Twoface i Basel

Embed from Getty Images

Transportsträckan gick verkligen fram och tillbaka. Från att United haft ett kompakt grepp i första halvlek men osannolikt nog misslyckats att göra mål, till att Basel bombat på med avslut efter paus.

Egentligen finns inte så mycket att klaga på efter Basels vinst med tanke på Uniteds andra halvlek, mer än att det var oerhört oväntat att se en sådan scenförändring.

Vi fick också se Mourinho söka ett antal svar i sin startelva och sina byten – och åtminstone få en del svar.

Positiva besked:

  • Mourinho ställde visserligen upp med en mer defensiv än offensiv inställning men det går tydligen att äga boll och skapa chanser på bortaplan ändå (titta bara på hur Darmian följde med framåt i första halvlek). Förhoppningsvis tar han med sig det in i ligaspelet också, mot tyngre artilleri.
  • Paul Pogba var inte lika dominant som mot Newcastle i helgen, men hans dryga timmen långa insats var ytterligare ett steg i rätt riktning. Han har en fenomenal förmåga att vara ett steg före motståndaren i både psyke och fysik. Genomskäraren till Lukakus friläge visade exakt vad United saknat de senaste månaderna.

Okej besked:

  • Marcos Rojo gjorde comeback efter sin lika långa skadefrånvaro som Ibrahimovic haft. Argentinaren var lite efter ibland, men visade även sitt kompromisslösa jag i både tacklingar, brytningar och täckande av skott. Han lär bli en tillgång, speciellt med tanke på att United alltid har två stående platser på rehab för mittbackar.

Inte guld och gröna skogar:

  • Hur United kunde gå från att äga matchen i första halvlek till att vara så långsamma, passiva och tillbakatryckta efter paus är en gåta. Det var avslut i både ribba och stolpe och frilägen – men ingen nätet. Kanske var de engelska gästerna för säkra på att bollen skulle gå in i andra halvlek?
  • En förlust? Borta mot Basel? Mitt i allt? Efter den överkörningen av Newcastle? Kanske blev det helt enkelt för många förändringar i startelvan, kanske var det övermod.
  • Matteo Darmians inläggsfot är på andra änden av skalan om vi jämför med till exempel Ashley Youngs. Fortfarande.
  • Och Daley Blind blir faktiskt inte snabbare med åren.

Innan nattinatt:

  • United har ingen kul statistik borta mot Basel, vilket ju är sjukt märkligt med tanke på att det ju inte är någon av Europajättarna vi snackar om. Inte sedan Ruuds slalomlöpning för 15 år sen har vi vunnit där.
  • Förutsättningarna är desamma inför avslutningen mot CSKA i sista omgången: En poäng och gruppsegern är klar. Det kan till och med bli förlust, men förlorar United hemma mot CSKA vill jag inte ens tänka på hur det skulle ha gått eller ska gå i ett slutspel …
0 | Champions League | permalänk

Wee club.

Ja, först och främst undrar vi nog alla vad Mourinho rökte under landslagsuppehållet? Vad händer, är vi offensiva nu? Tydligen. Kanske främst tack vare #Pogback (sorry guys, kunde inte motstå) och hela hans briljanta närvaro. Sättet han länkar ihop Matic med våra anfallsspelare och är så fantastiskt kreativ. Gåshud mer än en gång.

Självklart ska vi inte glömma bort övrigas insatser, vilket kanske händer lätt när spelare som Pogba och Zlatan gör comeback i en och samma match. Trion bakom Lukaku, och givetvis den gode Romelu själv, blev faktiskt också bättre och bättre ju längre in i matchen vi kom.

Det blev en märklig första halvlek. Tempo och intensitet saknades inte, men ett ganska friskt och glatt anfallsspel varvades med ett ganska mediokert försvarsspel. Okej, det var inte Stevie Lindelöfs fel att han halkade, men han och Smalling är verkligen bedrövliga tillsammans ibland.

Andra halvlek startade betydligt piggare och det tog inte så värst lång tid innan matchen var mer eller mindre avgjord. José passade på att lufta lite folk och Pogba, Martial och Mata (obligatoriskt) fick lämna plats för Fellaini, Hererra och *drumroll* Zlatan (herregud, äntligen?!) Bara för att detta var en comebackernas och glädjens dag blir det inga kategorier i detta inlägg utan helt enkelt en gedigen lista på varför gårdagen var så fantastisk, och vad vi har att längta efter.

