Pusslet är komplett

Så det blev en bra säsong till slut. José Mourinho gjorde det han var anställd för att göra i ett avseende: Han levererade bucklor. Det var inte de två mest åtråvärda i världsfotbollen, men det är likväl titlar som räknas in på kontot.

Manchester United är fortfarande att räkna med och i och med segern dansar vi också in från foajén in i salongen och Champions League.

Nu kan vi lägga sjätteplatsen längst ned i kofferten och ta med oss en klockren 2-0-vinst på Friends in i sommarsemestern.

Pusslet är till slut komplett och sen går vi för nästa buckla.

Och den ska vara större.

Vackert värre:

  • Henrikh Mkhitaryans 2-0-mål. Armeniern hade varit på gränsen till oduglig fram tills dess, framförallt i det försvarsspel han var satt till att sköta, men i Europa League lämnade han sällan planen mållös. Målet var delikat och nu hoppas vi att den ytterst talangfulle mittfältaren kan ta med sig liknande leverans in i Champions League nästa säsong.
  • Mourinhos taktiska plan är inte en ren njutning för alla som vill se händelserik och vacker anfallsfotboll. Men pragmatismen har bevisligen sina stunder och det här var Mourinhos spelplan i princip från matchminut 1 till 90. Och det kan vara vackert om man väljer det perspektivet – vilket är lättare att göra när det resulterar i en pokal. Hade Ajax haft en plan B hade det lätt kunna gå åt helvete, men det hade dom inte. Mourinho vinner när det väl kommer till finaler. Så är det bara.

Effektivt värre:

  • Defensiven och positionsspelet. Ofta var det som att se United på Old Trafford stånga sig blodiga mot lågt sittande gäster. Ajax passade sig fram till sista tredjedelen men kom aldrig längre. Darmian – Blind – Smalling – Valencia hade sällan problem att avvärja anfallen. Oftast avslutade holländarna långt utifrån och långt över.
  • Marouane Fellaini kom snabbt att bli mångas hackkyckling i post-Fergie-eran, han är fortfarande i samma position och han kommer säkert att lämna klubben med epitetet som ett stort emblem på ryggen. Men han har en förmåga att funktionellt göra sig nyttig i den här upplagan av United. I kväll vann han nickdueller, tog för sig i närkamper utan att vara för våldsam och kunde dessutom inkassera en assist.
  • United skapade inte heller mängder av målchanser, men när vi till och med gör mål på hörna förstår vi att våra hjältar hade rätt fokus. I kväll kändes det som att i princip samtliga spelare var fullständigt på det klara på vad dom skulle göra, och dom gjorde det.

Sist för sista gången den här säsongen:

  • Antonio Valencia har gått om Chris Smalling i kaptenshierarkin och i och med kvällens bindel gjorde han Charlton, Robson, Schmeichel, Rio, Giggs och Vidic sällskap i en exklusiv skara: De som har varit kaptener i en europeisk final. Således den förste icke-europén.
  • Wayne Rooney fick känna på matchatmosfären och det var en fin gest av Mourinho att ge kaptenen chansen att göra några minuter i sin swansong. Dessutom fick vår favorit-Scouser köra en klassisk Rooneytackling i slutminuterna.
  • Frågan är hur Mourinho tänker sig United anno 2017-2018. Ska han fortsätta på inslagen väg, eller ska han leta sig tillbaka till det United vi fick se glimtar av under mitten av säsongen? Kan han få ihop en trupp han känner sig bekväm med för den typen av fotboll? Förhoppningsvis. För hur härligt det än är att dansa med konstiga hattar på huvudet så är det extra härligt att göra det efter att ha bjudit på explosiv och måljagande fotboll.
  • Zlatan Ibrahimovic gjorde som Cantona två decennier tidigare. Han dissade kostymkravet och kom i egna kläder. Den statusen hade Eric – den statusen har Zlatan.
  • Paul Pogba kommer att utses till Årets spelare i Premier League om cirka elva månader. Kom ihåg var ni läste det först.
0 | Europa League, United | permalänk

Ingenting och allt betyder någonting

”Creer, c’est vivre deux fois” skrev den genialiske Albert Camus som likt många dog alldeles för tidigt. Han fick dock själv uppleva det han menade med sitt ”att skapa är att leva två gånger” då han fick både en son och en dotter innan han dog i en trafikolycka endast 46 år gammal.

