Jesssseeee!

Tre år hade gått sedan senaste stora titeln.

Tolv år hade gått sedan senaste FA-cupvinsten.

Och så går en local boy in och avgör! På det sättet! I det läget! Med en man kort! I förlängningen!

Rysningarna, hjärtklappningen, glädjetårarna … det var känslofyllt att vara Manchester United-supporter när bollen lämnat Jesse Lingards vrist i förlängningen. Och äntligen – ÄNTLIGEN – är det av rätt anledning vi sitter och hämtar andan efter säsongens sista berg- och dalbaneresa. Vi är FA-cupmästare igen, trots allt vi genomlidit de tre senaste åren.

Tack, Jesse!

Och nu firar vi lite, va?

Helt ljuvligt:

  • 2-1-målet! Känslorna när den pärlan hittade nätet är inte långt ifrån den ultimata euforin. I alla fall inte för mig. I dag kan jag inte beskriva den närmare än så. Och hur mådde då Jesse Lingard? Jag tror helt ärligt inte att han minns sekunderna efter skottet. Kanske om han går i terapi och blir hypnotiserad.
  • Marcus Rashford. Har inte samma självklara pondus som en 18-årig tjurnackig Wayne Rooney hade, men han har ett enormt spel i sig. Första halvleks klart mest lysande stjärna på Wembley – och så inledde han med att med en patenterad klack ge Fellaini matchens bästa chans i inledningen av andra. Och det här är en grabb som av en slump halkade in i A-laget för ynka tre månader sen. Roy vore knäpp om han inte plockade med den här lirare till Frankrike i sommar. Tyvärr linkade han av efter Cabayes fula stämpling på låret och mycket av Uniteds anfallsspel stannade upp.
  • Rooney rullade helt, som en blixt från klar himmel, plötsligt tillbaka åren (som britterna säger) och gav sig ut på en dribblingraid á la EM 2004. En raid som slutade med en bröstassist från allas vår favoritbröstare fram till den centrale mittfältaren som spelade till höger men som nu befann sig till vänster – för att kvittera. Kaptenstakter!

Well, well:

  • David De Gea. Spanjoren har fått lida genom sjukt mycket eländig fotboll under de senaste säsongerna – dessutom från första bästa parkett. I kväll fick han äntligen vinna en titel som inte handlade om någon individuell prestation. Han, om någon, förtjänar den här bucklan mest av alla. Och nu snackar jag sett till insatserna sedan Fergies pensionsbesked.

Dessa förbannade marginaler:

  • Först lyckades Fellaini av alla människor komma i fritt skottläge – tack vare Rashfords speluppfattning – och lyckas drämma ett oväntat bra avslut i kryssribban…
  • … och sen var det dags för Martial, som dittills varit alltför anonym, att hitta virket bakom Hennessey. Han har en jäkla skjuts i sina nickar, fransosen.
  • Med någon av dessa några centimeter åt rätt håll hade vi fått en helt annan matchbild. Tyvärr hade den sannolikt också lett till 1-1 och förlängning med tanke på hur lågt United sjunkit i planen …

Louis van Gaal:

  • Den Envise Dödgrävaren fortsatte med sina tokerier in i det sista. När matchentusiasmen dog en stor smula då Rashford lunkade av valde holländaren att slänga in Ashley Young. Och då behålla en striker på kanten, en annan på mittfältet och köra den från yttermittfältare till ytterback omskolade Young som anfallare. You could not make it up. Först fyra minuter in i förlängningen fick han ge sig, Louis, då pojkarna bytte till rimliga positioner. Och så avslutade Young matchen helt logiskt som vänsterback …
  • Det ryktades innan avspark att Mourinho skulle ersätta honom oavsett resultat – och hade vi inte känt Van Gaal bättre hade vi trott att det var därför han bara fortsatte med sina stolligheter. Mata, nyss målskytt, mot Lingard var (fram till 20:e minuten i förlängningen) befängt.
  • Jag skrev på min blogg inför finalen att en eventuell Unitedvinst i kväll skulle vara trots Van Gaal snarare än tack vare Det står jag fast vid. För trots att vi äntligen vann en titel var det mer en ”puh”-känsla än en ”JAAAAAA”-sådan när Clattenburg hittade pipan för sista gången.

