Dat David!

United må ha hur många problem som helst med skador, brist på världsspelare eller självförtroende och. Oavsett vilket är det så där det ser ut i när Arsenal och Manchester United spelar boll. Det slutar ytterst sällan med att Wenger kan skryta med en vinst, även om motståndaren heter Ferguson, Moyes eller van Gaal och lördagen var inget undantag. Arsenal hade mer boll och fler avslut på mål – men tre poäng tar i kväll tåget norrut till Manchester.

Poängen blir inte färre för att vi hade tur, att Wilshere och Welbeck missade bra lägen och att DDG var bäst på planen.

Det är bara att räkna in dom.

De stora snackisarna på Virgin Trains:

  • David De Gea. Ed Woodwards fokus kan inte ligga på något annat ställe än att med guldbläck, guldpenna, i guldkläder ta guldbilen till guldpojkens hem och knäböja framför David De Gea med klubbens mest guldkantade målvaktskontrakt genom tiderna be honom att skriva på. I dag visade han igen varför han är ligans bäste burväktare. Okej, han fick en radda skott mitt på sig, men det gäller att stå där också. Som Thomas Ravelli en gång sa: ”Varje gång man måste slänga sig är man felplacerad”.
  • Födelsedagsbarnet #1: Marouane Fellaini. Ingen klockren insats i dag – han tappade boll flera gånger och hans passningsspel är fortsatt märkligt – men det är i exakt den här typen av matchbilder han gör sig som bäst. Inblandad i båda målen. Första gången bara genom att vara Fellaini, andra gången med en av de renaste passningar han slagit i Unitedtröjan.

Snackar LvG och Giggs och Stuivenberg om:

  • Försvarets trots allt mäktiga (och ibland turliga) insats. För trots att den ende som föddes innan 80-tal gled över i 90-tal, och han såg dagens ljus för 25 år sedan just i dag, så var det ett drömmål på stopptid från att hålla nollan på Emirates. Det är bara Bayern förutom United som gjort det de senaste 26 matcherna. Både McNair och Chris Smalling, framförallt, sover gott i natt. Speciellt födelsedagsbarn #2 Smalling måste vara extra nöjd med tanke på derbyt.
  • Antonio Valencias backspel. Han är lika ofarlig som vanligt framåt (Gibbs var snäll nog att styra in skottinlägget som hade gått flera meter utanför annars) men bakåt gjorde han sin kanske bästa insats som högerback. Lika oväntat som tacksamt.
  • Michael Carrick. Mannen som i vanliga fall – oavsett storleken på bollinnehavet – brukar styra Uniteds spel hade en än mer defensiv position i kväll och hade inte fler passningar rätt än De Gea i första halvlek. Men efter paus visade han med både positionsspelet och sina uppoffrande blockeringar varför hans intelligens behövs dessa dagar.
  • Ángel Di Maria. En av fördelarna med 3-5-2 är att Ángel Di Maria verkligen får en fri roll framåt och i dag var han nästan lika farlig som tidigare under säsongen. Hade han och Rooney haft aningen mer flyt/skärpa hade vi inte behövt svettas under de sista tre av de åtta (8!) stopptidsminuterna. Jag hade en känsla av att det skulle komma att straffa sig.
  • 3-5-2 var helt oväntat helt rätt. Fansen som tog emot beskedet att det skulle se ut så i dag igen och firade med champagne var lätträknade, men med facit i hand står Louis van Gaal med tre poäng och en efterlängtad bortavinst. Svårt att argumentera emot det då, även om det såg ut som det gjorde ibland.

Giggs kommer på det här när LvG och Albert slocknat:

  • Ashley Young! Tillbaka i truppen för blott andra gången sedan augusti och ett tidigt inhopp som wingback var inte vad han drömt om. Men även om Young fortfarande skulle vara för dålig för att vara Unitedmaterial – det är han – så var det här en match där han inte alls föll igenom.
  • Kaptenen, ja! Wayne Rooney har inte matat skott mot motståndarnas mål den här hösten, men han har inte heller haft så många frilägen. Där visade han för sjuttioelfte gången varför han ska spela längst fram och inte som mittfältare.
  • ”Vi är ju fyra!”. Förhoppningsvis hamnar vi aldrig i det läget, att vi ser en Champions League-plats som en slags ”pokal”, men i det här läget är det ju platserna bakom framförallt Chelsea som är realistiska. Och är vi fyra med det den här hösten spelar ingenting annat någon roll, allt kan bara bli bättre. Hoppas jag.

