En ovälkommen throwback

José Mourinho läste filosofin och delade med sig till Roberto Martinez. Och där stod plötsligt Louis van Gaal och United utan någon alternativ plan.

Till nästa säsong måste Louis van Gaal ha klart för sig hur United ska spela effektivare utan Michael Carrick och, framförallt, hur man vinner fler matcher på bortaplan.

Det här var en synnerligen deprimerande insats mot ett Everton som inte hade någonting att spela för. Det var dessutom en ganska bra kopia på mötet på Stamford Bridge: United hade possession, skapade en superhet chans tidigt i matchen och fick därefter bara till halvlägen mot en bergvägg av motståndare.

Det duger:

  • Några anfall i första halvlek, kombinerat med den höga pressen som gav några lägen och halvchanser. Tyvärr var man, precis som mot Chelsea, inte tillräckligt resoluta i straffområdet. Samtidigt var det, precis som mot Chelsea, en mur av blåa spelare i vägen. Ofta hade Everton nio man i eget straffområde när United kom till avslut.
  • Det blir inte många betyg över 6 när jag knåpar ihop spillerbørsen, men Chris Smalling hamnar i alla fall ovanför. Räddare i nöden i dag och kanske kan ha spelat till sig en ordinarie plats även efter sommarens väntade omstrukturering, del II under Louis van Gaal. Även Ander Herrera slipper hamna på fel sida godkänt-strecket även om spanjoren också hade svårt att sätta fart på spelet i tillräckligt hög utsträckning.
  • Vi slutar topp 4 ändå. Jag lovar.

Frågetecken:

  • Hur kan United vara så innerligt beroende av Michael Carrick? Är man fortfarande det? All statistik pekar på det och United har inte gjort ett mål på över tre timmar sedan han linkade av i derbyt. Under tiden har man istället släppt in fem … Carrick är ingen ledare i Keane- eller Ince-andan, men han måste ingjuta en enorm trygghet i laget bara genom sin närvaro. Daley Blind lyckades inte alls axla den rollen i dag, så det kanske var en pyrrhusseger att holländaren hann bli fit och tog Herreras roll. Jag misstänker – så här i efterklokhetens spår – att spanjoren hade klarat den bättre i dag.
  • Var var glöden? Passionen? Arrogansen? Hur kunde Everton se mer motiverade ut? Det verkade nästan som att spelarna tävlade om vem som kunde vara minst fantasifull och springa minst antal kilometer. Aningen märkligt med tanke på att topp fyra inte i praktiken är säkrad. Jag har dock inga tvivel om att van Gaal åtgärdar det illa kvickt och att WBA får känna den fulla styrkan av Unitedorkanen igen.
  • Två matcher i rad där lagen kontrat mot van Gaals possessionfilosofi framgångsrikt. Kan det vara så enkelt? Eller är det Carricks frånvaro som påverkar i så hög grad? Som ni märker är jag lite brydd över vad som hände.

Långt under godkänt:

  • Försvarsspelet i filosofin kan fortfarande vara rena rama kaoset och visar vikten av att skaffa kontinuitet framför De Gea/Valdes/Lloris i höst. Om mitt eget statistikbibliotek visar rätt så är den senaste backkombon den 28:e som United startat med sedan van Gaal tog över. Detta på endast 40 matcher … Vänsterkanten McNair-Shaw hade tydliga problem i första halvlek, som exempel.
  • Falcaos inhopp var inte bedrövligt per se eftersom ingen kan ha förväntat sig att han skulle ha någon påverkan på matchen. I stället förstärkte det den redan solklara bilden att han inte är en spelare för United och det är snarare beslutet att slänga in honom som var bedrövligt. Vad hände egentligen med Wilson? (Och när Falcao svarade för sin bästa prestation under 2015 så var det så klart offside, det var liksom förutbestämt).
  • Louis van Gaal har gjort Old Trafford till det riktiga Old Trafford igen. Men hans facit på bortaplan är minst sagt mediokert. United vinner bara drygt var fjärde match på resande fot och det lyckas till och med Aston Villa med. Vi har till och med minusmålskillnad!
  • Andra halvlek var som ett enda långt träningspass anfall-försvar. United lyckades inte alls skaffa någon press, något kaos i Evertons straffområde, ingenting. Nada. Niente.

