Get it back, lads!

Embed from Getty Images

”We always do things the hard way” sa Alex Ferguson en gång. Att hamna i ett tidigt 0-1 borta mot ett free-flowing Tottenham i kväll var ytterligare ett exempel på detta.

Och när den svåra vägen innebär en stundande cupfinal efter att pulsen legat på 180 är det bara att njuta av att det faktiskt är så.

Vår buckla ska tillbaka efter den tillfälliga utlåningen.

Så är det bara.

Gigantiskt:

  • Den lille, arge, energiske, skicklige och åh, så finurlige chilenaren som Arséne Wenger gav oss som avskedsgåva stod för exakt en sån match som han ska stå för när det gäller en plats i FA-cupfinalen. Hur många gånger blev han nedsparkad? Hur många mål var han inblandad i? Hur liten och stor är han samtidigt? Fantastiskt.

Åh, så viktigt:

  • Försvarsspelet i samband med Spurs 1-0 var inte lika patetiskt som när samma lag gjorde mål efter typ tre hundradelar tidigare under säsongen, men inte långt därifrån. Därför känns det extra viktigt att konstatera att Spurs bortsett från Diers överraskande stolpträff egentligen inte hade några rejäla lägen eller chanser att överlista De Gea.
  • Ander Herrera spelade till sig den här välförtjänta starten med en sen rusch i form. Och ack så viktig han var i dag i sitt ”jobbiga” spel, med irriterade motståndare och hämta-bollen-i-egen-kasse-målvakter som följd. Spanjoren har ett stort Unitedhjärta och när han kan backa upp det med insatser som dessa är han ovärderlig för klubben.
  • Romelu Lukakus förstatouch får ibland mycket kritik, men såg ni vad den betydde för Herreras matchavgörande 2-1? Just det.
  • Paul Pogba fick (orättvis) kritik för Spurs ledningsmål (var fanns Young? Ska verkligen han ta löpningen med Eriksen där?), men all eventuell skit han skulle fått för det skakades av i samma veva som han helt och hållet sänkte den vanligtvis ostoppbare Dembele genom att helt sonika ta bollen av honom och pinpoint-pricka planens minste spelares panna.

Unitedklass:

  • Att trots allt nå finalen. Det var inte alls självklart, med tanke på både motstånd och spelplats. Men United har, även det trots allt som hänt post-Fergie, någon slags inneboende tur/tro/kunskap vad det innebär att år efter år åtminstone hämta hem finalplatser/titlar. Mourinhos cynism och pragmatism – som att spela på motståndarnas misstag – leder någonvart ändå. Och en sån här afton kan man leva med det. Speciellt när det inte bara handlar om defensiven utan även om omställningar (som Rashfords i slutet) som kan leda till spikar i kistor.

Sist:

  • Det här var, om jag räknat rätt, Antonio Valencias nionde gula kort för säsongen. Paul Scholes och Roy Keane måste skrocka av uppskattning. Det måste ha varit några år sen en Unitedspelare kunde skryta om den siffran. Eller?
  • Vertonghens knuff i ryggen på Lingard i andra halvlek är frispark 11 gånger av 10 utanför straffområdet. Således alltså straff 1 gång av 10. Så ser fotbollen ut. Tyvärr – för skulle domarna börja blåsa för det (istället för att vid hörnor och frisparkar stå och förklara reglerna för anfallare och försvarare som sliter i varandra) skulle det försvinna på några veckor.
  • Däremot var det gula kortet på Marcus Rashford synnerligen besynnerlig och oväntat. Hade inte Mackan hoppat när Wanyama kommit glidande hade kenyanen fått gult i stället.
  • Fick allas vår stålfysiske kapten alltså kramp i slutet?! Apropå oväntade händelser.
  • Southampton eller Chelsea i finalen spelar ingen som helst roll. Jag är helt övertygad om att vi vinner oavsett motstånd. Såna här finaler förlorare inte cynikern och pragmatikern.
0 | Eftermatchbetyg, FA-cupen | permalänk

Urladdning och uppladdning.

