11 korta punkter – och en skrattande Keane på bild

Postad i Giggs, Moyes, United

5 Kommentarer »

IMG_4219

Några punkter. Eller rätt många. Typ 10. Det krävs när jag som 36-åring för andra gången som supporter får uppleva att Manchester United sparkar en manager. Senast var jag 8 bast och visste inte att jag hade 25 år med enorma – även till mängden – glädjestunder framför mig.

1) Manchester Uniteds pampar bör skämmas för sitt agerande i samband med avskedandet. Att först läcka uppgifterna till media och därefter sparka honom dagen efter. Med två meningar på hemsidan. Moyes må vara för liten för den stora Unitedkostymen, men han förtjänar inte den typen av agerande.

2) Spelarna bör givetvis också skämmas för sina insatser.

3) Uppgifterna om att Giggs och Moyes hamnat på kollisionskurs kan ha varit bägardroppen. Det är inte en slump att han nu tar över.

4) Giggs får dock i och med detta ett värdigt avsked på sin karriär som Unitedspelare. Att tyna bort som 19:e man i slutet av en fiaskosäsong hade varit ovärdigt värre. Och spelar inte spelarna ens för Giggs kan bossarna med gott samvete sparka ut allihopa.

5) Ed Woodward borde givetvis också få foten för sin del i det kapitala misslyckandet. Det får han givetvis inte. Han betros till skillnad från Moyes med de miljarder som United sägs vara beredda att spendera.

6) Ur en empatisk synvinkel är det lätt att tycka synd om Moyes. Han kommer för alltid att ha stämpeln som mannen som drog ner Manchester United i ett kärr som klubben inte ens varit i närheten av på två och ett halvt årtionde. Han har hela tiden suttit och talat om sitt bygge som kan ta tid och – visade sig – levt i villfarelsen om att han hade tid på sig. Det var inte hans “fel” att han utsågs till Unitedmanager, det enda “fel” han gjorde var att tro att han var up to it. Och vem skulle inte anta den utmaningen, ärligt? Han visade sin storhet som person när han efter dagens besked från Ed gick runt och personligen sa farväl till dels personalen och dels de spelare som svikit honom. Det är inte alla som hade gjort det. Louis van Gaal hade hellre skjutit sig i knät än nedlåtit sig till det.

7) Ryan Giggs kommer så klart inte att träna United i höst om nu någon tror det. En sådan chansning har inte klubben råd med.

8) Wayne Rooney har hamnat i en märklig situation. Han skrev på en kontraktsförlängning under Moyes ledning och har under säsongen varit skottens juvel, untouchable och fått härja fritt. Han var gjuten som kapten i höst om Moyes fortsatt, men med ett nytt namn som boss är det inte lika självskrivet. Kommer LvG ligger nog holländaren som KAN spela boll skapligt bra till.

9) Phil Neville och Chris Woods stannar i klubben säsongen ut, minst. Steve Round och den mytomspunne Jimmy Lumsden har redan dragit tillsammans med The Chosen Gone. Woods borde rimligen ha stor chans att bli kvar, med tanke på att DDG är en av få spelare som utvecklats under säsongen. Hur Nevilles framtid ser ut är mer höljt i dunkel.

10) Vem blir förste spelare att kommentera avskedandet? Min gissning blir Vidic. Det borde i alla fall rimligen vara kaptenen som uttalar sig först. Oerhört intressant att höra vad han säger mellan raderna.

11) Mitt i allt kaos: Jösses vad jag ser fram emot lördag!

Det blev ohållbart till slut

Postad i Moyes, United

4 Kommentarer »

127561829_moyes_411392b

Det här är den svåraste rekrytering ett företag tvingats göra i västvärlden – ever. Och då inkluderar jag vilken bransch du än kan tänka dig att komma på. Apple? Haha. Disney? No, no. Ikea? Ickesanicke. Det här är ett jobb som visserligen inte påverkar arbetsförhållanden och arbetsmöjligheter i samma utsträckning, men det här är ett jobb som påverkar hur miljoner människor MÅR på ett annat plan. Dessutom så många gånger per år.

Det finns inget like.

Vem som än kommer ska vara chanslös. Det finns ingen pardon, inga förmildrande omständigheter. Vinns det inte direkt blir det inga ljumma sommarvindar som fläktar ersättarens lugg. Det är djungelns lag upphöjt i 13 ligatitlar.

Fast det finns ett stort men om vi skrapar bort det översta lagret av självklarheter här. För det där är bara utåt sett. Samtidigt kommer ersättaren till det bäst dukade bord du kan komma till som fotbollstränare. Allting är på plats; faciliteterna, ungdomsverksamheten, läkarteam, you name it. Det måste vara som att vara Neo i Matrix och ringa Tank på Nebuchadnezzar och säga exakt vad man vill ha framför sig.

På insidan har dessutom Manchester United, i alla fall the one of old, de senaste tre decennierna visat sig vara en verksamhet som tror på långsiktighet, inte på några snabba och drastiska beslut. Och jag tror att klubben är beredd på att det kan ta några säsonger innan hjulen spinner lika väloljat som under den gamle hamnarbetarsonen.

Det är ett år sedan jag skrev de raderna, fortfarande i ett tillstånd av chock och förvåning efter Alexanders avhopp. Det blev ett år som vi sent ska glömma och knappast för att vi hjulade till jobbet varje morgon efter en Unitedmatch. Jag hade förhoppningar om Moyes, jag trodde verkligen inte att han skulle misslyckas så kapitalt som han gjort. Och det kan knappast finnas ett överflöd med människor som knåpade ihop spådomar om att Moyes skulle knäcka de här sviterna inför säsongen:

unta

Så här skrev jag också i maj förra året:

Om det värsta inträffar, och nu snackar vi med Manchester United-mått mätt, och Moyes går två säsonger utan titlar så hoppas jag att han får fortsatt förtroende även det tredje året. Detta är förstås avhängigt hur det har gått. Snackar vi femte- och sjätteplaceringar och missade CL-tävlingar och utslagna ur cuper i tredje omgången är det förstås inget snack. Lyckas han inte bättre än så med de resurserna till sitt förfogande ska han givetvis entledigas.