Mardrömseftermiddag med ett stort M:

  • Antonio Valencia var direkt delaktig i samtliga tre mål. Vid det första tog han ett huvudlöst beslut i närkampen med Lukaku, vid det andra tappade han Stones och vid det tredje (ytterst märkliga, ska sägas till hans försvar) upptäckte han inte Mirallas löpning i tid. Han är fortfarande ingen högerback. Eller back överlag. Kanske den enskilt mest spännande positionen att se vad van Gaal gör med under sommaren.

Sist:

  • Rooney tacklade alltså McNair och gjorde illa sig. Och Phil Jones var inte ens i närheten! (Apropå Rooney så har han gjort 1 mål på sina senaste 17 bortamatcher i ligan … Och att han skulle vara blek mot Everton var ingen överraskning. Arenor i hemstaden är inte hans mest populära jaktmarker).
  • Everton blockade TIO skott från Uniteds sida. Var parodiskt ett tag.
  • 3-0-målet var ett av de märkligare jag sett på länge. Jag förstår varför spelarna slutade springa eftersom bollen gick mot Lukaku som sprang mot bollen, men samtidigt lär vi ju våra 7-åringar att spela tills domaren blåser. Tur att det bara var av akademiskt intresse.
  • Det här var största förlusten mot Everton sedan Peter Beardsleys dagar.
  • Till mötet med WBA kan jag tänka mig att van Gaal ruskar om i startelvan, speciellt när han själv erkänner att spelarna inte var taggade nog i dag. Gissar att Di Maria och van Persie kan leta sig in. Pereira också?
  • Kanske uppemot 200-300 SEK. Så mycket är jag beredd att betala för att slippa kommentatorsljuden under matcherna. Det är nog allra värsta att tvingas lyssna till ”Mata. Herrera. Mata. Blind. Herrera. Smalling. Shaw. Smalling” när det är så ineffektivt som det var i dag. Men det är en plåga även när det är överkörningar åt andra hållet också.
0 | Eftermatchbetyg, United | permalänk

The Post-Fergie Life – Two Years On

Tänk att det om bara några dagar är två år sedan Den Gamle lämnade oss i sticket. Tiden med honom hostande, tuggummituggande och huvudskakande på läktaren istället för på bänken har varit den mest utmanande för oss sedan åren som föregick Lee Martins avgörande mot Crystal Palace.

Inte sedan slutet av 1980-talet har United gått två säsonger i rad utan att vinna något av ligan, FA-cupen, ligacupen eller Champions League. Förrän nu. Vi kan, om vi vore desperata, klamra oss fast vid Moyes Communitysköld för att försöka behålla ansiktet. Men det är vi inte. Så det gör vi inte. Vi accepterar att det här är verkligheten och så ser vi till att det inte kommer i närheten av samma trofétorka som existerade mellan 1985 och 1990.

Både på och utanför planen – en mening jag kanske skrivit 980 gånger – har United utan Fergie fortsatt att vara i rubrikerna vilket visar vilken enorm maskin klubben är. Både trots och tack vare de blodsugande jänkarna som lyckats skaffa våffelpulvertillverkare från Färöarna att sponsra klubben med stålar som man själv stoppat i fickorna.

Då det häromdagen var på dagen ett år sedan efter fas 1 misslyckades och Jimmy Lumsden tvingades ut i arbetslöshet tycker jag att det är passande att lista (alla älskar ju listor!) både de lyckosmällar och bedrövelser vi genomlevt efter hamnarbetarsonens pension.

Ljuset

1) Revanschen mot grannarna!

Have that! Have that! Have that! Have that!

2) Överkörningen på Anfield!

Aldrig tidigare hade jag upplevt sån eufori inombords utan att släppa ut den ur mitt inre. En bicycleta i fejset på Anfieldfansen och jag var tyst. Kaptenen kommer in, gör 40 sekunder får rött och går av planen – och jag var tyst. Men mitt inres vrål nådde högre på decibelskalan än när Monica Seles stönade sig upp till världseliten.

3) Evra på Allianz Arena!

