Everton, alltså

Postad i United

1 Kommentar »

David Moyes blev Roberto Martinez och Alex Ferguson blev David Moyes. Everton blev bättre på allt medan United blev sämre på (nästan) allt.

Martinez Everton gör fler mål, tar fler poäng slutar högre upp – Moyes United gör färre mål, tar färre poäng och slutar längre ned.

Vi har inte varit före de blå i ligan sedan 20 september. Everton har vunnit sina sju senaste i ligan och är efter Liverpool (som har tio raka!) formstarkast i hela Premier League. Vinner de även på söndag talar mycket för att Martinez kvalar in sina nya grabbar i Champions League till hösten medan United inte ens når Europa League-spel. Samtidigt som Evertons framgångar inte är särskilt överraskande, de fick en tränare på uppgång, med en tydlig filosofi till ett lag som hängde i samma skikt av tabellen i fjol, så är Uniteds fall desto mer häpnadsväckande.

Men det vet vi tillräckligt om redan och vi lär inte få några svar på vem som tar tag i försäsongen förrän ligan är färdigspelad i maj. Om Glazyrerna – som ju egentligen skiter i pokaler så länge det går att håva in fler fiskpinnesponsorer i Laos – tänker kicka ut Moyes sker det inte förrän då.

Goodison är ingen favoritarena på senare år. Fergie lyckades bara ta hem en trepoängare på sina sista fem år som tränare och med tanke på vad som ligger i potten här ser jag Everton som hyfsat klara favoriter. Men om Moyes nu missat flera chanser att ställa åtminstone lite till rätta – city, Liverpool och Bayern har alla gått honom ur händerna – så får han ytterligare ett läge här. Tre poäng på sin gamla arbetsgivare skulle betyda att han inte är helt lost när det handlar om stormatcher på bortaplan. För det här räknas som en nu.

Evertons magnifika hemmafacit – som Moyes var med och drog igång – sträcker sig nu till ynka två nederlag på drygt två år. Märkligt nog är en av de matcherna mot Sunderland den här säsongen. Ligans fjärde bästa hemmalag mot ligans bästa bortalag borde bli one for the neutrals.

Statistik på Evertons förbättring och Uniteds försämring jämfört med PL i fjol?

Javisst, håll till godo!

Everton

Hemmapoäng: Snittade 2,21 då – snittar 2,44 nu. BÄTTRE!

Bortapoäng: Snittade 1,11 då – snittar 1,59 nu. BÄTTRE!

Mål hemma: 1,74 då – 2 nu. BÄTTRE!

Insläppta hemma: 0,89 då – 0,81 nu. BÄTTRE!

Mål borta: 1,16 då – 1,24 nu. BÄTTRE!

Insläppta borta: 1,21 då – 1,06 nu. BÄTTRE!

Mål total: 1,44 då – 1,61 nu. BÄTTRE!

Insläppta totalt: 1,05 då – 0,94 nu. BÄTTRE! 

United:

Hemmapoäng: 2,53 då – 1,5 nu. SÄMRE!

Bortapoäng: 2,56 då – 1,94 nu. SÄMRE!

Mål hemma: 2,37 då – 1,38 nu. SÄMRE!

Insläppta hemma:  1 då – 1,19 nu. SÄMRE!

Mål borta: 2,16 då – 2 nu. SÄMRE!

Insläppta borta: 1,26 då – 1,12 nu. BÄTTRE!!!!!

Mål total: 2,26 då – 1,70 nu. SÄMRE!

Insläppta totalt: 1,13 då – 1,15 nu. SÄMRE! 

Kommentar: Medan Everton förbättrat allt har United försämrat allt utom insläppta mål på resande fot. Alltid något att ta med i cv:t för The Chosen One.

* Dat Guy, The Brand och Ashley Young bötfälls av klubben. Inte på grund av uselheten på planen, även om åtminstone någon eller kanske ett par av namnen skulle förtjäna det, utan för att de är ute och slirar.

Sådana böter måste alla någon gång få. Det hör till.

Apropå Cleverley noterar jag att både han och Antonio Valencia har kontrakt som går ut nästa sommar. Deras framtid ligger dock antagligen längst ned i att göra-högen på Edwards skrivbord.

* Dagens bästa rykte: Maxwell till United. Är det ens möjligt att få en av Maxwell och Zlatan? Måste inte de opereras isär först?

* Liverpool har torskat 1 av 18 matcher under 2014. De har alltså vunnit eller kryssat i 94,5 av matcherna. United? 52,3. För helvete.

* I dag släpptes listan över vilka idrottsklubbar i världen som är mest givmilda vid lönesamtal. Inte särskilt förvånande så behåller city tätplatsen. Fellainis intåg har också lyft United ett par placeringar.

Skärmavbild 2014-04-15 kl. 14.27.43

Blä för den här helgen

Postad i City, Liverpool, Valencia

1 Kommentar »

Usch, sicken vidrig fotbollsdag på så många sätt. Inte nog med att Liverpool och city möttes – det brukar vara illa nog – utan det handlade även om vilket lag som skulle få bäst skjuts mot titeln nästa månad. Vedervärdiga förutsättningar således och det enda vettiga som gick att hoppas på var förstås ett kryss.

Efter citys comeback i andra halvlek såg det ljust ut för det tipset, men så kollapsade Kompany än en gång och gav bort poängen och sannolikt också titeln. Mark Clattenburg var heltänd på den idén och hade en märklig eftermiddag: Hur han kunde utgå att visa ut charmtrollet Luis Suarez är helt ofattbart och han kryddade det med att missa när slovaken boxade (!) bort bollen á la Glenn Hysén i eget straffområdet (skillnaden var att United fick straff när gamle Glenn fick hjärnsläpp).

