And it goes on and on and on …

Krossade sviter och historiska händelser – David Moyes körde en remarkabel motorsåg genom Manchester Uniteds historia under sin sejour i klubben. Och Louis van Gaal är inte den som är den utan han har tagit rygg på skotten. Här är vad som hänt sedan Sir Alex tackade för sig och sålde vinsamlingar i stället för att ta hem titlar. Det är ingen vacker läsning.

David Moyes facit:

  • 64 – lägsta antalet poäng i Premier League-historien.
  • 1995 – för första gången på 19 år missade United Champions League.
  • 7 – flest hemmaförluster sedan säsongen 1973-74.
  • 3 i rad – för första gången sedan 2001 förlorade United tre matcher i följd.
  • Första hemmaförlusten någonsin mot Swansea.
  • Första hemmaförlusten mot Newcastle sedan 1972.
  • Första hemmaförlusten mot West Brom sedan 1978.
  • Första ligaförlusten mot Stoke sedan 1984.
  • Dzeko – första gången United släppte in ett mål i första minuten.
  • 3×2 – första gången Everton, city och Liverpool besegrat United hemma och borta i PL-historien.
  • Första gången Everton besegrat United hemma och borta sedan 1969-70.
  • Första gången Everton och Liverpool någonsin vunnit hemma och borta mot United under samma säsong.
  • 1,68 – sämsta målsnittet framåt sedan 2004-05.
  • 1,53 – sämsta målsnittet på Old Trafford sedan 1989-90.
  • 1,68 – sämsta poängsnittet i ligan sedan 1990-91.

Louis van Gaal facit: 

  • 3-5 mot Leicester – första gången i Premier League som United tappar en ledning till förlust.
  • Första bortaförlusten mot Leicester sedan 1984.
  • Första hemmaförlusten mot Swansea i ligan. Ever.
  • 5 – tillsammans med Giggs är United uppe i fem raka bortamatcher utan seger. För första gången sedan 2001. Och det är det sämsta resultatet sedan 1996 då United misslyckades att vinna sex i rad.
  • 5 – fem poäng på de fem första matcherna är sämsta säsongsstarten i Premier League-historien.
  • 4 – första gången i PL som United släpper in fyra eller fler mål mot ett uppflyttat lag.

Det går säkert att hitta fler punkter, men det här får banne mej räcka. Vi är ju inte inne i oktober än!

Så är det. Och allt känns precis lika jävla illa i dag som i går. Fixar vi en pinne på lördag? Vad tror ni?

2 | LvG, Moyes, United | permalänk

That’s the new Manchester United for you

 

Inte busenkelt att veta hur man ska sammanfatta det där … spektaklet. Resan från euforins varma värld till nederlagets bistra tillvaro tar inte lång tid i fotboll. Jag hade en känsla av att det skulle komma en reaktion efter förra helgens överkörning och all extra upprymdhet efter flera debuter, men jag hade inte riktigt väntat mig just detta. Och det är så det är med Manchester United av i dag. Man vet aldrig vad man får. Det nya Manchester United är mycket, men det är inte tråkigt. Avståndet mellan 4-0 och 3-5 är bara en vecka i tid.

Jag twittrade innan matchen att jag ”krävde” tre mål från Uniteds sida men att jag inte hade några krav på defensiven. ”Kravet” infriades, men jag kanske skulle passat på att ställa några på försvaret också. Leicester hade fem avslutningar på mål – alla satt i nät. Det kommer den klubben med stor sannolikhet aldrig att få uppleva i Premier League igen. I dag hade United tillräckligt mycket individuell briljans för att göra tre mål framåt, men saknade tillräcklig ”lagkompetens” för att förhindra fem bakåt. Det kan bara bli bättre när laget är samspelt.

Hoppas jag.

Best in show:

  • Angel di Maria – igen. Det tål att upprepas: Ángelito är den bäste spelare United köpt under 2000-talet, utan tvekan. Det är han som är nyckeln till i princip alla farligheter United skapar nuförtiden. Hans mål i dag var oerhört – fotboll på den allra yppersta eliten där ytterst få spelare platsar. Hade behövts sista kvarten också, men han såg sliten ut så jag kan förstå varför LvG plockade av honom.

