Manchester United – The Summer Story

Dagarna efter varandra, 26 och 27 juni, förra sommaren skrev Ander Herrera och Luke Shaw på för Manchester United. Vi skriver 29 juni 2015 i dag och har fortfarande inte sett röken av en enda sommarsigning. Memphis blev klar (bortsett från att de offciella pappren inte kunde registreras förrän i början av månaden) redan i maj så han räknas banne mej inte in i kategorin.

Jag skrev om cirkusen förra veckan och veckan innan betonade att jag fortfarande inte var orolig över att aktiviteten bakom kulisserna ännu inte resulterat i några aktiviteter framför dem.

Men Louis är redan tillbaka från semestern och spelarna börjar så smått droppa in från Dubai, Bahamas och alla andra mindre exklusiva resorter runt om i världen. 1 juli börjar träningen igen, 18 juli spelas första matchen på touren och då är United redan utan både Rojo och Di Maria. Med tanke på vikten av att spela in nya spelare så tidigt som möjligt är det, som varje år, önskvärt att få in nya spelare så tidigt som möjligt. Speciellt de som inte har erfarenhet av Premier League.

2014-15 tog United fem poäng på de fem första matcherna och redan då var säsongen ”förstörd”. Rojo, Di Maria, Falcao och Blind kom inte förrän säsongen börjat och med fyra spelare helt utan erfarenhet av Premier League var det inget större mysterium att säsongen blev som den blev. Precis som både första och andra sommarfönstret post-Fergie ser det ut att dröja till augusti innan det blir helt klart med spelarstallet 2015-16, vilket är både tröttsamt och irriterande.

Samtidigt är det inga Rojos eller Blinds som ska in – det är klassen ovanför dessa herrar vi snackar. Och då finns alltid risken att de stora klubbarna inte har särskilt bråttom med att sälja dem. Ungefär som i falled med United som säljare av David De Gea. Alternativet är att betala alldeles för mycket. Och det får United gärna göra, for all I care. Bara det inte handlar om den sanslöst överskattade Sergio Ramos, vilket det med 99 procents säkerhet inte heller gör. Inte ens det nya United pungar ut 400 mille för en 29-årig försvarare.

Först in?

Nytt kontrakt för Antonio Valencia. Sanna mina ord.

* Angelito ser ut att trivas bättre i Argentinas landslag än i Uniteds multinationella. 2+1 i nattens semifinal mot Paraguay var en hyfsad insats från Fideo.

0 | Ángel, United | permalänk

The transfer nonsense

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 13.33.37

 

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 13.35.29

 

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 13.38.31

Få andra klubbar ser spelare namedroppas som tänkbara nyförvärv lika ofta som Manchester United. Känslan är att det blir värre och värre med åren också, speciellt också efter Fergies farväl och ombyggnationen som påbörjades och fortgår.

Manualen för att skapa en Unitedtransferstory i en engelsk blaska är ganska kort:
1) Ta ett känt namn som inte spelar i United.
2) Skriv att United är intresserat av honom.
3) Klart!

Jag fick ett infall och gav mig in på de engelska nyhetsblaskornas sidarkiv för att se exakt vilka namn som nämnts det senaste året. Det här är namn som nämnts i samband med potentiella övergångar till Manchester United – ibland med källor, oftast utan. Ibland som en egen grej –ibland som en del av ”According to reports coming out of Italy/Spain/France…” eller ”Recent speculation suggests United’s interest in…”. Och ibland tillsammans med den här typen av inledningar på en mening: ”Other targets are believed to include…” och ”it has been suggested …”

Holland (15): Daryl Janmaat, Stefan de Vrij, Dirk Kuyt, Arjen Robben, Wesley Sneijder, Kevin Strootman, Bruno Martins Indi, Jasper Cillessen, Nigel de Jong, Dirk Kuyt, Daley Blind, Memphis Depay, Ron Vlaar, Tim Krul, Gregory van der Wiel.

Chile (2): Alexis Sanchez, Arturo Vidal.

Argentina (7): Ángel di María, Marcos Rojo, Nicolas Otamendi, Paulo Dybala, Gonzalo Higuain, Nicolas Gaitan, Javier Pastore.

