Gåshud en masse!

 

Det var en annan tid, i en annan slags klubb, som vi senast såg Manchester United fullständigt pulvrisera en motståndare av Leicesters kaliber på Old Trafford.

Sista halvtimmen av den första halvleken var allting Manchester United ska stå för: underhållning, tekniska finesser och briljanta mål.

Det var nästan så fint att gåshuden inte fick plats till slut.

Magiskt!

  • Som sagt, första halvleks sista 30 minuter var en enda lång uppvisning av United. 4-0 var nästan i underkant, så vacker var fotbollen Mourinhos män bjöd på. “Enkla” hörnmål varvades med drömanfall – och det var som att se United anno 2008-2009 igen. Måtte det bli en tradition som återkommer till Old Trafford.
  • Så nära, så nära, var United att göra ett av säsongens vackraste mål. Paul Pogba lyfte till Zlatan, Zlatan bröstade ned bollen, Zlatan vände om drog på volley lite, lite för tidigt. Hade han väntat en tiondel till hade bollen suttit över Zieler men under ribban och United hade fått svårt att toppa det målet under resten av säsongen.

Paul Pogba:

  • Stod för en enastående debut, men hade som bekant några tunga veckor bakom sig. Fram tills i dag. För mot vårens ligamästare var Paul Pogba matchens gigant. Fransmannen stod inte bara för ett läckert mål, han bjöd även på klockrena crossbollar och ett par delikata chippar till Zlatan där den första var mest minnesvärd. Box-till-box-spel av högsta klass, dessutom, liksom ett lovande samarbete med den Långe Svensken.

Närmsta Pogba-medarbetare på toppskalan:

  • Ander Herrera fick kanske lite otippat chansen från start i en defensiv roll. Oväntat med tanke på att Fellaini varit förstaval och att Carrick imponerade i veckan. Men i dag stod han för en fullkomligt strålande match med sin skickliga press och pålitliga passningsspel. Hade sin bästa sekvens när han först bröt ett Leicesteruppspel och sen serverade en djupledslöpande Zlatan (som i sin tur hittade Rashford som i sin tur hittade Scoreboard End).
  • Daley Blind. Holländaren har inte startat som vänsterback vecka ut och vecka in direkt, men i dag var han tillbaka på en plats där han gjort några av sina bästa insatser i Unitedtröjan. Dagens gick också garanterat upp på hans personliga topp 5-lista.
  • Juan Mata sattes in i stället för Wayne Rooney och lämnade första halvlek med 1+1 till sitt namn. Spanjoren, som äntligen fick visa hur mycket han trivs med Herrera igen, stod för matchens finaste mål som illustrerade vad one-touch-fotboll nära motståndarnas straffområde kan ge. Avslutet var helt fantastiskt.

Får faktiskt nöja sig med godkänt:

  • Antonio Valencia. Oerhört nyttig i offensiven (han svepte in ett inlägg med vänstern! Såg ni det?!), men i defensiven syntes det fler gånger än vanligt att han inte är riktigt utbildad som högerback.
  • David De Gea. I brist på avslut på mål, och åt reduceringen fanns inte mycket att göra.
  • Jesse Lingard. En utsökt assist till Matas förlösande 2-0 var comebackande Jesses största – och viktigaste – bidrag till segern. Han var också mer inblandad efter paus, men såg lite rostig ut överlag.
  • Andra halvlek. Det var inga superodds på att den skulle gestalta sig som den gjorde. Ranieri kapitulerade redan med att byta ut både Vardy och Mahrez och samtliga spelare och båda tränarna verkade överens om att matchen var över efter 45. Bortsett från stunden efter Grays fantastiska reducering hade United också kontroll på skeendet. 

Stämplar ut med detta:

  • Vi kan konstatera att Wayne Rooney, elefanten i rummet väldigt länge, måste ha sett uppvisningen i första halvlek med kluvna känslor. Hans ersättare som kapten gjorde mål, hans ersättare som #10 bidrog med 1+1 och mannen som fick ta över hörnorna satte två assists på Smallings och Pogbas pannor. Det var så klart ingen slump att vi fick se detta med Rooney på bänken. Hade United förlorat är det mycket som talar för att Rooney återkommit i elvan direkt. Nu blir det spännande att se hur Mourinho hanterar fortsättningen. Det enkla vore förstås att spela honom i EL i veckan och “vila” honom nästa helg igen.
  • Zlatan då? Ibra blev mållös och kom lite väl långt ned i början av matchen, men han gjorde som så ofta stor nytta med sin storlek och sin teknik. Dessutom var han omgiven av fart, vilket märktes. Och såååå nära var han ytterligare ett klassiskt Zlatanmål.
  • Tänk också på att United saknade Shaw, Martial och förra säsongens bäste spelare i Bundesliga. Det gör man gärna i det här läget.
  • Jag skrev förra veckan att Mourinho hamnat i sin första lilla minikris. Han kunde inte ha tagit sig ur den på ett mycket bättre sätt än han gjort. Det svänger snabbt, konstaterar även denna sidas “Einstein”.
2 | Eftermatchbetyg | permalänk

