”Anderson? Han fyller på vattenflaskorna där borta”

“Every club where I have been, I’ve struggled for the first three months. After that, they [the players] know what I want – how I am as a human being and also a manager, because I am very direct”

Han ångrar det där första uttalandet som gjordes under Uniteds försäsongsturné. Häromdagen sa han:

”I have said it was very stupid to say three months because then you [media] are only talking about three months. It is always the performance that counts, but the performance always goes up and down. Then we rise. When that date is, or what that match is, depends.”

Så tre månader blev helt plötsligt tre år:

”Every team can win, you have your hopes, but I do think there are stronger teams now in the world. We have to make a team. That is why I have a period of three years. I hope we can fulfil that dream that we have together.”

Tre år är dock bisarrt att kräva, så bloggen kör en snabbkoll på hur hans första tre månader i engelsk fotboll påverkat förra säsongens sjuor. Jag ba’ kör:

Förbättringar:

  • Publikvänligare! Jag ser hellre 3-5 mot Leicester än 0-1 mot Everton. Jag ser hellre gung ho-attacker än nonsensspel utan hjärta, tempo och fantasi. Jag ser hellre Angel Di Maria än Tom Cleverley.
  • Anfallsspelet! Gåshuden är tillbaka i klubben.
  • Presskonferenserna! Bra mycket roligare än både Fergies och Moyes.
  • Petningarna! Ashley Young och Antonio Valencia har varit perifera figurer under stor del av hösten. Long may it continue.

Status quo:

  • Utanför topp 4. Jag tippade oss som femma inför säsongen. Jag hoppas fortfarande få revidera det, men jag ser fortfarande ingen anledning att göra det.
  • Ojämnheten under matcherna. Formidabel anfallsfotboll såg vi inte så mycket av under fjolåret, men vi såg i alla fall en stundtals fin offensiv mixas med bedrövlig defensiv. Precis som i höst.
  • Skadesituationen. Den anpassade han sig till snabbt.

Försämringar:

  • Försvarsspelet. Sämst sedan 1970-talet. Förhoppningsvis kan Rojo–Jones få lite tid tillsammans innan någon av dom – eller båda – bärs ut på bår.
  • Bortaspelet. Under Moyes var United bäst i ligan. Under LvG har vi fortfarande inte vunnit och det har inte varit motstånd från universums främsta fotbollsföreningar som vi stött på hittills.
  • RvP-Mata-Rooney. Alla tre har varit ännu sämre med holländaren vid rodret än de var under Moyes. Varför?
  • Ligacupdebaclet. Moyes tog United till en semifinal, där United visserligen skämde ut sig, men LvG skickade ut ett C-lag mot MK Dons och ryckte sedan på axlarna efter klubbens sämsta insats i mannaminne. Obegripligt med tanke på de få matchtillfällen som ges under säsongen.

Frågetecken:

  • 3-5-2-experimentet. Vad handlade det om egentligen? Var det värt det? Om nu United saknade spelare för att spela ett annat system, var det verkligen bara Ángel Di Maria och Daley Blind som var skillnaden på en trebackslinje och en fyrbacksdito? Eller?
  • Taktiken överlag. Var tänker LvG landa? Ska han fortsätta använda diamanten eller gå till 4-5-1 som senast? Eller blanda och ge beroende på motstånd?
  • Varför lyfte han fram att Rooney var ”opetbar”? Vilket syfte tjänar det?
  • Adnan Januzaj fick sin första start med det legendariska numret på ryggen i måndags, men tidigare har han varit på väg ner i frysboxen. Hur ser belgarens framtid ut i LvG:s trupp?

* En jämförelse med Moyes och Sir Alex blir inte riktigt rättvis eftersom det handlar om matcher som hamnat i olika skeden av säsongen och därmed varit helt betydelselösa, men jag gör den ändå och då med Fergies sista säsong. Blir dock bara fem matcher eftersom United mött tre nykomlingar i höst. Jag tycker också att jämförelsen kan vara intressant.