Efter att genomlidit så jävla mycket och varit så oerhört nederlagstippade fick vi under en knapp minut vråla ut all glädje, allt hopp, all frustration när lille Pat dunkade in sitt karriärs vackraste mål.

4) 3-0 på Olympiakos!

Det må inte ha varit en skräll att United besegrade grekerna med 3-0. Inte om vi snackat vilken annan säsong som helst innan 2013-14. Nu kom United och Moyes till spel med en hel bataljon med Spartasoldaters bajonetter och svärd mot strupen.

Då stod Robin van Persie för karriärens sista hattrick och gav därmed förutsättningar för sekunderna av naiv förhoppning i München ovan.

5) Femman i Tyskland!

Det är mycket positivt som är lätt att glömma bland allt elände under Moyes, men denna uppvisning kommer att finnas kvar länge i mitt minne. Inte bara för att det var i Tyskland, i Champions League och 5-0 – utan för att det var under just Moyes. It came out of nowhere! Wayne Rooney var så där magisk som han kan vara och The Wizard från Wales dominerade som 40-åring på mittfältet på den högsta nivån i Europa.

Matchen är även minnesvärd av en annan anledning: Det var sista gången Anderson var på planen när Manchester United gjorde mål.

Och för målspottarduon Jonny Evans och Antonio Valencia har sedan dess mäktat med varsitt mål ytterligare på 512 dagar.

Mörkret

1) Those Blue Bastards.

Yep, det var till och med värre under Fergies upplopp, men det tar inte bort den djupa känsla av uppgivenhet och tomhet som de här derbymatcherna obarmhärtigt tryckte ned i våra hjärtan.

2) Slakten från MK Dons sida.

Jag vidhåller att det är den sämsta insats jag sett ett Manchester United göra. Ever. Och det är fortfarande lika beklämmande och förbluffande att van Gaal kastade bort en titelchans så lättvindigt. Frågan är varför? Underskattning? Gett sig fan på att ta ner United i Marianergraven för att göra en så lång och imponerande uppstigning som möjligt?

3) Överkörda av Liverpool. På hemmaplan. 

Matchen som egentligen var droppen i Moyeskarriären även om det dröjde ytterligare några veckor innan han till slut erhöll det oundvikligt gråa papperet från Ed Woodward.

4) Den grekiska tragedin.

0-2 i Aten var nästan i MK Dons-facket av uselhet. Minns illamåendet i mig framför dumburken.

5) 1-2 mot Swansea.

Så kom vi då till ligastart med nya spelare, ny succémanager och en nystart i tankarna. Och förlorar mot Swansea. Hemma. Igen. Mörkret. Usch, vilken start. Och 5 poäng på första 5 förstörde säsongen. Med en vettigare start och friskare arbetstagare hade vi faktiskt kunnat utmana Chelsea på allvar.

6) Hjärnkrampen mot Leicester.

3-1 och drömmål förvandlades till 3-5 och mardröm i ett av de värsta rasen jag sett United drabbas av. Kanske det värsta. Vi ledde visserligen med 5-2 mot WBA i Fergies sista match – med ynka tio kvar – men det var ju en betydelselös match på planen.

7) Fulham & The Crosses We’d Bear.

81.

 

Klippen är förstås inte en fullkomlig lista av toppar och dalar och ni är som vanligt välkomna att fylla på med egna minnen och förslag i kommentarsfältet!

0 | United | permalänk

Our time will come

Så väntat, så väntat, speciellt efter Louis van Gaals presskonferens i går. Men ändå svider det ordentligt med tanke på matchbilden.

Chelsea ville inte ha bollen – United ville ha den. Chelsea hade en briljant spelares briljans som avgjorde – United hade inte marginalerna med sig.

Men även om Londonlaget tar hem bucklan om några veckor tar jag med mig en mängd glädjeämnen från kvällens match.

Tyvärr tar vi ju inte med oss det viktigaste – några poäng.