Belgien (5): Thomas Vermaelen, Dries Mertens, Jan Vertonghen, Axel Witsel, Kevin de Bruyne.

Serbien (1): Nemanja Vidic.

Polen (1): Grzegorz Krychowiak.

Portugal (5): Cristiano Ronaldo, Pepe, Joao Moutinho, William Carvalho, Fabio Coentrao.

Colombia (3): James Rodriguez, Juan Cuadrado, Radamel Falcao.

Marocko (1): Mehdi Benatia.

Schweiz (1): Xherdan Shaqiri.

Italien (1): Marco Verratti.

Norge (1): Martin Ødegaard.

Tyskland (9): Bastian Schweinsteiger, Mats Hummels, Sami Khedira, Toni Kroos, Thomas Müller, Marco Reus, Jerome Boateng, Ilkay Gündogan, Philippe Lahm.

Brasilien (6): Joao Miranda, Dani Alves, Gabriel Paulista, Roberto Firmino, Dante, Felipe Anderson.

Wales (1): Gareth Bale.

Frankrike (11): Blaise Matuidi, Eliaquim Mangala, Philippe Mexes, Paul Pogba, Aymeric Laporte, Patrice Evra, Raphael Varane, Karim Benzema, Morgan Schneiderlin, Hugo Lloris, Alexandre Lacazette.

England (7): Ross Barkley, Ashley Cole, Nathaniel Clyne, Luke Shaw, Saido Berahino, Harry Kane, Raheem Sterling.

Tjeckien (1): Petr Cech.

Slovenien (1): Jan Oblak.

Irland (1): Seamus Coleman.

Uruguay (3): Edinson Cavani, Diego Godin, Luis Suarez.

Spanien (10): Cesc Fabregas, Sergio Ramos, Victor Valdes, Ander Herrera, Andres Iniesta, Sergio Roberto, Gerard Pique, Ayoze Perez, Sergio Busquets, Pedro Rodriguez.

Det tog mig runt 45 minuter att googla fram nästan 100 namn (det finns kanske 100 till). De fetade namnen är de åtta spelare som blivit Unitedspelare det senaste året, vilket gör felprocenten skapligt hög. Visst, det finns ju spelare i listan här uppe som United haft ett genuint intresse av, men som man av en eller annan anledning inte lyckats värva. Men förstå hur många av de här namnen ovan som bara är produkten av hittepå och eller krokar utlagda av giriga agenter. Det är näst intill omöjligt att ta någon story på allvar.

Exempelmeningar från Daily Star och Express – två av de absolut mest snedskjutande tidningarna – är: ”Manchester United have agreed a deal to sign Borussia Dortmund centre-back Mats Hummels” – från i fjol. ”Manchester United are ready to beat Liverpool to the signatures of Borussia Dortmund’s Marco Reus and Monaco’s James Rodriguez” – från i fjol. Metro är inte långt efter med fantasier kopplade ihop med diffusa ”källor”: ”Bayern Munich ace Lahm reportedly wants to move to United.” Just uttrycket ”reportedly” är så luddigt att det får uttrycket ”många säger” eller ”det sägs” att verka som fastslagen kunskap. Det finns människor som uppskattar att läsa rykten, att läsa om den och den spelaren som sägs vara ”desperat” att komma till United, men i slutändan får ett fett kontrakt i handen i stället. Det finns till och med en drös svenska journalister som får betalt för att översätta ryktena och lägga dem på sin egen hemsida som ”nyheter”.

Jag är inte en av dem.

Jag är mer för att skriva den här typen av blogginlägg i stället.

2 | media, Rykten | permalänk

Another season to forget – eller?

Vi kommer aldrig att få veta hur det blivit med David Moyes som manager. Vi kan bara gissa och misstänka och dra våra slutsatser med tanke på hans tio månader långa sejour säsongen dessförinnan. Vi vet dock hur det såg ut under Louis van Gaal. Hur Manchester Uniteds baksmälla efter den längsta av Cristalfyllor fortsatte i ett myller av skitmatcher, bedrövligt och sterilt anfallsspel och galna försvarsinsatser från spelare som inte fått i sig tillräckligt med treo och alvedon trots att det gått så lång tid sedan Den Gamle pensionerat sig själv.