Ogillar starkt när det urvattnade uttrycket ”en dag på jobbet” används för att beskriva fotbollsmatcher, så jag ska försöka undvika det, men det var lite så gårdagen kändes. Och efter besvikelsen mot West Brom senast var det nog faktiskt precis vad vi behövde. En match där alla inblandade bara går in och gör sitt jäkla jobb. Att påstå att det var 90 underhållande minuter vore verkligen att ta i, men det var helt klart en godkänd och generellt stabil insats. Jag hade gärna sett att vi verkligen gick för fler mål i andra halvlek, mest för att riktigt skaka av oss förra förlusten och samtidigt peppa upp oss ordentligt inför lördag. Sen är det såklart klokt att inte gå ut och bränna allt krut med en tvåmålsledning i andra halvlek mot Bournemouth såhär tre dagar innan en FA-cupsemi, och jag tycker ändå vi kan vara nöjda med matchen som helhet.

Kan inte bestämma mig om största glädjeämnet när startelvan släpptes var att se Shaws namn där, eller att Martial, Rashford och Lingard för en gångs skull fick starta tillsammans. Shaw gjorde en genomgående bra match, och de brister han uppvisar i sista tredjedelen skulle säkerligen bli bättre med kontinuerlig speltid. Tror dock som sagt att det tyvärr är dags att sluta hoppas på det. Deprimerande av många anledningar, och jag tror det vi ser av Shaw just nu kommer vara bland det sista. Å andra sidan fick vi se speedtrion från start! Och det är sannerligen inte ofta. Vilket är synd, för jag fullkomligt älskar att se dem tillsammans, i synnerhet mot motståndare som Bournemouth. Sen hade kanske inte Martial sin bästa dag, men det räckte och vi fick väl ändå se ungefär det vi förväntade oss av dem.

Bäst på plan för mig var utan tvekan Herrera. Fullt medveten om viss risk för favorisering här för Muss-bloggen (okej, jag..) älskar Herrera. Hur kan man göra annat? Han var fantastisk matchen igenom. Defensivt i situationer där bland annat Darmian inte räckte till, och offensivt mest tydligt vid 1-0-målet. Jag hoppas att Mourinho valde att byta ut honom kan vara en liten hint om att han eventuellt startar på lördag, då vi nog kommer få se en annan mittfältsformation än den vi såg igår. Detsamma gäller givetvis Pogba, som också säkerligen ses från start på lördag mot Spurs.

Det var ett tight race mellan Lukaku, Pogba och Herrera när matchens bästa spelare skulle utses. Det blev Pogba till slut. Själv tyckte jag Herrera var given men såg flera som tyckte Lukaku varit bäst. Och på tal om Lukaku.. Han går mot en fantastisk säsong målmässigt och igår gjorde han sitt 27:e mål för säsongen 17/18. Samtidigt som kritiken som funnits mot honom inte varit helt obefogad är jag glad att han håller på att tysta de rösterna nu. Lukaku var för mig inte drömvärvningen när han kom, men om han kan uppnå 30-ish mål sin första säsong som Unitedspelare borde ingen kunna klaga längre. Och målet igår var fantastiskt. Båda målen, faktiskt. Herreras passning och Lingards assist till Smalling som kom glidande (något positivt ska väl komma ur att han alltid ligger fel i positionsspelet..) och Pogbas förarbete till Lukakus eleganta avslut var ren klass, och värmer vilket Unitedhjärta som helst.

Och ja, det är svårt att inte redan börja spana framåt mot lördagens drabbning. Som den FA-cupnörd man är. Tyvärr har jag inga större förväntningar på underhållningen, och detta är väl faktiskt en av få gånger man känner så. Vi behöver en titel den här säsongen. Vi behöver vinna FA-cupen. Och helt ärligt tror jag vi har stor chans att göra det. Det kommer inte bli vackert och det kommer absolut inte bli underhållande, jag tror på en extra tät och tillknäppt prestation från Uniteds sida, i äkta Mourinho-anda. Men jag tror och hoppas vi tar oss vidare, det finns ju liksom inget annat nu när allting blev som det blev.

Så på återhörande och allt det där. Och på lördag vet ni vad som gäller: Party like it’s 99!

2 | United | permalänk

Skamligt, men inte oväntat

Embed from Getty Images

United sköt på ett briljant sätt upp citys titelfest – och på ett lika briljant sätt fixade dom det denna helg.

Vi har fått vänja oss vid att se detta United bete sig så här: Från magiska stunder till patetiska. Att förlora mot WBA – som låg 50 poäng efter och hade 15 raka bort utan seger – på hemmaplan är ingenting annat än skamligt. Men samtidigt är det som sagt inte oväntat.

Jag gissar att en hel del spelare just nu undrar om de får en chans i cupsemifinalen nästa helg. Med tanke på hur det såg ut lär det inte direkt vara kö till startelvan.