Det är en fysisk plåga att dels se Liverpool fira och dels höra och se Viasats och övriga mediers trånande efter en titel till LFC. Niva var extatisk över att Anfield applåderade ut Yaya (vilka hemmafans skulle inte ha varit glada om han klev av?) och Kalle Karlsson påstår att “en hel stad längtat efter” en titel till Rodgers mannar. Tell that to the Blue half.

Med Hazard borta i Chelsea och Yaya i city är det här Liverpools title to lose (Henderson är inte lika viktig för Pool). Tyvärr. Jag kan inte föreställa mig att det är möjligt att hålla sig undan från alla bilder på den där Chelsealängtande Scousern när han lyfter bucklan.

tånhfs

* Antonio Valencias påstådda uttalanden om “för lite förtroende” är bland det märkligaste jag läst på länge. För det första ska grabben vara glad att han inte såldes i januari – eller redan i somras – och för det andra har han fått fler chanser än han varit värd. Bara Evra och DDG har spelat i fler matcher under säsongen.

“I would like to have more minutes. I would like to have a more important role here, but I have not been given the chance”. 

What the fuck?!

Jag kan bara inte tro att de där citaten stämmer. Då är han ju helt verklighetsfrånvänd. 

* Och i går pressade sig Arsenal till FA-cupfinal och firade som om de slagit Bayern i en CL-final när de via straffar spöat ett gäng från Championship.

Ingen rolig helg för missunnsamma, spellediga Unitedfans. I morgon börjar vi ladda upp för vad som ska bli den ultimata förnedringen eller en pytteliten fjäder i hatten för David Moyes nästa söndag.

The end of a team and an era

Postad i United

5 Kommentarer »

Alexander Ferguson byggde tre stora lag under sin tid som manager för Manchester United.

1992-95 bestod kärnan av spelare som mittbackslåset Bruce-Pallister, mittfältare som Ince och Keane och anfallare som Cantona och Hughes.

1995-1999 hade den berömda 92-klassen både slagit sig in och börjat dominera i laget som nådde klimax den där majdagen i Barcelona. Laget hade framgångar i några år till, det kom några ligatitlar av bara farten, men sedan följde några med Unitedmått mätt tunga säsonger och i Europa blev det inga finaler.

2006-2009 var det dags för Ronaldo-Rooney-eran att ta fart på allvar och den här uppsättningen av United blomstrade som mest under våren 2008.

2009 var Ronaldo, Tevez och Hargreaves borta ur bilden och Fergie började bygga för framtiden genom att ta in killar som DDG, Rafael, Hernandez, Smalling, Jones. Otroligt nog lyckades United både ta hem ligor och nå ännu en Champions League-final trots pågående generationsväxling och med en åldrande Paul Scholes i stället för en ny, yngre centermittfältare i samma klass. Inte många hade fixat det under rådande omständigheter.

2013 lämnade Fergie över en trupp ligavinnare till David Moyes och även om vi var inställda på att tränarskiftet skulle påverka klubben och spelarna var det garanterat inte många som insåg hur illa det skulle gå. Vi hade dock sett tecken på att det United som befann sig ute på planerna över England och Europa inte var det tidigare, free-flowing-anfallande och scoring-for-fun-lag vi hade vant oss vid under storhetsperioderna. Ofta, riktigt ofta, har jag under åren suckat och skrivit oroande inlägg här om hur tafatt det sett ut – trots att segrar radats upp. Långsamt spel, håglöst och fantasilöst. Detta med Fergie som amiral.

Med Moyes som ny kapten för skutan blev allt påtagligt på en och samma gång. Varenda lucka på skeppet öppnade samtidigt och läckan blev till slut så pass stor att klubben – och framförallt Moyes själv – varit ytterst nära att kapsejsa. Och den risken finns trots allt kvar, även om jag tror att den värsta faran för skotten är över. Faller inte allting samman under de sista veckorna har jag nu fått feeling för att han faktiskt får ett transferfönster ytterligare på sig att visa att han duger. Men har han verkligen förmågan att bygga en ny dynasti? Har bakslagen varit en för- eller nackdel för hans kommande aktioner som Unitedmanager? What doesn’t kill you and all that. Time will tell.

Om hans vara eller icke vara fortfarande är omdebatterat så finns det spelare ur stallet vars karriärer på den allra högsta nivån tar slut nästa månad. Det känns som att trotjänare försvinner i allt högre takt än tidigare.

Rio Ferdinand (89 framträdanden) och Ryan Giggs (151) har definitivt gjort sin sista Champions League-framträdanden och både Nemanja Vidic (51) och Patrice Evra (65) kommer aldrig mer att höra den berömda hymnen med Uniteds klubbmärke närmast hjärtat.

Sannolikt inte heller Nani (49) som till slut bör försvinna.

Michael Carrick (68) är 34 år nästa gång United skulle kunna spela i Europacupen igen och med tanke på hur han sett ut den här säsongen är det ingen skräll om även han fasas ut under kommande säsong eller året därpå.

Samtliga nämnda spelare är med på topp 21-listan över spelare med flest Europacupmatcher GENOM ALLA TIDER i Manchester United. Så om vi ponerar att vi snabbt kommer tillbaka till CL och får vara med igen hösten 2015 skulle det innebära att bakom Fletcher – också han ett osäkert kort med tanke på den jobbiga sjukdomen som hela tiden finns med – så kommer Antonio Valencia, Jonny Evans och Rafael da Silva som de med mest rutin från spel i Europa.

