Oslagbar eufori

Regnigt, skitigt och frustrerande.

Och så det målet på stopptid.

Det är en oslagbar känsla att avgöra på sättet Manchester United avgjorde i kväll. Det var precis som i fornstora dagar. Skit i att det var Hull – det var precis som under Sir Alex – och det är ju den måttstock vi Unitedfans har.

Mycket ska hända för att optimismen som vi burit med oss inför mötet med Hull nu ska avta inför mötet med lillebror.

Jakten på #21 är i full gång. Och jag älskar den så här långt.

 

Fuckin’ yeah:

  • Som jag skrev ovan: Det är en oemotståndligt underbar känsla av eufori när ett mål tillkommer efter just detta. Efter en lååååång belägring av ett tokigt försvarande Hull är förlossningen som Rashfords mål – efter enastående och oväntat förarbete av vänsterytter Rooney – ger oss svårslagen.
  • Bossens firande! Jag missade Herrera (som sannolikt blev tokig av lycka) så jag fick nöja mig med Mourinho. Och det gjorde jag så gärna.
  • José är ju inte blind så han såg ju givetvis vad resten av världen såg, att Uniteds tryck blev allt hårdare, allt effektivare och allt vassare när Rashford och Henrikh kom in. Mkhitaryan gjorde definitivt sitt vassaste framträdande i Unitedtröjan med ett härligt driv och klipp i steget och Rashford, ja, Marcus visste vi ju redan var vi hade.

 

Förstärker känslan av ett United på rätt väg:

  • Åsynen av Eric Bailly. Grabben satte foten fel max två gånger och hade som ni såg inte världens svettigaste arbetsdag, men när han väl krävdes gjorde han vad som krävdes. Ser ut som ett fynd så här långt. Brasklapp: Det gjorde Darmian också.
  • Att man kan både kontrollera, och dominera, med två så givna startspelare som Rashford och Mkhitaryan på bänken. Kanske har han bara sparat dom till derbyt? Kan han vara så listig, José? Inte helt uteslutet.
  • Luke Shaws fortsatt stigande kurva. Efter den givna och förväntade slowstarten är han mer och mer imponerande för varje vecka. Med Englands bäste vänsterback i full flow förbättras United både framåt och bakåt.
  • Redan efter en timme, när den riktiga anstormningen påbörjades, fick jag en lugn känsla av att United faktiskt skulle fixa tre poäng. Det är inte någonting jag varit bortskämd med de senaste säsongerna. Och faktiskt så var jag inte ens överdrivet skrämd ens när Valencia började återgå till sina skott-efter-marken-inlägg. Det är en annan känsla över United när man kommer nära motståndarnas straffområde numera.

 

Fortsatta frågetecken:

  • Förutom det uppenbara (varför Henrikh och Rashford inte startar) så är Martial lite av en gåta. Fransosen ser så här långt ut att gå mot en klassisk, mindre flärdfull andrasäsong. I kväll började han piggare än tidigare, men försvann ganska tydligt ur matchbilden igen.
  • Vem ska Smalling peta? Bailly känns förstås given, men Blind har ju inte hunnit göra bort sig än heller. Smäller han in Chris i derbyt? Tveksamt.

 

… and last but not least:

  • Det här är första gången på fem år som United inleder med tre raka segrar. Nu var visserligen motståndet på papperet beskedligt, men det ska inte underskattas vad en sådan start kan ge just detta United.
  • José mönstrade samma elva som mot Southampton. Det gör han knappast om mot city. Jag gissar att både Martial – som såg ut som om han var på väg upp på scenen för att ta emot Ballon d’Or fast omvänt när han blev utbytt – och Mata får stryka på fötterna för Rashford och Henrikh i derbyt. Rooney hade givetvis fått starta även om han inte briljerat med sin assist.
  • Zlatan var lite mer anonym än tidigare, men stod ändå för ett par wow-moments. Vid klacken i första halvlek har han satt ribban så högt att man är mer förvånad över varför han inte drog upp den i krysset än att han överhuvudtaget fick till den.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

The Backlash Waiting to Happen

Mungiporna har inte varit så mycket uppåt i den röda delen av Manchester på flera år. Inte ens när Dödgrävaren till slut lyckades gneta sig till en FA-cuptitel kändes det som att positivismen flödade.

Under José Mourinhos korta tid i klubben har mycket hänt som inte hände under vare sig Moyes eller Dödgrävaren. Skotten fick bara en Fellaini till överpris, medan Dödgrävaren visserligen fick spelare snabbare än han företrädaren, men han gnällde å andra sidan in i det sista över uteblivna transfers.

Med Mourinho fick Ed öppna plånboken både snabbt och rejält. Portugisen identifierade – som han ofta gör – stjärnorna han ville ha och Ed hade inget annat val än att lyda i det här läget. Ett United utan Premier League-titel på mer än fyra år är absurt även för ägare som ekonomiskt kan nöja sig med topp 4.

