Äntligen tråkigt!

Minns ni när det var ”tråkigt” att se United senast? Alltså tråkigt på ett positivt sätt? De matcherna har knappast stått som spön i backen de senaste åren, men mot Burton fick vi återuppleva den känslan.

Om 4-0 mot Everton var i överkant var 4-1 i kväll oerhört smickrande för gästerna.

Stundtals kom jag på mig själv med att börja titta i mina studieböcker, gå och hämta mer mjölk och choklad och låta tankarna sväva iväg till morgondagens jobb, massage och studier och om Antonio Valencia verkligen använde sin sexgunga i kväll i stället för att kolla på matchen.

Stor fet jävla like på detta:

  • Anthony Martial, Jesse Lingard (!) och Marcus Rashford spelade Fifa på amatörlevel och kunde slash borde gjort ett par mål till var. Grodätarens sulor glödde och Rashford – SOM jag älskar att se en egenproducerad striker briljera – smällde och smekte in bollar med Lingard lånat Ji-Sung Parks lungor och Juan Matas fötter.
  • Michael Carrick fick göra säsongsdebut. Han märktes knappt, vilket är synonymt med att han var charmant.
  • När Juan Mata får utrymme att visa vilken typ av fotbollsspelare han är förstår en vilken typ av fotbollsspelare han är. På riktigt.

Fascinerande (snällt ord för illa i kväll):

  • Att Victor Lindelöf kunde sticka ut så negativt i en match som United var så sanslöst överlägset i är inte bara fascinerande utan även imponerande. Han har även en imponerande variation i sina starter: Från Real Madrid, via Basel till Burton. Han jobbar sig inte bara neråt i form utan även i motstånd.

Nu taggar vi för svårare uppgifter, gärna med samma utgång, till helgen.

0 | Carling Cup, Eftermatchbetyg, United | permalänk

Så blekt – så imponerande

Det känns som bekant tryggare med United på Old Trafford nuförtiden. Efter en överlägsen första kvart – med ett överlägset mål – åt sig Everton in mer och mer i matchen och hemmalaget hade problem med att dels få grepp om mittfältet och dels att göra ett förlösande 2-0-mål.

Paul Pogbas frånvaro märktes oroväckande mycket, men Det Nya United har en förmåga att istället för att släppa in en kvittering avgöra matcherna i slutet.

4-0 låter som en fullständig överkörning och det kan det gott få göra.

När United leker – då leker livet.

Out of this world:

  • Vi har ju sett honom göra pangmål någon gång tidigare, men det här var exceptionellt. Speciellt med tanke på förutsättningarna: Han skjuter ju ALDRIG numera, han fick en boll som både skulle skruvas bakåt mot honom och detta i regnet på en redan vattnad matta. Och så gör han så där! Hade jag varit Antonio Valencia hade jag struntat i att tacka någon gud och i stället bara klivit av Old Trafford och aldrig spelat en minut till. Det där toppar han aldrig.

Finemang:

  • Juan Matas frispark var – som det heter – värd ett bättre öde.
  • David De Gea. Alert när det behövdes, som alltid. Benparader och reflexer är han otvivelaktigt bäst på i världsfotbollen.
  • Att United ändå kan växla upp, trots defensiva byten, och än en gång visa sig så starka i slutet av matchen. När motståndarna tröttnat på att stånga sig blodiga för ett mål så utnyttjar United detta. Och inte bara en gång, utan två, tre – och det är en så oerhört skön egenskap att ha.
  • Delas förstaplats, 16 gjorda, 2 insläppta – och hösten doftar äpplen och allt det där. Det gör inte ont att vara Unitedsupporter i dessa dagar.
  • Anthony Martial kommer in och gör det där… Han får fan alltid vara inhoppare.
  • Romelu Lukaku blev ironiskt hyllad av sina gamla fans efter sin misslyckade frispark i slutet. Fem sekunder senare satte han 3-0 och firade som sig bör. Jag älskar att han firade och struntade i allt det där tramset om ”respekt” för gamla klubbar.