Swansea (h)

Sir Alex: 2-1

Moyes: 2-0

LvG: 1-2

Sunderland (b)

Sir Alex: 1-0

Moyes: 2-1

LvG: 1-1

West Ham (h)

Sir Alex: 1-0

Moyes: 3-1

LvG: 2-1.

Everton (h) 

Sir Alex: 2-0

Moyes: 0-1

LvG: 2-1.

WBA (b) 

Sir Alex: 5-5.

Moyes: 3-0

LvG: 2-2.

Totalt:

1) Sir Alex 13 poäng, 11-6 i målskillnad.

2) Moyes 12 poäng, 10-3

3) LvG 8 poäng, 8-7

Holländaren är alltså överlägset sämst, resultatmässigt. Moyes grejade 0-0 mot Chelsea förra hösten, Fergie förlorade med 0-1 på sitt upplopp (seriesegern var då i hamn).

* Men det mest intressanta inför Chelsea (…it is-texten kommer på söndag) är en spelare som inte är Manchester Unitedspelare. Barcakeepern Victor Valdés är på Carrington och tränar för att ”komma tillbaka i form” efter sin korsbandsskada. Louis van Gaal verkar ha a thing för korsbandsrekonstruerade lirare med tanke på att Valdés gör Falcao sällskap bara i höst. Med tanke på att mitt ena knä fortfarande smärtar och gör sig påmint varje dag, fem år efter skadan, uppskattar jag Aloysius fetisch.

Det är dock en aningen underlig situation med tanke på att vi redan har ligans bäste målvakt och att Valdés bara är 32 år. Spanjoren borde rimligen ha minst fyra-fem år i Europatoppen – vilket är detsamma som världstoppen – och att då komma till Manchester för att vara andrekeeper verkar märkligt. Liksom hans val att ta sitt pick och pack och dra till Old Trafford för att slipa på det sista innan comebacken. Finns det inga klubbar närmare hans hem? Hmmm.

Dock så är det tyvärr rimligt att anta att David De Gea en dag tar sitt pick och pack och återvänder till Medelhavet, men frågan är om det verkligen sker förr snarare än senare? Tja, som jag skrev tidigare så har spekulationerna om ett nytt kontrakt för DDG pågått i över ett år, men faktum är att han fortfarande inte förlängt. Hans kontrakt rinner ut om ett och ett halvt år och det börjar brinna i knutarna för United.

Skulle Valdés då hålla som #1 på Old Trafford?

Sannolikt. Jag höll länge honom väldigt lågt på min lista över toppväktare, men de senare säsongerna på Camp Nou imponerade på mig. Han har slutat, nästan, med sina galenskaper och blivit en stabil keeper på en hög nivå. Invändningen kan vara att han nått framgångar i ett lag som haft bollen 80 procent av matchtiden. Det ställer dock kanske ännu högre krav på en målvakt, så den köper jag inte.

Skulle jag då föredra Valdés som #1 på Old Trafford?

No way. Men jag föredrog inte heller Ronald på Bernabeu. Då fick vi Antonio Valencia i stället. Det här är motsvarande byte, typ. Och ja, han är bättre än Ben Amos. Och Anders Lindegaard. Oavsett om knärehaben blir fiasko eller inte.

* Som jag plitade ner i början av september är Manchester United inte längre det det en gång var. Spelare kom och spelare gick på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare. Hur det gått för våra nyförvärv har vi koll på, men hur har det egentligen fungerat för de som försvann från OT? Det är egentligen ett ämne för ett enskilt blogginlägg, men eftersom jag är uppe i varv kommer det som en avslutning här.

Bebe – Benfica. 

Jorge Jesus, hans nye manager i Portugal, tror att Bebe kan bli en ny Nemanja Matic och en dag återvända till England. Joråsåatte. Kanske kan börja med att få ens hoppa in från Benficabänken först.

Alexander Büttner – Dynamo Moskva.