Diskuteras oroligt i morgon på Carrington:

  • Robin van Persie. Holländarens chanser att starta mot Hull måste vara minimala efter ytterligare ett likblekt framträdande. James Wilson kändes på nytt som 50 grader hetare när han fick sin obligatoriska kvart.
  • Är det så här United ska uppträda på bortaplan i fortsättningen också? Vågar man ta den risken? 3-5-2 och tillbakatryckta 70-80 procent av matcherna för att förhoppningsvis kontra in både 1-0 och 2-0? Jag kan inte säga att jag tände några fyrverkerier efter första halvlek även om de sista tio minuterna av den var bra mycket bättre än de första 35. En situation som symboliserade första 45 var när Fellaini la ut bollen på en överlappande Valencia. 20 sekunder senare hade DDG fått bollen av Smalling. Otäckt likt spelet under David Moyes. Men det kanske var en del av van Gaals master plan.
  • Luke Shaws skada. Tänk om vi spelat Champions League och varit kvar i ligacupen också – då hade United behövt gå ned i U16 för att hitta hela spelare.

I sovvagnen ligger en ensam själ och tittar i taket och undrar var hans framtid finns:

  • Ander Herrera.

Finally:

  • Daniel Welbeck hade fem avslut mot Uniteds mål, men var egentligen aldrig riktigt nära att spräcka De Geas nolla. Vill fortfarande, likt Louis van Gaal, vänta med att betygsätta försäljningen ur ett fotbollsperspektiv tills säsongen är över.
  • Wayne Rooney har haft två avslut på mål sedan 14 september. Båda har gått i mål. Både effektivt och oroande.
  • Hull, Stoke och Southampton väntar i de tre kommande matcherna innan Liverpool ska pulvriseras på Old Trafford. Jag vill inte börja drömma om full pott, men någon gång ska väl även United kunna börja en svit.
  • Jack Wilsheres skalle mot Marouane Fellaini borde givetvis resulterat i ett rött kort. Han fick ingenting, vilket han möjligen förbannade när han linkade av skadad.
  • Älskade känslorna spelarna visade upp efter närkamper: Fellaini, Di Maria och Rooney höll inte igen. Mer sånt!
  • Efter Hull på lördag är det bara tre dagar till nästa match! Otroligt! Samtidigt tänker cynikern i mig att det ger fler möjligheter för fler spelare att gå sönder.
  • Kieran Gibbs 5-sekundersekvens med Fellaini-Szczesny var bland de märkligaste och bästa jag sett i en Unitedmatch på länge.
  • När till och med farsan börjar höra av sig och undra varför ”kommentatorn låter som Hyland när han satt i radio” är det bara att inse att antingen måste Strömblad eller Viasat förnya sig.

Det finns få stunder i livet som är mer njutbara än sekunderna efter att slutsignalen gått efter en match som man rimligen inte bör vinna. En av tjusningarna med fotbollen är att den ibland inte är det minsta rimlig.

0 | Eftermatchbetyg, United | permalänk

Arsenal it is

För att klargöra direkt: Detta handlar bara om spelare som kan tänka sig att spela på lördag. Inga andra. Dom räknas inte överhuvudtaget just nu. Dom existerar inte i mitt medvetande.

Arsenal-United spelas för första gången sedan 1990-talet mellan två lag som är helt chanslösa att vinna titeln, vilket är en underlig känsla. Lite som derbyna Liverpool-Everton de senaste 20 åren eller Halmstad-Halmia, typ. Det gör inte mötet helt ointressant förstås, främst med tanke på att United i dag har förvandlats till ett Arsenal på så sätt att vi ser topp 4 som en lyckad säsong. Och för att en Longsightfödd anfallare finns på fel sida planen när matchen blåses igång.