 

Varför gårdagen var så fantastisk, och vad vi har att längta efter:

  • Zlatans comeback. Anledningen till att jag någonstans på ett känslomässigt plan värdesätter Lejon-Zlatans återkomst mer än Pogbas är såklart att han är härifrån. Mitt land Sverige och min stad Malmö. Jag vet inte hur lätt det är för Sveriges övriga invånare att relatera men här nere är Zlatan störst. Av allt och alla.
  • Pogbas comeback. Är nästan sjukligt att det inte märktes ALLS att han hade både skada, rehab och uppehåll bakom sig. Herregud. Sådan professionalitet på alla sätt. Igår var han bäst på plan, och som Mourinho sa efter matchen, han håller en helt annan klass. Tror de flesta av oss är villiga att instämma där.
  • Lukakus lilla måltorka är slut. Skönt. Vi behöver forwards som levererar och oavsett vem som är tillbaka är Lukaku just nu första alternativet på sin position, och bör vara det ett tag framöver.
  • Rojos (typ) comeback. Inte för att jag hyser några varmare känslor för just Rojo, men med tanke på kommande spelschema kommer vi behöva vår bredd, i synnerhet bland försvarsspelarna.
  • Två svenskar på plan samtidigt för United. Vem trodde det? Ingen hemlighet att jag har ytterst lite till övers för Lindelöf, men till och med jag medger att det kändes stort.
  • Jodå, det är fortfarande lika gött att ge Benitez på flabben nu som när han tränade Liverpool, och det kändes precis lika tillfredsställande att tvåla till honom som det gjorde med Alan Pardew. Och alla andra självgoda managers som tränat dem. Wee club.
  • Måste säga att jag (som inte är någon extremt lojal supporter till vårt kära landslag) tycker hela diskussionen om Zlatans vara eller icke vara i kommande VM är otroligt underhållande. ”Zlatan är Sveriges bästa spelare, klart han ska med” vs den aaaaningen lättprovocerade skaran ”Zlatan ska fan inte spela VM, han har inte varit med och kämpat för det här” är ju rena komedin. Let me get some popcorn.
  • De Gea. Stående punkt. Bäst. Alltid.
  • Kan inte låta bli att spekulera.. Zlatan och CL.. you know. Det råder väl hyfsat konsensus kring att United blir Zlatans sista storklubb, eller åtminstone i någon mening Zlatans sista chans till att spela (och då vinna) Champions League. Säger därmed inte att våra chanser är särskilt stora eller att det på något sätt är en realistisk tanke. Jag menar bara.. tänk om..
  • Basel! Vi har Basel att se fram emot! (Och vi ska platta till dem som om de vore Arsenal 2011! DET är något att se fram emot!)
0 | United | permalänk

It’s back!

Embed from Getty Images

Italien, Sverige, De Rossi, korsbandshjälte, ”jävla fittor”, pseudodebatter, osv.

Äntligen kan vi faktiskt lägga landslagsfotbollen i världens djupaste frysbox och BARA fokusera på det viktigaste av allt: Manchester United. Tiden har gått extremt långsamt sen deja vun på Stamford Bridge, men nu är det inte många timmar kvar tills det smäller igen.

Och Newcastle, på hemmaplan, ska bara smällas av med tanke på att vi alltid piskar Newcastle på Old Trafford. Inte bara med Martial, Mata och Vigge – utan nu åtminstone med en av Pogba, Rojo och Zlatan på gräset för första gången sen vi började spela mellanmjölksfotboll igen. Det är förstås otroligt roliga nyheter även om egentligen alla tre varit borta så länge att vi lär få vänta tills någon kan gå in och dominera.

Den viktigaste är förstås Pogba, inte bara för att han rimligen lär ta kortast tid på sig att återse toppform igen, utan för att han är bäst. Han är den som kan göra att United inte ser ut som ett Dödgrävarlag stora delar av matcherna igen, han kan trolla, han kan dribbla, han kan skjuta i både ribban och stolpen. Givetvis är det inte bara att trycka på en knapp så fort Pogba är tillbaka, men det är en alternativ slags dimmer de flesta storlag i världen skulle betala mycket för att kunna dra fram.