Bäst:

  • Ander Herrera. Bortse från situationen där han nästan gav Chelsea 2-0 så har du matchens bäste spelare. Dessutom i en helt ovan position framför backlinjen. Imponerande även om han hade en tacksam roll då Chelsea mest hängde på egen planhalva.
  • United ägde matchen från minut 1-90. Nej, det räckte inte till några poäng och nej, United gjorde inte ens ett mål och nej, United hade knappt några avslut på mål. Men United var det bättre fotbollslaget. Om det råder inga tvivel. Chelsea gjorde det viktigaste, målet, men hade spelat exakt likadant matchen igenom även om det stått 0-0. Det här bådar gott för 2015-16 för Uniteds del – inte i lika stor utsträckning för Mourinho och hans spelare. Jag blev plötsligt övertygad om att vi kommer att vara bättre än Chelsea nästa säsong. Då bjuds inte heller på den här typen av misstag som Mourinhos lag – det ska sägas – är experter på att utnyttja.

Också positivt:

  • Tre ringrostiga spelare kastades in i hetluften efter varierande längd på frånvaro. Patrick McNair och Luke Shaw såg inte ut som om de var ringrostiga överhuvudtaget. Falcao såg ut som Falcao anno 2014-15 och det här var, vågar jag påstå, hans sista start i en Unitedtröja.
  • Apropå Luke Shaw så är det exakt så jag vill se en ytterback i United agera. Full fart framåt, full fart bakåt! Självförtroendet åt båda håll. Kunnande åt båda håll. Utan att skälla för mycket på Valencia, han spelar på en position han som 29-30-åring håller på att lära sig.
  • Wayne Rooneys första 20-25. Då var han som bäst, fick utrymme att fördela spelet och fylla på framåt. Redan i tredje minuten fick han De Gea, dig och mig att jubla. Tyvärr föll han ur spelet ju längre matchen led.
  • Malandet efter paus. United skapade knappast jätteläge efter jätteläge, men det var ändå en viss pondus över attackerna. Det här noterade jag under en 20-minutersperiod. Och det är i princip var och ett läge som en annan dag kunde ha resulterat:
  1. 61:a: McNairs kanonskott och Luke Shaws driv förbi Drogba efteråt, serverade Mata som fixade hörna.
  2. 64:e: Lyftning från vänster igen, bröstet Fella, Rooney fick hörna med avslutet.
  3. 67:e: Falcao, som halkade i skottögonblicket, utanför med vänstern.
  4. 69:e: Skott på mål av Rooney.
  5. 71:a: Falcaos skott blockat av Cahill! Den hade suttit?!
  6. 77:e: Falcao i utsidan av stolpen när han serverades av Shaw!
  7. 83:e: nick över från Rooney på hörna. Borde gjort bättre.

Varför?

  • Kurt (heter han det på riktigt?) Zouma fick i uppgift att plocka Fellaini. Och även om han fick välbehövlig hjälp av Matic så blev Fellaini överflödig. Så till den milda grad att belgaren kände sig tvungen att gå ut på kanten och slå inlägg flera gånger. Till sig själv?
  • Både Ivanovic och Azpilicueta höll sig på sin egen planhalva i princip över 90 minuter, för att hålla koll på Young och Mata, men ändå fortsatte United att försöka komma runt på kanterna. Varför inte utmana mer i mitten? Varken Cahill eller Terry ställdes på särskilt svåra prov.

Inga extra sommarbonusar:

  • Louis van Gaals byten. Falcao kvar i 90? Shaw ut är ju standard och i viss mån förståeligt med tanke på engelsmannens bräckliga fysik, men in med Blackett? Tyler har ett inhopp på över tre månader att skryta med och att då välja honom före RvP då vi jagar kvittering är för mig fullständigt obegripligt. Fullständigt. Och om inte RvP är 100 fit, var är då Wilson? Man häpnar.
  • Mike Dean: Skulle mycket väl ha givit Falcao frispark i situationen med Terry innan 0-1. Skulle mycket väl ha blåst straff för Herrera i slutminuterna. Men icke. Mourinhos tjat om domarna gav resultat till slut.
  • Chris Smallings agerande innan målet. Först ett obegripligt uppspel till Falcao när han borde slagit långt, sen en sekunds tvekan för länge när Hazard gled igenom. Till Chris försvar skriver jag dock: Det var ett ytterst vackert mål. Oscars (han var fullkomligt osynlig i övrigt!) klack kom i exakt rätt hundradel och Hazards löpning var fantastisk. Och hur många trodde egentligen att De Gea skulle ta den? Det var som Navas förra helgen, fast omvänt. Det kändes så typiskt med tanke på matchbilden.