Dödgrävaren fick mycket beröm för att han plockade fram, alternativt satsade på, ungdomar, men flera gånger hade han inget annat val. Och det är bara att titta på hur många av dom som nu får figurera under – den hittills framgångsrike – Mourinho för att se att de åtminstone inte nu var redo för den absoluta toppen. Många är antingen utlånade eller sålda. Tyler Blackett är väck, CBJ likaså, precis som Wilson, Varela, McNair, Love … ja, listan är lång. Dessutom kastades LvG-favoriten Schweinsteiger ut i kylan innan sommaren ens hade börjat lida mot sitt slut och ett annat Dödgrävarförvärv, Schneiderlin, ser minuterna rinna iväg utan honom på banan.

Inte ens succémannen från våren, Marcus Rashford, har fått särdeles många minuter att visa sin obestridliga talang på. Men så länge United fixar tre pinnar med det gamla gardet, kombinerat med de färdiga förvärven är det svårt att argumentera emot Josés val.

Samtidigt bör man inte glömma att det så klart kommer att komma ett bakslag snart. Tre raka segrar och en Zlatan i toppslag innebär inte en automatisk autostrada mot en trippel i vår. United är fortfarande inte på långa vägar samma stabila maskin som under Den Gamle. Redan på lördag på KC Stadium kan första fallgropen presentera sig. Och frågan är vad det innebär. Lite mer rotation i truppen? Knorr från bänkade spelare? Den som lever får se.

Det enda som är säkert redan i dag är att Wayne Rooney alltid kommer att starta och att optimismen fortsatt håller mungiporna i rätt läge.

Vi ler så länge vi kan.

1 | United | permalänk

Welcome to Madchester

Herre min JISSES. Kan inte minnas senast det var såhär positiva vibes kring en match. Har det inte känts i flera dagar att denna hemmapremiär skulle bli något extra? Och hur skulle den inte kunna bli det när profiler som Zlatan, Mourinho och Pogba (!) trillar in på Old Trafford, lite casual sådär. Jag tillhörde själv (mest på grund av bitter och inskränkt) den delen av supportrarna som inte direkt jublade åt varken Mourinho eller Pogbas ankomst, men måste samtidigt medge att det är skönt när den gamla magiska känslan av storhet infinner sig på Old Trafford.

Om man redan nu vågar dra någon liten slutsats kring vad Mourinho bidragit med hittills skulle jag främst vilja lyfta fram tryggheten i att ha boll. (Ej att förväxla med föregående säsongers dödgrävarfotboll med massivt bollinnehav men obefintliga offensiva initiativ) Tänker snarare på förmågan att ha bollen och vilja/våga göra något med den. Känslan av att vara överallt och dubbelt så många som motståndarna, där varje situation är farlig, snarare än förra säsongens mördande tråkiga sidledsspel där man med lite tur hade 1-2 spelare i offensivt straffområde vid varje anfall. Nåja.

 

Tillfredsställande:

  • Första halvlekens tiki-taka-United. Underhållande. Peppigt. Betryggande. En person som är positivt lagd skulle troligtvis jubla över att hemåtpassningarnas tid kanske är förbi. Jag nöjer mig med att konstatera att detta är ett gäng som vill ta bollen framåt. Nog så glädjande med tanke på vad man är van vid.
  • Pogbas bollbehandling. Kommentar överflödig.
  • En skjutglad Zlatan! Är väl förvisso ingen nyhet, men när man som supporter till en klubb som i vissa matcher under föregående säsong knappt mäktade med ett enda skott på mål så är det otroligt befriande att se Ibra bring out the big guns.

 

OMG:

  • Andra halvlek fick en minst sagt intressant start. Plötsligt händer det liksom. Luke Shaw fixar straff (oväntat) som den sedvanligt straffläggande Rooney  ger bort till Zlatan (storsint) som i sin tur larmar in den (givet)
  • Okej, vem fan är denna tekniskt begåvade högerback som kan slå inlägg, och vad har han gjort med Valencia? Tony V har varit vår genomgående bästa spelare under sommaren, och fortsatte även igår att se riktigt hyfsad ut. Kan inte vara annat än nöjd (och lite chockad) över den utvecklingen. Det finns tydligen hopp för alla.
  • Är återigen riktigt impad av Bailly. Utöver den totala euforin att slippa se Rojo i vår backlinje så är paret Bailly-Blind inget annat än en fröjd för det defensiva ögat. Rollfördelningen mellan dem verkar glasklar, vilket är riktigt bra med tanke på de få matcher de ändå spelat tillsammans. I övrigt har han (Bailly) enorm pondus trots att han är relativt ung och dessutom ny i klubben, är oväntat kvick och vinner mycket boll över hela planen. Det behöver inte vara svårare än så.