Vackert så!

  • Äntligen fick Robin van Persie hitta rätt. Den här gången bara ett par minuter efter att ha serverats ett nästan-friläge som han borde gjort bättre. Kom loss i fler bra lägen än tidigare, men saknar de två-tre sista snabbhetsprocenten.
  • Falcaos vändning och smekande inlägg till RvP. Och det reptilsnabba avslutet i ribban i andra halvlek. Betänk att det här var första starten för honom i Premier Leagues historia.
  • Herreras klack – med fyra Unitedspelare i offensivt straffområde. Räck upp handen, ni som trodde att United skulle släppa in fyra efter det?
  • Tyler Blackett fortsätter som väntat att varva högt med lågt, hans PL-erfarenhet är trots allt inte speciellt mycket större än din och min, men hans brytning på Vardy i straffområdet i slutet av första halvlek var magnifik (Det gäller att fokusera på det vackra ibland).

Leicesters första två mål:

  • Assisterande domare brukar ha en förkärlek för att vinka så fort en del av bollen är över linjen. Den här figuren valde att inte ens vinka när hela bollen var över. Snyggt avslut dock.
  • Den första straffen var faktiskt en av de märkligare jag sett. Ashley Youngs – och många andra filmares – specialitet brukar vara att med sitt eget ben söka motståndarens i straffområdet för att sedan falla. Vardy körde ett för mig nytt trick genom att tackla/kasta in kroppen bakåt mot Rafael för att sedan ramla. Och få en av de billigare straffarna United fått emot sig ever.

Lovar inte gott:

  • Försvarsspelet (surprise!). Det underlättar inte att Evans/Smalling/Jones fortfarande gör allt för att missa så många matcher som möjligt, men den här genomklappningen var något alldeles extra. Precis som individuell briljans skapade målen går det att peka på individuella misstag bakåt vid insläppta. Men samtidigt måste ett lag av Uniteds dignitet kunna stänga matchen, spela av den, när man leder med 3-1 och det återstår mindre än en halvtimme. Okej, 2-3 går inte att göra så mycket åt eftersom Clattenburg hann med två stora misstag på några sekunder, men det är fortfarande ett United i ledningen efter straffen. Att släppa in fyra mål – på det sättet! – är inte okej oavsett i vilket läge av filosofiutveckling United är. Det är snarare skandalöst dåligt. Och varför hamnar Rafael än en gång i luftduell mot en stor center?
  • Evans-Blackett ger oss ytterligare två mittbackar på skade-/frånvarolistan. Det talar för Rojo i mitten mot West Ham och Shaw – som verkar iskall hos LvG – på vänsterbacken. Rojo-Smalling känns inte som ett särskilt stabilt mittbackspar, men alternativen är försvinnande få. Och så kommer de att förbli åtminstone till januari.
  • Förra säsongen stoltserade United med 2-1-2, 7-6 i målskillnad och 7 poäng efter fem matcher. Då låg vi åtta och var allt annat än nöjda med ligastarten, trots att vi då mött lag som Chelsea, Liverpool och City. Vi är två poäng sämre i höst och har fortfarande inte mött ett förväntat topp 6-lag. Vi sitter och hoppas på förbättringar och ”det kommer att bli bättre”-uttalanden, men det gjorde vi i fjol också, va? Skillnaden är att det den här gången finns aningen mer spetskompetens som borde lyfta laget.

Som väntat:

  • Samspelet knackar. Spelarna har fortfarande problem att hitta varandra, vilket vi kan förvänta oss. Symboliserades av när Rooney la ut en boll på kanten i tron att det var Ashley Young och så visade det sig vara Angel di Maria. Angel stod inte kvar där han nyss var utan hade satt full fart framåt i hopp om en djupledare från kaptenen.