Precis som i fallet med all förlorad Mancheser United-rutin som lämnat med Jompa O’Shea, Wes Brown, Gary Neville, Paul Scholes, Edwin van der Sar med flera de senaste åren så försvinner även CL-erfarenhet en masse.

Slutet på en Champions League-era och början på … ja, vadå?

Stolthet, besvikelse och vemod

Postad i Champions League, Eftermatchbetyg, United

1 Kommentar »

evris

Det finns stunder då tiden fryser, hjärnan töms på allt onödigt, då man helt enkelt inte känner någonting annat än ren och skär eufori. Det upplevde både Patrice Evra och vi fans i den 57:e minuten av mötet på Allianz Arena i kväll. Herrejösses, vilken fullträff! Den glömmer vi inte så länge vi har våra huvuden i någorlunda hyfsad form. Tyvärr glömmer vi inte heller vad som hände sedan, men jag tycker ändå att United – om vi ska utgå från modell 2014 – återupprättade lite heder. Att få mötet att leva i 165 av 180 minuter mot världens just nu bästa lag är – med denna Unitedupplaga – imponerande.

Stolthet och besvikelse är känslorna som finns i mig. Och dom fightas. För jag vill egentligen inte känna stolthet efter en förlust.

Lika mästerligt som oväntat:

  • Patrice Evra. I sin 65:e och sista Champions League-match för Manchester United fördubblade han sin målskörd i turneringen på ett sätt inte ens något av hans 24 syskon kunnat varken tro eller hoppas. Wow x 1000!

Otroligt bra:

  • Defensiven. Under majoriteten av mötet alltså. I dag var det framförallt i första halvlek som den imponerade storligen, med Christopher Smalling som oväntad härförare. Och Phil Jones fick tidigt grepp om Franck Ribéry.
  • Chris Smalling. Får ett eget omnämnande här. Har kritiserats och förlöjligats en del för sina framträdanden, men i dag var han en av Uniteds allra bästa. Kanske nummer ett. Följsam, säker i brytningarna, snabb i tanken. The boy came of age i München.
  • Spänningen vid liv. Som jag skrev i ingressen är jag både överraskad och nästan förstummad av att United lyckades få det att vara ovisst tills bara 25 minuter återstod av de fyra timmarnas spel.
  • Darren Fletcher. Inte så mycket för hans insats utan mer för att han fanns på planen. Det var inte många månader sedan det var tveksamt om han ens skulle kunna fortsätta utöva sitt yrke som fotbollsspelare. Nu startade han för första gången på 17 månader två matcher i rad – den andra i en avgörande Champions League-kvartsfinal. Vilken hjälte.
  • Shinji Kagawa. Utan bäste kompisen från Spanien var han inte lika framträdande, men hans composure med bollen, hans sätt att hitta passningar i trånga lägen … jag tror faktiskt att han kan ha räddat sin Unitedkarriär de senaste veckorna.

Allright:

  • Dat Guy. Danny Welbeck är en märklig – och härlig syn – på en fotbollsplan. Överallt och ingenstans så kan han producera både magi och märkliga bollstölder från nowhere. Han känns fortfarande som en oslipad diamant. När han är färdigslipad – om han nu blir det – kan han bli ostoppbar. I dag var han som vanligt både och.
  • Jones vs Ribéry. Philip kastas runt till höger och vänster och i mitten och har fortfarande inte cementerat sin position i United – förhoppningsvis gör han det i höst och passar då på att hålla sig skadefri – men mot en av världens bästa yttrar fixade han remi i kväll. Kanske till och med en knapp vinst.

Svider ordentligt:

  • Patrice Evra. Inte helt och hållet ansvarig för Bayerns mål, men han var indirekt inblandad i samtliga. Hamnade bakom Mandzukic (som han visserligen inte ska markera, honom skulle givetvis Vida eller Smalling ha hand om i luften) vid kvitteringen, var passiv mot Robben vid både 2-1 och 3-1.
  • Rooneys fitness. Vår fanbärare, framtida kapten, borde inte ha spelat. Det syntes ganska tidigt att han inte skulle lämna något större avtryck på matchen. Han fick otroligt nog 90 minuter på sig (Moyes rädd för att byta ut honom?) och under den tiden hade han tre fina lägen att avsluta – han sköt som en kratta samtliga gånger. Det håller inte.
  • Chansmissarna. Rooneys som jag skrev om ovan, Welbecks på Old Trafford, knappa offsiden på Valencia i dag … fan.
  • Känslorna. Jag mår inte ens i närheten lika dåligt i dag som jag gjorde efter att en viss turk rånat oss på segern mot Real i mars förra året. Och det får mig också att må lite dåligt, att jag anpassat mig och tar till mig hedersamma förluster. Samtidigt har jag haft några månader på mig att vänja mig och människor är som ni vet väldigt bra på att anpassa sig till nya situationer. Men det är ingen situation jag vill vänja mig vid att vara anpassad till.