…och…

Det jag är aningen orolig över är hur Unitedspelarna reagerar på en ny röst. Det här är en grupp killar som inte är vana vid förändringar och går det tungt en period – vilket sannolikheten är stor att det kan göra – så blir det intressant att se hur lirarna grejar det.

Nu sitter vi med facit. Fiaskot är fullbordat, spelarna grejade inte motgångarna överhuvudtaget och följden blir att Moyes förvandlas till en bedrövlig parentes i Manchester Uniteds historia. Likt Frank O´Farrell blir han i framtiden ett namn för luriga quizkvällar. För skotten själv är det här förstås en tragedi sett ur en professionell synvinkel och oavsett vilka jobb han kommer att få i framtiden är det stämpeln som misslyckare i United som kommer att vara mest bestående.

Det värsta klivet bakåt som årets upplaga av United tagit är det beklagansvärda lag som ställt upp på Old Trafford de senaste åtta månaderna. Med anfallsglada och skickliga spelare som Wayne Rooney, Shinji Kagawa, Robin van Persie med flera så stoltserar de med det sämsta målsnittet på hemmaplan på ett kvarts sekel. 1,38 mål framåt i snitt – jämfört med 1999-lagets 3,1. Den säsongen gjorde United fler mål på Drömmarnas Teater än laget hittills mäktat med totalt. Ett anfallsglatt, omställningstokigt och offensivt fotbollslag har förvandlats till ett oorganiserat, fantasilöst och inkompetent sådant.

Manchester United försökte in i det sista bibehålla fasaden av en klubb som jobbar långsiktigt. Eller fasad och fasad, efter en enväldeshärskares 27 år långa dominans så är det ju snarare ett faktum. Men 2014 är fotbollslandskapet ett annat än det var i slutet av 1980-talet. Det var med eftertankens kranka blekhet fel av Sir Alex Ferguson att tro att det gick att fortsätta på samma inslagna väg i dag. En lojal, hårt arbetande skotte hade aldrig samma chans som han själv. Trots att förutsättningarna var bättre och mer angenäma nu än då. Allting går mycket snabbare, både på och utanför planerna och Fergies beslut kan komma att göra att United hamnat flera år efter konkurrenterna. Och vi kan utan att ljuga konstatera att om United varit Chelsea, Milan eller city så hade Moyes varit sparkad långt före årsskiftet.

Att följa David Moyes i stället för att följa Alex Ferguson är ett i många avseende enklare uppdrag. Men det gör inte rekryteringsarbetet mindre viktigt. Den här gången har klubben inte råd att låta en man ensam avgöra tronföljden och dessutom finns inte utrymmet att ge chansen till en oprövad manager. Näste man – för det blir en man, det vågar jag sticka ut hakan och lova – måste ha ett cv med betydligt större framgångar än det David Moyes kunde plocka fram hemma hos Fergie förra våren. Det tragikomiska i soppan är att de som ska välja riktning och fatta detta oerhört viktiga beslut är ett gäng jänkare som våldfört sig på klubben – och till sin hjälp får de mannen som ordnade dealen. Inte en drömsits och det borgar för oroliga tider.

De potentiella ersättarna är inte många i min värld. Jag kan inte se längre än till kvartetten Carlo Ancelotto, Louis van Gaal, Fabio Capello och Jürgen Klopp. Andra namn nämns oundvikligen också: Frank de Boer, Antonio Conte, Giggsy och Queiroz bland annat. De Boer och Giggs är för orutinerade, Conte kan jag inte se lämna Juve och Queiroz skulle bara vara en portugisisk variant av Moyes. Här är de fyra i min föredragna ordning:

1) Jürgen Klopp, 46

Beskriver sin fotbollsfilsofi så här: Well, first of all, my colleagues and I are no magicians. We cannot make good players out of bad players. Or very good or excellent. We can’t do that. The first point is to get the right players, try to recognise the potential, try to develop it and turn it into skills with the help of everyone involved. That’s the most important thing. That’s how you can find success somehow.

Generally I think we can make a team better with the way we work, with the way we train … but they have to be good already, that’s one condition! And then a playing philosophy that reflects your mentality, that reflects the club, that gives a direction to follow. That means taking the passion to its limit. 

Passion! Ja, är det någonting United under Moyes saknat till största del så är det just detta lilla, men ack så nödvändiga substantiv. Klopp är karismatisk, arg, inger respekt (om han tar av sig kepsen), spelar fantastisk fotboll, satsar på ungdomar och – framförallt – så vinner han titlar. Det här är drömalternativet, men samtidigt kanske det svåraste att få. Han verkar så inne i sitt projekt att ha

2) Carlo Ancelotti, 55

Beskriver sin fotbollsfilosofi så här: The only thing to look at is controlling the pressure on the players. If the players feel too much pressure, you have to change this and maintain control. You have to have courage and personality.

Om United skulle ha chansen att plocka tillbaka italienaren till England är helt och hållet avhängigt av slutet på säsongen för Real. Ligatitel och La Decima och han är Gud där. Ingetdera och han kan lika gärna få sparken. Ancelotti är fostrad av Liedholm, Svennis och Capello. Fick sparken alldeles för tidigt för Chelseas bästa – men Roman har väl aldrigt sett till det egentligen – och har alla attribut för att ta över en klubb av Uniteds magnitud. Förespråkar offensiv, one-touch-fotboll.

3) Fabio Capello, 67

Beskriver sin fotbollsfilosofi så här: Wherever you go, you have to be absolutely convinced about your vision of football, but you also have to be prepared to work with humility. You have to look closely at the players you have, analyse them and know how to bring the very best out of every single one. How do you do that? By finding a playing style, a system, that allows the players to produce their best and by demanding that they make the greatest effort. They have to give everything when it comes to hard work and application; then, the way you play depends on the level of talent they can offer, their style. That’s how you get the best out of them in a technical and tactical sense.

67 bast är den största invändningen här. Och det faktum att han gillar John Terry. Men hans cv går inte att undgå att respektera. När Fergie för första gången annonserade sin pensionering i början av årtusendet gick frågan till Fabbe. Han förlängde sitt kontrakt med Ryssland nyligen och har sagt att han tänker pensionera sig 2018, men om United nu vill ta en in man med auktoritet och vinnarmentalitet för att under några år styra tillbaka skutan så är han ett bra alternativ.

Ett annat argument emot: Han hänger på VM och kommer därmed inte särskilt bra förberedd.

