Hur lång tid ger vi Louis?

Louis van Gaal är en poäng SÄMRE än David Moyes var vid motsvarande tid i ligan förra hösten. Vi är, precis som i fjol, på åttonde plats efter nio omgångar. Ändå muttras det inte särskilt högljutt i Manchester United-leden utan de flesta verkar se en ljus framtid när som helst.

Vad är det som gör detta? Är det ”bara” det faktum att den offensiva fotbollen sett roligare ut? Eller är det känslan av att något nytt är på väg att byggas, en känsla helt annorlunda än den vi hade i oktober-november 2013?

Ja, skulle någon fråga mig är det just den faktorn som får mig att trots allt se ljuset sippra fram. Den offensiva manegen har krattats, den mittfältiga saknar fortfarande någon pusselbit och det som återstår är att laga de fyra framför De Gea. Men det går, precis som med Ol’ Dave before him, till en viss gräns. Var den gränsen befinner sig just nu är dock svårt att säga. Den kan, precis som i Moyes fall, förändras med tid om det inte fortsätter se två-tre procent ljusare ut för varje match vilket det hittills överlag har gjort. Jag räknar kallt med 0 poäng på Wastelands, men Palace, Arsenal, Hull och Stoke bör inbringa MINST åtta poäng. Då är vi till och med inne i december och spelet måste ha satt sig ordentligt efter det famösa 3-5-2-tilltaget.

Tippade som bekant United som femma inför säsongen, men då hade jag ingen aning om att lagen bakom Chelsea och city skulle vara så erbarmligt ojämna. Egentligen är det spöstraff att inte komma topp fyra, men beroende på kontexten skulle jag trots allt kunna nöja mig med det. Och sen se laget börja byggas även bakifrån i sommar, som senast. Det skulle inte begås några harakiri i något MUSS-bloggarhem om det kom in en Garay eller Hummels redan i januari, men det känns som en utopi. Huvudsaken är i alla fall att det sker och att inte LvG på samma allvar som Fergie trodde att han kunde fixa innermittfältet tror att de backar han har räcker. I Fergies fall hade han ju faktiskt rätt, det gick att vinna en ligatitel med Cleverley och Anderson på mitten, men jag tror att holländaren får svårare att upprepa bedriften med sina mittbackar i horisontalläge hos sjukgymnaster vecka ut och vecka in.

What about you guys? Har ni fortsatt förtroende? Eller är det så enkelt att en åttondeplats är gott nog för en del av er?

Tänkte väl.

* För ett år sedan hade United ett sjukt späckat schema. Från 24 november och framåt spelade laget 11 matcher på 34 dagar. Åh, those were the days. Å andra sidan blir det mer en känsla av exklusivitet när United väl spelar. Och vi vill ju fortfarande att de ska spela. När jag träffade Erik Niva förra veckan (kommer intervju i United-Supporteren senare) berättade han att han egentligen inte vill att Spurs ska spela ”jag älskar konceptet, men egentligen skulle jag önska att de inte spelade” sa han halvt på allvar, halvt på skämt.

* Tittar vi på topp 10-lagen i dagens ligatabell och jämför med samma läge som i fjol, poängmässigt, ser det ut så här:

1) Chelsea 23 poäng +1.

2) Southampton 19  +1.

3) city 17  +1.

4) West Ham 16  +7

5) Arsenal 14 -8

6) Swansea 14 +3.

7) Liverpool 14 -6.

8) United 13 -1.

9) Everton 12 – 6.

10) Hull 11 +-0.

BiG Sam on the way up, medan Arsenal, Liverpool och Everton dalat ordentligt. United en poäng sämre, som sagt, men Southampton bara en poäng bättre alltså och Hull har blivit det nya Stoke.

* Som ni kanske vet ansvarar jag för spelarbetygen på united.no. Man skulle kunna tro – och hoppas – att det här var en Bundesligalista där låga poäng är det bästa. Men det är det inte:

Skärmavbild 2014-10-28 kl. 14.09.34

15 spelare har alltså genomgående, enligt mig, varit bättre. Om vi är snälla tar vi bort Paddy McNair och James Wilson som inte fått så många minuter, men det är fortfarande hisnande 13 namn före.