Förutsättningar för vad som händer om poängen trillar åt ena eller andra hållet: Vinner vi är vi med stor sannolikhet fyra när helgen är över (Swansea har city borta och West Ham lirar på Goodison). Torskar vi är vi fortfarande ”bara” fyra poäng från fjärdeplats. Men med tanke på att det är så många som ”valt” att inte göra sig användbara på Emirates är jag beredd att ta ett kryss på förhand. Förutsatt att spelarna inte vänder hemåt mitt i en kontring vid 0-0-läge och med stopptiden tickande. Det är ovärdigt på så många plan. Nu finns det väl snarare tecken på att United skulle gå framåt med för många i samma läge och få en kontring i 0-1 emot sig i stället. Men hellre det för tusan! Jag har inga som helst förväntningar på någonting annat än att United bjuder till dans, att inte samtliga spelare är ur form samtidigt och att att Rooney träffar mål med ett avslut igen.

Tombolaelva:

DDG

Valencia – McNair – Smalling – Shaw

Januzaj – Carrick – Herrera – Di Maria

Rooney

Welbeck RvP

Utöver dessa ryktas följande killar med hyfsad A-lagsrutin eventuellt finnas tillgängliga (betänk dock att ALLTING är möjligt till och med 18.30 på lördag kväll): Fellaini, Jones, Blackett, Lindegaard, Mata, Rafael, Fletcher och Anderson. Det blir ju faktiskt en hel matchtrupp, trots allt. Uppställningsmässigt hoppas jag att 1) Fellaini inte spelar från start och 2) att Rooney inte hamnar så långt ned igen. Carrick kan ligga och pysa framför backlinjen medan Herrera ilar omkring överallt framför vår Geordie boy. För få innermittfältare? Behövs Fellaini inte? Icke. Januzaj och Di Maria pilar fram och tillbaka och ser till att Arsenal inte fattar någonting och deras småttingar centralt blir alldeles förvirrade.

Det gäller att frammana positiva bilder i huvudet. Jättegäller. Jättepositiva. Jättemanar. Jättehuvud. Jätteseger. Det går! Fan, vad det skulle sitta fint med en trea borta mot ett topplag igen. Det är snart två år sedan sist.

* Arsenal då?

Har förlorat 2 av sina 36 senaste hemmamatcher i ligan medan United har förlorat 10 av sina 36 senaste hemmamatcher i ligan. De 10 förlusterna dessförinnan tog 139 matcher att komma upp i.

Och: United har inte vunnit på bortaplan i ligan sedan i april. Kanske för att vi mött jättar som Burnley, Leicester och West Brom.

* Ni som inte bott i ett skyddsrum med strömavbrott senaste dygnen vet om att Malky Mackay hittat en själsfrände i Wigans starke man Dave Whelan. Två män som borde gå om, inte bara klasser, utan kanske själva livet. Respektlösa figurer är det snällaste jag kan skriva om dem.

1 | Arsenal, spekulationer om startelvan | permalänk

The Ultimate United XI

Skärmavbild 2014-11-15 kl. 19.00.14

Manchester Evening News körde den enbart hypotetiska frågan som aldrig kan bli aktuell i vår uppfattning av hur verkligheten ser ut: Vilken skulle Uniteds bästa elva vara om alla spelare i truppen fanns tillgängliga? Vi hänger på, enbart på grund av att det är landslagsuppehåll (för tredje gången redan, tack Michel!) och att det faktiskt är kul att spekulera. Ibland.

Först och främst måste vi bestämma taktik och med tanke på att inte ens Louis van Gaal vet vilken formation som är den optimala för (den visserligen sargade) truppen så är vi ursäktade om vi kör något helt annat än det United ställt ut hittills.

En renodlad 4-4-2 är inte dagens mest moderna och mest nydanande, men med rätt spelare i rätt roller så kan den ändå vara oerhört effektivt. Så jag går all in på det, trots att United inte längre har någon Giggs eller Beckham som slickade linjerna. Det här skulle vara min förstaelva om alla spelare var hela och – kanske lika viktigt – i form:

Målvakt: David De Gea.

Gjorde illa ett arbetsredskap häromdagen men skulle vara etta även om han tvingades amputera båda händerna och dessutom tvingades spela barfota med bindel för ögonen och två spikar i öronen.

Högerback: Rafael da Silva.