Säsongen 2014-15 blir aningen mer minnesvärd än den föregående, men vi snackar inte milsvid skillnad. En ”normal” säsong hade United inte nu heller lyckats nå Champions League – det absoluta minimikravet för en fotbollsbusiness som värderas till hisnande 7 miljarder riksdaler – men med tanke på att även andra klubbar av diverse anledningar har problem att få hjulen att snurra så gick det vägen. Men när vi för andra året i rad ”tvingas” utse vår målvakt till överlägsen vinnare av Årets spelare så har vi lokaliserat ett av många symptom på en klubb mitt i en återhämtningsfas. En målvakt ska aldrig kunna vara en mästarklubbs bästa spelare – så enkelt är det.

I stället för en genomgång i kronologisk ordning över Uniteds insats 14-15, vilket ni garanterat läst till leda om, kör jag en Årets-lista med kommentarer. Det har ni också sett några av, men ni har inte sett denna.

Årets prestation: Wayne Rooney. Uniteds ”talisman” närmar sig 30-strecket med stormsteg, men har inte gjort en kanonsäsong på fyra långa år. Ändå är han den ende i laget som vår nye tränare vägrar peta, vilket är en svårslagen prestation. Är han ”slut”? Ja, på den högsta världsnivån misstänker jag det. Däremot inte sagt att han kan bidra på hög nivå i Premier League, men det är åt helvete för långt mellan toppinsatserna för att han ska vara opetbar.

Årets mål: Juan Mata på Anfield. Jag rörde inte en min när The Perfect Man cyklade in 2-0 på den värsta av fiendemarker eftersom jag i den neutrales ögon var en del av denna fiendemark. Ett minne för livet på så många sätt.

Årets spelare: David De Gea. Tyvärr.

Årets uppryckning: Bortser man från den miserabla första månaden är United inte många mil från topp tre. Trots allt. Men då ska det värvas tidigt och laget sättas långt innan 8 augusti den här gången.

Årets make-over: Manchester United. 300 spelare ut, 150 spelare in. Welbeck väck – Falcao förvärvad. Transferfönstret 2015 såg United förvandlas från en klubb som in i det sista försökte vinna allt på sitt eget sätt, med någon enstaka oslipad diamant att förädla, till en klubb som inte såg någon annan utväg än att göra som jättarna i Europa och plocka åt sig superstjärnor och andra utsocknes spelare, en masse, för att hänga med i toppen. Varenda por i min känslomässiga del av hjärtat hatar det, varenda neuron i min någorlunda intelligenta del av hjärnan förstår exakt varför det sker.

zaa

Årets FUBAR: MK Dons borta. Jag skrev efteråt att det var det sämsta jag sett från ett Manchester United-lag. Jag finner ingen anledning att revidera den åsikten. Fyfanförihelvete sicken dynga det var. Och det är inte bara spelarnas fel – Louis van Gaal insåg nog efter den slakten vilket jobb han hade framför sig. Därav citatet: ”We are in a process and that process shall take more than one year. It shall take three years

Årets narr: Philip Jones. Den gamle Blackburnliraren är enligt Paul Scholes ingen mittback utan bättre lämpad till höger i försvaret. Frågan är om han verkligen är lämpad för någon plats än. Men jag ger inte upp 23-åringen än och kan han bara kalibrera sina tacklingar och sitt positionsspel ytterligare är han en Unitedspelare för ett decennium framöver. Frågan är om det finns utrymme för den finjusteringen i honom. Oavsett om han lyckas eller inte lär hans rensning framför fötterna på grodätar-Giroud sent glömmas. Och det är upp till honom om han vill bli ihågkommen för sina miner eller sina insatser när han klistrat in sin sista bild från Old Trafford-karriären i iPhoto.

Årets bakåtsträvare: Adnan Januzaj. I princip den ende som vägrade låta sig utvecklas trots Den Gamles avgång. Men med en ny diktator från ett ställe längre söderut i Europa blev vår nye #11 en av få som tog kliv bakåt i utvecklingen i stället. Tveksam, utan självförtroende.