Hyfsad koll i första halvlek – knappast i andra:

  • Jones-Bailly var avstängda mot schweizarna men direkt tillbaka och mittbacksduon var gedigen matchens första 45 – framförallt var Jones imponerande igen. Efter paus började det darra betänkligt. Först ut var Bailly med en nonchalant manöver som gav Rooney kvitteringsläge, sen följde Jones upp med ett par nickar inåt i banan till Evertonspelare.

O-lyckad afton:

  • Marcus Rashford gjorde inte många rätt och kämpade mycket med att få någon frispark med sig av Marriner under sina ideliga enmansräder. Efter en timme fick Mourinho nog och slängde in Lingard istället.
  • Lukakus gratischans – courtesy of Michael Keane – förvaltades lika väl som Ravel Morrison förvaltat sin talang. Helt otippad miss av belgaren som så kallt avvaktade medan Ashley Williams gled förbi innan han la bollen utanför.
  • Ashley Young är ingen vänsterback och har aldrig varit det heller. Han är redan den tredje att prova på spel där och än så länge har Mourinho inte gett några indikationer på att klubbens ende vänsterback ska få chansen.
  • Mittfältsaxeln med Matic-Marouane-Mkhitaryan dominerade knappast efter den inledande kvarten (där alla i United dominerade). Det märktes att Pogba saknades. Uniteds spel var oroväckande långsamt och oftast var det bara en enda spelare (läs: Rashford) som satte lite fart, men denne lämnades oftast ensam. Matic var väl den som genomgående var mest framstående, men trots att han blev utsedd till matchens bäste var det här väl en av hans mindre imponerande insatser på den nya arbetsplatsen.

Sist:

  • Den till innevarande säsong nyutnämnde kaptenen Michael Carrick har fortfarande inte startat en enda match den här säsongen. Han har inte ens hoppat in än.
  • Victor Lindelöf gjorde en fullt godkänd insats i CL senast, men det räckte likväl inte till mer än en plats på läktaren i kväll. Men det är ingen social verksamhet att få starta i United, vilket svensken får lära sig the hard way.
  • Två Unitedspelare med förflutet i Everton och tre Evertonspelare med förflutet i United ställdes mot varandra.
  • Än en gång tvingas Juan Mata lämna planen, trots att den charmante spanjoren var en av få som blixtrade till i offensiven.
  • Wayne Rooney fick stående ovationer när han byttes ut och det var en fin gest från en fin publik. Den forne Unitedkaptenen hade dessutom gjorde en, med dagens Rooneymått mätt, okej insats.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

The Return of the Captain

Härommånaden skrev jag under rubriken ”NEJ” (eller kanske NEI) i United-Supporteren en tyckande text om varför Wayne Rooney inte bör räknas som en legendar i klubben. Jag fick några arga mejl efter detta, någonting jag kallt tagit med i beräkningen.

Och minns jag rätt har jag även argumenterat för att Gary Neville inte heller bör räknas som det, men jag minns inte varför. Jag tror att det hade att göra med hans dumhet. Kanske.

Hursomhelst så kommer vår gamle kapten – Wayne alltså, inte Gary – tillbaka till sin gamla arbetsplats i dag för att jobba på planen och hans PR-team har jobbat för högtryck inför den efterlängtade (?) återkomsten. Han kommer naturligtvis att få ett varmt välkomnande också, den gamle Scousern, och det har jag absolut ingenting att säga någonting om.

Skulle det hemska hända och Rooney gör mål vet ni så klart vad jag tycker att han ska göra. Men han skulle förstås inte göra det, vilket är lika skumt som när domarna förklarar fotbollsreglerna för fullblodsproffs inför hörnor.

Nog om det där sidospåret och vidare till vad som egentligen betyder någonting: Återtagandet av serieledningen. Eftersom city hade flyt igen i går behöver United sätta typ ett halvdussin baljor på Everton i kväll, och det utan att Paul Pogba leker överlägsen på mittfältet. Frågan är hur det kommer att gå eftersom i princip allt ändå pekar på hemmaseger. Everton har fått en sjukt underwhelming start på säsongen och mosas av allt och alla, både i England och Europa.