4) Louis van Gaal, 62

Beskriver sin fotbollsfilosofi så här: I don’t think that you can adapt it to every possible situation. You need the right mindset, and it depends on how the players see the coach and vice versa. The coach is the focal point of the team but you need to have an open mind, and so do all the players. Everyone needs to work together to achieve a common goal. Preparing your tactical formation is essential. Each player needs to know where he has to be, and that is why there needs to be mutual understanding because you need absolute discipline.

Det låter ju fantastiskt. Liksom hans svar på frågan om vilken som är den bäste spelare han coachat:

I’m not going to single out a name. Players count for nothing, the team is everything. I set more store by a player’s character than by his on-field qualities, and particularly whether he is willing to give everything to the cause.

Fördelen med LvG är att han är framgångsrik. Problemet med Louis van Gaal är att han är osympatisk, kufisk och lynnig. Ett annat argument emot: Han hänger på VM och kommer därmed inte särskilt bra förberedd.

OUTSIDERTIPS!

Gary Neville, 39.

Saknar helt och hållet meriter som A-lagstränare, men har det största Unitedhjärtat av samtliga fotbollskunniga – på högsta nivå – i världen. Med tanke på att snart samtliga spelare som fanns kvar när han la av 2011 – av de som skulle kunna sätta sig upp that is – är borta skulle det inte innebära några större problem i omklädningsrummet heller. Med Paul Scholes och Ryan Giggs vid sin sida skulle det vara den största boot room-värvningen i Uniteds historia.

Supportrarna skulle älska det, men frågan är om Neville redan nu skulle ha vad it takes? Jag tvivlar. Men jag skulle älska det ändå.

Slutkommentar: Samtliga tränare ovan praktiserar olika nivåer av disciplin, taktiker och approacher till spelarna och frågan är hur Uniteds pampar vill ha det nu. Vill man ha Klopps anfallslusta och karisma eller Capellos mer strikta och rigida syn? Vill man chansa på en boot room-appointment med Giggs och/eller Neville?

Och framförallt: Hur mår Sir Alex Ferguson?

Han måste gå

Postad i Eftermatchbetyg

8 Kommentarer »

majes

Jag ser inte längre något ljus. Jag hyser inte längre några förhoppningar om att David Moyes kan göra detta Manchester United till sitt. Eller för den delen att Manchester United kan göra David Moyes till sin.

Han måste få gå.

Egentligen är det ju spelarna som skämmer ut sig mest med den här typen av oinspirerade, ointresserade och okunniga insatser, men det är som bekant inte särskilt realistiskt att sparka ut en hel drös spelare. Managern har betalt för att riskera att tvingas bära hundhuvudet, så ser spelreglerna ut även om det finns många andra och större problem än just Moyes.

Det har trots alla misslyckanden varit svårt att förlika sig med tanken om att United bara skulle ge Fergies arvtagare en säsong, men nu har jag alltså kommit förbi den mentala blockeringen. Inte för att jag blir särskilt mycket lyckligare av det, men det är ändå en slags befrielse. Dagens match sammanfattade så mycket av Uniteds säsong och var någonstans klubben befinner sig. Det är långt ifrån där vi vill och bör vara. 0 mål på 6 timmars spel mot både Everton och Liverpool, 0 poäng på de fyra matcherna för första gången i historien … 1 mål på frispark på 3 timmars spel mot city … det här är ingen social verksamhet där man får pröva sig fram i all oändlighet utan att framsteg syns mer än här och där i några enstaka matcher.

Ibland måste man erkänna att det blev fel. Jag gör det själv nu. Jag trodde att Moyes skulle lyckas. Over to you, Manchester United.

Godkänt, bra, okej, jodå:

  • *letar och letar i minnet…* Jo! Javier Hernandez inhopp kan faktiskt ta plats under den här rubriken. Kom dessutom in som en slags dribbler och framspelare, helt otippat!
  • En sak till! Europa League kommer allt längre bort!

Märkligt:

  • Handsen på Jones?! Vad var det egentligen? Helt obegripligt.
  • Büttners spelförståelse. Det var inte första gången han upphävde offsiden i sin karriär. Det var inte sista heller. Förhoppningsvis var det dock sista gången i Unitedtröjan. Kör Evans där i stället resterande fyra matcher, för bövelen.

Makabert:

  • Resten. Inte vid ett enda tillfälle kändes det som en match som United skulle lyckas vinna. Spelarna har haft tio dagar på sig att förbereda sig men såg ut som om de var ett gäng lirare som inte kände varandra, hade plockats in från gatan strax innan kickoff och fick order om att ”gå ut och spela”. Typ.
  • Avståndet till toppen. Tolv matcher mot topp sex-lagen har inneburit sex mål från United. Två av dessa är spelmål. Två. Ett var 540:e minut.
  • 90 på Rooney. Visst, det var svårt att välja vilka av spelarna som skulle få stanna på banan, men det var så uppenbart tidigt i matchen att Rooney skulle ha en offday så att han fick stanna hela matchen är på gränsen till pinsamt.
  • Anfallsspelet. Stundtals kändes det som att United var en man kort i offensiven. Man hade mycket boll – bollinnehavet var överlägset – men skapade endast EN riktigt bra målchans. Och den kom i 87:e minuten och missades av mannen som borde varit utbytt.
  • Startelva vs startelva. Om vi säger att i dag är första dagen på säsongen och vi skulle få välja fritt och bygga ihop en elva av de två uppställningarna – hur många från Everton skulle vi ta med? Ärligt? Coleman och Baines, ja. Men mer? Och ändå är det klasskillnad på planen. Då är det någonting som är gravt fel. Visst, Everton är bra och har bara förlorat tre matcher på Goodison de senaste två åren, men det ska gå att visa mer. Palace gjorde exempelvis tre mål där tidigare i veckan.