Nja eller usch – eller både och:

  • Wayne Rooney till Antonio Valencia var på förhand den mest gissade crosspassningen på förhand. Britten svek inte sina följare utan matade på tre stycken redan under första kvarten – varav endast en lyckades. Sen såg vi inte så mycket mer av dessa försök från kaptenen, mer än några bakåt i planen.
  • Det var galet många hörnor för United. Galet. Och inte en enda ledde till avslut på mål. Undrar om man sätter var 50:e? 75:e?
  • Cabayes dobbar i låret på Rashford var lika medvetna som de här raderna.
  • Det är häpnadsväckande att se hur enkelt Palace kunde kontra på United. Även om det var väntat så var det nedlyftande hur ofta ”hemmaspelarna” kom en mot en mot Blind & co.
  • Mark Clattenburg hade dock en ytterst blek afton. Det började direkt när han bommade att lämna fördel åt Wickham i situationen med Smalling och sen kom situationerna med felbeslut slag i slag. Och bara om några dagar är det dags för en ännu större scen för Mark.
  • Matteo Darmian har inte blivit bättre på att slå inlägg. Inte ett dugg.
  • Mike Smalling har en enastående förmåga att helt i onödan vara både hängig och flängig och klängig. Två gånger om, vid båda korten, var han alldeles för tätt inpå sin motståndare. Och mot Bolasie fanns det definitivt ingen anledning att vara det.

… and so the season ends:

  • För tredje gången i rad gick en cupfinal med United som ena parten till minst förlängning. Nästa gång vill jag se Millwall på andra sidan planen igen.
  • Alan Pardews dans efter 1-0-målet lär bli en klassiker efter detta.
  • Det har varit en skitsäsong. Om det borde inte de lärda tvista ens under pistolhot. Men vi fick se Antonio Valencia skjuta ett skott med sin vänsterfot och Michael Carrick gå i djupled igen i afton. Då är tamejfan allting möjligt inför nästa säsong.
1 | FA-cupen | permalänk

Cupfinal it is!

Det är inte första gången jag berättar om detta och sannolikt inte sista. Men när man har en egen (nästan i alla fall, Lisa är ju alltid närvarande) plattform finns alltid möjligheten att dra samma story om och om igen. Egentligen skulle jag, om orken infann sig, rent teoretiskt kunna upprepa och upprepa och upprepa.

Nåväl, det var i alla fall 26 år och en månad sedan min första Unitedmatch på plats. Farsan tog med mig till White Hart Lane som 12-årspresent och jag fick se Gary Lineker göra två Gary Lineker-mål och sänka ett slokörat United. När min far och jag besviket lommade sakta genom katakomberna på WHL, jag iförd min första Unitedsjal (som jag givetis har kvar), kom en äldre brittisk gentleman fram till och mig och gav mig de tröstande orden: ”Don’t worry lad, they’ll win the cup”.

Han visste förstås inte om detta skulle slå in, förutsatt att det inte var ett orakel jag råkade stötta på. Men som vi alla vet, fick han rätt och det blev startskottet på en makalös framgångsvåg för United. Den fortsatte nästan oförtrutet ända fram till 2013 med ligatitlar, cupbucklor och bäst-i-Europa-och-hela-jävla-världen-utmärkelser.

Nu har det gått tre sorgliga år sedan Den Gamle fick tuppjuck och helt utan förvarning gick i alldeles för tidig pension. Bortsett från en lika sorglig Community Shield-tallrik är United helt titellöst sedan maj 2013. Risken är uppenbar att det lär dröja länge innan #21 räknas in, speciellt om den magnifikt inkompetente Ed Woodward väljer att behålla sin arrogante polare som ansvarig manager för kärnverksamheten i affärsverksamheten.

Men mot alla odds kan faktiskt den sämste managern i United under min livstid stoppa förfallet med ett litet plåster på det gigantiskt öppna och oomsedda såret. Manchester United spelar alltså cupfinal igen – och jag ska erkänna att jag trots omständigheterna varit mer taggad tidigare år än inför Wembley denna gång. Louis van Gaal har verkligen lyckats att suga så mycket glädje ur mig att det lär ta en stund att jobba fram de känslor som man egentligen ska fyllas av varje timme, varje minut, varje sekund hela finalveckan.

Ända sedan förra finalmötet med Palace har FA-cupen haft en speciell plats i mitt hjärta. Uniteds diss av turneringen för att låta Gary Neville bättra på sin redan onormalt upphottade solbränna förändrade i alla fall inte min syn på den i särskilt stor utsträckning. Man vill vinna FA-cupen. Det är lika självklart för en 70-talist som det är för en 00-talist att puta med munnen på Instagram. Visst, jag är ju inte dummare än att jag inser att den är trea på listan över prioriteringar för storklubbar. Men med tanke på att United numera får vara nöjt över att nå Europa League så åker den ju upp på en given silverplats.