Leicester it is – med Wazza

Wayne Rooney har “besvarat kritikerna” genom att prata med sina kollegor på MUTV. Som vanligt har han skyddsmasken på, på gränsen till löjeväckande hårt. Mycket är han, Wayne Rooney, men självkritisk är inte en egenskap han skulle haft 20 på i gamla hederliga Championship Manager.

Nej, i stället påstår han att vi vanliga dödliga bara snackar skit om hans prestationer. Själv lever han i sin egen drömtillvaro där han inte kan göra någonting fel.

“I don’t really listen to what a lot of people out there are saying because a lot of it is rubbish”.

Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta den typen av resonemang. Det är lite som att försöka resonera logiskt med en bokstavstroende. Wayne påstår att han bara lyssnar på “my coaches and my team-mates, the people around me”.

Vi visste att han är hårdhudad, Scousern, och tunneltittande, men påverkas han verkligen inte ett dugg av att vara så dålig och veta att miljoner människor ser hur dålig han är? Hans lagkamrater skulle först och främst aldrig våga kritisera honom med tanke på hans status, människorna “runtomkring honom” består till 99 procent av ja-sägare och då återstår “my coaches”. Och där är José Mourinho den tredje managern i rad som av någon outgrundlig anledning väljer att i princip bygga sina startelvor kring den snart 31-årige kaptenen. Detta trots att den störste av managers redan för över tre år sedan försökte göra sig av med honom. Vad beror detta på? Vad ser managers som Moyes, Dödgrävaren och Mourinho som vi noviser inte ser? Och varför kan dom inte berätta det? Tänk om samtliga tre kunde få en halvtimmes-timmes airtime var där de satt och förklarade exakt vad som gör att Rooney fortfarande anses som ovärderlig för Manchester United. De kunde gå in på detaljnivå, rita något stapeldiagram eller vifta med koner – de kunde göra vad fan de ville, bara VI FICK VETA. Istället är vi, som inte är lagkamrater, managers eller människor nära Wayne Rooney helt uppe i det blå.

I morgon väntar vårens ligavinnare på Old Trafford och jag skulle bli ytterst förvånad om Wayne Rooney inte startar matchen. Ytterst. På gränsen till chockad. Och det är ju fullkomligt bisarrt att man ska bli häpen när en spelare som inte presterat på flera år får spela vecka ut och vecka in. Alexander Büttner kan ju inte fatta någonting. Och detta trots att han spelade från start mot Northampton (Jag lägger dock in en brasklapp här för att Mourinho varit smart nog att spela honom där för att kunna använda det som ursäkt för att “vila” honom i morgon).

Nog om Wayne, och lite fokus på själva matchen. Debaclet mot Watford senast har gjort att det här är en match United, må vara att det bara är september, absolut inte har råd att tappa poäng i. Leicester har som väntat fått en reaktion i höst och lär vara långt ifrån titelracet, men United ska givetvis åtminstone hålla skenet uppe ett tag till. Och då ska Leicester hemma bara viftas bort.

Nu är ju United v. 2.0 inte ett lag som viftar bort lag på beställning. Och med tanke på att Rooney startar lär laget formeras utefter hans lagstadgade #10-position (innan det börjar gå åt helvete och han skickas ut på en kant). Jag ser detta framför mig:

DDG

Valencia – Bailly – Smalling – Shaw

Carrick – Pogba

Mata – Rooney – Rashford

Zlatan

Uteslutna är Martial (på grund av skada), Lingard och Henrikh (på grund av uppvisad oduglighet) och Fellaini (han är Fellaini). Det ger inte så mycket spelrum för Mourinho från mittfält och framåt. Visst, Herrera skulle kunna jobba in sig, men lär knappast peta vare sig Pogba eller Rooney – och spelar inte Carrick åtminstone en timme nu lär han aldrig göra det.

1 | Rooney | permalänk

Klar seger med få svar

 

Tre förluster skulle väl ändå inte kunna bli fyra mot League One-motstånd?

Nej.

Men vi fick ytterst få svar av Uniteds 3-1-vinst mot Northampton Town i kvällens ligacup. Vi fick veta att Michael Carrick bör få mer speltid, att Marcus Rashford alltid bör starta och att Wayne Rooney aldrig mer bör göra detsamma.