Finally:

  • Robben. Ständigt denne man som sett ut som 45 sedan han lämnade tonåren. När han viker in och skjuter 3-1 exploderade Twitter med kommentarer som ”oj, vilken överraskning att han gör så” och ”koner hade försvarat sig bättre där”. Men det spelar ingen roll att man VET att han ska göra så, det blir ändå för svårt att försvara sig ibland. Lite som när alla visste att Thierry Henry skulle vika in bollen i bortre hörnet och ingen kunde stoppa honom ändå.
  • Bayern. När Evra dragit in drömmålet och Bayern nästan direkt på avspark svarade med en kvittering kom jag att tänka på en annan sport. Det påminde om förmågan världsspelare i tennis har att ofta slå kanonservar, ofta till och med ess, när de råkar ha breakbollar emot sig.
  • Flera epoker i graven. När nu United spelat sin sista Champions League-match på minst ett och ett halvt år innebär det samtidigt att fler av våra 2008-hjältar också avslutat sin karriär på den finaste av arenor: Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra och Ryan Giggs lär med 99 procents säkerhet ha gjort sitt. Vemodigt.
  • Vidic järnskrev. Det är inte många spelare som klarar av att på ren vilja, rent adrenalin stå på benen i några sekunder extra efter det skottet mellan benen. Robben igen. Noterade ni att han föll mot Evras ben innan det hade träffat honom vid kapningen i andra halvlek? Listig typ, det där.
  • Moyes då? Tja, precis som i hemmamötet mot Bayern lyckades han med sin defensiva gameplan till stora delar. Men något offensivt tryck lyckades hans mannar inte att skapa under längre perioder. Några minuter här och där, som strax innan Evras pärla, var allt som gick att uppbåda. Chansningen med Rooney gick fel och där borde han ha agerat tidigare. Bring on Everton (skrivet med alldeles för lite inlevelse).
  • Viasats språkrör under matchen. Det är lättare att bli irriterad när man är uppjagad själv och nerverna sitter utanpå inte bara kläderna utan på gatan utanför någonstans, men i dag var det bannemej svårt att inte bli det. Jag säger inte mer med hänvisning till att abonnemanget kanske spärras och jag får böter. Mourinho-style.

Bayern it is – part II

Postad i Champions League, Eftermatchbetyg, United

2 Kommentarer »

knoppen

Wayne Rooney är som väntat fit, grabben tränade på Carrington i dag. Det ökar Uniteds chanser från 9 till 14 procent jämfört med om han hade saknats.

De som definitivt saknas i morgon är RvP, Fellaini, Mata, Rafael och Evans. Det gör att centerfältaralternativen är Giggs, Cleverley, Fletcher, Carrick och Jones. Giggs borde rimligen få börja på bänken efter sin mediokra insats på OT förra veckan, men i och med afrotankens frånvaro är jag inte lika säker på det i dag som i går, ömma ljumskar eller inte. Moyes gillar verkligen att spela walesaren i Europa - ingen annan cm har gjort fler insatser där under säsongen - medan Fletcher ännu inte gjort säsongspremiär.

Så detta:

DDG

Valencia – Smalling – Vidic – Evra

Carrick – Jones – Giggs

Welbeck – Rooney – Kagawa

Aningen oroväckande, inte ur ett hälsoperspektiv, var att Ashley Young också tränade i dag. Men jag kan inte för mitt liv se honom på planen. Det går bara inte, det är en metafysisk fråga.

I backlinjen är mycket avhängigt om Moyes nu väljer Jones på mitten eller inte. Jag tror ändå att Valencia får i uppgift att försöka fajtas med Ribban, före Jones och Smalling. Rio och/eller Vidic då? Ja, det kan ju faktiskt bli båda, beroende på om Moyes misstänker att Mandzukic inleder. Blir det Müller tror jag att skotten hellre vill ha Smallings snabbhet, blir det kroaten kan han förorda Rios huvudspel. Det skulle han mycket väl kunna göra offensivt också om han vågar låta Ferdinand följa med upp på fasta. Det vore i alla fall dags för Peckhampojken att knoppa in en balja snart. Det kommer inte så många möjligheter framöver.

* Moyes har hållit presskonferens i dag och låtit marginellt mer taggad än tidigare:

“I’ll do everything I possibly can to help the players get a result on the night.” 

Yes!

Pep har likaså snackat match i dag och han gav inte mycket för snacket om att Moyes skulle kunna använda sig av ett annat upplägg:

“It’s a final, a life or death match. United will be looking to hit us on the break and at set-plays and we have to be aware of that.”

“Maybe David Moyes will try something different tomorrow, but I think they will sit deep, with eight men in the penalty area and they will try to maybe punish us from a corner. It is never easy against English teams. We must attack well, a bit better than in the first leg.”

Bayern lär ställa upp med detta:

Neuer

Rafinha – Dante - Boateng – Alaba

Lahm

Robben – Götze – Kroos - Ribban

Mandzukic

Uniteds förhoppning ligger i att avsaknaden av Martinez visar sig kännbar, att försvarsspelet sitter klockrent, att Bayern inte blir ännu vassare i sin offensiv och att Moyes sätter taktiken till 100,01 procent. Jag är aningen mer optimistisk än inför första mötet, men jag är för säkerhets skull inställd på två snabba Bayernmål. Just in case.

Sist United spelade i München avgjorde Olic i 90:e, gången innan kvitterade Paulo Sergio i 87:e, och i första mötet lagen emellan i CL fixade Sheringham kryss med ett självmål i 90:e. Det är inga bra omen …

* Hur många nickmål har egentligen Rio gjort under sin Unitedkarriär? Känslan är att det inte är så många. Let’s have a look, vetja!

Swansea, maj 2014: Högerskott.

Newcastle, januari 2008: Högerskott.

Dinamo Kiev, oktober 2007: Nick.

Aston Villa, oktober 2007: Retur, via Gardner i mål (nick?)

Liverpool, oktober 2006: Vänsterskott.

Liverpool, januari 2006: Nick.

West Brom, december 2005: Nick.

Wigan, december 2005: Nick.

Totalt: Fyra med skallen och så eventuellt ytterligare ett (hittar ingen info om via-Gardner-fullträffen, och kan inte minnas det på rak arm). Men vi säger för enkelhetens skulle att det är 4. Detta har alltså skett på 452 matcher. Det är ett var 113:e match. Som ordinarie mittback i ett av världens bästa lag.