Detsamma gäller Ibrahimovic. Hittills har Lukakus måltorka gått ostraffad förbi, men nu kan det kanske börja hända lite saker om belgaren fortsätter att skjuta blankt. Med Pogba tillbaka är risken inte lika stor, men den finns ändå, och då kan det vara skönt att kunna sätta in Ibra. Oavsett hur rostig han är så lär motståndarbackarna tänka både en och två och tre gånger att ”hmm, han kanske inte är så rostig ändå”, vilket ger ytor till andra.

Rojos comeback lägger jag inte så stor vikt vid så klart, eftersom han inte är i närheten av att vara lika viktig för oss. Men jag skänker honom en tanke. Så.


Phil Jones spelade alltså en vänskapsmatch på sprutor och kan inte vara med i dag. Det kan vara bland det mest idiotiska jag läst.

Inte bara en glaslirare alltså, utan bäng.


Juan Mata har alltså haft en skånsk flickvän i fem år och här sitter jag och får veta det ett halvt decennium senare. Evelina måste vara världens lyckligaste människa.

0 | Jones, Mata | permalänk

Déjà vu på Stamford Bridge

Embed from Getty Images

Jahaja, då var det åtta poäng upp till grannarna.

United hade ett riktigt fett läge att äntligen mota bort Stamford Bridge-spöket då man ställdes mot ett Chelsea som kom från en utklassning i Rom i veckan och rimligen med stukat självförtroende.

Men trots att Mourinho valde en mer offensiv taktisk plan än väntat så blev det bara pannkaka av alltihopa. United skapade inte en enda målchans under matchens sista 75 minuter.

Det är alldeles för dåligt. Samtidigt är det någonting vi fått vänja oss vid i bortamatcher mot storlagen eftersom det är så här det sett ut och fortsätter att se ut: United vinner sällan och gör ytterst sällan ens mål.

Alright:

  • Marcus Rashford var livlig och ofta den ende som hotade offensivt. Kanske borde han ha gjort lite bättre på sin nick tidigt i matchen, men det går inte att vara alltför kritisk mot honom. Och i slutminuterna var han den som – än en gång – såg mest alert ut i Uniteds desperata jakt på kvittering.
  • Ashley Young och Antonio Valencia tryckte högre upp än tidigare under första halvlek och skapade åtminstone ett par inlägg in i straffområdet.
  • Anfallet som ledde till Uniteds sista målchans i matchen var tjusigt. Matic dribblade och snubblade sedan fram bollen till Lukaku vars skott räddades ganska enkelt. Men som så ofta på sistone var Uniteds pigga inledning bara en pigg inledning och ingenting som det byggdes vidare på.

Iskallt:

  • Romelu Lukaku är inne en period där han sett över 90 minuter är på sin höjd medioker. Visst, han blixtrade till mot Spurs i slutet, men överlag har han inte många rätt, vare sig i uppspels- eller avslutningsfasen. Hade ett läge i dag, men fick inte ut bollen tillräckligt långt mot Courtois stolpe. I övrigt: I princip ingenting. Fullständigt utklassad i ”duellen” mot Morata. Visst, han har en Mkhitaryan totalt ur slag bakom sig som inte kan förse honom med bollar, men när han väl fick bollar så … ja, ni såg själva.
  • Mourinho har ett enormt tålamod med Henrikh Mkhitaryan den här hösten, till skillnad från förra och frågan är varför? När gjorde armeniern en bra insats senast? Han är så långt nere i form att om han tittar uppåt så ser han botten. Helt obegripligt att han startade honom igen.
  • Smalling-Jones tävlade ett tag om vem som var klumpigast och virrigast. Att målet kom till på det sättet (även om nicken var fantastisk) var ingen högoddsare.
  • Målskyttet. United har nu gjort två mål på de senaste fyra ligamatcherna. I dag hade laget ett par lägen under första kvarten, men sen var det nästan totalstopp i offensiven (bortsett från sista fem när långbollarna mot Fellaini började hagla). Detta mot ett Chelsea som inte hade hållit nollan sen slutet av september.
  • Marouane Fellaini gjorde comeback efter ett långt skadeuppehåll – och vilken comeback det blev! Belgaren kunde ha assisterat två Chelseamål med sina långsamma rörelser i defensiven och han fick gult kort efter att ha satt en armbåge i ansiktet på Morata. Det var en annorlunda plan B från Josés sida. Sen var han visserligen hyfsat nära att fixa en kvittering, Marouane.
  • Bortaspelet mot lag som Chelsea brukar som sagt resultera i antingen 0-0 eller 0-1. Det är förståeligt att inte kör all gung-ho, och nu parkerade verkligen José inte bussen, men det vill sig liksom inte överhuvudtaget i offensiven.