Fantastiskt:

  • Marcus Rashford må vara upp och ned och ha svårt att vara “consistent”. Men när han är på humör är han den mest imponerande Unitedspelaren, även om han som tonåring inte behöver vara det. En halvtimmes cameo räckte i kväll för att visa att han redan nu är en nyckel för att låsa upp vilka försvar som helst. 1+1 och skälig lön för skäligt arbete.

Helt jävla okej:

  • 3-1 borta, oavsett motstånd. VI vet av de senaste säsongernas erfarenhet att det kan gå åt fanders i alla möjliga turneringar, på alla möjliga platser, trots att man heter Manchester United. Så en ganska skön och enkel seger var precis vad som behövs efter förra veckans mardrömmar.
  • Ander Herrera är som vi alla vet ingen world beater på något sätt. Men han har sina stunder och förutom 2-1-målet var han en av de piggare på planen i afton. Dessutom: Hans hjärta pulserar inte bara rött bokstavligen utan även bildligt. Tänk om alla, även de med högre potential och kunnande, brann lika mycket för sin fotboll …
  • Michael Carrick har fått sitta och frysa väldigt mycket sedan Community Shield, men nu fick han förtroendet. Och det var lätt att snabbt se vilken betydelse han har – och kan ha – för ett Unitedmittfält som så lätt blivit översprunget den senaste tiden. När han drar fram bredsidan så där, á la Roma för tiotalet år sen, blir det inte mindre svårt att älska hans input.

Nej, nej, nej:

  • José Mourinho gjorde åtta ändringar efter Feyenoord. Mot Northampton gick han ett steg längre och lät endast två spelare som skämde ut sig mot Watford starta. Och dessa två bjöd knappast på några oförglömliga upplevelser. Varken Chris Smalling eller Wayne Rooney skriver några biografier med titeln “Mitt minne från 21 september 2016”. Den senare visade för kanske 87:e gången de senaste åren att han inte ens skulle vara nära bänken i ett Unitedlag om han inte haft de år han haft under 00-talet. Det var stundtals nära att man tyckte synd om kaptenen efter ytterligare en misslyckad bollbehandling. Han kan dock med lite välvilja stoltsera med en assist till matchens första mål …
  • Marcos Rojo-Memphis Depay kan vara en av de mer ineffektiva kanter Manchester United ställt upp med under 2000-talet. Man får verkligen ta fram glasögonen och leta gamla ligacupfajter för att hitta något mindre farligt. Rojo har ingenting av det man ska ha som vänsterback och Memphis absolut ingenting av det man ska ha som vänsterytter. Jag tror på fullaste allvar att John O’Shea-Kieran Richardson eller Alex Büttner-Nani hade varit tio gånger farligare.
  • Daley Blind har haft roligare onsdagar i sitt liv. I promise.

… and finally:

  • Jag vill inte ge TFM kritik för att han såg lite vilsen ut ett par gånger i defensiven, med tanke på att hans manager verkligen dragit sig för att ge honom spelminuter. I stället skulle jag vilja ge honom credd för löpningen som resulterade i hans ribbnick. Något liknande har jag nog faktiskt aldrig sett en högerback i United göra i hela mitt liv.
  • Hur många spelade till sig en plats i startelvan på lördag? Carrick och Rashford möjligen? I övrigt lär det nog bli i närheten av sju-åtta byten igen. Minst. Det allra mest spännande blir förstås att se hur José agerar gentemot sin kapten, som nu fick möjligheten att spela på sin “rätta” position.
0 | Carling Cup, Eftermatchbetyg | permalänk

Mourinhos första kris är här

 

Två raka förluster och läge att studsa tillbaka i London. Inte bara poängmässigt utan i spelet, som sett ytterst blekt ut både i derbyt och i Rotterdam.

Men av detta blev det inte särskilt mycket. I stället fortsatte det länge i samma inkörda, trötta och fantasilösa spår som den senaste tiden.

Först efter Rashfords påpassliga kvittering fick United till någonting som kunde liknas vid press.

Och då fuckade Unitedförsvaret upp – igen.

Tre raka förluster (nu på en vecka!) är ingenting unikt för United de senaste säsongerna, men det är klart att det ändå är en liten första kris för José Mourinho. Det är dags att börja göra skäl för lönen för många spelare – och deras manager.

Åh!

  • Jag minns en tv-kommentator (Martin Tyler?) utbrista “The boy is an undoubted star!” efter ett av Ryan Giggs tidiga mål i karriären, i början av 1990-talet. Det skulle lika gärna kunna appliceras på Marcus Rashford i dag. Grabben kan inte sluta göra mål och det var först när han flyttade över till högerkanten i första halvlek som United fick lite lägen.