Sist:

  • Kontinuiteten 1. Fyrbackslinjen Jones, Smalling, Evans och Büttner var den 24:e olika som Moyes startat med under säsongen. Som jämförelse använde Fergie 14 olika när vi vann dubbeln 2007-08.
  • Kontinuiteten 2. Moyes har ansvarat för 51 matcher – han har ställt ut 51 olika startelvor. Helt otroligt.
  • Markeringen. Ingen Rio, ingen Vidic, ingen Evra i truppen. Första gången sedan maj 2009 som en ligaelva sågs utan någon av dem. Evra fanns på plats, men tog alltså inte plats bland de 18. Moyes snackade lite om skador inför matchen, men det köper inte många av oss. Han försöker i alla fall, det ska han ha. Big decision.
  • Tompas gone. Cleverley startade nio matcher i rad under tre veckor runt jul och nyår. Sedan dess har han startat fyra på snart fyra månader. Märkligt.
  • Inte bäst längre. Vi har kunnat skryta – jag har inte gjort det särskilt högljutt dock – om att United är ligans bästa bortalag. Det är vi inte längre.
  • Testimonial. Har det börjat planeras för vår blivande kaptens 10-årsfirande i sommar? Hur högt har han lyckats få upp det på Uniteds dagordning? Underligt läge. Just nu rycker man lite på axlarna både åt vinster och förluster. Men ändå blir nederlagen allvarligare och tyngre än segrarna blir betydelsefulla. Det är inte någon situation som man vill vara i, varken som manager, spelare eller supporter.
  • Och så Danny. Det finns en local lad i the first team och som läget är nu vill han lämna klubben. Sorgligt värre. Kan ni se det framför er: Rooney är kapten och Welbeck såld. Skär i ett supporterhjärta.

Min mamma frågade mig häromdagen var United låg i tabellen. När jag svarade “sjua” såg hon uppriktigt förvånad ut. “Jag trodde att dom skulle åka ur med tanke på hur dåliga dom varit”.

Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen efter den korta dialogen.

Everton it is

Postad i Sir Alex, spekulationer om startelvan, United

3 Kommentarer »

gnällnevil

Dagen efter att jag lyft fram Evertons utomordentliga facit på Goodison de senaste två åren – bara förluster mot Chelsea och Sunderland – kom Tony Pulis på besök och gav dem trean och tog med sig en egen trea. Det lämnar Everton  i ett bra mycket sämre utgångsläge än innan och för att kunna slåss om fjärdeplatsen med Arse måste man antagligen besegra United på söndag kväll.

Inget omöjligt uppdrag, men vi är trots allt nuvarande bortaplansmästare och har dessutom varit spellediga i 11 dagar när bollen kickas igång.

Tänkbart tombolaresultat:

DDG

Smalling – Evans – Jones – Evra

Carrick – Fletcher

Valencia – Mata – Kagawa

Welbeck

Kommentar: Rooney sägs vara fit, men det vore ju lite galet att chansa med tanke på VM och de i princip betydelselösa matcher som återstår. Den mikroskopiska chansen till fjärdeplatsen som fanns kvar för någon vecka sedan är nu helt borta. Det som återstår i morotsväg för våra underpresterande hjältar slash hackkycklingar är att ta sig till Europa League-kval. 0 poäng mot Goodison så är även den chansen puts väck.

Moyes lär i alla fall mönstra starkast tänkbara så länge han kan nå Europa och då är Big Dave gjuten. I backlinjen hoppas jag att äntligen få se Evans in action igen, gärna tillsammans med Jones. Det är i mina ögon det mittbackspar som komplementerar varandra bäst och bör vara ordinarie när hösten kommer smygande.

Ytterbacken: Evra så klart och till höger är det öppet för Christopher så länge Rafael är otillgänglig.

På mitten är det upplagt för Carrick-Fletcher oavsett om afrotanken också är frisk. Framåt skulle jag vara nyfiken på Nani, men det lär inte hända utan vi får med 102 procents säkerhet se mannen som vill ha en viktigare roll i laget till höger, The Perfect Man i mitten och japsen till vänster.

Framåt kan faktiskt Hernandez konkurrera med Welbeck, beroende på vilken taktik tombolan slumpar fram. Mitt val: Alltid Dat Guy.

* Det jag funderat mest över den här veckan är dock inga startelvor utan varför Alex Ferguson ska sälja sin vinkällare. Har han blivit nykterist på äldre dar? Ska han flytta? Spelat bort stålarna? Och vad har han egentligen för pension?

Everton, alltså

Postad i United

1 Kommentar »

David Moyes blev Roberto Martinez och Alex Ferguson blev David Moyes. Everton blev bättre på allt medan United blev sämre på (nästan) allt.

Martinez Everton gör fler mål, tar fler poäng slutar högre upp – Moyes United gör färre mål, tar färre poäng och slutar längre ned.

Vi har inte varit före de blå i ligan sedan 20 september. Everton har vunnit sina sju senaste i ligan och är efter Liverpool (som har tio raka!) formstarkast i hela Premier League. Vinner de även på söndag talar mycket för att Martinez kvalar in sina nya grabbar i Champions League till hösten medan United inte ens når Europa League-spel. Samtidigt som Evertons framgångar inte är särskilt överraskande, de fick en tränare på uppgång, med en tydlig filosofi till ett lag som hängde i samma skikt av tabellen i fjol, så är Uniteds fall desto mer häpnadsväckande.

Men det vet vi tillräckligt om redan och vi lär inte få några svar på vem som tar tag i försäsongen förrän ligan är färdigspelad i maj. Om Glazyrerna – som ju egentligen skiter i pokaler så länge det går att håva in fler fiskpinnesponsorer i Laos – tänker kicka ut Moyes sker det inte förrän då.

Goodison är ingen favoritarena på senare år. Fergie lyckades bara ta hem en trepoängare på sina sista fem år som tränare och med tanke på vad som ligger i potten här ser jag Everton som hyfsat klara favoriter. Men om Moyes nu missat flera chanser att ställa åtminstone lite till rätta – city, Liverpool och Bayern har alla gått honom ur händerna – så får han ytterligare ett läge här. Tre poäng på sin gamla arbetsgivare skulle betyda att han inte är helt lost när det handlar om stormatcher på bortaplan. För det här räknas som en nu.

Evertons magnifika hemmafacit – som Moyes var med och drog igång – sträcker sig nu till ynka två nederlag på drygt två år. Märkligt nog är en av de matcherna mot Sunderland den här säsongen. Ligans fjärde bästa hemmalag mot ligans bästa bortalag borde bli one for the neutrals.

Statistik på Evertons förbättring och Uniteds försämring jämfört med PL i fjol?

Javisst, håll till godo!

