Magi, magisk, Martial

Manchester United på Wembley är inte en vanlig syn nuförtiden, inte ens i säsongsöppningen Community Shield. Sen kan man ha åsikter om semifinalerna verkligen ska spelas där också, men man drabbades ändå av lite smårysningar när spelarna vandrade ut på planen.

Och där bjöd på säsongens allra bästa anfallsspel i en alltigenom pulserande drabbning för att sedan drabbas av ”LVG-sjukan” och helt byta ansikte efter paus.

Men Anthony Martial byter minsann inte någonting.

Han är precis lika magisk varje gång.

Wow:

  • Avslutningen på en fullständigt hänförande fotbollsmatch. När Martial satte bollen bakom Robles vrålade jag så högt att barn, husdjur, grannar och alla på en mils omkrets undrade vad som hände. Fotboll – och United – när det skapas känslor på det allra bästa sättet. Och firandet! Det var mycket frustration som kom ut ur väldigt många porer världen över samtidigt.
  • Rooneys räddning på mållinjen i inledningen! Kaptenens defensiva insatser har varit mer minnesvärda än hans offensiva denna säsong. Och med tanke på att han fortfarande, obegripligt nog, saknar en FA-cuptitel förstod man hans engagemang från start.
  • Rashfords spelförståelse, med sedvanligt klackspel, var alltigenom lysande och när han inte kom förbi så blev det allt som oftast hörnor. Och så rutinerat han höll uppe bollen innan han levererade till Martial som …
  • … gjorde det han är en av ligans bästa på: Utmanade med fart och kom förbi på kanten och noterades för ytterligare en assist. Given vinnare på listan över Årets utespelare i United. Kanske egentligen bara för situationen där han vid egen planhalva lattjade sig förbi Besic. Hur läckert som helst.
  • Uniteds anfallsspel i första halvlek var säsongens kanske bästa. Rörligt, tempostarkt, energiskt, noggrant, med mängder av chanser … det var näst intill obegripligt att Evertons nolla var intakt så pass länge som den var. Så kan det bli när snabba spelare går framåt, spelar bollen framåt och pressar tillbaka motståndarna och ger spelare som Carrick och Rooney utrymme att diktera spelet. Frågan är ju varför Louis van Gaal väntat så länge med att använda sig av detta.
  • Daves räddning på straffen. Visst, den satt inte ute i hörnet, men hårdheten var på den röda delen av skalan och då krävs det De Gea-handleder av stål för att mota bollen.

Förtjusande:

  • Marouane Fellaini må själv anse att han är som bäst som defensiv mittfältare. Men det kan han vara ensam om i universum. I kväll var han en av Uniteds bättre spelare och då hängde han så lite som möjligt med bollen på egen planhalva. Stod också för en fullständigt magnifik brytning på Lukakus avslutning efter att ha drällt med bollen själv och skapat Evertons kontringsläge. Måste ha varit helt slutkörd, annars ytterligare ett supermärkligt Van Gaal-byte. Det är inte helt uteslutet.
  • Att United ändå lyckas återhämta sig efter kvitteringen och ta tag i taktpinnen igen (vilket gör det än mer obegripligt varför man tappade den, till synes självmant).

Föga förvånande:

  • Att Fellaini skulle starta mot sitt förra lag, att Darmian skulle petas efter sin senaste insats och att Rojo skulle starta.
  • Att Anthony Martial skulle bli den som satte fart på Uniteds offensiv från avspark. Fransosen får dock ett gäng minuspoäng för sitt val att använda vantar.
  • Martinez lät som väntat United äga bollen för att instruera sina spelare att satsa på omställningar på Lukaku. Det kunde ha givit Liverpoollaget två mål redan första kvarten, men belgaren hade tack och lov problem med sin teknik båda gångerna.
  • Jesse Lingard fick flera ypperliga lägen att göra mål men hans avslutningar alltså …
  • Marcos Rojos beslutfattande i samband med kvitteringen. Kunde välja precis vad han ville utom det han just valde – att ta klivet in i banan.

Brr:

  • United hade några skakiga minuter i inledningen av andra halvlek. Först började Martial halta och bara minuter senare orsakade TFM en straff (som var 50-50 om den skulle tilldömas). Händelserna gav också ett dittills ytterst blekt Everton momentum och Louis van Gaals motdrag blev att plocka TFM och sätta in Valencia. Ett högerbacksbyte är alltid ett högerbacksbyte.
  • Det är förbluffande att det United som gick av planen i halvtid tog bussen och lämnade arenan och gav plats för en annan elva. Men det var inte första gången vi såg det här Jekyll & Hyde-beteendet från vårt älskade lag. Hur man lyckas bli så dåliga när man varit så bra är en prestation.
  • United blev rånat på en solklar straff när Fellainis (som vanligt klockrena) avslutning täcktes med armen av Jagielka. Inte lätt att upptäcka, men det var det inte heller när det handlade om TFM tog boll eller Barkley först heller.