Efterlysningar!

  • Paul Pogba! Drog en kanon i ribban i första halvlek, men var i övrigt fullständigt oduglig de inledande 45. I andra inledde han med en magnifik glidtackling i sann Ryan GIggs-anda.
  • En rapport om vad Wayne Rooney gör för att förtjäna sin startplats vecka ut och vecka in. José Mourinho var tidigt noga med att vidhålla att han inte såg kaptenen som en mittfältare. Ändå spelar han kaptenen som just mittfältare och det enda produktiva Rooney gör är att slå bollar till Antonio Valencia (som i dag hade regredierat till att slå stenhårda markinlägg). Han var bedrövlig i dag. Igen. Som han i princip varit i ett halvt decennium nu.
  • Ett mittfält som inte blir överspelat med en eller två raka passningar, gång efter annan. Dags för Michael Carrick att komma in och styra upp lite? Eller anser José honom vara lika förbrukad som Bastian?

Klantigt deluxe:

  • Luke Shaws agerande när Martial tappade bollen. Visst skulle fransosen ha haft frispark, men varför gav inte Shaw honom understöd i stället för att sätta honom på pottan?
  • De Geas fuck-up som gav Ighalo öppet mål. Ovanligt att se. Och oskickligt.
  • Pogba lämnade över sin markering till Fellaini som inte hängde med alls och vips så var det 1-2-underläge. Så slappt, så märkligt, så nybörjaraktigt.

Irriterande:

  • Att Mike Oliver (och hans assistent) bommade kapningen på Martial som ledde till Watfords ledningsmål. Visst kan det ha varit svårt att se för Oliver, men assistenten borde ha viftat till. Irriterande.

Sist:

  • Att United inte är bättre än så här. Eller är man det? jag blir inte klok på laget. Det är såååå många välbetalda och duktiga spelare i den där elvan, men tillsammans bildade dom den senaste veckan en enda sörja av en icke-kompetent styrka som spelade utan struktur. Det är klart att det tar tid för Mourinho att sätta sin prägel på laget, men det borde inte vara så här blekt under tiden, eller hur?
  • Det var tio år sedan ett Mourinholett lag förlorade tre matcher i rad. Jag har svårt att tro att han förlorat fyra tidigare och jag har svårt att tro att han ska “lyckas” med den bedriften nu heller.
  • Är det på riktigt någon som tror att “nu jävlar, nu händer det någonting snart” när Memphis Depay kommer in i ett Unitedlag? Jag gör det definitivt inte.
  • Det är snart match igen, tack och lov. Det här lägger vi i pappersinsamlingen snarast.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

The leftovers

Morgan Schneiderlin, Phil Jones, Matteo Darmian, Bastian Schweinsteiger,  Michael Carrick, Marcos Rojo, Memphis Depay, Chris Smalling och Ashley Young.

De har inte bara det gemensamt att de spelare, eller har spelat, för landslag som Frankrike, Italien, England, Argentina, Tyskland och Nederländerna.En annan gemensam faktor är att de inte är skadade (förutom Philip så klart, men det känns lika nödvändigt som att påstå att jorden inte längre är platt). Men det mest noterbara är förstås att de inte heller startat en enda match för Manchester United under José Mourinho.

När Europa League – som bloggen ju av tradition egentligen inte följer – inleds med Feyenoord lär ett gäng, kanske majoriteten, av de ovan nämnda spelarna få chansen (utom Bastian som är persona non grata och Phil Jones eftersom han ju för alltid är “Phil Jones”). För det är ju inte via någon EL-seger (den lär ju ändå gå till Sevilla) som Mourinho ska ut i Champions League igen. Nu får han chansen att vila sina starters och köra med ett “B-lag” som ändå – åtminstone på papperet – bör se hyfsat ut. Trots att Marcos Rojo sannolikt får uppemot 90 minuter.

Förväntningarna på andrauppställningen då? Inte särskilt höga. Dels med tanke på matchrosten, dels med tanke på att det inte är särskilt upphetsande att tänka på Memphis och Rojo. Men, och det här är ett stort MEN, vi lär få se Marcus Rashford starta. Och bara det får salivproduktionen att tiodubblas på varje sansad Unitedsupporter. Dessutom är jag oerhört sugen på att se Morgan och Michael igen och se hur usla de är för att Fellaini (ja, jag vet att han “imponerat” på er) ska hålla dem på bänken.

Vinner vi då?

Nej. Eller snarare: Det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är egentligen att få igång fiskpinnarna och att Wayne Rooney inte spelar.. Och viktigast av allt är förstås mantrat:

“Guys, it’s the Europa League”.

0 | United | permalänk