Sist:

  • Jag ser trots allt hellre 3-5 mot Leicester än alla dödgrävarmatcher vi förlorade förra säsongen. Det gör det inte lättare att förlora, men som i dag gav det oss ett oförglömligt mål.
  • För första gången i Premier Leagues historia tappade United en tvåmålsledning till förlust. Sviterna fortsätter att brytas, precis som under Moyes ledning.
  • Wayne Rooney flyttades ner till #10-rollen eftersom LvG inte varit nöjd med hans bidrag längst upp. Oklart om han är nöjdare med dagens prestation, men det gick inte att gnälla på hans slit. När Leicester kontrade in 4-3 efter Rojos-Matas fuck-up var kaptenen närmast Vardy vid avslutet.
  • Senast United förlorade en ligamatch borta mot Leicester fanns Jesper Olsen i startelvan. Det var i november 1985.
  • Fem poäng på fem matcher mot Swansea, Sunderland, Burnley, QPR och Leicester. Den hade inte ens den mest cyniske av oss supportrar kunnat pricka in. Nu väntar två hemmamatcher mot Big Sam och Everton innan det är dags för ytterligare 15 dagars uppehåll. Jag ritar inte ned mer än två poäng på förhand, allt för att ge mig chansen att bli positivt överraskad. Samtidigt räknar jag med att bli överraskad på något sätt. Det är trots allt United årgång 2014 vi snackar om.
3 | Eftermatchbetyg | permalänk

Leicester it is

En essentiell förutsättning för att nå optimalt resultat med ett fotbollslag över en hel säsong är att de bästa spelarna är hela och friska. Manchester United har inte brytt sig så mycket om detta faktum, men ändå lyckats vinna ett par titlar på senare år. Med Louis van Gaals val att skicka iväg fler än dubbelt så många som han tog in är det av yttersta vikt att den här trenden – med skador alltså, titlar har jag ingenting emot – bromsas in snarast. Försök att ens komma femma-sexa med Lindegaard i mål och Anderson från start i 10-15 matcher.

Albert Stuivenbergs närmaste chef meddelade på dagens presskonferens inför Leicester att ynka sex spelare finns noterade på den aldrig tomma listan med icke-kuranta lirare. Det innebär endast Carrick och Phil Jones av eventuella startspelare. Startelvan, den trots det näst intill givna:

DDG

Rafael – Evans – Blackett – Rojo

Di Maria – Herrera – Blind – Mata

RvP – Rooney

Jag förväntar mig en ädelstensformad 4-4-2/4-1-2-1-2 precis som mot QPR av den enkla anledningen att det såg riktigt bra ut stundtals. Det har det inte gjort mer än i små korta perioder med 3-5-2 och det vore märkligt att ändra ett vinnande koncept. Alternativet kan ju vara att starta 3-5-2, upptäcka att det inte fungerar, och återvända till 4-4-2. Om det nu måste göras. Jag tycker mig dock läsa in att 3-5-2-experimentet är dött i den här kommentaren från Louis i dag:

”I started with another system. Now we have bought players in and you have to look at their qualities.”

Det finns egentligen bara tre spelare som knackar på dörren jämfört med förra veckans match: Luke Shaw, Adnan Januzaj och Garcia Zarate. Shaw/Rojo/Blackett gör upp om två platser (i 4-3-3) och här bör Blackett var lägst i hierarkin, även om han faktiskt spelat stabilt under sina fyra matcher och kan få behålla platsen mot Kåmarks och Heskeys favoritlag.

Falcao/Rooney/RvP/Januzaj är det mest fascinerande valet, speciellt nu när LvG också lyft fram Addie J som ett specifikt forwardsalternativ och då i en 4-3-3. Rooney kommer att spela jämt, oavsett form, om vi ska tro LvG:s utspel om kaptenens ”privilegier” och att han ”will always play” (tillsammans med DDG) och då är det upp till Falcao och RvP i första hand att gå i clinch. RvP borde få en sista chans att visa exakt vad han är bra på mot Leicester, men då måste han upp 20-30 procent totalt sett. En RvP på 50-60 håller inte, en RvP på 80-90-procentig kapacitet gör det. Frågan är dock hur länge och då om Falcao kommer upp i sina 100. Då är det inga kärleksfulla tvåmålsmatcher på Carrington som Anderson får vara med och spela i, vilket det visserligen inte heller ska vara.