… and finally:

  • I och med citys solklara slakt av Stoke i eftermiddags är det bara att hoppas att semifinalerna mot Real Madrid ska skaka de blåa i slutet. Men fjärdeplatsen känns rätt långsökt.
  • Två gamla Unitedlirare hängde på Evertons mittfält i kväll. En duo som inte hade det lätt som A-lagsspelare i United (minns Gibsons rekordsnabba visit på Twitter till exempel) och definitivt inte hade någon klockren afton på Wembley heller.
  • Älskar att Louis van Gaal innan match sa att han var ”very bored” över frågorna om hans framtid. ”Very bored”.
1 | Eftermatchbetyg, FA-cupen | permalänk

Enkelt och perfa

 

Det blev den perfekta uppladdningen inför helgens cupsemifinal. Med beskedligt motstånd, en stabil trepoängare och inga ytterligare skador (?) kan Manchester United se fram emot mötet med ett stukat Everton med en god portion självförtroende i ryggsäcken.

För efter Delaneys tidiga självmål fanns det egentligen ingen annan tänkbar utgång i matchen än en enkel hemmavinst.

En av de allra enklaste segrarna United inkasserat på Old Trafford under säsongen.

Läckert:

  • Rashfords klackspel är delikat. Han har minst en per match, och det är ytterst sällan den inte leder till någonting vettigt. Som om inte hans avslutningar var nog har han ett spelsinne som nästan är i samma klass.
  • Ska man göra sitt första Unitedmål ska man gärna göra det framför Stretford End och gärna på det sättet. Även om vi kanske är många som glömmer den här matchen, den här kvällen, så är Matteo Darmian inte en av oss (och så kom det efter en hörna också!). 

Positiva vibbar:

  • När Martial eller Rashford får bollen tittar man. De två ynglingarna bär tillsammans ”ansvaret” för det mesta av Uniteds riktiga sevärdheter nuförtiden. Frågan är hur ledningen ser på deras positioner till kommande säsong. Fransosens status kan knappast ändras, men den unge engelsmannens?
  • Uniteds inledning på andra halvlek. Medan Palacespelarna körde vidare på samma spår som i den första akten var hemmakillarna mer alerta och kunde mycket väl ha satt ett par redan första kvarten. 

Väntat:

  • United ägde matchen från första till sista minut. Dessutom utan att behöva sättas under några som helst prov, egentligen. Wilfried Zaha försökte lite, men det var egentligen allt.
  • Att Antonio Valencia skulle få lite bryderier i skallen efter att ha kommit fram på högerkanten och valt att gå på insidan och för att till sin förvåning upptäcka att bollen hamnade framför hans vänsterfot.
  • Med Rooney i en ännu mer tillbakadragen roll än vanligt var det inte någon skräll att se kaptenen försöka sig på sina crossbollar så fort tillfälle gavs. Inte var det särskilt oväntat heller att de ofta lyckades. Han kan det där, Scousern.

Oväntat:

  • Louis van Gaal ställde upp med egentligen en enda defensiv mittfältare, för ovanlighetens skull, och en på papperet rejäl offensiv. Ändå spelade United mer defensivt än offensivt i första halvlek. Märkligt värre. Visst, United hade några halvchanser, men det var knappast så att det såg ut som att spelarnas liv hängde på om de gick med framåt eller inte. Efter paus blev det, som nämnt, en tempostegring.
  • Avsluten på mål! Okej, det var inte några i ribba eller stolpe, förutom målen, men det var en väldig massa skott mot motståndarnas mål för ovanlighetens skull. Hela sex stycken i första halvlek följdes upp av fyra efter vilan. More of the same på lördag, tack så mycket.