Utan konkurrens den bäste på positionen i klubben då varken Valencia, Jones eller Smalling är i närheten av Rafaels klass. En av ligans allra bästa till och med. Dessutom är han numera en av kulturbärarna i klubben, den som ska föra vidare till killar som Blind och Rojo vad United handlar om egentligen. Det är nog så viktigt när United förvandlats i riktning mot en storklubb i mängden.

Mittback: Phil Jones.

En framtida kapten ska förstås vara gjuten i en förstaelva och jag ser Jones som ett av få alternativ som ersättare när Rooney antingen lägger av eller blir en bit part-player. Han har det som ibland kallas för grundförutsättningarna att lyckas som både mittback och kapten: Snabbhet, tuffhet och inställningen.

Mittback: Jonny Evans.

I mina ögon den bäste mittbacken i truppen när han är i slag: Snabb, följsam, spelläsare av stora mått och med två nästan lika känsliga fötter. Tyvärr på gränsen till Wes Brown-esque i frågan om att förlänga sitt skade-cv, vilket förhindrat hans utveckling till en ännu större back. Hade han fått kontinuerlig speltid under alla år hade han haft möjligheten att vara en av världens allra främsta. Nu har jag tyvärr inga förhoppningar längre – Jonny blir 27 i januari – om att det ska bli verklighet. Men i ett rent hypotetiskt resonemang är han given.

Vänsterback: Luke Shaw.

Rojo är enda rimliga konkurrenten här, men i ärlighetens namn är ju Rojo ingenting annat än en backupspelare i det egentliga Manchester United som gömmer sig bakom skadorna och avstängningarna.

Högerytter: Adnan Januzaj.

Nu funkar ju inte ”ur form”-argumentet här eftersom arbetshypotesen är att samtliga lirare är i facket på andra sidan spektrumet, men annars skulle Addie J inte vara i en elva. Dock: När han utmanar, dribblar, skär in, skjuter, drar in genomskärare – då är han given. Speciellt med tanke på att hans främsta konkurrenter om platsen heter Antonio Valencia och Ashley Young.

Innermittfältare: Daley Blind.

Carrick är kanske i grunden en bättre fotbollsspelare, han är onekligen en bättre passningsdito, och det är möjligen lite väl tidigt att sätta en Blind i form före en Carrick i form här. Jag ångrar faktiskt mig lite medan jag skriver de här raderna, men jag har också en ologisk framtidstanke med den här elvan och där ligger Daley något årtionde bättre till än Geordien.

Innermittfältare: Ander Herrera.

Kan inte Carrick spela bredvid Blind då? Nope, icke så. Herrera må inte vara bättre som spelare, men han är bättre i en offensiv position på mittfältet – om det råder inga tvivel. Verkar inte vara uppskattade av Louis, men det hindrar inte mig. Under de framträdanden han bjöd på fram till sin revbensskada växte han snabbt till en mina favoriter i laget.

Vänsterytter: Ángel Di Maria.

Vänta nu? Har inte du skrivit att Di Maria behöver hänga mer i mitten för att bli mer delaktig i spelet? Hur kan du då sätta honom på kanten själv i ditt lag? Just av anledningen att man i dagens fotboll inte slickar några linjer ens om man står som kantlirare i en basic 4-4-2-elva. Ángelito har förtjänat förmånen att ha en helt fri roll, men då kan han vaggas in i föreställningen om att det betyder någonting på vilken plats han ska stå när matchen kickas i gång.

Forward: Falcao.

Lätt lagets vassaste anfallare, sett till målgörandet som ju är en lagom viktig del av en fotbollforwards visitkortspresentation. Jag längtar innerligt efter att få se honom i 10-15 matcher i följd, sprutande in mål á la Ruud. Om det är en utopi eller inte lär vi bli varse snart, men enligt José Pekerman står det inte på förrän Garcia blir ”en av de bästa spelarna i United någonsin”.

Forward: Wayne Rooney

Här var det ett av de svårare besluten att ta: En Rooney i form vs en RvP i form är ingen enkel fråga. Men med tanke på att Falcao redan är i slag behövs inte två så högkvalitativa avslutare i laget och även om just slit och springande på egen planhalva inte är en fråga som bör ligga högt på en anfallares uppgiftslista så är det inget som skadar i denna hypotetiska elva med knappt ett dussin lirare i toppform. Att han hänger högst upp och fortfarande (?) är kapabel till mål från ingenstans bidrar till valet. Och att han är några år yngre än sin holländske kamrat.