Everton

Hemmapoäng: Snittade 2,21 då – snittar 2,44 nu. BÄTTRE!

Bortapoäng: Snittade 1,11 då – snittar 1,59 nu. BÄTTRE!

Mål hemma: 1,74 då – 2 nu. BÄTTRE!

Insläppta hemma: 0,89 då – 0,81 nu. BÄTTRE!

Mål borta: 1,16 då – 1,24 nu. BÄTTRE!

Insläppta borta: 1,21 då – 1,06 nu. BÄTTRE!

Mål total: 1,44 då – 1,61 nu. BÄTTRE!

Insläppta totalt: 1,05 då – 0,94 nu. BÄTTRE! 

United:

Hemmapoäng: 2,53 då – 1,5 nu. SÄMRE!

Bortapoäng: 2,56 då – 1,94 nu. SÄMRE!

Mål hemma: 2,37 då – 1,38 nu. SÄMRE!

Insläppta hemma:  1 då – 1,19 nu. SÄMRE!

Mål borta: 2,16 då – 2 nu. SÄMRE!

Insläppta borta: 1,26 då – 1,12 nu. BÄTTRE!!!!!

Mål total: 2,26 då – 1,70 nu. SÄMRE!

Insläppta totalt: 1,13 då – 1,15 nu. SÄMRE! 

Kommentar: Medan Everton förbättrat allt har United försämrat allt utom insläppta mål på resande fot. Alltid något att ta med i cv:t för The Chosen One.

* Dat Guy, The Brand och Ashley Young bötfälls av klubben. Inte på grund av uselheten på planen, även om åtminstone någon eller kanske ett par av namnen skulle förtjäna det, utan för att de är ute och slirar.

Sådana böter måste alla någon gång få. Det hör till.

Apropå Cleverley noterar jag att både han och Antonio Valencia har kontrakt som går ut nästa sommar. Deras framtid ligger dock antagligen längst ned i att göra-högen på Edwards skrivbord.

* Dagens bästa rykte: Maxwell till United. Är det ens möjligt att få en av Maxwell och Zlatan? Måste inte de opereras isär först?

* Liverpool har torskat 1 av 18 matcher under 2014. De har alltså vunnit eller kryssat i 94,5 av matcherna. United? 52,3. För helvete.

* I dag släpptes listan över vilka idrottsklubbar i världen som är mest givmilda vid lönesamtal. Inte särskilt förvånande så behåller city tätplatsen. Fellainis intåg har också lyft United ett par placeringar.

Skärmavbild 2014-04-15 kl. 14.27.43

Blä för den här helgen

Postad i City, Liverpool, Valencia

1 Kommentar »

Usch, sicken vidrig fotbollsdag på så många sätt. Inte nog med att Liverpool och city möttes – det brukar vara illa nog – utan det handlade även om vilket lag som skulle få bäst skjuts mot titeln nästa månad. Vedervärdiga förutsättningar således och det enda vettiga som gick att hoppas på var förstås ett kryss.

Efter citys comeback i andra halvlek såg det ljust ut för det tipset, men så kollapsade Kompany än en gång och gav bort poängen och sannolikt också titeln. Mark Clattenburg var heltänd på den idén och hade en märklig eftermiddag: Hur han kunde utgå att visa ut charmtrollet Luis Suarez är helt ofattbart och han kryddade det med att missa när slovaken boxade (!) bort bollen á la Glenn Hysén i eget straffområdet (skillnaden var att United fick straff när gamle Glenn fick hjärnsläpp).

Det är en fysisk plåga att dels se Liverpool fira och dels höra och se Viasats och övriga mediers trånande efter en titel till LFC. Niva var extatisk över att Anfield applåderade ut Yaya (vilka hemmafans skulle inte ha varit glada om han klev av?) och Kalle Karlsson påstår att “en hel stad längtat efter” en titel till Rodgers mannar. Tell that to the Blue half.

Med Hazard borta i Chelsea och Yaya i city är det här Liverpools title to lose (Henderson är inte lika viktig för Pool). Tyvärr. Jag kan inte föreställa mig att det är möjligt att hålla sig undan från alla bilder på den där Chelsealängtande Scousern när han lyfter bucklan.

tånhfs

* Antonio Valencias påstådda uttalanden om “för lite förtroende” är bland det märkligaste jag läst på länge. För det första ska grabben vara glad att han inte såldes i januari – eller redan i somras – och för det andra har han fått fler chanser än han varit värd. Bara Evra och DDG har spelat i fler matcher under säsongen.

“I would like to have more minutes. I would like to have a more important role here, but I have not been given the chance”. 

What the fuck?!

Jag kan bara inte tro att de där citaten stämmer. Då är han ju helt verklighetsfrånvänd. 

* Och i går pressade sig Arsenal till FA-cupfinal och firade som om de slagit Bayern i en CL-final när de via straffar spöat ett gäng från Championship.

Ingen rolig helg för missunnsamma, spellediga Unitedfans. I morgon börjar vi ladda upp för vad som ska bli den ultimata förnedringen eller en pytteliten fjäder i hatten för David Moyes nästa söndag.

The end of a team and an era

Postad i United

5 Kommentarer »

Alexander Ferguson byggde tre stora lag under sin tid som manager för Manchester United.

1992-95 bestod kärnan av spelare som mittbackslåset Bruce-Pallister, mittfältare som Ince och Keane och anfallare som Cantona och Hughes.

1995-1999 hade den berömda 92-klassen både slagit sig in och börjat dominera i laget som nådde klimax den där majdagen i Barcelona. Laget hade framgångar i några år till, det kom några ligatitlar av bara farten, men sedan följde några med Unitedmått mätt tunga säsonger och i Europa blev det inga finaler.

2006-2009 var det dags för Ronaldo-Rooney-eran att ta fart på allvar och den här uppsättningen av United blomstrade som mest under våren 2008.

2009 var Ronaldo, Tevez och Hargreaves borta ur bilden och Fergie började bygga för framtiden genom att ta in killar som DDG, Rafael, Hernandez, Smalling, Jones. Otroligt nog lyckades United både ta hem ligor och nå ännu en Champions League-final trots pågående generationsväxling och med en åldrande Paul Scholes i stället för en ny, yngre centermittfältare i samma klass. Inte många hade fixat det under rådande omständigheter.