Årets största fiasko: Radamel Falcao. Jag trodde att det bara var Chelsea förunnat att låta tidigare anfallsmonster förvandlas till tandlösa nobodies (Weah, Sheva, Torres, med flera), men nu visade United att man också minsann kan. Men Chelsea låter givetvis inte United hållas utan tar i höst över för att slå in den sista spiken i Falcaokistan.

Årets WTF: Ashley Young. Precis som i fallet David De Gea är det ett gigantiskt underbetyg till Manchester United att vi ska sitta en dryg timme innan match och hoppas att Young är med i startelvan. Det fråntar inte honom hans insatser, men han ska inte vara topp 10 ens i ett lag som ska vinna Premier League. Inte som 30-årig ytter.

Årets nye favorit: Ander Herrera. Inledde karriären i United imponerande redan på sommarturnén, vilket i och för sig inte säger mycket med tanke på att Tom Cleverley var kapten och även Fletcher var bra, men fick finna sig i att hänga på bänken i mitten av säsongen för att till fullo ta till sig den mytomspunna filosofin.

Årets men-för-fan: David De Geas outtalade superflirt med Real Madrid. Get a fucking rooooom någon gång!

Årets jävla finger i ansiktet: Marouane Fellaini. Ytterligare ett bevis på att Uniteds säsong inte var någonting att ens försöka sätta ihop en dvd av. När afrotanken förvandlades från Plan B till både Plan A och Plan B så är det ytterligare bevis på hur svårt Louis van Gaal hade att få ihop ett lag – och det visade kanske också att han underskattat utmaningen.

Årets pension: Robin van Persie. Jag var inte ensam om att bli kär i holländaren under titelsäsongen 2012-13. Jag var sannolikt inte heller ensam om att hoppas att hans 2013-14 bara var en tillfällighet. Det visade sig dock bara vara ett litet smakprov på i vilken fart Van Persies karriär är i utförsbacke. Den här säsongen fick vi se exakt hur kall han blivit. Och då var ändå inte lagets sämste anfallare.

Årets WTF? James Wilson. Med tanke på hur erbarmlig Uniteds frontline var är det ett stort mysterium varför en spelare med den farten, den målnäsan, inte fick fler minuter än han fick.

Årets värvning: Ander Herrera. Sitter gjuten i PFA Team of the Year våren 2016 om den här utvecklingen fortsätter.

Årets Büttner: Tyler Blackett. Vad Louis van Gaal ser i honom vet bara Louis van Gaal.

Årets karriärbreaker 1: Jonny Evans. Här snackas det inte nytt kontrakt under sommaren, direkt.

Årets karriärbreaker 2: Rafael. Se ovan.

Årets sociala medier-fiasko: @manutd. Vedervärdigt. Sist på banan. Sämst på banan.

Årets wow! Ángelitos mål på The Arena Formerly Known as Filbert Street. Med mer än ett års längtan efter wow-moves var argentinarens – efter ett mönsteranfall – mål en lisa för själen.

Årets jaha: Antonio Valencia. Han symboliserar egentligen hela det ”nya” United med filosofin redo, intatuerad på underarmen om han skulle behöva påminna sig själv om var på planen han ska befinna sig. Jag börjar bli orolig för att hans sätt att ta till sig en ny position – han var sällan helt värdelös, bara jämn–”jaha”-ig – gör att LvG inte satsar seriöst på att för första gången under Premier League-eran värva en färdig högerback till Manchester United. Finge jag vara in charge för en dag skulle jag sälja honom till Bournemouth för 25 miljoner kronor och fira med att svepa hela Orange is the New Black, säsong 3, på Netflix.

Årets highs: Det fanns en månad under våren där det till och med började nosas på silvret. Och med tanke på spelet var det lätt att förstå varför. Det var som att se det gamla United igen, det slutet-av-90-taliga, målsprutande, magnifika och ostoppbara.

Skärmavbild 2015-06-18 kl. 20.20.58

 

Årets knubbis: Luke Shaw. Kommer han otränad efter semestern ännu en gång är det bara att skeppa iväg honom till Stamford Bridge i januari. Men så dum kan kan väl inte vara?

Årets lilla ”jaså?!”: Jesse Lingard fick spelminuter i Premier League, för Manchester United. Gissningsvis hans första och enda. Men ändå.