Men Paul ja, för bövelen! Enligt engelsk eter kan han inte bara missa en månads spel utan TRE!

Då orkar jag inte.

Samtidigt såg vi United spela helt okej utan sin klarast lysande stjärna senast och förhoppningsvis kan Herrera gneta bort ringrosten och springa åttor och nior kring allt motstånd, som han brukar göra, med eller utan boll.

Everton ska vi slå ändå.

Nu måste jag fortsätta låtsas leva livet utan United. På återhörande.

2 | Pogba, Rooney | permalänk

It’s a beautiful dayyy..!!

Av någon anledning vaknar jag lycklig. Betydligt mer tillfreds med tillvaron och Uniteds prestation än jag var igår när jag gick och la mig. Kanske borde jag alltid vänta med att blogga till dagen efter matchen, istället för att nattuggla. Vore ju drömmen att alltid vakna såhär pepp och taggad på supporterskapet (bortsett från första pre coffee vakna timmen, mellan 04.00 och 05.00. Ni med hund know the struggle..) Snacket de senaste dagarna sedan Stoke-matchen, vilket ändå var väntat i en fortfarande ganska bortskämd supporterskara, gick väl lite kring huruvida vi faktiskt står oss mot bättre motstånd, och ifall den strålande inledningen av Premier League just bara var det; en strålande inledning. Inte för att en seger mot Basel säger speciellt mycket om vår kapacitet när riktigt tuffa motståndare står på spelschemat, men att vinna komfortabelt i inledningen av CL utan att varken förta sig eller göra någon vidare bra match egentligen, får ändå ses som ett steg i fortsatt rätt riktning.

Scenen var riggad för en bra kväll, och som det så ofta känns verkade det som att en högre makt har ett finger med i spelet och gav oss en chans till revansch på Basel. Som sagt, det var absolut en seger vi skulle kassera in utan någon större dramatik, men det känns ändå som ett fantastiskt gott omen att få inleda på det här sättet. Med en seger, en klar och hyfsat ohotad seger. Och det blev en lugn kväll på Old Trafford. Om det inte vore för den självklara extasen över att vara tillbaka i Champions League (och att äntligen ha en socialt accepterad ursäkt att dricka finöl en vanlig tisdag) blev jag nästan lite uttråkad stundtals. Det hände helt enkelt inte så mycket. Ur svenskintresse infann sig även viss förväntan i och med att Lindelöf startade, men utöver det kändes hela grejen som en vanlig dag på jobbet. Och det är faktiskt ganska skönt ibland.

 

Holy guacamoley!

  • Vid det här laget är vi vana vid att vår lokala favoritpåg number one gör mål i sina debuter, men i alla fall: Marcus Rashfords Champions League-debut blev precis så fantastisk man kunnat hoppas på. Igår; ett fantastiskt super-sub. I framtiden; en Unitedlegend. Jag är helt övertygad om det. Vi har inte hunnit se speciellt mycket av Rashford ännu den här säsongen, men skillnaden i hans fysik och taktiska mognad är redan tydlig, jämfört med för bara något år sedan.
  • Och ej att förglömma i skuggan av Rashfords praktfulla debut, även den gode Lukaku gjorde sitt första mål i turneringen igår. Det första av många kan vi väl anta.
  • Det var under bedrövliga omständigheter som han byttes in, mannen som delar Uniteds supporterskara i två läger. Detta trista faktum till trots lyckades Fellaini tysta sina kritiker (åtminstone fram till nästa match han spelar..) Inte endast genom att stå för ett av gårdagens tre mål, utan för en stabil insats som helhet. En av Fellainis bästa matcher på mycket länge, och det enda som skulle vara mer glädjande än att Fellaini gör bra ifrån sig vore om vissa av våra supportrar faktiskt skulle ge honom den cred han förtjänar, när han förtjänar den istället för att hata.

 

..och den vanliga ångesten:

  • Pogba! Why? Warum? Porqué? Vi inväntar fortfarande en uppdatering kring hur illa det faktiskt är, men just nu finns det stor anledning till oro. Även om det visar sig gälla ett par veckors frånvaro som mest, är det en frånvaro vi absolut inte vill vara med om.