Dessutom fick han dubbeln i ett svep då barnen Catherine och Jean är tvillingar.

Som förälder är det lätt att relatera till hans enkla men samtidigt så briljanta fras. Som nybliven förälder sätter man sig för första gången i livet på riktigt i baksätet på den fortsatta resan i livet. Som förälder har det också smärtat extra mycket att uppleva det senaste dygnets rapporter från mitt älskade Manchester. Som så många redan beskrivit det som hänt så går det inte att beskriva. Det är för mycket för hjärtat att ta in. Någonstans tar det liksom självmant stopp för att det inte ska brista helt.

Rio, 8, och jag pratade om det som hänt vid frukostbordet i morse medan vi lyssnade på radionyheterna. Han var så klok när han konstaterade ”Om han som gjorde trodde att han skulle komma till paradiset så kan jag säga att han har fel. Ingen som dödar barn är välkommen dit”.

I morgon ska Manchester United spela i en europeisk final för första gången på sex år, medan spelarnas hemstad fortfarande skakar efter terrorattacken som dödade små barn med hela livet framför sig.

Jag hade som bekant sedan tidigare svårt att vara uppspelt över en match som känns som en B-final i valfri sport som fortfarande använder sig av det märkliga upplägget. Efter måndagskvällens händelser är det nästan omöjligt att uppbåda något som helst intresse för matchen. Det känns så futtigt, trots att jag rent logiskt vet att jag inte borde känna så. Ett monster och hans lika monstruösa likar ska inte få ta det här i från dig, mig, oss. Ändå är jag fortfarande lamslagen.

Vissa tyckare vill att vi ska vara ”arga” och använder det som ett slags retoriskt vapen, men med oklart syfte. Klart folk är arga, förbannade och vansinniga efter detta oförglömliga dåd. Vem är inte det? Men vad ska vi göra med den ilskan? Skapa ännu större klyftor och sprida ännu mer hat i världen? Nej, problemet går mycket djupare än så och hur skulle vi må bättre som människor om vi skulle arrangera  ”hatmanifestationer” världen över? En minuts avgrundsvrål innan avspark i Solna i morgon? Leva resten av våra liv i rädsla? Nej, jag vill se en folkfest på Friends. Jag vill se bra fotboll, lyckliga fans och få en kväll att minnas av rätt anledningar. Fotboll är ett av de mest effektiva redskapen för att förbrödra i svåra tider och morgondagen lär inte bli något undantag om vi ska utgå från tidigare erfarenheter.

Och världen är inte ond. Tack och lov är majoriteten av människorna i den här delen av universum lika vänliga, empatiska och generösa som minoriteten är motsatsen. 50 000 kan vara tysta medan offren hedras, medan det bara är en handfull som förstör. Tänk om det vore det omvända. Då skulle vi verkligen vara i trubbel.

Matchen mot Ajax betyder ingenting och samtidigt allting för Manchester.

Precis som livet i stort.

1 | United | permalänk

Kidsens kväll

Ligaepilogen handlade inte så mycket om resultat, poäng eller ligaplacering. Allt var som bekant redan klappat och klart och den sjätteplats José Mourinho haft ett järngrepp om under stora delar av säsongen hade redan kärleksfullt accepterat sin roll.

Nej, den här eftermiddagen var Manchester Uniteds ungdomars. Josh Harrop fick en drömdebut, Joel Pereira hålla nollan och Paul Pogba – nej, han är inte lastgammal – dominerade i 44 minuter innan han vilades inför Friends.

Manchester United ställde upp med sin yngsta startelva i mannaminne och även om det var omständigheterna som gjorde det var det i princip det enda som fick en att gå igång.

Samtidigt ska vi inte glömma att det med stor sannolikhet var kapten Wayne Rooneys sista start på Old Trafford.

Gåshud!