 

Sist:

  • Det skiljer nu 8 poäng och 13 mål upp till City – efter 11 spelade omgångar. Redan nu kan man nästan konstatera att det är grannarnas titel att förlora, va?
  • Och vad händer egentligen med Pogba? Har han dragit korsbandet?
  • Juan Mata fanns inte ens med på bänken, vilket måste innebära att spanjoren antingen var sjuk eller skadad. I sämsta tänkbara läge.
2 | Eftermatchbetyg | permalänk

Chelsea it is – and gathering momentum

Jag kan inte för mitt liv förstå José Mourinho. Jag kommer nog aldrig att göra det. Det är så mycket som är märkligt med hans beteende på sistone. Som exempelvis påståendet att fansen är ”on Lukaku’s back” eller att stämningen på Old Trafford inte är till hans behagande. Well, José, det senare kanske i så fall är en reaktion på hur munter du är nuförtiden?

Han har alltid en bakomliggande agenda med allt han gör, portugisen. Om vi tyckte att Fergie var beräknande är det ingenting emot hur den här managern agerar. Varenda stavelse är noga uträknad, antingen långt innan presskonferenserna eller på vägen från the dugout till tv-intervjun efter matchen, så det är minsann inga spontana utspel han gör.

Frågan är då i stället vad han vill åstadkomma? Varför tar han också upp ”more money to the club” efter en vinst i CL, ungefär som att vi bryr oss om det? Är det fortsatt armbågande i sidan på Mr. Ed? Har dom fortfarande någon slags beef efter uteblivna transfers?

Jag vet inte, men jag vet att jag tycker att det är tröttsamt. Å andra sidan, om spelet ska reflektera sin manager har han verkligen tajmat allt till perfektion de senaste veckorna.

Apropå perfektion lär det krävas kanske inte just det, men åtminstone närmare det den här säsongen jämfört med förra när United åker till Stamford Bridge. Mourinhos första återkomst efter senaste Chelseavändan var en enda långa Chelseavånda. Vi har faktiskt bara vunnit där en gång i ligan sen 2002 (2012, och då blev Ivanovic utvisad innan Chicharito avgjorde). DET är helt galet egentligen.

Nu kommer United med säkrat avancemang (ja, trots att det krävs en poäng till) från CL medan Chelsea kommer stukat och utspelat. Frågan är då om surpuppan som bestämmer tänker sig utnyttja detta faktum på något sätt, samtidigt som han försöker kollra bort sin defensivfokuserade bortafotboll? Jag hoppas att han har en plan som går bättre än den han levererade förra hösten i alla fall. Det var plågsamt som satan (och jag hade dessutom just blivit dumpad). För i nuläget är inte ett kryss godtagbart när vi har i åtanke hur Peps pojkar trummar på.

Det snackades tidigare om Pogbacomeback just på söndag, men med tanke på att han inte lirat på jävligt många veckor är det väl tveksamt om han startar ens om han är redo att spela. Det ska bli galet skönt när han återvänder. Snart har han ju missat en femtedel av säsongen…

Startelvan säger i alla fall en del om hur United kommer att resonera på Stamford Bridge. Så om 48 timmar vet vi mer. Kanske hörs innan dess, vetja.


Apropå perfektion #3: Allas vår Patrice Evras utspel INNAN mötet med Guimaraes i Europa League var out of this world. Han uppgraderade allas vår Erics kick på Selhurst Park för över två decennier sen när han gav sig på en EGEN supporter.


Otippat? I kubik. Han som älskar den här sporten.

2 | Chelski | permalänk