The pre-season butterflies

Halva sommaren är avklarad och halva återstår således. Inga som helst konstigheter i det konstaterandet. Jag jobbar för högtryck min sista sommar som student och tiden går åt att lära SFI-eleverna om vilket fotbollslag som är det enda rätta när man kommer till Sverige och Eskilstuna.

Det är inte AFC. Definitivt inte.

Jag har av rent självbevarelsedriftiga skäl inte sett Unitedmatcherna i USA live än, men har givetvis tittat i efterhand. Det är som vanligt omöjligt att dra några som helst slutsatser av någonting, men jag gör det ändå. I mötet med brödgänget från LA blev det mig än mer uppenbart att Paul Pogba kommer att rula the Premier League world kommande säsong. Jag vägrar tro någonting annat. Grabben är för bra för att inte göra det. Han har den största repertoar jag sett en Unitedmittfältare ha sedan Paul Scholes dagar. Kanske till och med ännu större. Han kan allt, med möjligtvis en viss begränsning i det defensiva arbetet. Men där har vi ju å andra sidan Afrotanken…

Så här i försäsongstider brukar det annars var mest roligt att se nyförvärven visa upp sig från någon slags sida. Det är dom som brukar få en trist match mot trist – eller på papperet intressant – motstånd att bli roligt. Västeråsgrabben och belgaren har väl inte direkt satt världen i brand, utan deras insatser har sett ut ungefär som man kan förvänta sig. Lindelöf kan förhoppningsvis bli en ny Vidic offensivt (och gärna defensivt, men den overallen har väl Bailly reserverat) och sätta några bollar. Det är knappast så att United är bortskämt med mittbackar som får näten att rassla så den omväxlingen skulle förnöja extra. Egentligen har vi väl inte varit det sedan Steve Bruces tid.

Vi är väl alla överens om att – trots Vigge och Romelu – Eds transferfönsterinsats inte skulle få en tungt drogberoende kattunge att dansa hambo en hel natt så det lär komma fler. Perisic ser ut att bli näste man in, men det är oroväckande tyst om fler. Än så länge känns inte dagens Unitedtrupp så väldigt många procent hetare än gårdagens, mer än att nyförvärv och gamla kadaver faktiskt kan få nytt liv. Lukaku är inte bättre än Zlatan (tro mig) och Lindelöf lär gå sönder snabbare än du hinner säga Jones-Smalling.

Så ja, många måste in – men fler än kaptenen måste också väck. Vi kan inte vinna några ligor eller mästarligor med Fellaini och Darmian och Lingard som regelbundna i startelvorna. Det vet både du och jag. Truppspelare, ja. Startelvan? Hell, no.

Summa summarum: In med fler! Ut med fler! Agera!

As you were.

0 | United | permalänk

The occasional rebel.

Jag har ofta tänkt, i de goda stunderna såväl som de svåra, att jag inte kan föreställa mig ett United utan Wayne Rooney. Vid glory och framgång såväl som förlust och förtvivlan, vid CL-titlar, winning things with kids, legender som blir gamla och gaffers som mot all sans och logik faktiskt förr eller senare kastar sin sista hårtork har känslan, i varje fall hos mig, varit att Wayne Rooney någonstans i allt detta stått för någon typ av löfte om evig storhet.

(KRASCH) Så är det ju dock givetvis inte. De senaste tre-fyra åren (om inte mer?) har inte bjudit på speciellt mycket storhet i Wayne Rooneys general area. Ett målrekord (vars storhet inte ska förringas på något sätt) och viss inblandning i en och annan mindre titel blev det, utöver detta har Wazza inte utlovat någon som helst evig storhet, vad vi än intalat oss. Trots detta vill jag någonstans ändå tro att avtrycket han satt hos många av oss är djupare än såren från tider då det flirtades med City och tjafsades om kontrakt och löner.

Jag minns Wayne Rooneys debut för United. Minns ni? Jag såg aldrig hans Premier League-debut för Everton, den har jag fått se långt i efterhand, men första framträdandet i den röda tröjan för den talangfulle unga killen, inte många år äldre än jag själv, är och förblir oförglömligt.

Vad jag tror vi måste ta med oss när vi tänker på Wayne Rooney, nu och i framtiden, är den Rooney vi vill minnas. Killen som gjorde mål, som gav oss så mycket kraft och drevs av sin alldeles egna, unika passion. För det var det han var, och jag tror det är därför så många av oss inte riktigt kunde acceptera de senare årens bleka kopia av den urkraft han en gång varit. Han har alltid haft förmågan, men någonstans på vägen slocknade den där elden, som inte bara försåg oss med fantastiska derbymål och magiska titlar utan fick oss att älska Wayne Rooney i allt det han var. Den patenterade brinnande attityden. Anfallaren som tar en defensiv löning på 50 meter, tvåfotstacklar på offensiv planhalva och fullkomligt forcerar hela klubben framåt.