  • Jag var inte ensam om att få rysningar över både armar och ben när Josh Harrop tog emot Pogbas delikata yttersida – som påminde om hans landsman Eric Cantonas mot Porto en gång för mycket länge sen – och snurrade, dribblade och avslutade resolut i bortre hörnet. En given höjdpunkt denna avslutningssöndag. Oavsett hur det går för grabben i hans fortsatta Unitedkarriär så kommer den här dagen att för alltid etsa sig kvar i hans minne.

Matchen:

  • United dominerade så länge Pogba var kvar på planen. That’s it. Det var inte mycket till match överhuvudtaget och annat var inte att räkna med när inget av lagen hade någonting att spela med. Överraskande stabil vinst dock med tanke på hur många unga och nya ansikten som fanns med i hemmalaget.

Mix:

  • United släppte bara in 29 mål i ligan under säsongen. Det är den bästa siffran sen säsongen 2009-10. 0-4-förlusten mot Chelsea i höstas banade vägen för detta, men samtidigt fick även offensiven också stryka på foten i samma veva. Men det är ändå imponerande med tanke på vilket virrvarr det varit i defensiven och – inte minst – omsättningen på försvarsuppställningar under året.
  • Men betänk detta: Det enda lag som släppte in färre mål än United var Spurs. Och då gjorde dom 32 fler framåt … det är nästan 1 mål per match.
  • Wayne Rooneys saga tillsammans med Manchester United är rimligen över i och med detta. Det perfekta slutet hade förstås varit att byta ut den gamle och slänga in den unge, Angel Gomes. Och till slut lät Mourinho 16-åringen göra sin debut och därmed bli den förste Unitedspelaren född på 2000-talet att lira med A-laget. Och inte bara det: Han blev den yngste att representera klubben sen 1956.

Europa nästa:

  • Antonio Valencia var en av många som vilades inför Friends i dag. Han kommer så klart att starta mot Ajax, men har då gått två veckor utan något matchande överhuvudtaget. Är det så klokt? Ja, José måste så klart tycka det och han har fått x antal miljoner för att fatta den här typen av beslut så vi får väl lita till hans knowledge.
  • Av startelvan på onsdag var det bara Pogba som var med i dagens. Med tanke på att Lingard också byttes ut innan paus kan vi tänka oss att engelsmannen ligger före Martial där också.
  • Vinner United på onsdag går det att ge säsongen godkänt. Förlorar United på onsdag är det inte godkänt. http://gty.im/686307118
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Sexigt? Nej, sex

Så var då ligasäsongen över. Manchester United som aldrig slutade sämre än trea mellan 1992 och 2013 fortsätter att hålla bronsplatsen stången. Nu har vi fullbordat raden ner till plats sju då Mourinho följde upp Moyes 7 och Dödgrävarens 4 och 5 med att göra 6:an till sin.

Post-Fergie har mycket hänt och i ligasammanhang är det lätträknat att plocka de positiva bitarna.

Det finns nämligen inga.

Manchester Uniteds ligaspel lovade dock gott i höstas , men när managern upptäckte att det inte skulle gå att vinna titeln – efter 0-4 på Stamford Bridge hände nåt – gick han över i OPM – Osexig Pragmatism Mode. Det här året har till stora delar handlat om att anpassa sig till motståndet, inte förlora och – inte minst – om att bränna lägen. Skillnaden jämfört med Dödgrävaren var länge att United faktiska skapade chanser och inte spelade i sidled och bakåt och den vetskapen får vi bära med oss in i hösten. Om vi vill.

Annars kan vi också ta en funderare på hur många ursäkter det egentligen går att trolla fram för att vara redo efter nästa 0-0-match mot FC Brödgäng på Old Trafford. Eller många och många, Mourinho låter snarare som en trasig klocka när han upprepar mantrat ”många matcher, många skador, många matcher, många skador …”.

United är här och nu 25 poäng efter Chelsea. Så långt efter en ligavinnare har United inte varit sen Liverpool senast tog titeln 1990 (då hade vi också Norwich, Wimbledon och Coventry framför oss …). United gjorde dock fler mål på Old Trafford den säsongen än denna och just det faktum att hemmaspelet var så ynkligt är den stora sabotören.