* Häpnadsväckande att INGEN av er som röstat här intill vill se Rooney-RvP som förstaval på topp.

10 | LvG, United | permalänk

The corpse is alive!

Jag är inte världens största fan av begreppet ”små marginaler”. Och det handlade det inte heller om här. Det var snarast tillfälligheter – kryddat med skicklighet från United. Ivanovic, som skulle ha markerat Fellaini, blev (hårt?) utvisad av kortförtjuste Phil Dowd och någon minut senare kom den rättvisa kvitteringen. Sånt utnyttjar förstås ett så pass skickligt lag som United. Det går verkligen framåt, men det är i korta, trippande – och ibland frustrerande små – steg. Det är nästan som att man tar fem minuter framåt per match, samtidigt som det darriga försvaret består. Men det vore så klart än värre och mer oroväckande om det gick lika sakta åt andra hållet!

Bring on City!

Extas!

  • Kvitteringen! Var länge sedan jag sprang fram till tv-rutan och vrålade så högt. Och att döma av vrålet som strömmade ut ur mina högtalare var det ganska bra tryck på Drömteatern också. Med tanke på agerandet vid 0-1 måste det ha suttit extra skönt i Robin van Persie att få sätta den bollen, i det läget.

Imponerande:

  • Första halvlek var säsongens bästa. Högt tempo, sköna omställningar och finurliga instick.
  • Marouane Fellaini. Det var tämligen givet att han skulle starta. Dels efter sitt fina inhopp mot WBA och dels med tanke på storleken i Chelseas lag. Han svek inte utan var Uniteds bäste spelare genomgående. Tog fajten mot Matic, värderade ofta rätt och med lite mer precision borde han fått fler lägen innan kvitteringsassistnicken. Dessutom bjöd han på en magnifik klackskarv till sin landsman i andra halvlek. Går han mot en ny vår eller var det bara en matchbild som passade honom ovanligt bra?
  • Efter 0-1 var United på gränsen till chanslöst och Chelsea började spela av matchen på ett sätt som United skulle behöva skaffa sig kunskap om (minns ni också Leicester?). Därför var det extra upplyftande att se hur United samlade ihop sig igen och skapade lite tryck. Det måste delvis vara ett stänk av självförtroende som möjliggjorde detta. För att ha stått emot Evertons press och därefter lyckats trycka in 2-2 mot WBA kan inte vara annat än moraliskt upplyftande. Det var ingenting vi såg under Moyes ledning. Att dessutom fixa det mot serieledarna borde öka temperaturen ytterligare i skallarna hos spelarna.

Good enough:

  • Luke Shaw inledde med en offensiv vi inte sett tidigare från vår nye #3. Bra i defensiven också, svårpasserad.
  • Adnan Januzajs (med betoning på U!) första halvlek. Inte ofta jag upplever Ivanovic ha problem med en ytter. Det hade han i dag. Januzajs framspelning till RvP i första halvlek var matchens delikatess tillsammans med Fellas konstverk. Man såg direkt att han växte med förtroendet att starta igen trots sin mediokra insats mot WBA. Dock syns det att belgaren inte är en naturlig kantlirare och hans framtid är central.
  • Chelsea är fysiskt, starkt och på gränsen hela tiden, vilket inte minst sju gula kort vittnar om. Men jag tycker att United stod upp bra ändå. Me like!
  • Chris Smalling. Kastades in när hans skade-alter-ego kastade in handduken. Jag var orolig, men jag tycker att han skötte sig med den äran, Christopher. Räddade Rojo ett par gånger.

Not good enough:

  • Den här otrevliga vanan att till och med bjuda motståndarna på målchanser är något United kan lägga av med. Både Blind och Rojo var särskilt givmilda.
  • Osäkerheten i uppspelsfasen symboliserades i början av andra när DDG och Blind av någon anledning inte kunde sluta passa varandra förrän det var dags att lägga ut den på Smalling som i sin tur inte kunde göra annat än att dra ut den till inkast för Chelsea. Vad handlade det om?
  • Rojos små stunder av okoncentration. Spelade upp sig, men det var hjärtat i halsgropen vid några tillfällen när bollen närmade sig honom. Han kompenserade det med sina quarterbackuppspel.
  • Juan Mata igen. Det går alldeles för långsamt! Och med för många tillslag! Än en gång ”lyckades” han springa omkring som i ett vakuum utan att vara en spelfördelare av allra yppersta klass. Glimtade till när han serverade ADM ett volleyläge i inledningen av matchen, men i övrigt näst intill osynlig – som så ofta. Borta i januari?

Frågetecken:

  • Det här bytet Adnan–Ángel förstod jag inte riktigt. Gissningsvis för att få igång Di Maria, men det lyckades inte riktigt.
  • Robin van Persie brukar ha första ytan vid hörnor emot. Så även i dag, men han valde att backa ner mot stolpen och att sen se Drogba mot Rafael i luften, well, det är inte jämna lag.
  • Ángel Di Maria var precis som mot WBA en perifer figur. Håller han på att landa i Manchester efter första tidens eufori? Lyckades inte ens med hälften av sina utmaningar och slarvade bort bollar ovanligt många gånger. Ändå: 5 skapade målchanser – flest på planen. Hur ser LvG på hans roll mot City nu? Jag skulle gärna flytta in honom i Matas position.
  • Phil Jones, Jonny Evans och Chris Smalling är en trio spelare som tillsammans blir en mittback. Det borde United veta vid det här laget. Nu är det inte längre bara skrattretande – det är dags för klubben att agera. Vi kan inte låta det fortgå i samma stil säsong efter säsong. Vem eller vilka ska bort?

Sist:

  • Jonesskadan innebar att United nu startade med backlinje nummer åtta på tio matcher.
  • United startade med två engelsmän, två argentinare, två belgare, två holländare, två spanjorer – och en Rafael. Internationellt värre.
  • Senaste sju ligahalvlekarna mot Chelsea på Old Trafford ser 1-2 som målskillnad. Ett spelmål – inslaget av ingen mindre än Phil Jones förra våren.
  • Kvällens sång från fansen var givetvis: ”We’ll race you back to London”. Engelsk fanskultur när den som allra bäst.
  • Det är ett United i förvandling vi ser. Jämfört med förra säsongens 0-0 hemmamatch med Chelsea fanns bara De Gea och Robin van Persie i Uniteds startelva. Jämför vi 18-mannatruppen är det bara Smalling och Lindegaard att tillägga. 14 andra killar således. Bara en så enkel detalj som att backlinjen i Chelsea var till tre fjärdedelar likadan medan Uniteds var helt ny betyder en del.
  • Victor Valdes fick plats mellan Jonny Evans och Paddy McNair på läktaren. Undrar om det snackades skador där.
4 | Eftermatchbetyg, United | permalänk

Chelsea it is

Senast vi vann mot Chelsea på Old Trafford startade Anderson, Ashley Young, Nani och Javier Hernandez. Jepp, så är det. Chelsea har varit ett av våra bogey teams under 2000-talet, utan att titta på övriga så vågar jag säga att det är det största, och i ligan är facit följande nedslående läsning:

Hemma

Vinster: 7. Kryss: 4. Förluster: 4

Borta

Vinster: 2. Kryss: 5. Förluster: 7

Totalt: 9–9–11.

I Europa har vi dock tre av tre segrar, Chelsea har 2–1–0 i FA-cupen och i ligacupen har ryssarna 2–1–1.

Totalt under 2000-talet således: 13–11–15. Det kan knappast finnas något annat engelskt lag som har samma plus mot United detta millennium.

Vad kan vi vänta oss för elva då? Det mest oroväckande är att Falcao ryktas vara skadad. Ska det dra igång med följdskador efter knäproblemen nu? Nemanja hade som bekant det över sig när han återvände efter sex-sju månaders rehab och vår maskot från Porto Alegres snabba resa utför kan härledas till det söndertrasade korslagda bandet. LvG hävdade att det var en ”knock” och helt orelaterat till knät, men oavsett hur uppriktig holländaren är och har varit finns det anledning till oro. Då Tigern är den jag hoppas på framåt med både RvP och Rooney out of form är det deprimerande om det här är början på en lång rad småskador.

Jag skulle starta Radamel–James om jag fick chansen att snurra tombolan i dag, men det blir alltså troligen inte någon av dem. Wilson lirade drygt en timme i fredags kväll och lär få nöja sig med bänken i kväll, om ens det.

Spekulerar vi att Falcao uteblir kan jag se en liknande 4-5-1 som senast, med Fellaini från start. Afrotankens höjd behövs mot Ivanovic, Big Man & co och då spelar det ingen roll hur dålig han varit genomgående. Är man lång så är man. Jag drar den här elvan från höften:

DDG

Rafael – Jones – Rojo – Shaw

Valencia – Blind – Fellaini – Herrera

Mata

RvP

Den stora överraskningen för min hjärna när den upptäcker vad som skrivits ovan är Antonio Valencias namn. Jag ångrar mig genast och korrigerar skamset:

DDG

Rafael – Jones – Rojo – Shaw

Blind – Fellaini – Herrera

ADM

Falcao – RvP

Mycket bättre! Tack Mats! Här borde inte RvP få vara med sett till formkurva men alternativen är få. Januzaj? Ja, har LvG gett sig den på att få se det bästa av honom så får han chansen igen, men jag tror att han fegar och går på rutin. Will Keane? Samma argument där och det faktum att han spelade i fredags också, så knappast startmaterial. Fast å andra sidan är det här unga grabbar som inte dör av att sparka boll två gånger på några dagar.

Mot WBA senast kom Ángel Di Maria bort lite på sin kant så jag ser honom gärna mer centralt i dag, alternativt i en helt fri roll där han kan gå all in mot Big Man. Mot WBA senast gjorde Ander Herrera sin sämsta match i en Unitedtröja. Det får han inte toppa i kväll. Mot WBA var både Mata och RvP iskalla. Det håller inte att vara iskall i annat än den andra betydelsen av det ordet.

Nyckelfigurer: Daley Blind och Marouane Fellaini. Gör dom kanonmatcher vinner United, om det är jag helt övertygad. Blind har ännu större ansvar på sin position, med tanke på att han ställs mot både Oscár och Hazard och mot WBA hade han ett hav av utrymme att täcka framför backlinjen. Får han hjälp där i dag? Och i så fall – av vem? Fellaini vs Matic på mitten borde vara en på förhand enormt spännande – ursäkta uttrycket – match-i-matchen, men det är väl få homo sapiens som ens tror att belgaren skulle kunna käka upp serben. Det skulle inte göra ont med en skräll á la Anderson-Fábregas där.

Vi får hoppas på en repris av motsvarande möte på Old Trafford i november för nio år sedan. Förutsättningarna var liknande med Chelsea i serieledning, 13 poäng före United, Mourinho i högform, United in decline. Då hade vi Bolton, Wigan och Charlton före oss i tabellen. I dag har vi Southampton, Swansea och West Ham.

Men Darren Fletcher gav fan i allt det.

* Sist: Fergie har som ni alla vet uppdaterat sin senaste biografi och i den påstår han att han minsann inte alls var ensamt ansvarig för anställningen av Moyes.

Historieomskrivaren är i farten igen.

0 | Sir Alex, spekulationer om startelvan, United | permalänk

”Anderson? Han fyller på vattenflaskorna där borta”

“Every club where I have been, I’ve struggled for the first three months. After that, they [the players] know what I want – how I am as a human being and also a manager, because I am very direct”

Han ångrar det där första uttalandet som gjordes under Uniteds försäsongsturné. Häromdagen sa han:

”I have said it was very stupid to say three months because then you [media] are only talking about three months. It is always the performance that counts, but the performance always goes up and down. Then we rise. When that date is, or what that match is, depends.”

Så tre månader blev helt plötsligt tre år:

”Every team can win, you have your hopes, but I do think there are stronger teams now in the world. We have to make a team. That is why I have a period of three years. I hope we can fulfil that dream that we have together.”

Tre år är dock bisarrt att kräva, så bloggen kör en snabbkoll på hur hans första tre månader i engelsk fotboll påverkat förra säsongens sjuor. Jag ba’ kör:

Förbättringar:

  • Publikvänligare! Jag ser hellre 3-5 mot Leicester än 0-1 mot Everton. Jag ser hellre gung ho-attacker än nonsensspel utan hjärta, tempo och fantasi. Jag ser hellre Angel Di Maria än Tom Cleverley.
  • Anfallsspelet! Gåshuden är tillbaka i klubben.
  • Presskonferenserna! Bra mycket roligare än både Fergies och Moyes.
  • Petningarna! Ashley Young och Antonio Valencia har varit perifera figurer under stor del av hösten. Long may it continue.

Status quo:

  • Utanför topp 4. Jag tippade oss som femma inför säsongen. Jag hoppas fortfarande få revidera det, men jag ser fortfarande ingen anledning att göra det.
  • Ojämnheten under matcherna. Formidabel anfallsfotboll såg vi inte så mycket av under fjolåret, men vi såg i alla fall en stundtals fin offensiv mixas med bedrövlig defensiv. Precis som i höst.
  • Skadesituationen. Den anpassade han sig till snabbt.

Försämringar:

  • Försvarsspelet. Sämst sedan 1970-talet. Förhoppningsvis kan Rojo–Jones få lite tid tillsammans innan någon av dom – eller båda – bärs ut på bår.
  • Bortaspelet. Under Moyes var United bäst i ligan. Under LvG har vi fortfarande inte vunnit och det har inte varit motstånd från universums främsta fotbollsföreningar som vi stött på hittills.
  • RvP-Mata-Rooney. Alla tre har varit ännu sämre med holländaren vid rodret än de var under Moyes. Varför?
  • Ligacupdebaclet. Moyes tog United till en semifinal, där United visserligen skämde ut sig, men LvG skickade ut ett C-lag mot MK Dons och ryckte sedan på axlarna efter klubbens sämsta insats i mannaminne. Obegripligt med tanke på de få matchtillfällen som ges under säsongen.

Frågetecken:

  • 3-5-2-experimentet. Vad handlade det om egentligen? Var det värt det? Om nu United saknade spelare för att spela ett annat system, var det verkligen bara Ángel Di Maria och Daley Blind som var skillnaden på en trebackslinje och en fyrbacksdito? Eller?
  • Taktiken överlag. Var tänker LvG landa? Ska han fortsätta använda diamanten eller gå till 4-5-1 som senast? Eller blanda och ge beroende på motstånd?
  • Varför lyfte han fram att Rooney var ”opetbar”? Vilket syfte tjänar det?
  • Adnan Januzaj fick sin första start med det legendariska numret på ryggen i måndags, men tidigare har han varit på väg ner i frysboxen. Hur ser belgarens framtid ut i LvG:s trupp?

* En jämförelse med Moyes och Sir Alex blir inte riktigt rättvis eftersom det handlar om matcher som hamnat i olika skeden av säsongen och därmed varit helt betydelselösa, men jag gör den ändå och då med Fergies sista säsong. Blir dock bara fem matcher eftersom United mött tre nykomlingar i höst. Jag tycker också att jämförelsen kan vara intressant.

Swansea (h)

Sir Alex: 2-1

Moyes: 2-0

LvG: 1-2

Sunderland (b)

Sir Alex: 1-0

Moyes: 2-1

LvG: 1-1

West Ham (h)

Sir Alex: 1-0

Moyes: 3-1

LvG: 2-1.

Everton (h) 

Sir Alex: 2-0

Moyes: 0-1

LvG: 2-1.

WBA (b) 

Sir Alex: 5-5.

Moyes: 3-0

LvG: 2-2.

Totalt:

1) Sir Alex 13 poäng, 11-6 i målskillnad.

2) Moyes 12 poäng, 10-3

3) LvG 8 poäng, 8-7

Holländaren är alltså överlägset sämst, resultatmässigt. Moyes grejade 0-0 mot Chelsea förra hösten, Fergie förlorade med 0-1 på sitt upplopp (seriesegern var då i hamn).

* Men det mest intressanta inför Chelsea (…it is-texten kommer på söndag) är en spelare som inte är Manchester Unitedspelare. Barcakeepern Victor Valdés är på Carrington och tränar för att ”komma tillbaka i form” efter sin korsbandsskada. Louis van Gaal verkar ha a thing för korsbandsrekonstruerade lirare med tanke på att Valdés gör Falcao sällskap bara i höst. Med tanke på att mitt ena knä fortfarande smärtar och gör sig påmint varje dag, fem år efter skadan, uppskattar jag Aloysius fetisch.

Det är dock en aningen underlig situation med tanke på att vi redan har ligans bäste målvakt och att Valdés bara är 32 år. Spanjoren borde rimligen ha minst fyra-fem år i Europatoppen – vilket är detsamma som världstoppen – och att då komma till Manchester för att vara andrekeeper verkar märkligt. Liksom hans val att ta sitt pick och pack och dra till Old Trafford för att slipa på det sista innan comebacken. Finns det inga klubbar närmare hans hem? Hmmm.

Dock så är det tyvärr rimligt att anta att David De Gea en dag tar sitt pick och pack och återvänder till Medelhavet, men frågan är om det verkligen sker förr snarare än senare? Tja, som jag skrev tidigare så har spekulationerna om ett nytt kontrakt för DDG pågått i över ett år, men faktum är att han fortfarande inte förlängt. Hans kontrakt rinner ut om ett och ett halvt år och det börjar brinna i knutarna för United.

Skulle Valdés då hålla som #1 på Old Trafford?

Sannolikt. Jag höll länge honom väldigt lågt på min lista över toppväktare, men de senare säsongerna på Camp Nou imponerade på mig. Han har slutat, nästan, med sina galenskaper och blivit en stabil keeper på en hög nivå. Invändningen kan vara att han nått framgångar i ett lag som haft bollen 80 procent av matchtiden. Det ställer dock kanske ännu högre krav på en målvakt, så den köper jag inte.

Skulle jag då föredra Valdés som #1 på Old Trafford?

No way. Men jag föredrog inte heller Ronald på Bernabeu. Då fick vi Antonio Valencia i stället. Det här är motsvarande byte, typ. Och ja, han är bättre än Ben Amos. Och Anders Lindegaard. Oavsett om knärehaben blir fiasko eller inte.

* Som jag plitade ner i början av september är Manchester United inte längre det det en gång var. Spelare kom och spelare gick på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare. Hur det gått för våra nyförvärv har vi koll på, men hur har det egentligen fungerat för de som försvann från OT? Det är egentligen ett ämne för ett enskilt blogginlägg, men eftersom jag är uppe i varv kommer det som en avslutning här.

Bebe – Benfica. 

Jorge Jesus, hans nye manager i Portugal, tror att Bebe kan bli en ny Nemanja Matic och en dag återvända till England. Joråsåatte. Kanske kan börja med att få ens hoppa in från Benficabänken först.

Alexander Büttner – Dynamo Moskva.

Stekaren som fick en oförglömlig tid i norra England hänger numera i Ryssland och sa i en intervju nyligen att ”allt de vill prata om är United” och syftade då både på lagkamraterna, sponsorerna och fansen. Büttner är ordinarie i Dinamo som just nu är trea i ligan efter Zenit och CSKA.

Tom Cleverley – Aston Villa.

Lämnade hatarna i Manchester för Birmingham och Roy Keanes ledarskap. Har väl gått sådär för The Brand, han står fortfarande och stampar på ungefär samma fläck som i United. Förhoppningsvis kan han ta nästa kliv där.

Charne Ekangamene – Zulte-Waregem.

Mittfältaren hänger i högsta belgiska ligan och är ordinarie i ett jumbolag. Utvisad för några veckor sedan.

Patrice Evra – Juventus.

Serie A är 2010-talets motsvarighet till skotska Premier League och Juventus leder som väntat ligan med Evra som given på vänsterbacken. De gånger jag sett honom har han sett ut precis som 2013-14 års Patrice Evra. Inga konstigheter.

Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb.

20-åringen gör succé i serieledande Dinamo och spottar in mål. Vi fick i alla fall se honom på Friends förra säsongen, men frågan är om chilenaren åker på någon mer försäsong med United. Jag tvivlar starkt.

Javier Hernandez – Real Madrid.

Bänken är varmare i Spanien för vår – han är fortfarande vår – lille ärta. Och här kan han faktiskt vinna någonting igen, så flytten är på många sätt logisk. Tre mål so far.

Shinji Kagawa – Borussia Dortmund.

Det lilla spelgeniet återvände till platsen för genombrottet. Dortmunds säsongsstart i Bundesliga har varit bedrövlig och Kagawa har – efter en succécomeback – knappast rört fansen till tårar med sitt spel.

Michael Keane – Burnley.

Den yngre av bröderna Keane har fått fyra minuters speltid under Sean Dyche. Oklart hur LvG ser på hans framtid, men det är inte särskilt troligt att den finns på Old Trafford. Keane blir visserligen bara 22 år i januari, ingen ålder för en central back, men med tanke på att LvG bör handla på den positionen antingen i januari eller i sommar – eller både och – är Keane nog långt ner på listan. Det hjälper knappast att han är bänkad i Burnley.

Federico Macheda – Cardiff.

Hittade äntligen sin nivå, Championship, och även i Cardiff har italienaren varit helt okej. Mål i sina två senaste matcher och totalt fyra mål på fem avslut på mål under säsongen. Kul för’n.

Davide Petrucci – Cluj.

Drog till Rumänien efter en skadehelvetisk tid i Manchester. Italienaren gjorde faktiskt inte en enda minut för A-laget under sina år där. I Dracula country har det inte börjat succéartat heller med bara 17 minuters speltid hittills.

Nick Powell – Leicester City.

Här snackar vi om en karriär som stagnerat. Gjorde sannolikt sin sista Manchester Unitedmatch i förnedringen mot MK Dons. Visserligen bara utlånad till Leicester, men jag har svårt att se Powell komma tillbaka. Han platsar inte ens i The Foxes utan har hittills hängt med klubbens U21-lag och han väntar fortfarande på Premier League-minuter i år.

Tom Lawrence – Leicester.

Precis som Powell har Lawrence fått nöja sig med U21-spel. Kan till skillnad från fyllechaffisen trösta sig med att vara med i Wales landslagstrupp.

Nani – Sporting Club.

Precis som Kagawa valde Nani att ta ett säkert kort och valde bekanta hjulspår. I Portugal har det gått bra för den lynnige yttern och Sporting är fortfarande obesegrat i ligan medan Nani satt några fullträffar både i inhemska spelet och i Champions.

Guillermo Varela – Real Madrid Castilla.

Överraskande köp av United – överraskande försäljning till Reals utbildningslag. Där har uruguayanen lirat sju matcher

Daniel Welbeck – Arsenal.

Upp och ned, som väntat. Precis som hela Arsenal. Också som väntat. Welbeck är dock till skillnad från Mario Balotelli ett fynd.

Wilfried Zaha – Crystal Palace.

En tredje Unitedspelare som valt att starta om i den klubb där det en gång började på allvar. Fergies sista köp har faktiskt gjort ett PL-mål, men är inte en given startspelare ens i Crystal Palace längre. Ska bli ytterst intressant att se vart den här karriären tar vägen.

Rio Ferdinand – QPR.

Det har gått snabbt utför för en av världens främsta mittbackar. För dålig för QPR till och med, vilket styrelsen också tyckte men lät sig övertalas av tidernas Wheeler Dealer som köpte sin gamle favorit.

Nemanja Vidic – Inter.

Fick en mardrömsstart i Inter med orsakade straffar och utvisningar and all that. Det har inte blivit särskilt mycket bättre för serben som får utstå mycket kritik i Milano. Det var ju meningen att han skulle styra upp Inters försvar – det har inte Vida gjort då hans nya svartblåa klubb släppt in flest mål av de 14 första lagenRyktas till och med om en flytt redan i januari. Till England igen? Tja, man vet aldrig i fotbollsvärlden.

0 | LvG, Moyes, Rykten, Sir Alex | permalänk

United Lex Alex

 

Så här Manchester United lex-Alex Ferguson ser ut. Det är bara att acceptera. Skillnaden mellan United under Moyes och United under Louis van Gaal – ”hoppas” jag – är att vi hade förlorat under skottens ledning i dag.

Fick mig att gråta av extas:

  • Nej, kommer inte på någonting just nu. Hur mycket jag än försöker.

Mycket bra:

  • Daley Blind. Passande att holländaren fick rädda poängen och äran och se till att LvG inte kopierade Moyes säsongsstart utan faktiskt är en poäng bättre i dagsläget.
  • Fellainis blinder. Otroligt oväntat. Otroligt snyggt.

Bra:

  • Marcos Rojo. Inledde inte övertygande och hans vänsterkantssamarbete med Luke Shaw lämnar mycket i övrigt att önska, men han är resolut, har bra tajming i tacklingarna och visar lite jävlaranamma.
  • Inledningen av andra halvlek samt avslutningen. Det trycket är viktigt att visa, både för fans och för sig själva. Tyvärr hade man behövt utnyttja 80-20-bollinnehavet första kvarten på ett bättre sätt.
  • Falcaos inhopp. Blev skillnad direkt i anfallsspelet med två på topp och colombianen måste nu vara given från start så länge det inte är långresor över Atlanten som stör.

Typiskt så in i bomben:

  • Motståndets effektivitet. Minns ni Leicester? Fem avslut på mål – fem i. I dag var det WBA:s tur att sätta de enda lägena de fick. Helt otroligt. Vid 0-1 skulle man kunna anklaga Shaw för att sälja sig lätt, men samtidigt var det ett klassmål av WBA. Det får man ge dom. Vid 0-2 agerade Rafael Alexander Büttner, vilket också är typiskt för honom. Han har svårt med sin jämnhet fortfarande, den lille brassen som till sitt försvar försökte skrika Berahino till en miss.

Ángel Di Marías crossfit:

  • Argentinaren var som vanligt den som kändes farligast framåt även om han var aningen ljummare än tidigt. En aspekt av hans spel som han var stekhet på var förmågan att slå inlägg. Tyvärr var det inte lika brännhet med förmågan att träffa medspelare. Han slog otroliga 20 inlägg (WBA slog 7) och prickade endast rätt 3 gånger och det var på hörnor som antingen gick för kort eller för långt. Noterades dock för en som vanligt oväntad assist.

Inte bra nog i kväll:

  • Defensiven. 12 insläppta på åtta matcher är hemskt och vi får gå tillbaka till 1976 för att hitta en sämre säsongsinledning i det avseendet. Men återigen existerar problemet med kontinuitet då dagens startbacklinje var den sjunde olika på nio tillfällen under hösten.
  • Robin van Persie. I dag var första gången jag på allvar börjar inse att han nog aldrig blir den Robin van Persie han var hösten 2012. Kan fortfarande blixtra till vid enskilda tillfällen – som när han snodde bollen av Lescott och i andra när han prickade stolpen – men över 90 minuter är han en skugga nuförtiden. Det är inte alls samma självklarhet över honom längre.
  • Juan Mata. Wayne Rooney kan skrocka glatt över en pint när han ser spanjoren var såg oföretagsam, långsam, ofarlig och feg. Det finns ingen konkurrens om #10 när kaptenen kommer tillbaka nästa månad. Om nu inte Ángel flyttas in?
  • Starten av matchen? Vad handlade det om? Laget såg helt desorienterat ut igen med en ny taktik och det dröjde fem-sex minuter innan man ens fick låna bollen.

… and we’ll end with this:

  • Adnan Januzaj fick göra sin första start under LvG och hans insats var rent magisk … eller, nej. Men jag väljer att inte klanka ner alltför mycket på honom med tanke på det jag skrev i förra meningen. Får han starta två-tre matcher till i följd så går det att göra en mer rättvis bedömning. Men det är klart att man/jag väntat sig/mig mer.
  • Chelsea och Manchester City härnäst. Antingen blir det som under Uniteds tidigare omställningsera i början av 2000-talet och vi grisar oss till en vinst och ett kryss – eller så blir vi överkörda.
2 | United | permalänk