Jag vet att en del av kärleken till Wayne Rooney dog hos många supportrar det där året, och mycket blev aldrig vad det en gång varit. Minns att jag tänkte då, och det står jag fortfarande för även om både jag själv (och förhoppningsvis även Rooney..) blivit lite klokare med åren, att Rooney bara sa det många av oss kände. Nämligen att vi på transfermarknaden inte levde upp till de ambitioner klubben hade, och de krav som fanns på den befintliga truppen. Minns att Fergie i något sammanhang kommenterat konflikten med ”när har vi någonsin inte gått för titeln? När har vi någonsin inte haft som mål att vinna allt?” Nog för att jag förstår Rooneys känsla kring det hela, och viss del av supporterskaran delade hans åsikt, men faktum kvarstår att han hanterade situationen illa och det hela slutade med att medias bild blev allmängiltig; det vill säga att Fergie vek ner sig, Rooney mjölkade sig till ett bättre kontrakt och var plötsligt större än klubben, något som alltid varit otänkbart i United. Jag ser det inte riktigt så, eller kan åtminstone doppa tårna lite i den så kallade gråzonen, men hoppas och tror verkligen att detta inte är något som kommer definiera Rooneys status eller de minnen och det arv han lämnar efter sig. I mina ögon är han en av de största.

Det är väl nästan ingen mening att analysera hans många bedrifter och framgångar i den röda tröjan. Dels skulle det ta åtskilliga timmar, och dels känner ni redan till dem. Det ligger självklart nära till hands att minnas de fantastiska stunderna. Första målet för United, drömmål i alla tänkbara former, CL-titeln i Moskva, att vinna tillbaka ligatiteln från City, och så vidare, och så vidare. Samtidigt som det är minnen av en underbar era sitter jag här och tänker på stunder där Rooney bara varit Rooney, och anledningen till att jag aldrig tidigare, och kanske aldrig framöver, kommer känna en så total tomhet i mitt supporterskap för klubben jag älskat så länge jag kan minnas. Som när han ”highfiveade” det gula kortet, hoppade runt på ett ben efter att fått låret uppskuret, gick en boxningsrond med hörnflaggan, svor in i kameran med avstängning som följd, med mera. Så mycket mera.

Det var ingen Rooney i högform som spelade sin sista match för United, men jag vill ändå någonstans känna att det var ett värdigt slut. Tiden är rätt, och nu är det dags för vår Wazza att dra på sig den blå tröjan och fortsätta piska Liverpool, på sin gamla hemmaplan. Tänker att det måste vara alla fotbollsspelares dröm, att få avsluta karriären i sin gamla klubb. En sista chans att ge något tillbaka. Så tack för allt du gett oss Wazza.

The shirt belongs to you. Always has, always will.

0 | United | permalänk

Romelu – en klassisk Mourinhotank

”It’s the biggest club in the world.”

För några timmar sedan förklarade Romelu Lukaku för ESPN varför han numera är en Manchester Unitedspelare.

Medan Wayne Rooney sluter cirkeln på Goodison Park väljer Romelu Lukaku att påbörja sitt livs resa genom att lämna samma arena. Manchester United lägger uppemot 1 miljard balubas – med lön och allt sånt där – för att den 24-årige belgaren ska leda lagets anfallslinje de närmaste fem-sex åren.

Eftersom framtid går före dåtid kör jag Lukaku först. Wazza får ursäkta, men han har fått rätt mycket plats här genom åren redan och får gott vänta.

Medan Moratanyheterna avlöste varandra de senaste veckorna har det mest pratats om Lukaku i samband med en ”hemflytt” till Chelsea. Enligt uppgifter ska också ryssen ha matchat Uniteds bud på 75 mille, men till ingen nytta. Under tiden har Mr. Ed i hemlighet arbetat upp en plan utefter Josés önskemål och där ska Romelu ha varit #1 på önskelistan. Kanske en efterhandskonstruktion, kanske inte.

Att han kostar så mycket är ingenting jag längre lägger någon vikt vid. Det har jag inte gjort sedan Manchester United v. 2.0 blev verklighet för några år sedan och vi blev en monsterklubb deluxe när det kommer till övergångssummor. Det är som det är med den saken. Charmigt är det inte, men pragmatiskt med tanke på att £75 miljoner för United är £7,5 miljoner för en normal klubb.

Vad får vi då för stålarna? Vi får en så kallad ”proven goalscorer” i Premier League, en 24-åring som förhoppningsvis kan bli ännu bättre och, får vi utgå ifrån, målgaranti. United skapade som vi minns mängder med lägen förra säsongen, men var hopplöst usla på att utnyttja dom. Romelu har precis som spelaren han nu byter plats med en ytterst tveksam förstatouch, men han har väldigt mycket annat som hamnar i positivtkolumnen: Skott, styrka och näsa för mål, framförallt mot lag i den nedre halvan av tabellen. Dom som United vägrade spräcka nollorna mot.