Men åter till ursäkterna. José Mourinho visste ett halvår innan han började jobba på Carrington vilka spelare som fanns där, hur skadetraditionen hölls vid liv och hur han ville att truppen skulle se ut. Ändå väljer han att gnälla och till råga på allt raljera över Michael Oliver och den uteblivna semifinalplatsen i FA-cupen eftersom han, José alltså, ”aldrig varit med om någonting liknande”. Det må så vara. Men sanningen är att ingenting alls är förvånande, bortsett från att två spelare drog korsbandet i samma match. Så här har det sett ut i United i många år och frågan är varför Mourinho trodde att det skulle vara annorlunda nu? Phil Jones och Chris Smalling kan man räkna bort från start och att därefter ge bort Memphis, Schneiderlin och Schweinsteiger utan att plocka in en enda ersättare i transferfönstret är ingenting annat än stendumt.

Det myckna matchandet då? De stackars spelarna?

Ja, de måste vara helt utpumpade. Följande är de enda (ute)spelare som spelat mer än hälften av ligamatcherna under 2016-2017.

Om jag räknat rätt är det sex stycken. Sex. Ett tal vi har lärt oss uppskatta och ta och lägga tätt intill våra hjärtan under säsongen. HUR kan han påstå att spelarna är så trötta och utmattade och att spelschemat är för jävligt? Och varför lät han i så fall Paul Pogba resa över hela Europa för att starta varje match i Musse Pigg-turneringen Europa League? Med facit i hand är det nästan så att en kan misstänka att Mourinho tidigt visste att ligan, till och med topp 4, var körd och att han gick all in på den andra rutten mot Champions League kommande säsong. Vilket i så fall vore en skymf mot allt Manchester United står för.

Jag är fortfarande kluven till vad jag tycker om Mourinho. Det har jag varit i snart ett år. Hade en inte ångest innan en tittade på en intervju med honom ska det mycket till för att den inte ska skölja över en då. Inte ens när han är lycklig är han lycklig.

Och hur ska då vi fans kunna känna glädje? När vi har en manager som ständigt förbannar världen och allt annat utanför den måste det smitta av sig. Men Sir Alex då? Var han så jävla glad hela tiden? Nej, det var han sannerligen inte. Men det vanns ju en del ligatitlar under hans tid, vill jag minnas.


Men pengarna då! Hur går det med dom!??!! Allting handlar ju om CASH! DOLLARS! $$$$$$$$$$$$ Jodå, Glazyrerna får sitt trots ännu en säsong utanför Champions League och ingen ligatitel. Visst, Adidas ”slipper” en utbetalning på £30 mille om United bommar på Friends, men jag har fortsatt mina misstankar om att de allt igenom otäcka jänkarna är nöjda så länge den ekonomiska utvecklingen fortsätter. Ramlar cashen in skulle det inte spela någon roll för dom om United spelade i League One och slogs om titeln i Tipscupen och Auto Windscreen-cupen.

$$$$$$$$$$


Paul Pogba är inte med i kväll heller då han sörjer sin döde far hemma i Frankrike. Men det hindrar inte att vi tittar på hans statistik under den riktiga debutsäsongen i United. Fransosen har som bekant träffat virket fler än en gång och fått kritik för att han gjort för få mål. Bland annat.

Någonting han definitivt inte kan kritiseras för är dock viljan att göra mål. Han har registrerats för 144 avslut i fyra olika tävlingar. Han har också registrerats för 7 mål. Snabbt överslag ger alltså att Labile sätter drygt var 20:e missil mot motståndarnätet i motståndarnätet.

5 procent är ingenting att vara stolt över. Om han inte tror att det räknas åt andra hållet förstås, för 95 procent är fan mäktigt.


Southampton borta i kväll och Crystal Palace hemma till helgen återstår alltså av ytterligare en golgatamarsch efter Den Gamles avsked. Som jag skrivit tidigare har vi upplevt den typen av betydelselösa avslutningar i ligan tidigare, men oftast tack vare en tidigt säkrad buckla. Sällan har jag varit så otaggad på att se unga spelare i Unitedtröjan som den här veckan. Jag är nästan inne på att se nya Alien i stället för att bänka mig framför the bluescreen i dag.