* Diggar att Souness helt ignorerar faktumet att Javi Martinez är avstängd och i stället fokuserar på att Dante “kommer att förstärka backlinjen”.

* Många har pekat, och pekar fortfarande, ut det enorma övertaget i bollinnehav för tyskarna som ett tecken på att United är chanslöst i returen. Och visst, det lär säkert inte bli mer boll än de 26 procent som hemmalaget hade förra veckan, men som ni vet är ju inte innehavet allt – utan vad man väl gör när man har lädret i sin ägo.

Vissa paralleller funkar att dra tillbaka till semifinalreturen mot Barca 2008 där katalanerna hade 62 procent (Bayern hade 74) och vann avslutningarna mot mål med 14-9 (17-7 för Bayern). United hade futtiga 67 procent passningar till rätt adress – 2008 mot Barcelona var siffran 71.

Som ni ser finns likheter. En väsentlig skillnad var så klart att United redan klarat av att hålla nollan på Camp Nou i första mötet. Här är det omvänd ordning och hoppet är inte lika stort, speciellt när vi inte har mittfältare som vill skjuta och således för svårt att upprepa detta.

Bayern it is – part I

Postad i Champions League, spekulationer om startelvan, United

3 Kommentarer »

Soccer - UEFA Champions League - Group C - Manchester United v FC Otelul Galati - Old Trafford

Make or break. Eller status quo.

David Moyes har på onsdag kväll läge att rädda sitt ansikte, i viss mån en del av säsongen och framförallt köpa sig tid. Men det är inte Scarborough på Old Trafford som står i vägen. The mission är aningen jobbigare än så, men samtidigt är också belöningen mycket större.

Det glädjer mig oerhört att läsa att vår coach, The Chosen One, inte förringar vikten av att veta hur laget ska spela. I går kunde vi läsa bland annat detta från honom på manutd.com:

“Tactics is something that I am looking at and thinking about”.

Pris ske Gud!

Meningen är givetvis tagen ur sitt sammanhang, men just taktiken är ju det som Moyes kanske kritiserats hårdast för under sitt första år under en av världens största luppar. Med 1-1 mot världens kanske bästa lag fick han lite upprättelse, han kunde använda sina Evertontankar mot ett topplag och lyckas, men nästa steg är inte att bara ligga på kontring med nio man i försvaret. Det är att kunna bryta sönder lag med en offensiv som utgår från större bollinnehav. Till onsdagens retur säger Moyes själv att han funderar på att gå in i matchen med en annan inställning:

“Tactically, I thought we played very well on the night. But I have got to say, in the second game, we might need to think differently, look at it in a different way to the first game.”

Frågan är hur han resonerar då. Det kan knappast bli fråga om någon offensiv, för kör man inte det hemma mot Bayern lär man inte göra det borta. Jag har svårt att se hur annorlunda det egentligen kan bli med de spelare United har tillgängliga. Möjligen att man med en mer djupledslöpande Hernandez – än en statisk RvP eller en bollhämtande Rooney – kan trycka ner Bayerns backlinje lite, men samtidigt kommer ju tyskarna att ha så mycket boll att skillnaden inte blir mer än marginell. Rooney kommer givetvis att spela, men frågan är då var? Som striker eller som släpande? Hernandez funkade utmärkt häromdagen, men det är skillnad på ett Newcastle i spillror och de tyska mästarna.

Jag tror utan tvivel att Büttner och Giggs kastas ut jämfört med senast och att Evra tar plats. Däremot är jag helt lost till vem eller vilka som ska hänga med Carrick på mitten. Fletcher hade varit att föredra, men 90 minuter på St James’ gör att jag tar det för otänkbart att han inleder. Han har ännu inte startat två matcher i rad sedan comebacken. Fellaini vill jag inte se och då är alternativet till Giggs helt enkelt Tompa Cleverley. Eller Phil Jones. Phil Jones! Jupp, jag har fått feeling för att The New Big Dunc flyttas upp för att klistra fast sig vid utpekad Bayernlirare på Allianz (kanske gnaga på Lahms sulor). Om han nu överhuvudtaget spelar, med tanke på att han gjort inte mindre än ÅTTA 90-minutare de senaste 28 dagarna (fler än Anderson mäktat med de två senaste åren, för övrigt).

Jag tror att Moyes vägrar lyssna på mig och trycker in sin afrotank i någon slags elva ändå. Typ så här, i någon slags 4-6-0-uppställning:

DDG

Valencia – Rio/Smalling/Vidic – Evra

Carrick – Fellaini – Jones

Kagawa – Rooney – Welbeck

Framåtalternativen är få: Young och RvP är skadade, Nani är inklädd i kylklampar och Januzaj har bara spelat i en enda CL-kamp på hela säsongen. Javier Hernandez? Mer impact-panic-sub-läge, va?

* Evans comebackar med U21 i kväll! Tillbaka till CL-semin mot Atlético!

*insert valfri ordlek med Juan Matas namn*

Postad i Eftermatchbetyg, United

6 Kommentarer »

lokan

Ni känner förmodligen igen känslan när man lyssnar på någon som bara pratar och pratar om helt ointressanta ämnen och man gör sitt bästa för att låtsas vara intresserad medan man egentligen zonat ut helt. Och så plötsligt så kommer det en bomb, en helt oväntad vändning i monologen som gör att man vaknar upp och på stört blir vansinnigt nyfiken. Då vet ni hur jag kände mig under första halvlek mellan Newcastle och United fram till och medan Juan Mata smekte in 1-0.

Efter paus behövde vi inte oroa oss för något ointresse. Då fick vi i stället njuta, vilket vi inte varit bortskämda med under säsongen.