2013 lämnade Fergie över en trupp ligavinnare till David Moyes och även om vi var inställda på att tränarskiftet skulle påverka klubben och spelarna var det garanterat inte många som insåg hur illa det skulle gå. Vi hade dock sett tecken på att det United som befann sig ute på planerna över England och Europa inte var det tidigare, free-flowing-anfallande och scoring-for-fun-lag vi hade vant oss vid under storhetsperioderna. Ofta, riktigt ofta, har jag under åren suckat och skrivit oroande inlägg här om hur tafatt det sett ut – trots att segrar radats upp. Långsamt spel, håglöst och fantasilöst. Detta med Fergie som amiral.

Med Moyes som ny kapten för skutan blev allt påtagligt på en och samma gång. Varenda lucka på skeppet öppnade samtidigt och läckan blev till slut så pass stor att klubben – och framförallt Moyes själv – varit ytterst nära att kapsejsa. Och den risken finns trots allt kvar, även om jag tror att den värsta faran för skotten är över. Faller inte allting samman under de sista veckorna har jag nu fått feeling för att han faktiskt får ett transferfönster ytterligare på sig att visa att han duger. Men har han verkligen förmågan att bygga en ny dynasti? Har bakslagen varit en för- eller nackdel för hans kommande aktioner som Unitedmanager? What doesn’t kill you and all that. Time will tell.

Om hans vara eller icke vara fortfarande är omdebatterat så finns det spelare ur stallet vars karriärer på den allra högsta nivån tar slut nästa månad. Det känns som att trotjänare försvinner i allt högre takt än tidigare.

Rio Ferdinand (89 framträdanden) och Ryan Giggs (151) har definitivt gjort sin sista Champions League-framträdanden och både Nemanja Vidic (51) och Patrice Evra (65) kommer aldrig mer att höra den berömda hymnen med Uniteds klubbmärke närmast hjärtat.

Sannolikt inte heller Nani (49) som till slut bör försvinna.

Michael Carrick (68) är 34 år nästa gång United skulle kunna spela i Europacupen igen och med tanke på hur han sett ut den här säsongen är det ingen skräll om även han fasas ut under kommande säsong eller året därpå.

Samtliga nämnda spelare är med på topp 21-listan över spelare med flest Europacupmatcher GENOM ALLA TIDER i Manchester United. Så om vi ponerar att vi snabbt kommer tillbaka till CL och får vara med igen hösten 2015 skulle det innebära att bakom Fletcher – också han ett osäkert kort med tanke på den jobbiga sjukdomen som hela tiden finns med – så kommer Antonio Valencia, Jonny Evans och Rafael da Silva som de med mest rutin från spel i Europa.

Precis som i fallet med all förlorad Mancheser United-rutin som lämnat med Jompa O’Shea, Wes Brown, Gary Neville, Paul Scholes, Edwin van der Sar med flera de senaste åren så försvinner även CL-erfarenhet en masse.

Slutet på en Champions League-era och början på … ja, vadå?

Stolthet, besvikelse och vemod

Postad i Champions League, Eftermatchbetyg, United

1 Kommentar »

evris

Det finns stunder då tiden fryser, hjärnan töms på allt onödigt, då man helt enkelt inte känner någonting annat än ren och skär eufori. Det upplevde både Patrice Evra och vi fans i den 57:e minuten av mötet på Allianz Arena i kväll. Herrejösses, vilken fullträff! Den glömmer vi inte så länge vi har våra huvuden i någorlunda hyfsad form. Tyvärr glömmer vi inte heller vad som hände sedan, men jag tycker ändå att United – om vi ska utgå från modell 2014 – återupprättade lite heder. Att få mötet att leva i 165 av 180 minuter mot världens just nu bästa lag är – med denna Unitedupplaga – imponerande.

Stolthet och besvikelse är känslorna som finns i mig. Och dom fightas. För jag vill egentligen inte känna stolthet efter en förlust.

Lika mästerligt som oväntat:

  • Patrice Evra. I sin 65:e och sista Champions League-match för Manchester United fördubblade han sin målskörd i turneringen på ett sätt inte ens något av hans 24 syskon kunnat varken tro eller hoppas. Wow x 1000!

Otroligt bra:

  • Defensiven. Under majoriteten av mötet alltså. I dag var det framförallt i första halvlek som den imponerade storligen, med Christopher Smalling som oväntad härförare. Och Phil Jones fick tidigt grepp om Franck Ribéry.
  • Chris Smalling. Får ett eget omnämnande här. Har kritiserats och förlöjligats en del för sina framträdanden, men i dag var han en av Uniteds allra bästa. Kanske nummer ett. Följsam, säker i brytningarna, snabb i tanken. The boy came of age i München.
  • Spänningen vid liv. Som jag skrev i ingressen är jag både överraskad och nästan förstummad av att United lyckades få det att vara ovisst tills bara 25 minuter återstod av de fyra timmarnas spel.
  • Darren Fletcher. Inte så mycket för hans insats utan mer för att han fanns på planen. Det var inte många månader sedan det var tveksamt om han ens skulle kunna fortsätta utöva sitt yrke som fotbollsspelare. Nu startade han för första gången på 17 månader två matcher i rad – den andra i en avgörande Champions League-kvartsfinal. Vilken hjälte.
  • Shinji Kagawa. Utan bäste kompisen från Spanien var han inte lika framträdande, men hans composure med bollen, hans sätt att hitta passningar i trånga lägen … jag tror faktiskt att han kan ha räddat sin Unitedkarriär de senaste veckorna.

Allright:

  • Dat Guy. Danny Welbeck är en märklig – och härlig syn – på en fotbollsplan. Överallt och ingenstans så kan han producera både magi och märkliga bollstölder från nowhere. Han känns fortfarande som en oslipad diamant. När han är färdigslipad – om han nu blir det – kan han bli ostoppbar. I dag var han som vanligt både och.
  • Jones vs Ribéry. Philip kastas runt till höger och vänster och i mitten och har fortfarande inte cementerat sin position i United – förhoppningsvis gör han det i höst och passar då på att hålla sig skadefri – men mot en av världens bästa yttrar fixade han remi i kväll. Kanske till och med en knapp vinst.