Men i slutändan blir det säkert så att José och jag sitter och surar ihop.

 

0 | Mou | permalänk

Sorgeresan fortsätter

Manchester United avslutade ligasäsongen redan mot Arsenal förra helgen.

José Mourinhos pragmatism har sedan några veckor tillbaka knockat alla tankar på att spela ”The United Way”.

Jag hoppas verkligen att han vet hur han ska trycka igång on-knappen på spelarna till finalen på Friends.

För det vi fick se på Spurs var bara för sorgligt att se större delen av matchen.

Han spelar högt, Mourinho. Så mycket hänger på matchen i Stockholm och det räcker med ett tidigt rött eller en skada på Pogba för att förstöra så mycket.

Högklassig:

  • Den ende som spelade på tillräckligt hög nivå var också den ende som inte kunde påverka spelet ute på planen. David De Gea fick göra skäl för lönen flera gånger om. Jag kan inte förstå att Mourinho inte spelar sin överlägset bäste målvakt i Europa League.

Behövde inte skynda sig igenom den mixade zonen:

  • Eric Bailly. Ivorianen har haft en mixad (inte bara därför han kan gå lugnt i zonen) debutsäsong i United. Topparna har varit höga och dalarna lika låga. I kväll var han, trots att han petats ut som högerback, Uniteds bäste i defensiven och många gånger även i offensiven. Känns obehagligt att han är avstängd mot Ajax med tanke på hur hans kollegor uppträtt under våren.
  • Anthony Martial sprudlade inte av fantasi och snurrade knappast upp spelare på läktaren en masse. Men han var i alla fall en av få som var på tårna och skapade några lägen, framförallt där han skar in och försökte borra in bollen i bortre. Förarbetet till Rooneys 1-2 var finfint.

Ovärdigt:

  • Alla vet att José Mourinho är så pragmatisk som man kan bli som manager. Och han bestämde sig för länge sen att det är Europa League som gäller och då får det bli som det blir i ligan. Men att mot både Arsenal och Tottenham uppträda på det här sättet är ingenting annat än ovärdigt och så långt ifrån ”The United Way” man kan komma. Rent teoretiskt fanns chansen till fjärdeplatsen kvar, medan Spurs ”bara” hade andraplatsen att säkra. Ändå gick ett fullkomligt håglöst, oinspirerat och uttråkat United ut på White Hart Lanes gräsmatta för sista gången. Pragmatism kan vara effektiv ibland, men den kan också vara så här osexig.
  • Som alla också vet är United i princip helt ofarliga framåt, men den här gången var även uselt på defensiva fasta. 1-0 kom på hörna, 2-0 kom på frispark. Med Smalling och Rooney som lyktstolpar. Defensiven var som den var i dag.
  • United har vunnit 1 av de 6 senaste matcherna. Självförtroendet kan inte vara på topp inför finalen om det inte hinner bli lite mer klang- och jubelföreställningar mot Southampton och Palace.

Sist:

  • När nu Mourinho valde att lägga ned ligan, varför spelar han inte med fler ungdomar?
  • Varför slänger han in både Herrera och Henrikh i en match som tydligen var förlorad redan på förhand för att sen klaga över att det är för tätt matchande? Jag förstår inte.
  • Mål borta mot ett topp 5-lag! Äntligen! Och mål i open play! Det var det andra på de senaste nio timmarnas spel …
  • White Hart Lane är nu ett minne blott för ligaspel. Och det slutade på samma sätt som det gjorde när jag som 12-åring såg min första Unitedmatch live på arenan. Då var det Gary Lineker som sänkte våra pojkar.
  • Mycket inre styrka ska uppbådas för att kunna med genuin glädje se fram emot matcherna mot Southampton och Palace. United kan som bäst bli femma och då får inte Arsenal slå Sunderland i veckan … Nej, den där sjätteplatsen som varit vår så länge är nog det också vid den här tiden om en vecka också. Och det är som alla vet alldeles för dåligt.
1 | Eftermatchbetyg | permalänk