1 | United | permalänk

Luke is a Shaw thing

Du är 19 år, du är alltså född året efter sommaren Martin Dahlins mamma väntade in bronshjältarna med en blomma vid Rålis. Du skriver på för Manchester United, du får mer pengar varje vecka än din mamma och pappa tjänar tillsammans på ett år. Du lever på 2010-talet, du gör det i västvärlden, i ett överflöd av välfärd som mänskligheten aldrig tidigare skådat. Du spelar fotbolls-VM, du får semester innan du åker till ditt nya jobb.

Tacka fan för att risken finns att du njuter av stunden aningen för mycket.

Luke Shaw hade dock ”turen” att per omgående få veta att ”det här duger inte” när han efter sin semester inställde sig på Louis van Gaals temporära kontor i Förenta Staterna. ”Not fit enough” var ärliga ord från en ibland kanske lite för ärlig manager och Shaw hade egentligen inget annat alternativ än att styra upp situationen. Det är klart han hade möjligheten att strunta i holländarens order och nöja sig med att vara världens dyraste tonåring som aldrig spelar en match från start för Manchester United. Men det hade ju varit ännu galnare än att njuta för mycket av livet en sommar.

Så kom skadan. Den oundvikliga. Den som kommit att ingå i paketet när du väljer att sajna för Manchester United. En tillfälltigt trasig baksida på ett lår förstörde hans (för?) hårda arbete att vinna van Gaals gunst och det dröjde ända tills 27 september innan han spelade sina första riktiga minuter för United. Han började som man kan förvänta med tanke på att han precis kommit tillbaka från en skada, och dessutom till att göra debut för en av världens största klubbar, försiktigt. Efter debuten har han dock växt och växt och senast mot Palace var han lagets bäste spelare. Faktum är att United bara förlorat – orättvist och sannolikt enbart på grund av en viss mittbacks hjärnsläpp – en av de sex matcher Shaw deltagit i.

Han visar snabbt alla tecken på att en dag bli så bra som vi hoppas att han ska bli. Han är redan tillräckligt bra – till skillnad från exempelvis Maroaune Fellaini – för att vara en del av en framtida ligavinnande startelva.

Leighton Baines har i många år varit en av ligans bästa vänsterbackar, kanske den allra bästa sedan Evra la ner och Cole blev bänkad, så det är mot den nivån (och senare förbi) som Shaw bör sträva. Så här ser de två ut om vi jämför deras defensiva insatser under hösten:

Skärmavbild 2014-11-12 kl. 12.16.29

Shaw ”vinner” här den totala ”defense score”-statistiken. Han drar på sig färre frisparkar (det är i snitt per match, siffrorna), rensar fler bollar, blockerar fler, vinner fler tacklingar och nickdueller. Ändå är det ju framåt han är som mest spännande, vilket vi fick att smakprov på mot Palace.

I offensiven ser det ut så här för de båda engelska landslagsmännen:

Skärmavbild 2014-11-12 kl. 12.20.45

Här är det mycket vi kan bortse från eftersom Baines är både straff- och frisparksskytt, men det övriga visar vilken skillnad det är på hur mycket fokus lagen lägger på sina respektive vänsterbackar i anfallsspelet. Baines slår i genomsnitt 19 lyckade passningar fler per 90 minuter än Luke och dubbelt så många ”key passes” (vilket jag inte tror innefattar eventuella inlägg från frisparkar eller hörnor, det borde det inte göra om nu inte hörnor räknas som ”passningar”). Baines Everton har nu inte gått särskilt övertygande, vilket det har gemensamt med United, men Leighton själv har varit effektiv. Shaw har tickat igång med sitt speciella löpande (vad tycker Fergie om stilen?) efter kanten så det står sannolikt inte på förrän tonåringen är förbi ”gamlingen” i de flesta kategorier som inte omfattar fasta situationer.

Medan resten av backlinjen har varit fortsätt föränderlig de senaste månaderna verkar Shaw hänga i. Måtte det fortsätta så.