 

Övriga tankar:

  • Trist att Martial var relativt blek under hela matchen. Är lite besviken faktiskt. Hoppas på en snar och kraftig uppryckning där.
  • Som jag var inne på tidigare, det känns otroligt fint att se ett bolltryggt United igen. Det finns självförtroende. Kände stundtals att man kanske lät Southampton ha onödigt mycket boll, för de var långt ifrån ofarliga, men några enstaka bolltapp som kostnad för att Mata och Pogba söker den avgörande passningen framåt kan vi nog leva med. It’s been a long time.
  • Jaha. Fellaini verkar alltså ingå i någon form av plan. Känns märkligt. Inte för att han på något sätt var ovanligt dålig igår, tvärt om tycker jag han gjorde precis det som är hans uppgift (vinna och fördela boll) men kan samtidigt känna att det finns fler spelare som klarar det jobbet, och kanske lite mer därtill. (Det är ingen hemlighet: Herrera ska starta. ALLTID)

Slutligen, inledningen på säsongen känns otroligt lovande. Känns som att hela klubben glider runt i Zlatan-attityd just nu. Zlattityd. (Förlåt, var tvungen..)

Så idag tänker jag att vi alla bara kan unna oss att gå runt och vara lite nöjda med vårt United. Och kanske till och med känna lite tillförsikt inför nästa match. God knows att det var ett tag sedan man gjorde det.

0 | Bailly, Valencia, Zlatan | permalänk

En optimal premiär

Det var med undantag för Bailly och Zlatan ett United vi kände igen på planen.

Även spelmässigt var det en del som påminde om de senaste säsongerna.

Men det räckte faktiskt med just Bailly och Zlatan.

För de två nyförvärven är de spelare som sitter i pole position på näthinnan så här direkt efter matchen blåsts av.

Bailly för sin kompromisslösa stil – och Zlatan för sin minst sagt graciösa.

Premiären kunde egentligen inte ha slutat bättre. Det var nästan optimalt.

 

Annorlunda – positivt sett:

  • Att Antonio Valencia går mot en ny vår efter en handfull bleka säsonger är minst sagt överraskande. Hans inläggsfot verkar ha genomgått en metamorfos under Mourinhos vakande ögon.
  • 3-0 efter en timme, på bortaplan, har vi inte varit bortskämda med de senaste åren. Inte sen Newcastle på St James’ i januari hade United gjort tre mål på resande ligafötter.
  • Eric Bailly är så klart annorlunda bara genom att aldrig ha spelat en ligaminut i United tidigare. Men att han är både kompromisslös á la Nemanja – och eventuellt skulle kunna bli lika bra som vår favoritserb är spännande. Precis som mot Leicester förra helgen en av de bästa på planen.
  • Zlatan (se nedan).

Som det ska vara:

  • United ska slå Bournemouth. 11 av 10 gånger egentligen, Eddie Howe-lett eller inte. Men med tanke på hur de senaste säsongerna sett ut var det inte på något sätt givet på förhand. Därför känns det extra behagligt att det blev en behaglig resa efter Francis dubbelbjudning till Mata.
  • Apropå Mata: Han är kritiserad, petad, illa behandlad (för att han är för kort!) – men han levererar alltid poäng. Den här gången fick han ett läge av Francis med Boruc emot sig och ett utan Boruc emot sig. Och så blev han så klart utbytt.
  • David De Gea. Räddar alltid när han verkligen behöver.
  • Ander Herreras raka bollar i djupled var inte så många, men när de väl kom var de finfina.
  • Martial hade inte avsluten på sin sida, men drog ändå in två assist. Á la Juan.
  • Vem får stryka på foten när Pogba lirar på fredag? Varken Fellaini eller Herrera gjorde direkt bort sig och samtidigt satt Carrick och Schneiderlin på bänken … Det är så det ska vara.

Inte okej:

  • Försvarsspelet på Shaws och Martials kant lämnade en del i övrigt att önska flera gånger under matchen. Det var knappast någon skräll att 1-3-målet kom där. Det lär bli bättre när de lär känna varandra och när Shaws matchrost bleknar.

Zlatan:

  • Premier Leagues största namn på Premie Leagues minsta arena, som Erik Niva uttryckte det i Viasat, gjorde mål i träningsmatchdebuten och i tävlingsmatchdebuten för sin sista storklubb. Frågan var om han skulle lyckas även i ligadebuten? Självklart.
  • United valde att slå mängder med bollar på Zlatans huvud och svensken klarade väl det med beröm godkänt. Samtidigt var det lite märkligt att göra det i uppspelsfaserna då han ju faktiskt dels har två fötter och bara ett huvud, men också är mer dominant utmed marken. Därmed inte sagt att hans huvudspel i straffområdet inte ska utnyttjas.
  • Han har precis som Ronaldo haft en förkärlek för att ta alla frisparkar i både klubb- och landslag där han varit #1. Trots att han likt Ronaldo missar alldeles för ofta för sin talang. Men hans första i United kanske kan få honom att få lite vind i frisparksskjutarseglen.
  • Första touchen i Premier League var så klart en klack. Och den mest spektakulära passningen i matchen stod han också för när han serverade Rooney med hälen igen.