Man of the Match x 100:

  • Den Perfekte Mannen. Juan Mata satte två, assisterade en och samtliga aktioner var så vackra att det är en liten utmaning att plocka ut favoriten. Jag håller dock 2-0-målet högst, just för den lilla och snabba vrickningen som skickade bort både Coloccini och Elliot. Vilken liten juvel han är, spanjoren!

Uppiggande värre:

  • Samspelet mellan knattarna. Mata och Kagawa har verkligen hittat varandra och ligger på samma våglängd. Adnan och Chicharito var också med på noterna.
  • Målen! Hög klass på samtliga. Speciellt Adnans 4-0 gladde mig då det var ett mål vi egentligen borde kunde göra så mycket oftare, med instick och väggspel i straffområdet.
  • Bytet på Young. Jag önskar givetvis aldrig att en Unitedspelare ska skadas, men jag önskar samtidigt att Ashley Young inte startar en match till så sett ur den synvinkeln gjorde det inte ont (för mig alltså, Ashley kan ha fått det) att se Januzaj komma in.
  • Lindegaard. Efter ett par standardräddningar, som han kryddade för televisionens skull, kom en helt enastående på Cissés närskott. Den hade DDG varit stolt över.

Lördagsmys:

  • Nollorna. Det är fortfarande bara Samuel Eto’o och Charlie Adam som nätat mot United on the road under ligaspelet 2014. Det här var femte gången i rad vi höll nollan på bortaplan. Vi är förutom att vara ligans bästa bortalag också näst bäst på att göra mål outside OT. Bara Liverpool är vassare.
  • Januzajs stats. 4+4 under sin första säsong är, snittmässigt, bättre än en viss 18-årig portugis stod för under sin debutsäsong i United för över tio år sedan. I dag var den ”medborgarlöse” upp och ned. Med upp menar jag initiativen, och 4-0 framförallt. Med ned menar jag både skott och inlägg som var i Bébé-klass.
  • 4-0 utan ett helt gäng. Ingen Rafael, Vida, Carrick, Welbeck, Rooney, Evans, RvP och med Valencia som högerback. Det är starkt.

Good:

  • Old Chicharito. Omställningen i fart i slutet av första, passningen från Kagawa, klassisk Javier-mottagning och avslut – hög klass. Och så 3-0-målet där han kobrasnabbt stack mot den enda vettiga yta där Kagawa kunde lägga bollen. Tjusigt. Och så var han glad igen!
  • Ytorna mexikanen skapade. När han äntligen låg som spets – och inte envisades med att gå ner i banan och hämta boll – och hela tiden tvingade Newcastles mittbackslinje bakåt fick spelarna bakom större space att agera på. Det utnyttjades.

Ska inte glömmas:

  • Newcastle sög. Med Cabaye såld, Sissoko, Krul, Debuchy och Remy borta är det här inget lag man kan njuta av i dagsläget. Sex förluster på åtta senaste hemmamatcherna och 2-15 i målskillnad är till och med vansinnigt mycket sämre än Moyes facit på OT. Coloccinis underliga misstag innan Uniteds 2-0 var talande. Samtidigt spelar man inte bättre än motståndaren tillåter, som min pappa alltid brukar säga.

Not good enough:

  • Evras defensiv igen. Ger fan i det igen. Fick mig att för ett ögonblick tvivla på om han verkligen ska starta på Allianz. Sen ångrade jag mig när jag insåg att Büttner kan falla igenom totalt. Det kan faktiskt inte ens Pat.
  • Marouane Fellaini. Belgaren hade några matcher där han faktiskt såg helt okej ut. Han var till och med bra i någon. Men både mot Bayern och Newcastle har han varit erbarmligt dålig. När han dessutom vid upprepade tillfällen försöker bli utvisad efter armbågsattacker undrar jag hur han tänker. Senast vann han 1 av 7 nickdueller. I dag förbättrade han faktiskt den biten och vann 2 av 7 …
  • First half. Som jag skrev i ingressen: Det var svårt att upprätthålla ett intresse fram till Juans beauty.

… and finally:

  • Wilson på bänken. United har för vana att sätta unga talanger på bänken, ibland till och med spela dom, i slutet av säsonger som redan är avgjorda (skillnaden brukar då vara att vi säkrat titeln tidigt). Så också nu när James Wilson – jämnårig med Adnan – fick chansen att ta en plats i 18-manna.
  • Nani på planen. Det gick till slut inte ens för Moyes att hålla honom utanför planen. Efter tre matcher senaste veckorna där han hängt på bänken i 90 minuter fick portugisen till slut göra comeback efter fyra månaders frånvaro. Han briljerade inte helt, men visade ändå vid ett par tillfällen vad han – och ingen annan ytter i laget – kan göra med sina dribblingar och vrickningar.
  • Bayern förlorade. Efter 900 matcher i rad utan nederlag överraskade Augsburg och vann mot München. Egentligen inget att lägga någon stor vikt vid, stjärnorna vilade helt, men kanske finns det något positivt med att deras titel säkrades tidigt. Kanske är det svårt att hålla fokus lika högt när man vet att varannan match just nu är helt betydelselös? Man kan i alla fall alltid hoppas.
  • Shinji i mitten! En del har förordat japanen som en av två centrala fältare. När Fella gick ut och Nani kom in fick Kagawa ta plats bredvid Fletcher. På 20 minuter är det svårt att sätta något betyg, men det vore lögn att påstå att han gjorde det sämre än Marouane. Han fick förresten 90 minuter igen, Shinji. För andra gången på bara några veckor. Kan han vara på väg att rädda sin framtid i klubben?
  • Waynes skada. Hur osannolikt är det att klubbens två enda superstjärnor (fram till Matas intåg) skadar en tå under säsongen? ”Go toe to toe with someone” säger engelsmännen. Dags för stålhättor i skorna? Jag tror dock att Rooney är gjuten på onsdag, med eller utan Dr Martens.
  • Strömblads svit. I dag slog han ett härligt rekord när han bara körde NIO namn i rad, typ så här: “Jones. Mata. Kagawa. Mata. Fellaini. Fletcher … Sissoko. Gosling. Ben Arfa. Ben Arfa”, och avslutade alltså med två x Ben Arfa. Underbart.
  • Fjärdeplatsen. Vinner Everton mot Arsenal på Goodison i morgon är det sju poäng upp med fem omgångar kvar. Inte kan väl …? Nej, det kan vi inte.