Lugn, gravölen kommer, men jag vill bara avsluta med …

  • Hur många sekunders effektiv fotboll spelades under de sista minuterna? 20? Drogba låg ned, Hazard låg ned, byten till höger och vänster. Inte för att det gjort skillnad, men det noteras ändå. Bara så att ni vet, FA!
  • Det är alltså Englands bästa lag som vinner den här matchen? På riktigt? Föreställ är motsvarande situation på Old Trafford. Går inte. Chelsea spelar som överlägsen serieledare på kontring, på hemmaplan … och får sjukt mycket beröm för det?!
  • Hästsvans och skäggstubb på Falcao. Bara uppknäppt skjorta och cigg som fattades.
  • Det var en oerhört snygg manöver av Valencia att skymma assisterande när De Gea rusade ut och underarms-rensade.
  • Nu väntar tre matcher mot lag som varken kan nå Europa eller ramla ur. De huserar på platserna 11, 12, 13. Det är matcher som bör resultera i minst 7 poäng.
  • Falcao och Drogba är två av de bästa anfallare europeiska ligor har sett under 2000-talet. I dag är de två skuggor av sina forna jag.
  • Kameran zoomade in Sir Alex. Har det inte varit väldigt tyst från honom sedan van Gaals framgångar?
  • Även om Di Maria inte ens var nära att plocka någon Man of the Match-award är känslan – och nu snackar jag bara hjärta här – att det vore intressant att se honom från start i nästa match.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Chelsea it is

Föreställ er riktiga målvakter i Stoke och Queens Park Rangers och Chelsea hade stått på 69 poäng mot Uniteds 65 inför matchen i morgon kväll.

Men icke då. Det ska ges bort mål till det konspirationsdrabbade Londonlaget som omöjligen kan tappa titeln nu även om de har United, Arsenal och Liverpool kvar på schemat. Det är för lite tid att spela med.. Däremot inte sagt att det ska blottas några jäkla strupar på Stamford Bridge. För, som påpekas från flera håll, det spelar fortfarande en mer än marginell roll att visa på alla möjliga arenor så ofta som möjligt att United är på rätt väg igen.

Glädjande (?) nog är tombolan tillbaka lagom till säsongens sista stormöte på resande fot! Phil Jones har tagit fram slåttermaskindojjorna under veckan och inte bara fått med sig själv utan också både Marcos Rojo och Daley Blind på skadelistan där Michael Carrick sedan tidigare hängde. Och så är ju laman från Nordirland indisponibel. Det värsta i sammanhanget är att både Blind och Carrick är väck, vilket per automatik flyttar ned kaptenen på mittfältet.

DDG

Valencia – Chris – McNair – Shaw

Rooney

Mata – Herrera – Fellaini – Young

Falcao

Med en tillfällig återgång till 5-3-2 (som jag INTE begär) spår jag följande resultat från tombolans lördagsmorgonsnurrande (här skulle jag vilja (fast jag vill ju inte ha 5-3-2) ha in Angel, men då Fellaini 1) inte får spela mittfältare för mig och 2) lär spela så misstänker jag att Nudeln får nöta Londonbänk också. Eller spela anfallare.

DDG

Valencia – McNair – Chris – Blackett – Young

Rooney – Herrera – Mata

Fellaini – Falcao

Oavsett vad den tillfälligt (?) återinsatte maskinen spottar ur sig så har Uniteds segerchanser minskat betydligt. Om vi hade kanske 40-60 eller till och med 50-50 på vågskålen inför LvG:s presskonferens är den nere på 30-70 nu. Max. Trubblet med frånvarande spelare är bara ena sidan av myntet. På den andra ser vi att spelare som McNair, Blackett och Shaw – som samtliga lär vara aktuella – knappt har spelat under våren.