 

Slutligen:

  • Så jäkla skönt med Ashley Young tillbaka tycker jag.
  • I ett stundtals liiiite svajigt försvarsspel är Matic verkligen en tung pjäs. Givetvis gjorde Fellainis insats mycket, men den stabilitet vi hade i matchens bättre stunder stod Matic för. Jag blir mer och mer övertygad att han är den centrala mittfältare vi saknat sedan Keanes och Scholes tid, även om spelare som Carrick gjort många kvalificerade försök att fylla tomrummet, och lyckats ibland.
  • Och den eviga frågan: VARFÖR regnar det alltid på José Mourinho?

 

0 | United | permalänk

Kärleken förde oss samman

Jag har upptäckt att medelåldern närmar sig med hyfsat bestämda steg eftersom jag börjat citera Ulf Lundell i tid och otid. Det är en styggelse jag måste hitta en exorcistisk lösning för snarast. Självklart går det inte att fortsätta i den här riktningen, för då slutar det väl med att jag åker till Ullevi och dansar till Springsteen och det har jag inte skrivit upp på min bucketlist att hinna med innan jag fyllt åtminstone 60.

Såna som vi vet nog inte vad kärlek är. 

Varför går jag omkring och funderar på sånt när jag sen över 30 år tillbaka varit head over heels förälskad i någonting så abstrakt som Manchester United Football Club?

Skärpning.

Vi har ju för fan Champions League-fotboll på Old Trafford igen och det är för fan första gången sen turken skämde ut sig som jag känner mig rejält jävla laddad för den finaste av Fat Cat-idéerna att sätta tänderna i. Med Den Utvalde och Dödgrävaren sedan länge döda och begravda är det med Den Arrogante och Den Arge jag känner mig närmast nirvana med. José Mourinho må kanske inte veta vad kärlek är när det kommer till fotbollsklubbar och han har knappast den närhet till fotbollsfans som man helst av allt skulle önska att han hade, men likväl har jag bestämt mig: Han är perfekt för mig och för United här och nu.

José Mourinho är en Manchester United-manager, på gott och ont.

Han är sur, arg, irriterad, motsträvig, förbannad, arrogant och otrevlig. Han är med andra ord den vi och jag behöver i det här läget av världsordningen. Om vi föreställer oss att universum är ett ständigt omsättande ekorrhjul av start och slut är jag helt övertygad om att José Mourinho varit exakt så här sedan tidernas begynnelse. Det finns ingenting i honom som tyder på någonting annat.

Inte heller Manchester United lär ha sett särskilt annorlunda ut. Vi – ja, Alex Schulman, det är så det heter i den här världen som du kan så förtvivlat lite om – är fortfarande hatade och avskydda av alla andra än oss utvalda. För så är det, och så kommer det alltid att vara. Ingen kan övertala mig om att United en dag inom överskådlig framtid kommer att bli något allmängiltig go-to-kärleks-

Jag kan bli din konstnär, din krigare, din kung, din katedral.

Helvete.

Basel, av alla lag, blir först ut att ta sig an Manchester United 3.0 på Old Trafford i morgon. Ett United som plågat av ett kryss mot en före detta Unitedlegend gone sad manager nu ska skaka av sig poängförlustförnedringen mot ett av Englands minst lättälskade lag och ta sig an ett av schweizarnas bästa.

Jag kan för mitt liv inte se någonting annat än en hemmavinst, ens med Büttner i startelvan och Jimmy Lumsden vid sidlinjen. Ett kokande, vibrerande, sjungande, dånande Old Trafford kan inte göra annat än lyfta Romelu Lukaku och hans gudar till en 4-0-vinst. Ingenting annat är tänkbart.

Men det är jag det, och romantikern och den pretentiösa djävulen i mig, som kommit överens om detta.

Det återstår att se hur rätt vi får. Vi vet dock att vi får gåshud minuterna innan avspark i morgon.

End of.

0 | Champions League, Mourinho | permalänk