Oavsett om United går de 423 stegen upp som segrar i morgon har säsongen i stort sett varit ytterligare en enda lång plåga. En FA-cuppokal förändrar inte det faktumet på något sätt, mer än att vi kanske kan få en stunds välförtjänt lycka trots att Dödgrävaren skulle ta åt sig det mesta av äran. Utan att med någon som helst självinsikt förstå att det skulle vara trots honom som United vann. För det är ytterst svårt att föreställa sig någon av följande spelare i den troliga elvan hylla Louis van Gaal för en eventuell triumf:

David De Gea – Antonio Valencia, Chris Smalling, Daley Blind, Marcos Rojo – Michael Carrick, Wayne Rooney, Juan Mata – Jesse Lingard, Marcus Rashford, Anthony Martial.

Och jag som egentligen hade tänkt vara positiv och inte nämna hans namn inför finalen.

Well, well.

Jag är i alla fall Unitedfan. Det är inte alla som är så lyckligt lottade.

0 | FA-cupen, spekulationer om startelvan, United | permalänk

Ett helt okej farväl

Jag tippade Manchester United som femma inför säsongen. Efter en överraskande (resultatmässigt) positiv höst gungade jag lite och började faktiskt tro att det kunde bli en eller till och med ett par placeringar högre när maj nalkades.

Det blev det inte.

Och i epilogen mot Bournemouth fick vi se både det aptrista och det begåvade United. Det var Jekyll och Hyde i full flow. Från fruktansvärd tristess till lite wow-känsla vid målen.

Förhoppningsvis var sista gången vi såg Louis van Gaal leda ut ett Manchester United-lag på Old Trafford.

Inte dyngtrist att se:

  • 1-0. Martial (vem annars?) bestämde sig för att anstränga sig lite och satte fart på anfallet som avslutades av kaptenen (hans första sen 2 februari, för övrigt). Snyggt uppfattat av Rashford också att hoppa över. Han har inte bara klackarna i sin repertoar utanför målgörandet.
  • 2-0. Rooney hade mosat ut bollar på Valencia och äntligen gav det utdelning. Och det var givetvis ett klassavslut av säsongens enda riktigt positiva superöverraskning. Det vore faktiskt märkligt om inte Roy plockade med honom till Cantonaland.
  • Michael Carricks avslut i ribban i inledningen av andra halvlek. Det förtjänade, kanske, ett bättre öde. Och var det säsongens bästa långskott från en Unitedmittfältare (bortsett från frisparkar alltså)? Och var det det enda till och med?
  • Som om Carricks avslut inte var nog fick Antonio Valencia för sig att inte slå ett stenhårt inlägg efter marken utan i stället – SKJUTA PÅ MÅL! Hans skott var nästan vassare än Carricks, men Federici lyckades komma över den chocken också och rädda (Valencia har för övrigt gjort två ligamål på tre år).
  • Andra halvlek. Helt okej. Men alldeles för lite, alldeles för sent.
  • Cameron Borthwick-Jackson är fem gånger mer intressant att se än Marcos Rojo. Inte bara för håret.
  • Wayne Rooney gjorde en av sina bästa matcher för säsongen i en match där tempot var som i en försäsongsfajt – men ändå. Veteranen var faktiskt dominant i vissa sekvenser. Inblandad i samtliga tre mål också, där assisten till Young var kvällens clou. Äntligen fick han fram en sån lyftning centralt!
  • Antonio Valencias nedtagning i slutet! Berbatov hade varit stolt!

Jaha-liksom-likgiltighet-men-ändå-lite-illa-dold-ilska-känsla:

  • United förlorade som bekant en ligatitel häromsistens på grund av målskillnad. I kväll var man tvunget att vinna med 19-0 för att passera samma lag som då snuvade oss på mästerskapet. Min näsa skulle växa ett par tusen mil om jag påstod att United ens var nära att komma halvvägs till de siffrorna.
  • Och det pinsamma är ju att det sannolikt inte hade sett särskilt mycket annorlunda ut den första delen av matchen om det räckt att vinna med 3-0. Alla sprang väl runt och tänkte på att inte skada sig inför cupfinalen i stället och det var mest mys och hejsan-hoppsan och lite passningar hit och dit då och då fram tills 1-0 kom.
  • I 32:a minuten la kapten Rooney en frispark som nästan nådde Michael Carrick. Den studsade i stället in i famnen på Federici och plötsligt hade faktiskt United noterat ett avslut på mål för första gången denna afton. Om man nu vill vara så generös. Trots 99 procents bollinnehav.