Tack och lov lär inte Chelsea få några extrapoäng på grund av en inköpt motståndarmålvakt, men det är ändå deras match att förlora. Och det är ju det som talar för att United ska skrälla. Det och att vi faktiskt spelar utan några jättetungt, pressande ok på axlarna. Plus att Phil Jones inte släpps in på planen.

Chelsea har givetvis inga nya skador, om ni helt omotiverat skulle få för er att undra. Hazard, Terry och Ivanovic har startat samtliga 31 ligamatcher, Matic 29 och Fabregas-Cahill 27.

United å sin sida har Rooney som meste startare med 28 av 32. Tvåa är otroligt nog Robin van Persie på 24. Phil Jones är ”bäste” mittback med 19.

 

Och så några rader om PFA-nomineringarna, eller snarare finalisterna i omröstningarna bland spelarna.

De nominerade med deras platser i poängligan:

2) Diego Costa 22 poäng (19+3)

Harry Kane 22 (19+3)

Alexis Sanchez 22 (14+8)

6) Eden Hazard 20 (12+8)

… typ plats 450 jämsides med Falcao: Philippe Coutinho 8 (4+4)

… och så förstås David De Gea. Jag tror faktiskt att det finns en liten möjlighet för spanjoren att plocka hem priset. Målvaktsvinnarna kryllar inte i historielistan över tidigare vinnare (jag hittar bara Pat Jennings och Peter Shilton på 1970-talet), men De Gea har varit så pass utmärkande att hans kollegor runt om i Storbritannien knappast kunnat bortse från insatserna.

Hazard bär favoritskapet, men har knappast varit så dominant att han är given som pristagare.

 

Visst är vi rörande överens om att Juan Mata är för artig, för politisk korrekt för att fira ett eventuellt mål i morgon? Men gäller ”reglerna” även vid ett avgörande i 90:e?!

2 | Chelski, United | permalänk

Tralala lilla molntuss

Jag trippar fortfarande omkring och småsjunger för mig själv om allt och ingenting och molntussar som kan få pussar. Det är fascinerande vad den typen av avslutningar på veckan kan innebära för humöret, livsglädjen och det allmänna välbefinnandet!

Detta blir ett inlägg med flera underrubriker då det finns så mycket att säga både mycket och lite om. Fingrarna bara dansar över tangentbordet!

Kvadraten och kaptenen

Jamie Carragher och Gary Neville bröt isär matchdelarna och satte ihop dem igen med följande resultat: Det är det kompakta United som vinner och vinner och vinner. Nyckeln till pressen, till att stressa motståndarna till misstag är att hålla så kort avstånd som möjligt mellan lagdelarna i en tät fyrkant. Det blev påtagligt på allvar mot Liverpool där spelarna för kanske första gången såg ut att veta exakt vilka arbetsuppgifterna var.

Som så ofta hittar den omaka duon poänger i det mesta och Neville hade även en intressant aspekt på Rooneys spel. Inte det faktum att han sökte positionen mellan Demichelis och Kompany – det är ju där en ensam forward ska hänga – utan att han faktiskt agerade som en forward. Vår gamle högerback var faktiskt så häpen över att en av världens mest igenkända fotbollsanfallare till slut spelar som fotbollsanfallare! Fascinerande att han har rätt och att ju mindre boll Rooney har, desto bättre för United.

Afrotanken

Marouane, ja. Jag är ganska säker på att van Gaal, precis som vi, hyste stora tvivel om att belgaren skulle vara en nyckelspelare under våren. Han kom sent in i bilden efter VM och fick vänta ända till slutet av oktober på sin första start under den nye managern. Och då var det inte många som skrikit sig hesa i desperation efter att få in honom i spelet. Inte heller när han staplade minuter på minuter efter varandra var det lätt att se hur smart draget var att luta sig mot Fellaini, inte bara som plan B utan även som plan A och plan C. Det skulle dock betala sig. Han, Mata och Young har varit strålande under våren och även om det inte är någon konkurrens om Årets spelare i klubben så kan det kanske vara det bland utespelarna. Där är otroligt nog afrotanken garanterat topp 5.

Jag har fortfarande svårt att se Fellaini-Rooney som en Europaerövrande anfallsbesättning. Men det kanske inte behövs? För medan Fellaini stångas och fäktas och armbågas och drar på sig frisparkar och uppmärksamhet samtidigt som Rooney filurar omkring mellan motståndarnas mittbackar så har United i dag ett mittfält/kantanfall som drar enorm nytta av detta faktum.