Innan vi släcker lampan:

  • Arsenal lär knappast (?) tappa poäng mot WBA i morgon kväll, vilket gör att det fortfarande är City som är den mest rimliga måltavla i kampen om topp 4.
  • Båda lagen hade – och har fortfarande – en cupsemifinal i helgen att tänka på. Kanske en förklaring till det låga tempot stora delar av matchen. Och gissningsvis en förklaring till varför Palace, som hamnat i ingemansland i ligan, var så oerhört ointresserat av att göra någon match av detta.
  • Darmians polisonger är lika fascinerande som hans formkurva (och hans första mål för klubben).
  • Souarés attack på Mata var så klart värt ett rött kort. Extra fascinerande att han undvek detta var det faktum att Lee Mason stod typ 20 centimeter därifrån och såg hur båda Palacespelarens fötter gick rakt mot spanjorens ben.
  • Aston Villa var bedrövligt i helgen. Crystal Palace följde upp Birminghamlagets insats med att vara näst intill lika kasst ikväll.
  • Apropå ”inga skador” verkade Chris Smalling klara sig rätt bra efter att ha skrämt oss i slutet. Han gick inte av, vilket så klart var ett bra tecken.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Med tristessen mot …, tja någonting

Det märktes ganska tidigt att båda lagen hade klart för sig hur det skulle sluta. United skulle vinna utan att imponera och Aston Villa skulle skickas ned i Championship.

Och så blev det.

Underhållningsvärdet var i paritet med att tvingas följa omröstningen av Eurovision Song Contests final rejält bakfull, magsjuk medan en Citysupporter skar med A4-papper mellan fingrarna på dig.

Dessutom darrade United i slutskedet, hemma mot ligans överlägset sämsta lag, och höll på att tappa de tre poängen. Totalt sett egentligen en helt vanlig dag i livet som Manchester United-supporter år 2016.

Supertjusigt:

  • 1-0. Rooneys svepande cross till Valencia, Valencias stiliga markrullare till Rashford och så tonåringens självklara avslutning var eftermiddagens självklara höjdpunkt. Och kanske enda.
  • Marcus Rashford är ju så självklar och supertjusig man kan bli. Går han in som ordinarie striker i höst är inte jag den som kastar mig baklänges av förvåning.
  • David De Gea. Inte för att han gjorde någonting utöver det vanliga mot Aston Villa utan bara för att han är så jävla bra i allmänhet.

Tja, det var väl ungefär som det skulle:

  • Daley Blind är skicklig på just det han visade i kväll, brytningar i sista stund framför det egna (ofta tomma) målet. Och så hade han några fina svepande uppspel. Kanske bäst i hemmalaget?
  • Defensiven är, otroligt nog, ligans bästa när det kommer till hållna nollor. Ytterligare en sådan är ett faktum denna kväll och det står inte särskilt mycket i statistikkolumnerna om hur nära United är att släppa in mål varje gång man inte gör det.
  • Memphis första 15-20 minuter i andra halvlek fick en att åtminstone lyfta på ena ögonbrynet. Frågan är om han ändå försatt sina chanser till att ha en någorlunda långvarig karriär i Englands vackraste stad.
  • Rashford-Mata-samarbetet efter paus borde ha resulterat i antingen en straff (om strikern valt att ramla över Hutton) eller ett mål (om strikern valt att göra som vi är bortskämda med att han gör och satt läget han fick av spanjoren).

Nej:

  • Smalling-Blinds samspel i samband med situationen där den senare tack och lov bröt var amatörmässigt. Trots att de två spelat tillsammans så oerhört många gånger. Smalling var väck, Blind försökte ställa offside.
  • Insatsen totalt. Det ska inte behöva se ut som det gjorde över 90 minuter. Men som jag skrev i inledningen så var det två laget som gick ut ungefär som Sverige-Danmark i slutet av 2-2-matchen 2004; de var överens om vad som komma skulle.

Skamligt/bedrövligt/galet/ovärdigt:

  • Att United var så oerhört nära att tappa segern. Helt otroligt egentligen med tanke på att motståndet hade åtta raka förluster med 3-24 i målskillnad. Samtidigt inte ett dugg förvånande, med tanke på hur United uppträtt mot bottenlag på hemmaplan tidigare under säsongen.
  • 3 avslut på mål, varav ett gick i mål, ett var ett halvtamt skott från Rooney mitt på Guzan och ett var ett från Mata rakt på samme målvakt. På 90 minuter. På hemmaplan.
  • United snittar 1,18 mål per match. De två vanligaste resultaten på Old Trafford är 0-0 och 1-0, som totalt tolv matcher slutat sen premiären mot Spurs. Deprimerande att föreställa sig holländaren fortsätta med detta under ett år till.