Fantastiskt:

  • Nada. Niente.

Helt okej:

  • Daves räddning på Livermores avslut i inledningen av matchen. Standard, men ändå superbt.

Bedrövligt:

  • Det mesta. Först och främst energin och jävlaranammat i detta United denna gång. Sista tredjedelen var det hemskt att bevittna hur slött och tafatt det var. Bortsett från en straffsituation (som var lika given straff som Youngs häromveckan) och Lukakus två chanser skapade United i det närmaste ingenting. Trots 70 procents bollinnehav.
  • Varför ställa upp med både Herrera och Matic som defensiva mittfältare hemma mot ligans överlägset sämsta lag? Det är ju inte direkt någonting som uppmuntrar till offensiv.
  • Senaste gången WBA vann borta mot ett topp 6-lag var förstås mot United, i maj 2015. Herre min je. Senast United förlorade hemma i ligan mot något annat lag än city? Över två år sedan. Herre min je.
  • Herre min je, vilken o-organisation. Det var verkligen tillbaka till enmansföretag med enstaka fina insatser utan effekt. Och då hade José ändå, som han sa, sett till att liva upp träningarna i veckan för att hålla spelarna på tårna.

Sist:

  • Dåså, då var ligan officiellt över, lika officiellt som att United verkligen ska göra det svårt för sig att klara av platsen som first loser. På något sätt känns det lika pikant som skönt. Att detta United ska liksom ”säkra” en andraplats efter att ha betett sig ungefär så här stora delar av säsongen känns inte rimligt.
  • Pogbas gula, när han körde en ”Scholes-i-Monaco”-hands var nog frukten av oerhört mycket frustration hos fransosen som slet väldigt mycket, men fick ut väldigt lite. Att han sen inte fick ens en timme på planen säger en del…
  • Hur det kunde dröja till 77:e minuten innan Nyom drabbades av ett gult kort är ett stort mysterium. Hur många frisparkar drog han på sig dessförinnan? 50?
0 | United | permalänk

WBA it is

Embed from Getty Images

Det är lika roligt att se en presskonferens med José Mourinho som att se pastavattnet gå från 0-gradigt till 30-gradigt. Var jag inte kronisk pessimist sedan länge hade de här två åren vi haft med portugisen garanterat gjort mig till en. Fy för den lede vad trist det är.

Tyvärr har hans mood även påverkat spelet under stora delar av säsongen, som trots detta fortfarande kan resultera i en fullt godkänd andraplats i ligan och en cuptitel.

Men nog om Den Miserable och fokus på vad som ska göras för att bärga silvret. WBA, med stackars city-boundade Jonny Evans som stöttepelare, behöver ännu ett Robbie Earnshaw-mirakel för att fixa nytt kontrakt och det lär fanimej inte bli lättare efter Old Trafford. Detta trots att det inte var mer än ett par år sen Jonas Olsson av alla människor ”sköt” hem segern till Baggiesarna i motsvarande möte. Sker det igen så är inte United värt ett stort silver.

Apropå tråden vi är inne på var det länge sen jag spådde en elva, så varför inte? I samma ögonblick slog det mig att vi har sjukt få skador. Är det bara Romero som är helt väck? Anyways, så känns det som läge för några periferispelare att få chansen från start mot ett bottenlag. Speciellt med tanke på att Spurs och Wembley står för dörren. Jag är till och med inne på att Romelu kan få vila. Sjukt, va? (Jag tror inte att det händer, men det skulle kunna hända).

DDG

Valencia – Bailly – Jones – Shaw

Pogba – Herrera – Matic

Mata – Rashford – Martial

Phil Jones, ja. Remember that guy? Grabben är sjukt nog bara 26 bast och borde rimligen ha sina bästa år framför sig, fotbollsmässigt, that is. Men det har han inte. Om man inte räknar nya bassänger att sätta nya wet vest-rekord i.

Over and out.

5-1 i morgon.

Promise.

Ajuste: Dave är nominerad till PFA Players’ Player of the Year. Hur ofta en målvakt vinner det priset, undrar du? Ja, senast var det en viss Peter Shilton som tog hem det. Samma år som yours truly föddes … I år lär det gå till en Scouse, tyvärr.

0 | De Gea | permalänk

That’s how you ruin a party!

Embed from Getty Images

2011 såg vi det här senast, när Nani med sitt mål i slutminuten fullbordade ett 0-2-underläge mot City med sitt 3-2-skott.

Men det här var på en annan nivå.