Januzajs hattrick i veckan, mot visserligen undermåligt motstånd, kanske kan ge honom en överraskande start, men då i ett 4-3-3 som i så fall skulle kunna ge den elva jag helst skulle vilja se:

DDG

Rafael – Evans – Rojo – Shaw

Di Maria – Herrera – Blind

Januzaj – Falcao – Mata

Oavsett siffror så kvarstår detta faktum: Så länge Antonio Valencia och Ashley Youngs hålls utanför förstaelvan har United numera alltid möjlighet att vinna.

* Leicester är det nya Sunderland och stoltserar med (en matförgiftad) Nick Powell, Ritchie De Laet, Tom Lawrence, Matt James, Danny Simpson och Danny Drinkwater i sina böcker. Men den mest namnkunniga av spelarna är förstås den gamle Real- och Interspelaren Esteban Cambiasso som gör en Mancini och rundar av elitkarriären på detta annorlunda sätt.

De har kryssat hemma mot Everton och Arsenal och det gör inte alla lag på jorden. Å andra sidan ställs de nu mot ett lag som har en Fideo, vilket de aldrig gjort tidigare. 5-5 i poäng efter fyra omgångar är antagligen mer än Leicester räknade med, sett till motstånd, medan det är åt helvete för lite jämfört med vad LvG:s ribba låg.

* Träningsbilden ovan visar att spelarna tränar i sina matchnummer. Är det något som pågått hela säsongen?

* Vi har inte förlorat borta mot Leicester (i ligan) sedan 1985-86-säsongen. Alltid bra att ha i åtanke utifallomatt.

* LvG namedroppade Ronaldo på presskonferensen. Jag funderar vidare.

1 | spekulationer om startelvan, United | permalänk

Floating away

Skärmavbild 2014-09-16 kl. 13.54.51

Ska vi ta och sväva iväg lite efter 4-0-vinsten mot QPR? För några minuter föreställa oss att det är ungefär så här bra United kommer att vara under resten av säsongen, oavsett motstånd? Jag tycker det. Det var så oerhört länge sedan det svävades iväg. Senaste gången jag for upp i sjunde himlen var under de 30 sekunderna euforin i samband med Evras ledningsmål på Allianz Arena varade.

Så varför inte nu?

Let’s do this.

Nuvarande tabell ger oss en niondeplats (jämför med två poäng mer och en femteplats i fjol) och hela sju poäng upp till serieledaren (två vid samma tid i fjol). Chelsea har inlett mäktigt och trots att vi inte ens kommit in i oktober ser de läskigt svårstoppade ut. En skada på Costa och/eller Fábregas och saker kan förändras ganska snabbt.

United å sin sida väntade lite längre med att börja säsongen på allvar, men 4-0 mot Rio och hans nya arbetskamrater la upp en hyfsat hög ribba. Vi använder det som utgångspunkt i resonemanget och tar oss vidare till kommande fem drabbningar och slaktlägen. Notera gärna att det snart är ett 15 dagar långt uppehåll igen som skulle kunna sabba aningen i det färska samspelet med landslagsspelarna – det har blivit några nya som bekant – men det är ändå inget som totalt sett stör eftersom det finns tid för övriga att anpassa sig ytterligare till ”FILOSOFIN”.

Skärmavbild 2014-09-16 kl. 13.57.12

I normala fall, pre-Moyes, hade jag räknat in minst tio poäng från de fyra första. Post-Moyes, pre-LVG hade jag varit frestad att vara nöjd med sju. Men med LvG, di Maria, Falcao, Blind et.al säger jag att 12 är det enda vettiga resultatet. Jag är fullt medveten om att spelet kommer att fortsätta hacka, oavsett om 4-3-3 eller 3-5-2 skickas ut, men United har nu så pass mycket individuell kapacitet att det ska bli vinster likväl. Di Maria kan köra en solräd, Falcao kan cykla in ett par bollar och Herrera straffområdesdjupledslöpa in några här och där. Så länge Young och Valencia hålls på bänken eller läktaren är det faktiskt helt möjligt.