Stekaren som fick en oförglömlig tid i norra England hänger numera i Ryssland och sa i en intervju nyligen att ”allt de vill prata om är United” och syftade då både på lagkamraterna, sponsorerna och fansen. Büttner är ordinarie i Dinamo som just nu är trea i ligan efter Zenit och CSKA.

Tom Cleverley – Aston Villa.

Lämnade hatarna i Manchester för Birmingham och Roy Keanes ledarskap. Har väl gått sådär för The Brand, han står fortfarande och stampar på ungefär samma fläck som i United. Förhoppningsvis kan han ta nästa kliv där.

Charne Ekangamene – Zulte-Waregem.

Mittfältaren hänger i högsta belgiska ligan och är ordinarie i ett jumbolag. Utvisad för några veckor sedan.

Patrice Evra – Juventus.

Serie A är 2010-talets motsvarighet till skotska Premier League och Juventus leder som väntat ligan med Evra som given på vänsterbacken. De gånger jag sett honom har han sett ut precis som 2013-14 års Patrice Evra. Inga konstigheter.

Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb.

20-åringen gör succé i serieledande Dinamo och spottar in mål. Vi fick i alla fall se honom på Friends förra säsongen, men frågan är om chilenaren åker på någon mer försäsong med United. Jag tvivlar starkt.

Javier Hernandez – Real Madrid.

Bänken är varmare i Spanien för vår – han är fortfarande vår – lille ärta. Och här kan han faktiskt vinna någonting igen, så flytten är på många sätt logisk. Tre mål so far.

Shinji Kagawa – Borussia Dortmund.

Det lilla spelgeniet återvände till platsen för genombrottet. Dortmunds säsongsstart i Bundesliga har varit bedrövlig och Kagawa har – efter en succécomeback – knappast rört fansen till tårar med sitt spel.

Michael Keane – Burnley.

Den yngre av bröderna Keane har fått fyra minuters speltid under Sean Dyche. Oklart hur LvG ser på hans framtid, men det är inte särskilt troligt att den finns på Old Trafford. Keane blir visserligen bara 22 år i januari, ingen ålder för en central back, men med tanke på att LvG bör handla på den positionen antingen i januari eller i sommar – eller både och – är Keane nog långt ner på listan. Det hjälper knappast att han är bänkad i Burnley.

Federico Macheda – Cardiff.

Hittade äntligen sin nivå, Championship, och även i Cardiff har italienaren varit helt okej. Mål i sina två senaste matcher och totalt fyra mål på fem avslut på mål under säsongen. Kul för’n.

Davide Petrucci – Cluj.

Drog till Rumänien efter en skadehelvetisk tid i Manchester. Italienaren gjorde faktiskt inte en enda minut för A-laget under sina år där. I Dracula country har det inte börjat succéartat heller med bara 17 minuters speltid hittills.

Nick Powell – Leicester City.

Här snackar vi om en karriär som stagnerat. Gjorde sannolikt sin sista Manchester Unitedmatch i förnedringen mot MK Dons. Visserligen bara utlånad till Leicester, men jag har svårt att se Powell komma tillbaka. Han platsar inte ens i The Foxes utan har hittills hängt med klubbens U21-lag och han väntar fortfarande på Premier League-minuter i år.

Tom Lawrence – Leicester.

Precis som Powell har Lawrence fått nöja sig med U21-spel. Kan till skillnad från fyllechaffisen trösta sig med att vara med i Wales landslagstrupp.

Nani – Sporting Club.

Precis som Kagawa valde Nani att ta ett säkert kort och valde bekanta hjulspår. I Portugal har det gått bra för den lynnige yttern och Sporting är fortfarande obesegrat i ligan medan Nani satt några fullträffar både i inhemska spelet och i Champions.

Guillermo Varela – Real Madrid Castilla.

Överraskande köp av United – överraskande försäljning till Reals utbildningslag. Där har uruguayanen lirat sju matcher

Daniel Welbeck – Arsenal.

Upp och ned, som väntat. Precis som hela Arsenal. Också som väntat. Welbeck är dock till skillnad från Mario Balotelli ett fynd.

Wilfried Zaha – Crystal Palace.

En tredje Unitedspelare som valt att starta om i den klubb där det en gång började på allvar. Fergies sista köp har faktiskt gjort ett PL-mål, men är inte en given startspelare ens i Crystal Palace längre. Ska bli ytterst intressant att se vart den här karriären tar vägen.

Rio Ferdinand – QPR.

Det har gått snabbt utför för en av världens främsta mittbackar. För dålig för QPR till och med, vilket styrelsen också tyckte men lät sig övertalas av tidernas Wheeler Dealer som köpte sin gamle favorit.

Nemanja Vidic – Inter.

Fick en mardrömsstart i Inter med orsakade straffar och utvisningar and all that. Det har inte blivit särskilt mycket bättre för serben som får utstå mycket kritik i Milano. Det var ju meningen att han skulle styra upp Inters försvar – det har inte Vida gjort då hans nya svartblåa klubb släppt in flest mål av de 14 första lagenRyktas till och med om en flytt redan i januari. Till England igen? Tja, man vet aldrig i fotbollsvärlden.

0 | LvG, Moyes, Rykten, Sir Alex | permalänk

United Lex Alex

 

Så här Manchester United lex-Alex Ferguson ser ut. Det är bara att acceptera. Skillnaden mellan United under Moyes och United under Louis van Gaal – ”hoppas” jag – är att vi hade förlorat under skottens ledning i dag.

Fick mig att gråta av extas:

  • Nej, kommer inte på någonting just nu. Hur mycket jag än försöker.

Mycket bra:

  • Daley Blind. Passande att holländaren fick rädda poängen och äran och se till att LvG inte kopierade Moyes säsongsstart utan faktiskt är en poäng bättre i dagsläget.
  • Fellainis blinder. Otroligt oväntat. Otroligt snyggt.

Bra:

  • Marcos Rojo. Inledde inte övertygande och hans vänsterkantssamarbete med Luke Shaw lämnar mycket i övrigt att önska, men han är resolut, har bra tajming i tacklingarna och visar lite jävlaranamma.
  • Inledningen av andra halvlek samt avslutningen. Det trycket är viktigt att visa, både för fans och för sig själva. Tyvärr hade man behövt utnyttja 80-20-bollinnehavet första kvarten på ett bättre sätt.
  • Falcaos inhopp. Blev skillnad direkt i anfallsspelet med två på topp och colombianen måste nu vara given från start så länge det inte är långresor över Atlanten som stör.

Typiskt så in i bomben:

  • Motståndets effektivitet. Minns ni Leicester? Fem avslut på mål – fem i. I dag var det WBA:s tur att sätta de enda lägena de fick. Helt otroligt. Vid 0-1 skulle man kunna anklaga Shaw för att sälja sig lätt, men samtidigt var det ett klassmål av WBA. Det får man ge dom. Vid 0-2 agerade Rafael Alexander Büttner, vilket också är typiskt för honom. Han har svårt med sin jämnhet fortfarande, den lille brassen som till sitt försvar försökte skrika Berahino till en miss.

Ángel Di Marías crossfit:

  • Argentinaren var som vanligt den som kändes farligast framåt även om han var aningen ljummare än tidigt. En aspekt av hans spel som han var stekhet på var förmågan att slå inlägg. Tyvärr var det inte lika brännhet med förmågan att träffa medspelare. Han slog otroliga 20 inlägg (WBA slog 7) och prickade endast rätt 3 gånger och det var på hörnor som antingen gick för kort eller för långt. Noterades dock för en som vanligt oväntad assist.

Inte bra nog i kväll:

  • Defensiven. 12 insläppta på åtta matcher är hemskt och vi får gå tillbaka till 1976 för att hitta en sämre säsongsinledning i det avseendet. Men återigen existerar problemet med kontinuitet då dagens startbacklinje var den sjunde olika på nio tillfällen under hösten.
  • Robin van Persie. I dag var första gången jag på allvar börjar inse att han nog aldrig blir den Robin van Persie han var hösten 2012. Kan fortfarande blixtra till vid enskilda tillfällen – som när han snodde bollen av Lescott och i andra när han prickade stolpen – men över 90 minuter är han en skugga nuförtiden. Det är inte alls samma självklarhet över honom längre.
  • Juan Mata. Wayne Rooney kan skrocka glatt över en pint när han ser spanjoren var såg oföretagsam, långsam, ofarlig och feg. Det finns ingen konkurrens om #10 när kaptenen kommer tillbaka nästa månad. Om nu inte Ángel flyttas in?
  • Starten av matchen? Vad handlade det om? Laget såg helt desorienterat ut igen med en ny taktik och det dröjde fem-sex minuter innan man ens fick låna bollen.

… and we’ll end with this:

  • Adnan Januzaj fick göra sin första start under LvG och hans insats var rent magisk … eller, nej. Men jag väljer att inte klanka ner alltför mycket på honom med tanke på det jag skrev i förra meningen. Får han starta två-tre matcher till i följd så går det att göra en mer rättvis bedömning. Men det är klart att man/jag väntat sig/mig mer.
  • Chelsea och Manchester City härnäst. Antingen blir det som under Uniteds tidigare omställningsera i början av 2000-talet och vi grisar oss till en vinst och ett kryss – eller så blir vi överkörda.
2 | United | permalänk

West Brom it is

Tre dagar – 73,5 timmar kvar. Den enda fördelen med att spela sist är att man inte behöver dissa resten av matcherna om United skulle förlora. Nackdelen med det är dock i sin tur att man hinner bygga upp fler och större förväntningar på MUFC när man ser övriga lag vinna och förlora.

Sådant är livet som fotbollssupporter.

Lika oväntade som märkliga som sensationella var de nyheter som meddelades av bossen under eftermiddagen: Evans, Valencia, McNair och Lingard är enligt honom de enda som är helt uteslutna till mötet på The Hawthorns. It’s only four! Till storyn hör att ingen av dessa fyra är en startspelare i United i höst (Evans borde vara det, men har varit för dålig) vilket då ger LvG angenäma problem för första gången i hans Unitedkarriär. Men vi sakntar också i backarna eftersom detta faktum inte per automatik innebär att samtliga spelare är aktuella för spel från start. En sådan som Michael Carrick lär knappast vara det efter sex månader utan bollsparkande i världshögt tempo. Han bör smygas igång med U21, som Aloysius också antyder.

Aloysius visade att han inte tappat något fokus medan albaner och serber bråkade och Zlatan fick se Ola Toivonen av alla människor göra ett fotbollsmål. Han trummade vidare med sina excentriska presskonferenser:

”We still need more balance in the team and I am looking to find that balance. But if you ask me how I think I am doing, I would say ‘great’. ”When I respond like that, people might think I am arrogant, but I normally go in the right direction. I have always shown that. How should I respond? Should I say we are not going in the right direction? No, I have confidence in myself and confidence in the players and that is very important. It is also important that the players have confidence in me and my staff.”

Precis som Fergie, aningen häpet, sa i intervjun på MUTV – han har väl varit med på fler program där efter sin pension än under sin tid som manager – så är LvG uppriktig på sina framträdanden med pressen. Jag har fortfarande inte fått något intryck av att han försöker slingra sig angående tillgängliga och otillgängliga spelare, något Alexander var en mästare på. Det har gjort att tombolagissningarna inte varit lika svåra som tidigare. Det och en minimal trupp med hälften skadade, förstås. Men jag märker när jag tänker på potentiella elvor att variationen inte är lika stor som tidigare. På gott och ont, men mest på gott med tanke på det magra spelprogrammet. Jag skrev en potentiell uppställning i går, men det var med nio skador i åtanke. Med den siffran nere i fyra (plus kaptenens läktarbesök) skriver fingrarna nästan detta av sig själva:

DDG

Rafael – Jones – Rojo – Shaw

Blind – Herrera – Di Maria

Mata

Falcao – RvP

Med friskare och mindre ledbruten trupp blir också bänken vettigare och borde se ut ungefär så här: Lindegaard, Smalling, Blackett, Fellaini, Fletcher, Januzaj och Wilson.

Januzaj från start-frågan tänker jag inte ge mig in på längre. Det lär inte hända medan LvG ”sätter” sin filosofi helt.

Den där elvan är gjuten om nu Ander tänker lira med korsett. Är det lika uppseendeväckande som när Pennant körde med fotboja? Kanske.

* WBA är precis lika lurigt som vanligt, men skillnaden denna säsong är att Lukaku och Rosenberg har blivit Berahino. Där får Jones-Rojo något att sparka på. Och James Morrison. Honom får man alltid sparka på.

Ni vill väl också veta när vi torskade borta i ligaspel mot West Brom senast, eller hur?

Det gjorde vi när Darren Fletcher var två månader gammal.

0 | spekulationer om startelvan, United | permalänk

Enough is enough

Nio dagar utan blogginlägg är oacceptabelt. Jag straffar mig själv genom att lyssna på både Sportbladets och Expressens Premier League-poddar i kväll. Okej?

Nåväl, det har varit fullt ös då jag passat på att utnyttja landslagsuppehållet till att jobba (det där mot betalning alltså), vara sjuk, hänga med sjuk familj, och plugga. Just nu har jag dock en paus och med ynka fyra dagar kvar av den femton dagar långa – och helt meningslösa – frånvaron av riktig fotboll är det dags att börja foka på United på allvar igen.

Vi går nämligen in i den mest intressanta perioden under Aloysius ledning. De fem kommande matcherna innehåller möten med Chelsea, city och Dat Guy – med stickspår som WBA och Palace. Holländaren ville först bli dömd efter tre månader, men efter det misslyckade 3-5-2-experimentet har han nu mellan raderna gjort gällande att det kan ta tre ÅR innan United är tillbaka på rätt spår. Med det sagt: Det blir ingen ligatitel förrän tidigast 2017.

Det finns lite att notera från den senaste veckan, med Unitedbrillorna på nästippen:

  • Det har gått tre månader sedan LvG bad om tre månader. Journalisterna har slipat knivarna, men domen har inte fallit så hårt över honom. Telegraphs Mark Ogden sätter här sina skolbetyg på jobbet så här långt. Jag är beredd att hålla med i det mesta, faktiskt. C+ känns i alla fall gjutet som totalbedömning, so far.
  • Jag saknar Falcao!
  • Vicente Del Bosque har till slut också sett ljuset. David De Gea släpper aldrig #1-platsen i Spanien heller. Som på given signal kom ryktena om Real Madrid och lika givet var den påföljande ”nytt kontrakt på gång till DDG”-kontringen som ska sätta press på Ed att belöna den nye landslagsmålvakten. Det märkliga i kråksången är att det snackats länge om en förlängning med Dave. Redan 2013 kom första vågen med ”DDG har fått en ny deal” och  i februari i år kom en ny våg med påståenden, då hade den nya påstådda lönen ökat från £75 000 till £90 000. Den siffran är nu uppe i £120 000 i veckoersättning. Hans agent? Japp, Jorge.
  • Pep Guardiola till United-snacket har tagit oväntad fart senaste dagarna. Inte för att, vad jag förstår, det är någon akut längtan från LvG att lämna United eller för Pep att lämna Bayern. Men det säger en del om Uniteds betydelse i media, när en sådan här icke-story blir en story. För den enda källan är ett citat från 2011 då spanjoren ska ha sagt så här: ”I like this atmosphere. I could see myself coaching here one day” apropå Old Trafford. Det ger rubriken att ”Pep vill ta över United”.
  • Allas vår Wayne Rooney gjorde mål i landskamperna och närmar sig Sir Bobby även där. Nu ska han inte spela match förrän 2 november. Och som vi alla vet är det inte mannen som slår på marken springande. Dålig planering att ta ett rött under en säsong där United spelar max 40-42 matcher.
  • Luke Shaw försöker sitt bästa att visa vilken skalle han har när han poängterar hur viktigt han tycker det är att spela U21-fotboll (även om han stod och sov på ett mål i veckan). Det lyckas och visar på respekt från Shaws sida. En respekt som exemplevis Jonjo Shelvey – ni vet han som anklagade Fergie för att få honom utvisad – helt saknar. Och frisparkar kan han slå, Lukie.
  • Varje gång det går mer än en vecka utan Unitedmatch tänker jag, fortfarande faktiskt, att ”bra, nu får vi tillbaka några spelare”. Jag lär mig aldrig. Det spelar ingen roll om det kommer tillbaka spelare eller inte. Det finns alltid friska spelare att ha sönder. Som Paddy McNair, som knappt förstod vad som hände i hans liv innan han också drog en hamstring. Vi tar hela tiden rygg på Arsenal på physioroom.com, där vi nu delar ledningen:

Skärmavbild 2014-10-16 kl. 13.23.39

 

Förstå när ADM lunkar in på rehab för första gången. Då är det bara att hoppas att han hunnit avverka tvåsiffrigt i både assists- och målkolumnen först.

* Laget mot WBA, med ingen återvändare från listan ovan, kan inte varieras i så värst många tombolarullningar. Det här ser mitt dimmiga jag framför mig på The Hawthorns:

DDG

Rafael – Thorpe – Rojo – Shaw

Blind – Fletcher – Mata

Di Maria

Falcao – RvP

 

 

3 | De Gea | permalänk

Stat attack!

Skärmavbild 2014-10-07 kl. 19.42.30

Lyssnade på en podcast (United Rant) häromdagen som argumenterade för att United spelar bättre utan Wayne Rooney. Det kan vid en första anblick verka lika befängt som påståendet – som var på tapeten för ett par år sedan – att Sverige är bättre utan Ibrahimovic, men samtidigt är det ett påstående som skulle förtjäna lite eftertanke.

Han är ju i alla fall bättre än Welbeck, om vi ska gå efter listan ovan, och det är minsann inte det lättaste. Men det som förvånar mig mest är hans oförmåga att hitta ”key passes” och skapa chanser med tanke på att han har för vana – även som anfallare i utgångsläget – att droppa ned och leta öppningar. Skottprocenten lyfter jag inte ens på ögonbrynen åt, han brukar ligga där någonstans. De senaste två har siffran varit 53.

Är det fel att jämföra honom med mer utpräglade anfallare kan vi välja att göra en med random mer tillbakadragna spelfördelare:

Skärmavbild 2014-10-07 kl. 19.54.56

Här får Wayne ett övertag tack vare sina tre fullträffar, men i övrigt är det inte mycket som glädjer ur Rooneys perspektiv. Han har, som både jag och många med mig är överens om, inte satt världen i gungning under hösten. Han är faktiskt inte ens godkänd, sett till betygen.

Men har hans spanske ersättare gjort det då?

Vi kör en koll på hur han står sig mot The Perfect Man, vetja!

Skärmavbild 2014-10-07 kl. 20.10.24

Jämnt skägg. Rooney missar fler passningar – han försöker längre bollar också. Ungefär lika beskedligt från båda håll och det är egentligen ingen av dem som strålat under hösten. Tack och lov har båda så pass mycket erfarenhet, och skicklighet, att kurvan inte ska kunna plana ut och ned alltför snabbt.

Spanjoren är dock tre år yngre, vilket borde tala för honom. Men det gör det inte nu när Wayne är kapten, oavsett om det är 60 procent av er som tror att han passerat zenit (omröstning till höger i spalten här). Just nu skulle jag dock inte välja någon av dem – jag skulle sätta in Adnan och ge honom tre-fyra fajter där. Men det är jag det.

Och så var det bara 13 dagar kvar till match.

6 | Mata, Rooney, United | permalänk