I första halvlek var klasskillnaden tydlig och inställningen likaså. Det var en milsvid skillnad mellan Manchesterlagen. Det fanns dock en förhoppning om att citys 0-3 i Liverpool – och deras fokus på returen på tisdag – och stoltheten skulle kunna bära United fram till en stormatch på Etihad. Av detta fick vi intet i första halvlek. Istället fick vi se ett håglöst, ointresserat, oinspirerat och underlägset United som knappt brydde sig om att försöka med någonting, vare sig framåt eller bakåt.

United gav upp redan på förhand.

United blottade strupen.

United viftade med den vita flaggan.

Och så – vips! – så gick ett helt annat lag ut i andra halvlek och nästan sopade banan med de blivande mästarna. Man skulle kunna bli knäpp för mindre.

I stället väljer jag att fira att jag håller på en klubb som kan stå för sånt här, som kan producera den här typen av vändningar, som kan få ens blod att koka av glädje.

Manchester är rött igen. Som vanligt.

Majestätisk:

  • Ashley Young hade ett derbyt han sent ska glömma. Den engelske veteranen var inblandad i mängder med situationer som trots allt inte finns med i historieböckerna mer än som anekdoter. Handsen i första halvlek kom han tack och lov undan med, kanske rättvist, kanske inte, men när han med sträckt ben, á la Rojo, satte dobbarna i Agüeros ben i eget straffområde – och inte fick vare sig rött kort eller straff emot sig – och kom undan med det igen var det bara att tacka domargudarna. Däremellan stod han dessutom för en hel del bra och en hel del mindre bra.
  • Uniteds comeback efter paus var lika fenomenal som den var oväntad. Visst, city tog bort foten från gaspedalen, men det var ändå oerhört förvånande och imponerande att se hur gästerna fullkomligen pulvriserade citys förväntade titelfirande. En av de mest oväntade 45-minutersinsatserna jag sett på mycket länge med United på ena sidan. Jag gissar att jag inte är ensam om att vara helt färdig, svettig och euforisk just nu. 

Utmärkt:

  • Att Liverpool tappade poäng i derbyt. Vägen mot silvret ligger nu öppen.
  • Alexis Sanchez andra halvlek visade verkligen vad han har innanför västen. Chilenaren var inblandad i samtliga mål, och framförallt var det mycket
  • Christoper Smallings Jekyll- och Hyde-levnad var verkligen framträdande i dag. Från att (än en gång) hopplöst försöka hålla kolla på Kompany till matchhjälte på Etihad framför sina fans – det var som ett filmmanus du inte skulle kunnat hitta på i din vildaste fantasi.
  • Att city inte kan fira titeln nu. Tyvärr lär väl det här också knäcka dem lite inför Liverpool. Eller jag vet inte. Svårt att välja vilka man vill ska förlora den matchen. Men skadeglädjen som partner till vinstglädjen är en underbar känsla.
  • Paul Pogba fick mycket skäll under första halvlek, vilket han också skulle ha med tanke på hur lite han bidrog med, men i andra gjorde han plötsligt löpningar in i offensivt straffområde – och se vad det bidrog till! Wow. Trots att han behöll sitt blåa hår också! Otroligt! Att han kunde nicka in den bollen även fast han ändrat hårfärg!
  • Känslorna efter paus. Bråken. Skärmytslingarna. Herreras roll som retsticka mot framförallt Jesus. Helt underbart.

Fascinerande:

  • Hur kan United egentligen bete sig så här? Varför spelar man en sån dödgrävarfotboll under 45 minuter för att sen sätta TRE på Etihad? Om det här nu inte var en superlistig master plan signerad Mourinho så kan man undra varför han inte spelar som i andra halvlek från start.
  • Att vi förväntar oss att De Gea ska rädda den nicken från Agüero. Man rycker bara liksom på axlarna nuförtiden.

Sist:

  • Det här var citys första förlust på Etihad i ligan sen december 2016. Det var också senaste gången dom släppte in tre där.
  • För de på jobbet som på måndag säger att ”men city hade ju De Bruyne, Jesus, Kun … på bänken” så är det bara att kontra med att United hade Mata-Martial-Rashford på bänken. Problemet löst.
  • Jag hade inte protesterat om city hade haft 5-0 med sig i första halvlek.
  • Jag protesterar inte heller mot att Sterling ligger sömnlös i afton efter de missarna som borde dödat matchen i första halvlek.
0 | City, Eftermatchbetyg | permalänk