Bloggish i efterskott.

En genomförkyld bloggare med migrän och ryggskott här. Hej. Sorry att det dröjde.

Vill bara inleda med att ta tillbaka varenda tveksamhet jag hade om Zlatans ankomst till United. Jag var ju då en av pessimisterna (oväntat..) som inte var jätteimponerad av tanken på Zlatan i vår klubb. Har typ aldrig varit så snett på något i hela mitt liv, åtminstone inte sedan Kagawa-fiaskot. Herregud. Awkward.

Så hur som helst: förlåååt Zlatan, förlåt för min tidigare spydighet och alla tvivel. Jag kommer snarast ta med min hund på en promenad genom Rosengård i din ära. Kung är du.

Matchen då. Var det inte en ganska intetsägande första halvlek ändå? Kan varit jag som såg matchen ur Baksmällans perspektiv (vilket verkar vara standard här nu för tiden, skärpning Lisa och Mats) men tyckte matchen kändes ganska id-lös generellt. Vilket såklart ofta är risken i cupmatcher av den oglamourösa sorten, och gårdagen på Ewood Park var då inget undantag. Var absolut ingen dålig match. Egentligen. Bara ganska platt överlag och gav lite feeling av att det här var en dag på jobbet, inget mer.

Var ju samtidigt också, som väntat, ett delvis reservbetonat United som kom till start. Darmian, viss (smått ofötjänt visserligen) b-stämpel på Young, Rashford, Martial (petad sedan typ senaste istiden) och Romero då såklart. Givet andrahandsval bakom Dave. Inga jättestora skrällar i manskapet, men hade ändå en sneaky feeling om att kanske Schweinsteiger skulle dammas av, men icke. Och inte en enda minut för Shaw denna gången heller. Undrar vem som ska behöva dö för att han ska få lite speltid? Är det inte dags snart? Satt visserligen i andra halvlek och tänkte att nu skulle det varit perfekt med en offensiv kraft på vänsterflanken, men in kom istället Pogba och Zlatan. Och det bytet är det väl ingen som har någon större anledning att kritisera.

Och såhär i influensatider väljer jag att fokusera på den ihållande medvindseuforin och endast dra en positiv lista. Det kan man unna sig när till och med ens bästa vänner mjukisbyxorna och Alvedon-paketet vet att slutet är nära.

Anständigt, sevärt, strålande och/eller alldeles underbart:

  • Som vilken Unitedsupporter som helst blir man alltid lite extra glad när Rashford nätar. Det går liksom inte att komma ifrån, men passningen från Mkhi måste vara årets smekning alltså. Shit. Ej heller att förglömma: Romeros snabba igångsättning. Ett vansinnigt bra anfall helt enkelt.
  • Zlatan. Stående punkt.
  • Stabiliteten och tryggheten som infunnit sig de senaste veckorna, sedan i julas-ish, får mer än gärna stanna for life. Känner att Mourinho (förhatlig, men ack så briljant) ska ha cred här. Tänker att den främst resulterat i två saker: dels att vi inte hamnar i de där extremt djupa svackorna periodvis i matcherna, vilket typ varit vårt signum och enorma akilleshäl de senaste åren, och dels att hoppet om att vi kan vända ett negativt reslutat eller en taskig start i en match alltid finns, vilket syns tydligt på både spelarna och helheten. Detta var för övrigt de två grejer som både Moyes och Van Gaal lyckades absolut sämst med (utöver att vinna matcher, lol) men som Mourinho lyckats implementera på godkänt kort tid.

Det var kort om gårdagen, en match som inte kommer gå till världshistorien som någon extremt dramatisk händelse, men trots allt en vinst och en hyggligt stabil sådan. Tänker att de flesta av oss nog redan blickar framåt mot onsdag och St Etienne. Let’s keep this party going!

 

PS. Vi på MUSS-bloggen (det vill säga jag och Mats) är lite trötta på Darmian. DS.

0 | United | permalänk

Blackburn it is

Säsongen 1994-95 är en av de jobbigaste i mitt minne. En sån där tid där man som tonåring försöker förstå vad man utsatt sig själv för bara genom att finnas till (även om man så klart är oskyldig, det är alltid ens föräldrars fel) samtidigt som man utan internet försöker förstå vad ens favoritlag sysslar med.

Jag är en sån som kan få beröm 99 gånger av 100 men det är den negativa kritiken som består. Gissningsvis är jag inte ensam om detta. Tankesätt som dessa går också att applicera på vinnarskallar och där har vi sett och hört extremt många exempel genom åren.

Även i supporthänseende är/var det på den här tiden lättare att minnas besvikelserna. United hade ju sedan 1990 hittat tillbaka i buckelvinnande form och var på väg mot tredje raka titeln när Blackburn hände. Eller snarare United slutade hända. Avslutningshelgen våren 1995 är ett av mina värsta Unitedminnen, även om konkurrensen inte är mördande. West Ham, Andy Cole … usch, det gör lite ont fortfarande att tänka på den 17-årige Mats då. Hur han led och var otröstlig medan omgivningen försökte trösta med ”lugn, dom vinner säkert cupen”. Det gjorde dom inte. Två vidriga helger i rad var ett faktum och då spelar det ingen roll att Blackburn, fram tills i år, var Premier Leagues sämsta mästare. Tvärtom.