Med dussinet ytterligare pinnar i ryggsäcken inför Chelsea på hemmaplan kan vi vara i ett läge där vi faktiskt skuggar oljelaget från Ryssland. Och då jävlar är det trombstyrka på medvinden på Old Trafford. Chelsea kommer inte heller med några lättare nedjoggingpass i bagaget. Nej, ryssen ska innan samtliga dessa fyra ligamatcher – som innefattar möten med både Arsenal och city – spelats hinna med TRE i Champions League och EN i ligacupen. Så medan United spelar max 360 minuter innan Mourinhos besök kommer motståndet ha avverkat dubbelt så många (720, varsågod). Det är självklart att det är positivt för United (jag har ju svävat iväg) att matcherna inte kommer tätt inpå varandra så det är en enorm fördel att inte behöva slita på spelarmaterialet. Inte en enda spelare i United ska kunna säga sig vara sliten någon gång under säsongen. Det håller inte.

Söndag kväll 26 oktober, efter 3-0 och en magisk överkörning, står vi där med 20 poäng och är om inte i den absoluta toppen så i alla fall inte mer än någon poäng bortanför den. Sounds good, eh? Då kan jag stoppa upp min femteplats långt upp i Mumindalen.

End of the svävande. Nu ska jag fundera på var Ronaldo ska passa in när han återvänder.

5 | United | permalänk

Imagine where this could end …

addieaaa

Det talades om en nystart igen. Den här gången var det verkligen så det kändes både före, under och efter matchen. Det kanske bästa sättet att ta in hur stora förändringar Manchester United genomgått är detta faktum: Av de elva spelare som avslutade fiaskosäsongen i Southampton i våras fanns bara en med i dagens startelva. Med hemmadebut för Ángel di Maria, Uniteddebuter för Marcos Rojo och Daley Blind och en återgång till fyrbackslinje fick vi som längtat äntligen se ett Manchester United vi älskar att se. Med fart, mängder av mål, snabba omställningar och helt överlägset på hemmaplan.

Argumentet att det bara var ”Qeens Park Rogers” – som Falcao valde att kalla motståndet – håller inte för någon hårdare granskning. Tänk bara på vilka lag som vunnit på Old Trafford det senaste året. Och håll detta i tanken hela veckan: Det här var match nummer ett med alla nyförvärv och den slutade med en superenkel 4-0-vinst. Förstå hur det kan se ut i vår …

Exceptionellt:

  • Fideos framträdande. Ángel di Marias första match på Old Trafford som Unitedspelare började inte imponerande. Han slog bort några bollar och låg inte på samma våglängd som medspelarna … men sen! Klassfrispark och så 1-0. Klasslöpning och delikat instick till Rooney – 2-0. Skottpassning till Mata – 3-0. Det här är en värvning det, mina vänner, som vi aldrig kommer att glömma. Jag kan inte påminna mig en liknande spelare som kommit med samma självklara världsklass till klubben, nära toppen av sin förmåga.
  • Ett fungerande mittfält! Herrera-Blind-di Maria fick i alla fall mig att drömma om större mål än topp 4. Det var inte i går vi såg ett Unitedmittfält spela med sån självklarhet. Och då var det här deras första match tillsammans.

Storartat:

  • Daleys debut. Det kommer att komma många ”Danny” från min sida den här säsongen, vilket jag helt och hållet anklagar pappa Blind för. Kunde han inte ha kallat honom Kenneth eller Adam istället? Oavsett namn så visade Blind i sin första match i Premier League exakt varför han är som gjord för Premier League – och förhoppningsvis för United. Lät bollen gå hela tiden och nästan hela tiden till rätt adress.
  • Ander Herrera. Den ettrige, flinke, snabbe, hårt arbetande spanjoren är nog den spelare Tom Cleverley skulle ha blivit. Skillnaden är att Herrera är riktigt bra på allt han företar sig. I dag lämnade han planen med 1+2 poäng och en fantastisk allroundinsats.

Manchester United-bloggaren saluterar även detta:

  • Tålamodet. De första 15-20 minuterna hade United ett bollinnehav på kanske 80 procent, dock utan att göra särskilt många spännande saker med kulan. Då satt jag och tänkte på att jag var mer uppspelt inför presentationen av startelvan än av själva matchen. Men trägen vinner och lirare som aldrig spelat med varandra tidigare började hitta mer rätt. Bra i presspelet, bra i positionsspelet. Det bådar gott, som det heter.
  • Taktikskiftet. Louis van Gaal påstod inför matchen att han bytt till fyrbackslinje för att han hade ”för många skador”. Det köper jag inte alls. Han hade både Shaw och Valencia på bänken och dessutom Blind på mittfältet. Men med facit i hand var det förstås det enda rätta att köra fyra därbak. Det blev en helt annan säkerhet i defensiven och gav samtidigt andra möjligheter i offensiven. Det ska nog mycket till för att LvG skiftar tillbaka till 3-5-2.
  • LvG:s pre-matchsnack. Skrattade högt när han drog hela uppställningen för Geoff Shreeves. Det var oväntat. Juan Matas bidrag. Tänk att jag – och många med er – fortfarande sitter och väntar på att han ska hitta sin riktiga plats i United. Under tiden fortsätter han att göra mål.
  • Försvaret. Sattes inte på kustjägarintagningsprov direkt, QPR vägrade konsekvent att pressa högt upp, men samtliga fyra skötte sig nästan felfritt. Imponerade att se Tyler Blacketts lugn och Rafaels frejdighet och entusiasm har saknats.

Inte tillräckligt bra just nu:

  • Robin van Persie. Holländaren är mållös sedan VM och har inte samma självklara avslut som han tidigare haft. Framförallt minns jag nicken på di Marias perfekta inlägg i första halvlek. Helt otänkbart att se RvP avsluta så tidigare – nu känns det inte konstigt. I andra halvlek, vid 4-0, tog han för sig mer och skapade några lägen, men som helhet är han ganska kall just nu. Jag är nyfiken på att se hur LvG hanterar detta. Bänkas nästa helg?
  • Kommunikationen keeper-backar. Inte så konstigt att det brister där med nya uppställningar, nya spelare. Jag har tidigare efterlyst att DDG spelar lite längre ut i utgångspositionen. I dag gjorde han det – tyvärr. Kunde ha skänkt bort en kvittering.
  • Backup till höger. Oavsett om det handlar om 3-5-2 eller 4-3-3 är det märkligt att United inte köpt in en färdig högerback som backup till Rafael. Mig veterligen har klubben faktisk inte inhandlat en sådan under hela Premier League-eran. Antonio Valencia är inte bra nog. Det vet alla, hoppas jag.

Annars:

  • Den märkliga synen. En anledning till att det tog ett tag för United att kicka igång kan ha varit att spelarna också drabbats av samma sak som jag gjorde: Jag hade svårt att hålla reda på alla nya killar i laget. Det var en ny vänsterback, nya innermittfältare, nytt, nytt, nytt. Det kändes besynnerligt att se Rojo, Herrera, di Maria & co på planen samtidigt.
  • Riohyllningen. En fin gest av Sir Bobby och publiken, så klart. United kan verkligen vara en nobel klubb när den vill.
  • Falcao-chansen. En chans – ett mål. Det är vad som sagts om colombianen och det är en anledning till att han spelar i United och Danny Welbeck inte gör det. Men en sån här dag är han förlåten. Veckospelandet. Med bara en match i veckan blir det intressant att se om det är till Uniteds för- eller nackdel. Efter två veckors uppehåll är det nu en vecka till nästa match. Övertaget. United hade till slut 70-30 i bollinnehav, slog otroliga 820 passningar och satte 91 procent av dem till rätt adress. LvG gillar sitt 4-3-3 med mycket boll. Jag gillar att LvG gillar det.

4 | Eftermatchbetyg, United | permalänk