Noterbart i övrigt:

  • Att Chris Smalling var avstängd går jag inte ut och slår några barn för, men att Paul Pogba inte fick spela för varningar i italienska cupen… alltså, det är ju ofattbart.
  • Henrikh Mkhitaryan kändes som en given startspelare i United. Speciellt med tanke att han haft en hyfsat lång försäsong med klubben. Att han skulle hamna utanför elvan i eftermiddag var ingen överraskning med tanke på hur det sett ut de senaste matcherna, men det är överraskande att han inte imponerat mer. I dag fick han en kvart i stället för Mata (världens mest oväntade byte) och hann väl aldrig göra mer än visa sin teknik och springa offside.
  • Wayne Rooney må ha gjort ett mål och står nu bara tre bakom Sir Bobby, men utöver detta kände man (tyvärr?) igen kaptenen. Och jag är inte alls säker på att han och Zlatan kommer att trivas ihop. Vi får se.
1 | Eftermatchbetyg | permalänk

Leicester it was

Paul Pogba så klart. Det är ju det allt handlar om egentligen. Dels med tanke på att han numera är världens dyraste spelare och dels för att han är någonting så ovanligt som en spelare som United köper tillbaka. Mig veterligen har United inte gjort detta sedan 1980-talet då Mark Hughes hittade hem igen. Mark Bosnich kom visserligen på fri transfer, men det känns mer som en passus i jämförelse.

Dock får Pogbaaffären vänta på bloggens dom. Istället tittar vi kort på det som hände i träningsmatchen på Wembley för en stund sen.

Helt jäkla otippat:

  • Jesses 1-0. 7-mannaslalomåkte genom Leicesters försvar och lyckades faktiskt med ett avslut. Det ska vara Wembley för att det ska gå för honom. Även om han rimligen plockas bort ur elvan så småningom var det trist att se honom halta av.

Imponerade:

  • Luke Shaw. Bara genom att vara tillbaka. Rostig och klumpig i vissa lägen, klockren i andra (mot Mahrez i första, framförallt).
  • Eric Bailly. Lite vild i satsningarna ibland och det lär bli ett gäng gula och ett par röda under debutsäsongen, men det kommer att tonas ned när han lärt sig hur det funkar på öarna. Mot Leicester satte han en handfull klockrena brytningar och var lagets bäste spelare över 90 minuter. Förhoppningsvis blir det inte en “omvänd Jaap Stam” av honom.
  • Zlatans huvudspel vid 2-1-målet. Ronaldoklass på hänget och fysiken mot Wes Morgan. Närkampen tog kraften ur nicken, men placeringen av bollen var magnifik.
  • Antonio Valencia har slagit fler assist de senaste två veckorna än han gjort på de senaste två säsongerna. Kan ha något att göra med att han slutat att superdunkskjuta in bollarna som han gjort de två senaste säsongerna.

Imponerade inte:

  • Anthony Martial. Näst intill osynlig i första halvlek, lite bättre efter paus. Får skylla på lång säsong och kort vila och kort försäsong. Och kanske tröjbyte.
  • Wayne Rooney. Jag orkar inte klaga på honom en säsong till, men det är svårt att bara ignorera hur en kapten i United kan tillåtas att vara så beige vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut … Mot Leicester var han ofta horribel i passnings- och mottagningsspelet. Och det är klart att det inte går att ha en #10 som agerar som han.
  • Marouane Fellaini. Med 99,9 procents säkerhet fick han en sista start i United för att få upp prislappen innan fönstret stänger. Han är mycket, Afrotanken, men dum är han inte – så han hämnades snyggt med att smeka fram en genomskärare till Vardy.

Wtf?!

  • Mourinhos behandling av Juan Mata. Handlade det inte om en skada är det fullständigt obegripligt att plocka av spanjoren i slutminuterna. Det måste handla om en skada. Kan inte vara nåt annat. Fast det var det. Mourinho motiverade det med att den 1,77 långe Henke skulle vara viktigare i luftspelet än 1,70-Juan. Joråsåatte.

Sist:

  • I mångt och mycket såg spelet lite LvG-esque ut, men det är klar att det tar tid att plocka ur spelarna två säsongers dödgrävarfotboll. När Rashford kom in blev det mer fart. Som väntat.
2 | Eftermatchbetyg, United | permalänk