Åren sedan titeln har inte varit snälla mot Jack Walkers köpemästare. Dom har åkt upp och ner ibland och nu harvat under den högsta nivån under 2010-talet och den sämsta match jag sett i England var när Blackburn gästade Millwall på The Den för några säsonger sen. Herre. Gud. Vilken. Fotboll. Det var en ”målchans” i matchen, när någon av alla dessa trollkarlar på ”gräset” sköt två meter över från 30 meters håll.

I morgon ska det sparkas Championship vs Premiership på Ewood Park och jag har en känsla av att United kan tråkas till döds. Frågan Mourinho då får ställa sig är vilka av hans pojkar som ska drabbas av tråkdöden?

Ashley Young?

TFM?

Even Bastian?

Mourinho körde sin starkaste tillgängliga elva i torsdags, bortsett från DDG, och lär garanterat låta några first team pojkar – som Mata och Martial – vila. Zlatan bestämmer själv om han orkar mer, men frågan är hur Mourinho resonerar efter 3-0 mot grodätarna? Ser han 16-delen (så ovärdigt ord) som avgjord och vilar spelare i Frankrike i stället? Nej, det tror jag inte. Zlatan vilas i morgon. Basta.

DDG

Valencia – Bailly – Smalling – Rojo

Carrick – Schweinsteiger

Mkhitaryan – Lingard – Young

Rashford

Den här elvan kan vinna. Den bör vinna. Den kan också misslyckas kapitalt. Just nu känns det som att det kvittra, för bakfull är jag, som traditionen bjuder så här på lördagsmorgonen.

Alla bakfyllors moder får snart ta semester.

Men så länge vi vinner på helgerna får hon väl gott stanna.

0 | United | permalänk

Still sixth

Sex.

Sex, sex, sex, sex ssseeeeeex.

Sexa.

Sjätte plats.

Sixth.

Fem före.

Fjorton efter.

Och nu är det Europa League, ligacup och FA-cupen som gäller.

Medan vi fortfarande är sexa. Och kommer att så vara när ligaspelet startar igen i början av mars.

Sjukt men sant.

Vem har #6 i United? Just det. Time to deliver some silverware.

Och kanske en femteplats åtminstone.

Vi yogar för det, vad?

0 | United | permalänk

Självklart säsongsbästa

Säsongsbästa, utan tvekan.

Under en 15-minutersperiod av första halvlek spelade United propagandafotboll och kunde, kanske till och med borde, ha satt tre-fyra bollar bakom Gomes. Det var trixigt, tempofyllt och underbart att se United komma i våg efter våg av anfall.

Överlag fick vi se ett United som nästan fullständigt kontrollerade matchen mot Watford.

Enda invändningen är egentligen att det bara blev 2-0. Och då vet man att det har varit en fröjd att se.

Magiskt:

  • Mata! Han bara fortsätter att producera, som om det var någon tävling i vem som kan göra flest mål och poäng i en fotbollsmatch. Vid 1-0 var det hans klack som öppnade upp rejält och sen avslutade han distinkt själv på Martials inspel. Hittade vältajmade djupledslöpningar gång på gång och bollen var flera gånger bara centimeter från att friställa vår underbare #8.
  • Bailly! Ivorianen kan mycket väl bli den ledargestalt i mittförsvaret som vi hoppats i flera år att Smalling skulle bli (men ännu inte lyckats med).
  • Martial! Jag vet inte riktigt vad Mourinhos poäng med hanteringen av fransosen varit med tanke på att han knappast varit sämre än andra som fått flera chanser. Nu uppe i 3 mål och 3 assists på sina 5 senaste startar. Och leendet efter 2-0 borde väl tysta alla tvivlande Nevillebröder i världen.
  • Den långe svensken missar kanske för mycket, så också i dag, men hans närvaro, hans förmåga att hitta lägen åt sig själv och medspelare och sätta försvaren i arbete är ovärderlig. Och så bjuder han alltid på finesser ingen annan klarar av, så också i dag. Som när Kaboul bara studsade av honom i första halvlek, eller när han lattjade lite med Cleverley i straffområdet i andra.
  • Mkhitaryan! Klippet i steget, spelsinnet, passningarna … en nyckelspelare i omställningar också i dag. Så frustrerande bra att Watfordspelarna kände sig manade att smocka till honom i ansiktet två gånger.

Strålande:

  • The Herrera-Pogba-axis. Det går utan Carrick också, alltså. Herrera var lika Davids-esque som han brukar och Pogba var disciplinerad i det mesta han gjorde. Han verkade mer fokuserad när han ”bara” behövde fokusera på speluppbyggnad och att hålla motståndar ifrån sig.
  • 16 raka utan torsk är enastående. När vi börjar rada upp treor känns det också extra finemang.

Stabilt:

  • Även om Watford stack upp några gånger var det egentligen aldrig någon riktig fara. Skotten gick rakt på De Gea och när spanjoren väl behövde slänga sig gjorde han det – och räddade.

Blekt:

  • Under framförallt perioden i första brände Zlatan, Pogba, Herrera, med flera, lägen som man inte bör bränna. Och som skulle kunna ha blivit kostsamma. 2-0 var egentligen 7-1 sett till chanserna.
  • Daley Blind var inte dålig, men när så många av hans medspelare var på topp blir hans mediokra insats än mer medioker.

Sist:

  • Endast en engelsman i startelvan hör inte till vanligheterna i Manchester United.
  • Nu är det inget ligaspel förrän 4 mars. Europa League, ligacup och FA-cup står på schemat och jag är inte så glad att jag hjular över detta faktum. Frågan är var United finns i topp 4-striden när den närmaste månaden har avklarats.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk