United | permalänk

Zzzzzz … knappast!

Zlatan Ibrahimovic är Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna. Den som hävdar motsatsen är antingen hjärndöd eller enbart provokativ.

Nu är han också en Manchester United-spelare och fullbordar därmed cirkeln, blir odödlig och legendarisk oavsett om han så skulle börja spela in Marcus & Martinus-covers resten av livet. Han avslöjade det också själv, som sig bör när man är den han är. Han ger fullkomligt fan i att han ska spela för världens största och rikaste fotbollsförening utan deklarerar på sociala medier att det är dags. Med den avspända hashtaggen #Iamcoming.

Skärmavbild 2016-06-30 kl. 18.02.42

Det är inte varje dag under 2000-talet vi ser en svensk i United. Det är faktiskt bara tredje gången det händer. Zlatan går i Bojans, Blomqvists och Henkes fotspår och vem av dom som lämnat störst avtryck kan inte ens den förstnämnde protestera emot. När Larsson anslöt skickade kvällsblaskorna ut reportrar som bevakade skåningen på heltid. Bevakningen av Ibra lär nå fullkomligt enorma proportioner. Inte bara för att han är Zlatan utan också för svenskarnas enorma fascination för engelsk fotboll.

Är det då rätt av United att plocka in ”Den nye Yksel Osmanovski”?

Klart det är. Självklart. I dagens samhälle finns det inte mycket som känns lika givet som detta. Ingenting faktiskt. Kanske att sparka Dödgrävaren var ett lika naturligt beslut, men det är knappt.

Jag ser en jämförelse med Teddy Sheringhams ankomst. Edward kom som ersättare till Cantona och han var då 31 år fyllda. Zlatan är 35 i höst, men 35 i höst kan väl sägas vara motsvarande 31 för 20 år sedan med tanke på utvecklingen.

Eller så kan vi bara jämföra honom rätt av med just Henke. Han var 35 bast när han gjorde sin alltför korta sejour på Old Trafford, men intrycket han gjorde satt i länge om man ska tro Sir Alex. Och det ska man göra då och då. Med Zlatans status, karisma och – inte minst – hans fortsatt fantastiska insatser lär det bara behövas att han lunkar in i omklädningsrummet för att ge hela klubben ett lyft. Lägg till hans relation med vår nye manager och det kan bara kännas rätt. Speciellt med tanke på det läge Manchester United är i nu. En FA-cuptitel på tre år är för dåligt och med Ibras vinnarskalle finns alla möjligheter att åtminstone titta högre upp än en femteplats. Och fajten Ibra-Mourinho vs Pep kommer att bli underbar att följa på nära håll.

Finns det inga risker då?

Jo. Den mest uppenbara är ju att han går till ett Manchester United som fortfarande har kvar (en blonderad!) Phil Jones. Skaderisken är därmed av samma proportioner som det är för myrorna om man skulle hoppa från en tiometerssvikt rakt ned i deras stack. Lägg till att Zlatten inte haft några allvarliga skador någonsin så är det en kombo som bådar illa. Kanske därför Mourinho redan sägs ha haft några träffar med Jones.

Det allra viktigaste är dock att det är en fantastiskt stor övergång. Och att som svensk få se svensk fotbolls allra största (ego) i en röd tröja för första gången kommer att bli en magnifik upplevelse.

Han kommer dessutom inte vara ensam om det. För nu kommer alla 8-åriga svenska pojkar skita i PSG och börja skutta runt i Unitedtröjor. Det känns bara underbart.

0 | United, Zlatan | permalänk

Because the night

Med slutspelet i EM för dörren kan vi konstatera många saker angående landslagsfotbollen. Det enda som behövs nämnas är dock detta: Det är fortfarande tämligen ointressant. Så – då var det mästerskapet avhandlat.

Det är bara drygt en vecka kvar tills den där portugisen tar över rodret på riktigt. I alla fall om vi ska tolka hans senaste Instagrampost (jag uppskattar verkligen att han använder sig av det, på riktigt).

Skärmavbild 2016-06-24 kl. 21.06.36

Det har, som väntat, inte hänt någonting mer på transferfronten. Bailly är fortfarande ende gubbe in, Carrick har förlängt och Ashley Young tillåts fira ett halvt decennium i Uniteds tröja medan Rojo fortfarande – osannolikt nog – är röd. Zlatan presenteras när han haft sin semester, men annars är det kanske inte så mycket mer som kommer? Eller?

United skulle behöva en hel del förstärkningar, trots att Dödgrävarens uttåg rimligen borde ge samtliga lirare ett 20-procentigt lyft bara det. Stannar DDG, vilket det faktiskt verkar som, är det yttrar både defensivt och offensivt som bör vara prioriterat. Spelare somDarmian, Rojo, Blind, Young, Valencia är inga att förlita sig på direkt, även om italienaren kan återhämta sig.

Rimligen – eller? – bör José kunna ha övertygat någon om sin förträfflighet under sin senaste sejour i London och det är kanske inte konstigt att det ryktas om både Willian och Azpilicueta, men det är inte särskilt troligt att Chelsea säljer några spelare till Manchester & Mourinho efter Falcaofadäsen.

Jag har fortfarande inte tagit till mig att han tränar United. Han får fanimej börja göra det rent konkret också innan jag avlämnar rapport.

–––––––––––––––––––––––––––––

Nu har ju de gamla britterna gjort allt de kan för att förstöra för sina barn och barnbarn i och med Brexitomröstningen. Det är faktiskt inte klokt hur jävla dumt det är. Och pajasarna fattar förstås inte vad dom har gjort.

–––––––––––––––––––––––––––––

Måste ändå återvända till EM för en kort stund: Thiago Motta har svarta dojjor. Köp honom, José.

–––––––––––––––––––––––––––––

Bloggen återkommer. Alltid. Likt Fågeln Fenix återvänder vi när ni minst anar det.

1 | EM, Mou, United | permalänk