Årets educator: Louis van Gaals presskonferens i fejset på Big Sam. En fröjd för ögat och örat.

Årets ögonblick, alla kategorier: 

0 | United | permalänk

Stiltje? Not worried

Skärmavbild 2015-06-11 kl. 14.45.15

Manchester United har fortfarande bara plockat in Memphis Depay – kanske är Mr. Woodward ute på ytterligare en beryktad roddtur för urgent business?

Det händer åtminstone lite i transfer in-ut-listan. För i dag försvann tre killar med A-lagserfarenhet när Tom Cleverley, Tom Thorpe och Ben Amos helt väntat tackade för sig efter totalt 35 år tillsammans i klubben. Ingen kommer att saknas fotbollsmässigt, och att det försvinner killar i marginalen är inget ovanligt, men det är ytterligare en trio som vet vad United handlar om som inte längre är kvar. Det nya United ångar på oförtrutet in i franchisevärlden.

Tack och lov har klubben så pass mycket förstånd kvar att den  Nicky Butt sägs vara på ingång att ta över flyktade legenden Brian McClairs plats. Man kan aldrig få för många egna killar i ledarstaben – om de inte heter Phil Neville förstås.

* För 18 dagar sedan avslutades säsongen, men obegripligt nog har David De Geas framtid fortfarande inte blivit klarare. Det kan endast bero på att Real inte kommit med något officiellt bud än och att det är det som Mendes/DDG väntar på. Det innebär också att han definitivt inte vill stanna i United, med tanke på att ett färdigt kontraktsförslag legat redo för påskrift ett tag. Det vore spännande att se hur Dave reagerar om det inte kommer något bud.

Nu återstår att se var Petr Cech hamnar. Om det stämmer att Arsenal är i pole position med tanke på att tjecken ogärna vill bryta upp med familjen, får Mr. Woodward ligga i för att sälja in Manchester till familjen. Sånt kan – otroligt nog – behövas ibland.

* Den här jäkla legendarmatchen som spelas på söndag har jag snart noll intresse för. Uniteds sociala medier-team (som dök upp fem år efter alla andra) har tjatat sönder eventuella känslor av upprymdhet. Det gör också att jag inte är så värst speedad över beskedet att gamlingarna kommer till Solna i augusti för att möta några föredettingar.

* Men att det råder stiltje i inboxen hos United oroar inte än, trots att fönstret öppnat. Jag litar på att allting är klart före 1 juli ändå.

Och att Wayne Rooney fortsätter att simma med grisar fram tills dess.

0 | United | permalänk

Louis vs Ed

”You have to decide which players are to go and which have to come. That is a process. It is not so easy. It is waiting for clubs to agree or not. It is hard work, but more for Ed Woodward than me. I go on holiday but I will always be in contact.”

Det har gått två veckor sedan Louis van Gaal yttrade dessa ord. Fortfarande har exakt noll spelare anslutit sedan Memphis Depay (som var i högform mot USA i en härlig match på fredagskvällen, RvP körde som väntat en mållös timme) tog sitt största beslut i livet. Inga spelare av värde har heller lämnat. Tompa Cleverley, mannen som skapade varumärket TC23 innan han skjutit sitt första skott på mål i en Unitedtröja, har visserligen skrivit på för Everton, men that is it.

Det är fortfarande ingen panik, men med tanke på de somrar som förflutit sedan Den Gamle började stanna hemma med hustrun så är det av yttersta vikt att det inte tramsas till slutet av augusti än en gång. Framförallt måste den allt mer enerverande såpan med David De Gea få ett slut. Skicka iväg grabben och ta in Cech fortast möjligt, säger jag. Som Louis sa för två veckor sedan när han fick frågan om De Gea skulle stanna:

”I cannot say that. He has to say something not I.”

Vad fan väntar du på David? Klartecken från Lindegaard? Ett adjöbrev från Valdes?

När fönstret öppnar i England nästa vecka lär vi i alla fall få se de tidigare tagna bilderna på Memphis med Unitedsjalen på Carrington. Sånt kan man leva på några veckor.

Keep the red flag flying high, guys!

0 | De Gea, LvG, Memphis | permalänk