Newcastle it is

Postad i spekulationer om startelvan, United

1 Kommentar »

naninaslö

Som ni vet är United på jakt efter sjätteplatsen, vare sig vi vill eller inte. Vill det sig illa är vi sexa på måndag kväll.

Newcastle har vunnit 2 av sina senaste 7 senaste i ligan på St James’ Park, med 2-13 i målskillnad, vilket borde borga för ett borta-United som är ligans främste i det avseendet. Men så enkel är inte ekvationen, precis som ni också vet. Manchester United anno 2013-14 kan producera vad som helst. Allt från 5-0 i borta mot Leverkusen till 1-2 borta mot Stoke. Ingenting går att spåra i någonting.

Eftersom Moyes enda chans att rädda äran överhuvudtaget denna säsong är att piska Bayern på onsdag borde han ha åtminstone ena ögongloben på den matchen. Smalling och Evans är tillbaka i träning, Nani åker in och ut från bänken medan Hernandez – som ni läste här i går – inte startat i ligan sedan i december. Dessutom höll han japsen utanför startelvan mot Bayern, vilket ger oss följande startelva up north i morgon:

DDG

Jones – Smalling/Evans – Rio – Evra

Nani – Fletcher – Cleverley – Januzaj

Mata

Chicharito

Why?

Målvakt: Moyes har startat dansken tre gånger under säsongen. Två gånger i FA-cupen, en gång i ligacupen. DDG har startat flest matcher av samtliga i truppen och ingenting tyder på att det skulle bli annorlunda.

Backar: När jag tänkte på Rafael förut tänkte jag på en glaslirare. Nu är jag mer inne på Robert Patricks rollfigur i Terminator 2. Rafa peppras med skott (drabbas av ny skada) smälter och det tar olika lång tid varje gång han ska samla ihop kroppsdelarna igen. Han är givetvis utesluten. Med både Smalling och Evans tillbaka i träning bör Moyes chansa med åtminstone en av dem i morgon och låta Vida vila om tanken är att serben lirar på Allianz. Då är förhoppningsvis Rafael tillbaka och Jones – eller någon annan – kan ta plats bredvid centralt. Vänsterbacken är given även om holländaren var okej mot tysken. Evra ska förstås lira i München och efter två matcher utanför truppen, något som knappast lär ha hänt tidigare sen han blev ordinarie vänsterback och inte var skadad, måste han upp i varv inför nästa vecka.

Mittfält: Carrick har inte kommit upp i samma nivå som förra säsongen (vilket inte är något unikt i dagens trupp) men bör rimligen också vila för att inte riskera skada. Cleverley far fram och tillbaka i startelvan efter att i december och januari startat 10 raka matcher. Numera är antingen med direkt eller inte i truppen alls. Han och Fletcher känns givna beroende på hur Moyes/tombolan ser på belgarens roll på onsdag.

Kanterna då? Nani får här illustrera mystiken med sina fyra bänkplatser den senaste månaden sedan comebacken efter skadan. Det verkar verkligen som att Moyes inte vill spela in honom i laget igen, vilket jag gång på gång påpekat det märkliga i. Han är lagets klart bästa ytter i sina bästa stunder, men det tas det ingen hänsyn till. Faktumet att han gjort ett enda ligamål sedan april 2012 spelar sannolikt en stor roll här. Ronaldo kan inte fatta någonting.

Young eller Januzaj bör fajtas om vänsterplatsen och, vid Gud, den som hellre ger engelsmannen chansen där bör få en elstöt i benet varje gång.

Anfall: Om Rooney vilas är den gamle Valenciaspelaren givetvis gjuten, oavsett vad Kagawa säger. Framåt har jag tidigare i veckan resonerat om Welbeck eller Hernandez.

* Newcastle kommer tyvärr att sakna Gabby Obertan, men även vara utan Tim Krul, Moussa Sissoko (som skapat absolut flest chanser i laget under säsongen), Debuchy och Remy. Deras bästa poängplockare på planen i morgon lär vara Gouffran som kan stoltsera med 6 mål och 3 assists, vilket är sämre än Welbeck och på samma nivå som Charlie Adam. Det lugnar dock inte cynikern i mig.

* Vet inte riktigt vad jag ska tycka om att Bayern utestängt både Mirror och Sun inför returen med tanke på deras rubriker efter mötet på Old Trafford. Det är i min värld aldrig rätt att utestänga media, men samtidigt kan jag förstå dem med tanke på “Schwein”-rubrikerna. Kluven här. Dock är det knappast så att tidningarna inte kommer att gå på matchen, de köper garanterat biljetter, men förhoppningsvis kan de få en tankeställare. Oavsett hur duktiga de är på att hitta på skruvade rubriker på redaktionerna finns det alltid en moralisk aspekt att ta hänsyn till. Här kanske de gick över gränsen, jag har inte bestämt mig än. I Sverige är det ju som bekant mycket vanligt att använda uttrycket “danskjävlar”.