Till sist för sista gången i ligan 2015/2016:

  • Det är knappt man ser så många tomma stolar ens på ligacupmatcher på Old Trafford som vi såg i dag. Anledningen är ju självklar, men det känns också på något sätt passande som avslutning efter en till stora delar miserabel ligasäsong.
  • Om jag nu hoppas att det var sista gången Louis van Gaal tog sig ut på OT som anställd av MUFC så gör jag inte detsamma när det gäller David De Gea. Spanjoren MÅSTE stanna. Nu är det bara att hoppas att inte Smallings sista-minuten-konster fick De Geas besvikelse över den uteblivna guldhansken att bli alltför stor.
  • Ashley Young lever! Och gör mål!
  • Nu glömmer vi den här bedrövliga ligasäsongen, taggar för cupfinalen och hoppas att de förändringar som måste ske under sommaren sker.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Lollo och the rider failure

Som ni alla med ganska stor säkerhet vet är en kvinna gravid i ungefär nio månader. Visade graviditetstestet ett plus den 4 augusti 2015 var det samma dag som bloggarhanen här skrev en så kallad rider inför Manchester Uniteds kommande säsong. I den kravlistan, som jag brukar ha som tradition att knåpa ihop på sensommaren varje år, visade jag vad jag ville (eller krävde) av Louis van Gaal och andra delen av hans trestegsuppdrag.

Förlossningstiden är nu här. Och när jag nu tittar tillbaka på den är det med sorg i hjärtat jag ser att i princip allting gick oinfriat.

Louis van Gaal är och förblir ett enda stort fiasko. Han kommer att minnas med ännu mindre välbehag (det är faktiskt sant) än sin företrädare. Även om spelare som fått chansen under honom lyckas och blommar ut är Van Gaal den siste jag tänker ge äran för det.

Riderfacitet ser ut som följer.

1) Spela bättre fotboll! 

Hahahahahahahahahhahahahahahahaha. Haha (fast egentligen är det ju bara tragiskt).

FAIL.

 

2) Sluta högre upp än fyra!

Eh, nej. Förlorar man mot Sunderland och Norwich och inte lyckas vinna ens mot världens sämsta Newcastle är det inte tidernas största mysterium att den här punkten inte heller lyckades infrias.

FAIL.

 

3) Ta fram mästare!

Här skulle man kunna argumentera för att han kan ha lyckats. Poängen med rubriken var att jag ville se spelare utvecklas för att i framtiden kunna dra giganten till nya titlar. Och även om mycket har varit både märkligt och påtvingat (Nick Powell i Tyskland, Joe Riley, med flera) så har han gett oss lite hopp med exempel som Rashford, CBJ och TFM.

KANSKE.

 

4) Byt Årets spelare!

I två riders i rad har jag haft önskemål om en förändring på spelarnas avslutningskväll. Men i ärlighetens namn kan ingenting hindra David De Gea från att dra in en trippel i kategorin Årets spelare. Lika ledsamt som välförtjänt.

FAIL.

 

5) Sluta tramsa!

Mina rader från augusti i fjol: ”5-3-2, Phil Jones som hörnläggare, Fellaini från start, kravet att det ska vara vänster-höger överallt … Nu får han minsann sätta ett lag, en taktik och rimliga arbetsuppgifter till rimliga spelare. You’ve made your point.”.

I det här avseendet blev resultatet nästan tvärtom. Förvirringen har snarare ökat än minskat trots tiden han givits.

FAIL.

 

6) Ta alla chanser till titlar!

En är ju faktiskt kvar. Otroligt nog. Trots Nick Powell mot Wolfsburg och att Marcos Rojo fortfarande på allvar är en Manchester United-startspelare.

OKLART.

 

7) Ta sex poäng mot Swansea!

Inte ens det lyckades han med. Inte ens det. Skammen.

FAIL.

 

8) Vinn fler än tre av de första åtta!

WOHOO! LOLLO TOG HEM FEM AV DE FÖRSTA ÅTTA LIGAMATCHERNA!

SUCCESS!

 

9) Gör fler mål!

Hahahahahahahahahhahahahahahahaha.

Det krävs 17 mål mot Bournemouth på söndag och till och med jag (!) är ytterst tveksam till Uniteds kapacitet att kränga in så många Fellainimörsare på 90 minuter. Vi får leta oss tillbaka till säsongen 1989-90 för att hitta en så låg siffra som de 46 som mångmiljonärerna har mäktat med i ligan hittills. Då slutade United på 13:e plats – och vann FA-cupen.