Svider ordentligt:

  • Patrice Evra. Inte helt och hållet ansvarig för Bayerns mål, men han var indirekt inblandad i samtliga. Hamnade bakom Mandzukic (som han visserligen inte ska markera, honom skulle givetvis Vida eller Smalling ha hand om i luften) vid kvitteringen, var passiv mot Robben vid både 2-1 och 3-1.
  • Rooneys fitness. Vår fanbärare, framtida kapten, borde inte ha spelat. Det syntes ganska tidigt att han inte skulle lämna något större avtryck på matchen. Han fick otroligt nog 90 minuter på sig (Moyes rädd för att byta ut honom?) och under den tiden hade han tre fina lägen att avsluta – han sköt som en kratta samtliga gånger. Det håller inte.
  • Chansmissarna. Rooneys som jag skrev om ovan, Welbecks på Old Trafford, knappa offsiden på Valencia i dag … fan.
  • Känslorna. Jag mår inte ens i närheten lika dåligt i dag som jag gjorde efter att en viss turk rånat oss på segern mot Real i mars förra året. Och det får mig också att må lite dåligt, att jag anpassat mig och tar till mig hedersamma förluster. Samtidigt har jag haft några månader på mig att vänja mig och människor är som ni vet väldigt bra på att anpassa sig till nya situationer. Men det är ingen situation jag vill vänja mig vid att vara anpassad till.

Finally:

  • Robben. Ständigt denne man som sett ut som 45 sedan han lämnade tonåren. När han viker in och skjuter 3-1 exploderade Twitter med kommentarer som ”oj, vilken överraskning att han gör så” och ”koner hade försvarat sig bättre där”. Men det spelar ingen roll att man VET att han ska göra så, det blir ändå för svårt att försvara sig ibland. Lite som när alla visste att Thierry Henry skulle vika in bollen i bortre hörnet och ingen kunde stoppa honom ändå.
  • Bayern. När Evra dragit in drömmålet och Bayern nästan direkt på avspark svarade med en kvittering kom jag att tänka på en annan sport. Det påminde om förmågan världsspelare i tennis har att ofta slå kanonservar, ofta till och med ess, när de råkar ha breakbollar emot sig.
  • Flera epoker i graven. När nu United spelat sin sista Champions League-match på minst ett och ett halvt år innebär det samtidigt att fler av våra 2008-hjältar också avslutat sin karriär på den finaste av arenor: Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra och Ryan Giggs lär med 99 procents säkerhet ha gjort sitt. Vemodigt.
  • Vidic järnskrev. Det är inte många spelare som klarar av att på ren vilja, rent adrenalin stå på benen i några sekunder extra efter det skottet mellan benen. Robben igen. Noterade ni att han föll mot Evras ben innan det hade träffat honom vid kapningen i andra halvlek? Listig typ, det där.
  • Moyes då? Tja, precis som i hemmamötet mot Bayern lyckades han med sin defensiva gameplan till stora delar. Men något offensivt tryck lyckades hans mannar inte att skapa under längre perioder. Några minuter här och där, som strax innan Evras pärla, var allt som gick att uppbåda. Chansningen med Rooney gick fel och där borde han ha agerat tidigare. Bring on Everton (skrivet med alldeles för lite inlevelse).
  • Viasats språkrör under matchen. Det är lättare att bli irriterad när man är uppjagad själv och nerverna sitter utanpå inte bara kläderna utan på gatan utanför någonstans, men i dag var det bannemej svårt att inte bli det. Jag säger inte mer med hänvisning till att abonnemanget kanske spärras och jag får böter. Mourinho-style.

Bayern it is – part II

Postad i Champions League, Eftermatchbetyg, United

2 Kommentarer »

knoppen

Wayne Rooney är som väntat fit, grabben tränade på Carrington i dag. Det ökar Uniteds chanser från 9 till 14 procent jämfört med om han hade saknats.

De som definitivt saknas i morgon är RvP, Fellaini, Mata, Rafael och Evans. Det gör att centerfältaralternativen är Giggs, Cleverley, Fletcher, Carrick och Jones. Giggs borde rimligen få börja på bänken efter sin mediokra insats på OT förra veckan, men i och med afrotankens frånvaro är jag inte lika säker på det i dag som i går, ömma ljumskar eller inte. Moyes gillar verkligen att spela walesaren i Europa - ingen annan cm har gjort fler insatser där under säsongen - medan Fletcher ännu inte gjort säsongspremiär.

Så detta:

DDG

Valencia – Smalling – Vidic – Evra

Carrick – Jones – Giggs

Welbeck – Rooney – Kagawa

Aningen oroväckande, inte ur ett hälsoperspektiv, var att Ashley Young också tränade i dag. Men jag kan inte för mitt liv se honom på planen. Det går bara inte, det är en metafysisk fråga.

I backlinjen är mycket avhängigt om Moyes nu väljer Jones på mitten eller inte. Jag tror ändå att Valencia får i uppgift att försöka fajtas med Ribban, före Jones och Smalling. Rio och/eller Vidic då? Ja, det kan ju faktiskt bli båda, beroende på om Moyes misstänker att Mandzukic inleder. Blir det Müller tror jag att skotten hellre vill ha Smallings snabbhet, blir det kroaten kan han förorda Rios huvudspel. Det skulle han mycket väl kunna göra offensivt också om han vågar låta Ferdinand följa med upp på fasta. Det vore i alla fall dags för Peckhampojken att knoppa in en balja snart. Det kommer inte så många möjligheter framöver.

* Moyes har hållit presskonferens i dag och låtit marginellt mer taggad än tidigare:

“I’ll do everything I possibly can to help the players get a result on the night.” 

Yes!

Pep har likaså snackat match i dag och han gav inte mycket för snacket om att Moyes skulle kunna använda sig av ett annat upplägg:

“It’s a final, a life or death match. United will be looking to hit us on the break and at set-plays and we have to be aware of that.”

“Maybe David Moyes will try something different tomorrow, but I think they will sit deep, with eight men in the penalty area and they will try to maybe punish us from a corner. It is never easy against English teams. We must attack well, a bit better than in the first leg.”