* Läste häromdagen att Louis van Gaal och Ronaldo Koeman är ”sworn enemies”. Kan oenigheter från tiden i Ajax verkligen leda till ”sworn enemies”-påståendet, eller är det någonting annat som ligger bakom? Oavsett så blir det extra intressant att höra presskonferensen inför mötet med Southampton.

Dessförinnan ska Aloysius få frågor om Robin van Persies bidrag till United ”räcker” med tanke på att Welbeck kickades ut för att hans målskörd var för skral.

3 | United | permalänk

Re: Rooneys uteblivna artilleri

Wayne Rooney har haft 0 avslut på mål mot Crystal Palace, Manchester city, Burnley, Sunderland och Leicester. I samtliga dessa matcher har han spelat 90 minuter. 90 x 5 är 450 minuter. 450 minuter är 7,5 timmars fotboll utan ett enda avslut på mål. Det är fakta och uppseendväckande sådana. Inte ens den mest inbitne av Rooneysupporter kan invända mot detta (mer än med det ständigt återkommande faktumet att han sliter för laget, men det skulle du och jag också göra om vi spelade fotboll i United).

Märkligt är bara förnamnet.

En koll i rullorna visar att det skett en enda gång tidigare att Rooney haft fler nollor i det protokollet i 90-minuters-ligamatcher över EN HEL SÄSONG. Det var 2008-09 när han inte testade målvakten en enda gång vid sju tillfällen. Annars ligger det vanligtvis mellan 2 och 4 över EN HEL SÄSONG, oavsett om han lirar #10, kant eller längst upp.

Ett intressant sidospår skulle kunna vara att kika på mot vilka han kammat noll mot flest gånger. Här kanske vi kan hitta ett litet spår av illa dold kärlek och ett annat av ett hat som är svårt att leva ut i skickligt utförande på fotbollsplanen. ”Topplistan” av de lag som Wayne Rooney spelat 90 minuters ligafotboll utan att träffa mål emot ser nämligen ut som följer.

1) Liverpool och Everton 4 gånger.

3) Arsenal, Sunderland (!), city 3 gånger

6) Aston Villa, Middlesbrough och Burnley (!) 2 gånger.

Ponera att han inte skulle springa benen av sig varje match och ta 70-meterslöpningar hemåt när United – ibland han själv – tappar boll och motståndarna kontrar. Då skulle han i dag framstå som en tämligen medioker spelare i jämförelse med den Wayne Rooney vi såg för tre-fyra år sedan. Jämfört med väldigt många andra faktiskt. Ändå säger Louis van Gaal att han är ”undroppable”? Man baxnar. För när började Rooneys spel handla primärt om att springa så mycket som möjligt? När han blev kapten?

För även om han spelat längre ned än vanligt ett par matcher är det här en spelare som en gång i tiden (och så sent som mot city visade att han finns någonstans därinne!) bjöd på det oväntade. Både med ryck och med monsterskott. Att då inte få iväg ett enda ynka avslut på mål som anfallare, #10 eller mittfältare på 7,5 timmars spel mot allt annat än världsmotstånd är häpnadsväckande. Nej, upp med honom som spets nu, Louis, så får vi se hur mycket ammunition han fortfarande har kvar i de där streetfotbollsbenen. Jag skulle vara den förste att jubla om han dunkade in ett hattrick på Emirates. Något sista ryck måste han ha innan hans zenit är helt över. Eller?

* Apropå Rooney så undgår han inte kritik i England heller, trots hans status där. Jag lyssnade på Sky Sports eminenta Supplementprogram i dag och där diskuterades det faktiskt hur många av Rooneys tidigare 99 insatser som man verkligen minns. Jag kan helt ärligt säga att efter EM 2004 så är det nästan blankt hos mig, förutom de röda korten och ”nice-own-fans-boo”-ranten i VM 2010. Skumt med tanke på att han snart snor Charltons målrekord där också.

Men hans karriär kommer nästan uteslutande definieras av hans tid i Manchester United. Den har varit aningen mer framgångsrik än den i lejonfamiljen.

Fotnot: Statistiken är tagen från soccernet.com

1 | Rooney | permalänk