Falling in and out of love

Postad i Chicharito, United

Inga kommentarer »

72_chico_950x450_1617948a

28 december.

Javier Hernandez har inte namngivits i en förstaelva i Premier League på 96 dagar, men när vi är upp i 98 borde det rimligen innebära en efterlängtad start för mexikanen. RvP är som bekant söndertränad och Rooney bör rimligen vilas inför Bayern oavsett hur spelsugen han alltid är.

Welbeck eller Hernandez är då frågan som tombolan får ställas inför på lördag eftermiddag. Här spelar också miniärtans inställning antagligen en roll som vi inte riktigt kan veta omfattningen av. Han har ända sedan han kom till Manchester en vinterdag för fyra år sedan firat varje mål med samma oförställda glädje som David Trezeguet hade för vana att göra. Men mot Aston Villa var det en murken striker som träffade rätt och efter matchen tackade han inte Old Trafford utan rusade rakt ut i omklädningsrummet. Han är inte tillfreds med sitt arbete, vilket han också aviserat klart och tydligt under säsongen. Allra rakast var han med sitt “Det kommer en tid när jag ska snacka om det här”-instagrammande. Känslan är att han har fallen out of love, inte så mycket med klubben som sådan utan mer med hur han inte längre passar in i den.

Det inlägget gjorde hursomhelst knappast att han fick blommor och skumpa budat hem till sig med Jimmy Lumsden som avsändare.

Varför har det då gått åt fanders för den älskvärde, målgalne old-fashion-anfallaren?

Tja, först och främst är han en anfallstyp som United inte startat regelbundet med sedan Ruud van Nistelrooys dagar. Och då var ändå Rutgerus allroundspel bra mycket bättre än Hernandez. Och här klämmer skon ordentligt. Av hans tre konkurrenter om platsen längst fram har samtliga mer fotboll i sig och tillräckligt med målnäsa (bortsett från en av dem) för att gå före i hierarkin. Faktum är att han lyckades bäst under sin debutsäsong, då han fortfarande var på gränsen till bedrövlig i spelet utanför boxen. De senaste åren har han förbättrat det på ett imponerande sätt, men samtidigt har det inneburit att han inte gjort lika många mål som tidigare när han fått chansen. Alltför ofta har han fått för vana att gå ner långt för att plocka bollar i stället för att ligga och slicka axeln på sista backen. När United också haft större och större problem med att uppbringa mittfältare med kapacitet att lägga djupledsbollar är det inte så underligt att Javier bara står med 3 ligamål bredvid sitt namn.

Med sju ligamatcher och med största sannolikhet bara en i CL som avslutning på säsongen pekar det mesta på att det är upploppet på hans karriär i Manchester United vi bevittnar. Grabben är ingen Solskjaer – som vägrar flytta för att han nöjer sig med sin situation för att han vet att han är på världens bästa arbetsplats, oavsett om det är med begränsade arbetsuppgifter – och blir 26 bast strax innan VM drar igång. Kontraktet går ut 2016 och alternativen brukar vara två i det läget: Ny påskrift eller försäljning. Och med tanke på rådande förhållande mellan Hernandez och Moyes pekar det mesta på det senare. Jag kan mycket väl tänka mig att 25-åringen var en av de som inte ville ställa upp och fixa ny kostym inför USA-turnén – det ryktas vara mer än en handfull som vägrade – med motiveringen att “om Moyes är kvar är inte jag det”. Får skotten sparken förändras förstås läget för Hernandez, och många andra med honom.

Men var kan då tänkas hamna? Ni minns kanske att Real Madrid var med och högg direkt när han gjorde succé 2010/11, men det intresset lär ha svalnat och även om marängerna skulle vara fortsatt intresserade lär det knappast vara smart att flytta från en bänk till en annan. Senaste tiden har det ryktats om klubbar en nivå ner, som Valencia, Roma, Inter och Spurs, och det låter som rimligare alternativ.

Oavsett vad som händer med honom i sommar är det klart att vi får se flera spelare gå in i slutskedet av sin tid på Old Trafford. Norwich, Sunderland och så till slut Hull är garanterat de enda chanser vi får att se Giggs, Rio och Vidic grace the green grass of the Theatre of Dreams. Kanske också Evra och ytterligare några.

Med dem försvinner ytterligare kulturbärare, och gör killar som Scholes, Brown, Neville och Edwin sällskap.

We’re still standing

Postad i United

2 Kommentarer »

Med knappt ett dygns distans till gårdagsmatchen är känslan ungefär densamma som strax före klockan 23. Bayern ägde helt, skapade lite, United gick in för att försvara sig, gjorde det bra och skulle med lite mer tur – och skicklighet – faktiskt ha kunnat ta med sig en vinst till München. Det gav lite vibbar till tidigare möten med framförallt Barcelona, då under Fergie, där United (då med Queiroz masterful defensive mind) tråkade och vann.

Chansen att slå ut tysken borde rimligen ha minskat i och med deras bortamål, men jag tror i ärlighetens namn inte att 1-0 eller 2-1 spelat så enormt stor roll för returen. Moyes kommer att ställa upp på samma, eller åtminstone liknande, sätt på Allianz Arena. Hur Pep formerar sitt Bayern annorlunda blir intressant, eftersom han trots det massiva spelövertaget knappast kan vara tillfreds med matchbilden.

Först: Newcastle på lördag. Jakten på den fördömda sjätteplatsen tar då ny fart – med Chicharito eller Welbeck som spets?