FAIL.

5 | United | permalänk

Så jävla ovärdigt

West Hams farväl till Boleyn Ground där United upplevt både med- och motgångar genom åren inleddes på ett skandalöst sätt när hemmafansen gick till attack mot spelarbussen. Det var inget annat än en gigantisk skamfläck i Londonlagets historia.

På planen skämde i stället Manchester Uniteds spelare ut sig med en insats som var exakt så bedrövlig som man fruktade på förhand.

Jag orkar inte mer. Men jag gör det ändå.

Nu återstår bara en ynka plåga innan vi glömmer ytterligare en fiaskosäsong i ligan och fokuserar på Wembley.

Dieu:

  • Anthony Martial! Den briljante fransosen är nu uppe i 17 mål under sin första säsong och han är tillsammans med Marcus Rashford och Luke Shaw den som ger oss en strimma av hopp inför nästa säsong. Karl’n, eh, grabben, måste ju få ett nytt kontrakt redan i sommar.

Liten smiley framför:

  • Juan Matas aktion i samband med kvitteringen. Spanjoren hade fram tills dess i princip bara varit med på papperet, men han visade verkligen klassen där.
  • David De Geas firande efter 1-1. Rakt i fejset på Bobby Moore-standfjantarna som vägrat ge tillbaka bollen till honom, varpå han kontrade med att stå för en slags NHL-assist (och därefter helt logiskt fick flaskor kastade emot sig). 

Fascinerande:

  • Den här upplagan av Manchester United lyckas verkligen, verkligen, verkligen aldrig att få det att lossna. Det delas ut små puffar av förhoppningar titt som tätt, men vi har lärt oss att inte bry oss om dessa i alltför stor utsträckning. Det gäller inte bara i flera matcher i rad utan även under matcherna, som i dag när man tog ledningen och det såg lovande ut. Det är dock fängslande att notera hur oerhört låg lägstanivå detta lag har lyckats jobba sig till under Louis van Gaals tid som styrman. Man får rysningar när man tänker på hur det ser ut i maj nästa säsong …
  • I kväll var det Schneiderlin som fick bära hundhuvudet, men det var inte första gången Louis van Gaal misslyckades med en laguttagning och ”tvingades” åtgärda det direkt i halvtid.
  • United ställde upp med en elva som nog många fans skulle säga består av det bästa man hade att tillgå (Rojo undantagen givetvis), men hur många av dessa spelare skulle ni vilja se i en Unitedelva som ska kunna slåss om en ligatitel? Tre? Fyra?

Plågsamt pinsamt:

  • West Ham-fansens beteende är fullkomligt ohotad etta här. Eller ohotad och ohotad: Lagets ägare David Sullivan kan nog dela förstaplatsen med sina kommentarer efter svinerierna som dessutom fortsatte under matchen.
  • Uniteds, det från norr, insats. Enligt Opta har United haft ett (1!) avslut på mål i första halvlek i sina tre senaste förstahalvlekare på resande fot. Det är ju nästan ofattbart. United kunde skatta sig lyckligt som var med i matchen efter DEN första halvleken.
  • Daley Blinds position som gav Andy Carroll en autobahn mot David De Gea (som förstås räddade, det gör han nästan alltid ju) … Jösses. Och så toppade han det med markeringen på Winston Reid i samband med 2-3.
  • Markeringsspelet fortsätter att vara under all kritik. Vid 2-2 illustrerades detta ytterligare en gång. Och 2-3. Och i princip varje gång West Ham hade en fast situation.
  • Jag har påpekat det tidigare, men det kan vara värt att göra det igen. Detta United drar på sig enorma mängder frisparkar. Det borde ju medföra att laget tränar extra på fasta situationer, men det verkar snarare vara helt tvärtom.
  • Ander Herrera spelar inte när han är i form, men i dag fick han nästan 90 minuter – trots att han i knivskarp konkurrens var den mest ineffektiva Unitedspelaren på planen (Blind var bara bedrövlig, inte ineffektiv). Bisarrt, men också i linje med filosofin.
  • West Ham, som blev överkört av Swansea senast, vann avslutsstatistiken med 20-3. 20-3!

 Sist:

  • Swansea slog West Ham som slog United som slog City. Då säger logiken att Swansea bör slå City på söndag och då kan bara LvG fucka upp det hela hemma mot Bournemouth. Det är till och med ett mycket sannolikt scenario.
  • Och helt ärligt så ser jag fram emot att den här säsongen tar slut.
1 | Eftermatchbetyg | permalänk