Bayern lär ställa upp med detta:

Neuer

Rafinha – Dante - Boateng – Alaba

Lahm

Robben – Götze – Kroos - Ribban

Mandzukic

Uniteds förhoppning ligger i att avsaknaden av Martinez visar sig kännbar, att försvarsspelet sitter klockrent, att Bayern inte blir ännu vassare i sin offensiv och att Moyes sätter taktiken till 100,01 procent. Jag är aningen mer optimistisk än inför första mötet, men jag är för säkerhets skull inställd på två snabba Bayernmål. Just in case.

Sist United spelade i München avgjorde Olic i 90:e, gången innan kvitterade Paulo Sergio i 87:e, och i första mötet lagen emellan i CL fixade Sheringham kryss med ett självmål i 90:e. Det är inga bra omen …

* Hur många nickmål har egentligen Rio gjort under sin Unitedkarriär? Känslan är att det inte är så många. Let’s have a look, vetja!

Swansea, maj 2014: Högerskott.

Newcastle, januari 2008: Högerskott.

Dinamo Kiev, oktober 2007: Nick.

Aston Villa, oktober 2007: Retur, via Gardner i mål (nick?)

Liverpool, oktober 2006: Vänsterskott.

Liverpool, januari 2006: Nick.

West Brom, december 2005: Nick.

Wigan, december 2005: Nick.

Totalt: Fyra med skallen och så eventuellt ytterligare ett (hittar ingen info om via-Gardner-fullträffen, och kan inte minnas det på rak arm). Men vi säger för enkelhetens skulle att det är 4. Detta har alltså skett på 452 matcher. Det är ett var 113:e match. Som ordinarie mittback i ett av världens bästa lag.

* Diggar att Souness helt ignorerar faktumet att Javi Martinez är avstängd och i stället fokuserar på att Dante “kommer att förstärka backlinjen”.

* Många har pekat, och pekar fortfarande, ut det enorma övertaget i bollinnehav för tyskarna som ett tecken på att United är chanslöst i returen. Och visst, det lär säkert inte bli mer boll än de 26 procent som hemmalaget hade förra veckan, men som ni vet är ju inte innehavet allt – utan vad man väl gör när man har lädret i sin ägo.

Vissa paralleller funkar att dra tillbaka till semifinalreturen mot Barca 2008 där katalanerna hade 62 procent (Bayern hade 74) och vann avslutningarna mot mål med 14-9 (17-7 för Bayern). United hade futtiga 67 procent passningar till rätt adress – 2008 mot Barcelona var siffran 71.

Som ni ser finns likheter. En väsentlig skillnad var så klart att United redan klarat av att hålla nollan på Camp Nou i första mötet. Här är det omvänd ordning och hoppet är inte lika stort, speciellt när vi inte har mittfältare som vill skjuta och således för svårt att upprepa detta.

Bayern it is – part I

Postad i Champions League, spekulationer om startelvan, United

3 Kommentarer »

Soccer - UEFA Champions League - Group C - Manchester United v FC Otelul Galati - Old Trafford

Make or break. Eller status quo.

David Moyes har på onsdag kväll läge att rädda sitt ansikte, i viss mån en del av säsongen och framförallt köpa sig tid. Men det är inte Scarborough på Old Trafford som står i vägen. The mission är aningen jobbigare än så, men samtidigt är också belöningen mycket större.

Det glädjer mig oerhört att läsa att vår coach, The Chosen One, inte förringar vikten av att veta hur laget ska spela. I går kunde vi läsa bland annat detta från honom på manutd.com:

“Tactics is something that I am looking at and thinking about”.

Pris ske Gud!

Meningen är givetvis tagen ur sitt sammanhang, men just taktiken är ju det som Moyes kanske kritiserats hårdast för under sitt första år under en av världens största luppar. Med 1-1 mot världens kanske bästa lag fick han lite upprättelse, han kunde använda sina Evertontankar mot ett topplag och lyckas, men nästa steg är inte att bara ligga på kontring med nio man i försvaret. Det är att kunna bryta sönder lag med en offensiv som utgår från större bollinnehav. Till onsdagens retur säger Moyes själv att han funderar på att gå in i matchen med en annan inställning:

“Tactically, I thought we played very well on the night. But I have got to say, in the second game, we might need to think differently, look at it in a different way to the first game.”

Frågan är hur han resonerar då. Det kan knappast bli fråga om någon offensiv, för kör man inte det hemma mot Bayern lär man inte göra det borta. Jag har svårt att se hur annorlunda det egentligen kan bli med de spelare United har tillgängliga. Möjligen att man med en mer djupledslöpande Hernandez – än en statisk RvP eller en bollhämtande Rooney – kan trycka ner Bayerns backlinje lite, men samtidigt kommer ju tyskarna att ha så mycket boll att skillnaden inte blir mer än marginell. Rooney kommer givetvis att spela, men frågan är då var? Som striker eller som släpande? Hernandez funkade utmärkt häromdagen, men det är skillnad på ett Newcastle i spillror och de tyska mästarna.

Jag tror utan tvivel att Büttner och Giggs kastas ut jämfört med senast och att Evra tar plats. Däremot är jag helt lost till vem eller vilka som ska hänga med Carrick på mitten. Fletcher hade varit att föredra, men 90 minuter på St James’ gör att jag tar det för otänkbart att han inleder. Han har ännu inte startat två matcher i rad sedan comebacken. Fellaini vill jag inte se och då är alternativet till Giggs helt enkelt Tompa Cleverley. Eller Phil Jones. Phil Jones! Jupp, jag har fått feeling för att The New Big Dunc flyttas upp för att klistra fast sig vid utpekad Bayernlirare på Allianz (kanske gnaga på Lahms sulor). Om han nu överhuvudtaget spelar, med tanke på att han gjort inte mindre än ÅTTA 90-minutare de senaste 28 dagarna (fler än Anderson mäktat med de två senaste åren, för övrigt).

Jag tror att Moyes vägrar lyssna på mig och trycker in sin afrotank i någon slags elva ändå. Typ så här, i någon slags 4-6-0-uppställning:

DDG

Valencia – Rio/Smalling/Vidic – Evra

Carrick – Fellaini – Jones

Kagawa – Rooney – Welbeck

Framåtalternativen är få: Young och RvP är skadade, Nani är inklädd i kylklampar och Januzaj har bara spelat i en enda CL-kamp på hela säsongen. Javier Hernandez? Mer impact-panic-sub-läge, va?

* Evans comebackar med U21 i kväll! Tillbaka till CL-semin mot Atlético!