Men han kan som vi alla minns även trycka in dom mot lag med hög status.

Lukaku är också en Mourinhospelare. José har gärna använt sig av stora, starka strikers med pondus. Från McCarthy i Porto, via Drogba i Chelsea till Milito i Inter och åter till Zlatan i United. Mourinho vill ha en anfallare som tar mycket tid och kraft för motståndarna att hantera.

Vi får även en spelare född 1993, vilket är en årgång som United inte har fått så värst mycket levererat av. Ur den här uppställningen är det som bekant bara den dyraste som gett något av värde tillbaka: Paul Pogba, Ravel Morrison, Larnell Cole, Will Keane, Michael Keane, Reece James, Tom Thorpe.

Vad betyder då detta för en sån som Marcus Rashford? Ja, sannolikt att han får spela ungefär lika mycket som förra säsongen, men inte att han leder linjen längst fram. Och frågan är om han nöjer sig med kantspel? Sen ska vi inte glömma att risken är uppenbar att Lukaku går sönder. Han skriver trots allt på för Manchester United och i Manchester United finns inte bara Phil Jones utan även något slags krav på att du ska skada dig på ett sätt du aldrig gjort tidigare. Med eller utan Jones.

Min första reaktion när jag såg de mest pålitliga journalisterna skyffla ut nyheten att Lukaku var klar? ”Jaha”. Jag vet inte varför, men det ska mycket till för att jag ska bli exalterad över köp nuförtiden. Det krävs en topp 10 i världen för att rocka min båt. Såna bortskämda takter skäms jag inte för, men jag önskar att jag inte hade dem i mig.

Men egentligen är det svårt att se vilken forward vi kunnat ta in som fått min puls att dunka okontrollerbart. Kanske Griezmann. Kanske Kane. Kanske Messi.

Det är till att ha höga krav, eh?

I dag drar United till USA med två nyförvärv i bagaget och en kapten kortare. Jag räknar kallt med att minst två spelare ytterligare är i hamn innan laget tar mark på öarna igen. Men först får vi se miljardpolarna Paul och Romelu lattja med varandra. DET ska bli skoj deluxe.

0 | United | permalänk

En sommarsnabbis

Vädret är vädret, sommaren är sommaren och jag har börjat knega, som man gör som student.

United tuffar vidare som vanligt och på lönekontoret skriver någon sommarvikarie ut 3 mille till Wayne Rooney medan kaptenen vänder kepsen bak och fram och bättrar på sin engelska bränna på Ibiza.

Det är som det ska vara, med andra ord.

På plussidan när det gäller spelare in är det dock stiltje. Vigge är i hamn, men sen tog Ed roddbåten och drog ut i tomheten. Från Griezmann till Ronaldo till Lewandowski och tillbaka. Det är dock inte läge att hissa panikens flagga redan, utan vi får än så länge lita på att måltavlorna som ringats in också halas in innan försommaren blivit till sensommaren.

Vigge, ja. Västmanlänningen med samma moderklubb som Pontus Kåmark avslutade precis en drömsemester på Maldiverna där han förlovat sig med sin Maja. Det är på flera sätt lite postmoderncharmigt att följa deras vardag, som är så långt ifrån den vardag många av oss kan föreställa sig. Dels för att den är så okonstlad och dels för att de inte skäms för sig heller. Förhoppningsvis tystas de inte av Uniteds socialteam utan får hållas så länge som möjligt. Majas uthängningar av den tankspridde framtida maken är ytterst underhållande att ta del av.

Vad kan då VNL göra för oss som ingen annan klarar? Ja, först och främst skulle det vara härligt om han gick i bräschen för en ny generation Unitedförsvarare och lät bli att vara trasig i några månader här och där. Sen vore det extra ljuvligt om han kunde växa ut till den ledare vi saknat sedan firma Rio & Vida gick i konkurs. Han har förutsättningarna. Och tänk om vi äntligen skulle få en svensk som pallade mer än en säsong i United för första gången?

Men det lär vi inte få veta på länge än. Och det skulle inte skada (pun intended) med en centerhalv till in.

Det verkar inte lättare att bli av med spelare med tanke på att Ashley Young och Chris Smalling fortfarande står på sommarvikariens att göra-lista. Kanske måste spelare komma in först innan Mourinho beslutar om han ska satsa på Ashley och Mike även nästa säsong.

Hemska tanke.

0 | United | permalänk

Summer holidays

Spelarna har flytt fotbollsplanerna, så jag gör motsvarande och stoppar United i malpåsen en stund för att hänga med kidzen, dels hemma och dels på vår kommunala vuxenskola.

Jag förväntar mig kunna räkna minst två försvarare, en mittfältare och en anfallare in när jag checkar in igen sometime senare i sommar. Och ett farväl till Zlatan Ibrahimovic.

På återhörande.

/Monsieur Svensson

2 | United | permalänk