Superbänken

Framgångarna med dagens sammansvetsade elva innebär inte enbart fyrverkerier, Cristalkorkar i taken och skryträttigheter. Det finns en baksida, eller en bänksida, också att ta hänsyn till. På den hänger sedan länge spelare som nog räknat med, krävt, utgått från, tagit för givet att den här situationen aldrig mer skulle uppstå i deras karriärer. Radamels Unitedkarriär är över. Om det råder ytterst få tvivel. Visst, Louis har bänkat spelare tidigare och sedan sett dem gå från klarhet till klarhet, men det är också spelare som tillhör United. Falcao tillhör inte United och med bara sex matcher kvar, där han inte lär få starta mer än max en eventuellt betydelselös avslutning, att spela till sig ett kontrakt är situationen omöjlig för honom. Hans fyra senaste starter, mot bjässarna West Ham, Sunderland, Burnley och Preston har sett Radamel göra exakt noll mål.

Sedan 28 februari, hans senaste framträdande i startelvan, har han kommit in fyra gånger och spelat 10-15 minuter utan att vara i närheten av att göra något mål. Och han har ju 3 miljoner-ish, per vecka, för att göra just det. Det är hans jobb. Misslyckas man i sitt jobb på den absolut högsta nivån i fotbollsvärlden brukar det leda till att man får leta ny arbetsgivare. Lita på att Mendes redan har ett par intressenter redo att presentera sina projekt för den tandlöse tigern.

För Ángel Di María är läget när det gäller spelminuter ett liknande. Argentinas finaste nudel får bläddra tillbaka i filofaxen till 9 mars för att se senaste gången han ansågs vara en av Uniteds startspelare. Och när vi på lördag skriver klockan 17.30 och 18 april i samma filofax har United släppt fyra raka elvor utan att Di Marías namn läses upp. Tycker han att det är så jävla roligt att sitta i regnet i Manchester, med inbrottstjuvar bankande på rutan, oförmögen att kunna kommunicera med folk på deras språk? Är det värt pengarna? Vi lär bli varse i sommar.

Adnan Januzaj fanns med i startelvan 19 gånger under sin debutsäsong i United. I tröja #11 har den siffran sjunkit till 8. Enkel förklaring: Han är inte bra och bidrar inte med vare sig mål eller assists (han står på ynka 0+1 hittills). Komplex förklaring: Han slog igenom i United under Moyes, den ende spelare att göra det, och har haft problem att hitta en plats i alla de experiment som van Gaal utfört. Januzaj har spelats på mängder av positioner, burit pressen av dels fjolårssäsongen och dels #11-övertagandet, och inte känt samma stöd från den nye managern som av den tillfällige.

Momentum

Oavsett hur säsongen avslutas så har de senaste veckorna visat att filosofin implementerats i klubben. Filosofin, den nederländska, är numera Filosofin, den Manchestereska. Spelare, fans, personal, urinoarbesökare, Imogen Thomas, färgtillverkare i Japan, ja, alla vet att säsongen 2015-2016 blir den då den sövda jätten ska vakna med ett vrål.

Nästa steg är att byta ut 1-1 mot Stoke och 2-2 mot West Brom mot de gnetiga 1-0-vinster mot sämre lag som ofta var högt uppe på recepten över Fergies vunna ligatitlar.

För bara några månader sedan kändes det bara löjligt att titta tillbaka på van Gaals mål om att förvandla United till ”världens bästa lag”. Nu, well, det gäller att hålla hybrisen stången … men det är inte lika långsökt.

Skyttegravarna

Valencia-Smalling-Jones-Blind är managerns nummer ett som fyrbackslinje när alla är hela. Om det råder inga tvivel. Men det dröjde till april innan han för första gången kunde använda sig av den kvartetten och den blev nummer 27 i listan över använda startuppställningar i defensiven. Sedan Moyes tog över har United använt osannolika 52 skilda försvarslinjer från start.

52!

0 | Fellaini, Rooney, United | permalänk