Sist, innan återhämtningsölen:

  • Aston Villa åker alltså ur efter nära 30 säsonger i högstaligan. Man åker dessutom ut med dunder och brak efter en av de sämre säsonger ett lag i Premier League bjudit på under 2000-talet.
  • Wayne Rooney gjorde comeback i startelvan efter flera månaders frånvaro och hans insats var väl ungefär som väntat. Han blandade och gav där toppen var crossen till Valencia och botten hans touchar och teknik i andra halvlek.
  • Även Antonio Valencia gjorde sin första match från start på väldigt länge. I ecuadorianens fall var det dessutom ännu längre sedan han fanns med i en startelva (oktober?) och hans insats var liksom Rooneys ungefär som väntat.
  • Medan Valencia och Rooney var åter var Anthony Martial för ovanlighetens skull förvisad till bänken. Det var på tiden för fransosen som behövs någorlunda utvilad till nästa helgs cupsemifinal.
  • Kampen om fjärdeplatsen lever vidare. Jippi.

 

0 | United | permalänk

Äntligen!

Manchester United, den modernare varianten, går ytterst sällan tre säsonger i rad utan att vinna en titel. Mot West Ham var det bara vinna eller försvinna som gällde för att vi skulle tvingas uppleva någonting vi är så oändligt ovana vid.

Det slapp vi.

Och äntligen – ÄNTLIGEN – kom ett litet glädjeämne under ytterligare en tung säsong. Ett magiskt Rashfordmål och ett nästan lika fenomenalt från Fellaini tog Manchester United till Wembley. Där har vi inte varit sedan en viss David Moyes dagar.

Måtte det bli två besök.

Enastående:

  • Han är helt fenomenal, grabben, i en-mot-en i de lägena. Jag har redan börjat få känslan av att ”den här sätter han” när Marcus Rashford får bollen rättvänd strax innanför straffområdet, centralt. Helt sagolikt vackert skött från början till slut av tonåringen som inte kan sluta imponera. Trots att han fick utstå skammen att bytas av i paus senast.
  • David De Geas räddning innan West Hams reducering var helt sanslös. Sen räddade han gång på gång i slutet också. Helt otrolig målvakt. Kanske den mest otroliga av dom alla just nu.

Efterlängtat!

  • Andra halvlek! Länge sedan jag – och ni – såg ett så effektivt United som verkligen byggde vidare på det flow man skapat en bit in första akten. VIsst, West Ham skapade en del i slutet, men matchen var Uniteds. Det gästande Uniteds alltså.

Jorå, det var inte fy skam:

  • United växte in i första halvlek ju längre minuterna tickade fram och spelet i offensiv tredjedel var så där direkt som det kan vara med någon månads mellanrum. Både Fellaini, och framförallt Lingard, fick riktigt fina lägen att spräcka nollan. 4-3-3-uppställningen kan ha gjort sitt för att bidra.
  • Timothy Fosu-Mensah. Strålande talang visade strålande talang igen. Snabb, hård och beslutsam.
  • Anthony Martial drog in två assist, så där lite i periferin.
  • Ander Herrera må vara begränsad som spelare, men hans energi och spelglädje smittar av sig.
  • Omställningen innan 1-0-målet när man snabbt utnyttjade Antonios galna passning (som fick Bilic att äcklad vända sig bort från planen). Sekunder senare hade Martial – som hamnat centralt – hittat Rashford. Pangpang.

Icke okej, alternativt undermåligt:

  • Apropå nollor. Det här med United och mål och förstahalvlekar är ju galet. 11 av 22 matcher under 2016 har saknat en målskytt när vi kommit halvvägs in i matcherna. Galet.
  • Daley Blind är ingen mittback. Ju förr United inser det desto bättre. Därmed inte sagt att han kan göra ett jobb där, men när hans speed är ultrarapid brister mycket.
  • Michael Carrick sköt visserligen mot West Hams mål, men än en gång var han alltför ofta steget efter. Främst i första halvlek .
  • Alltså, visst har den här säsongen sett Unitedspelare dra på sig fler frisparkar än vanligt? Eller är det jag som fått för mig det?
  • Marcos Rojo drog på sig frisparkar, hade en usel förstatouch, missriktade crossar och hamnade fel i positionsspelet gång på gång. Obegripligt att han får förtroende gång på gång.
  • Vem hade egentligen Andy Carroll på hörnan vid reduceringen? Ingen? 

Sist:

  • Wayne Rooney gjorde comeback efter ett dussin matchers frånvaro. Och även om kaptenen inte satt den här säsongen (heller) i brand med sitt spel så är det klart att det är bättre med så många tillgängliga spelare som möjligt. Och kaptenens inflytande i omklädningsrummet ska inte underskattas.
  • Även om United faktiskt skulle gå hela vägen i FA-cupen blir det svårt att beskriva den som lyckad.
3 | Eftermatchbetyg, FA-cupen | permalänk

West Ham it is

Förväntningarna? Mycket små.

Förhoppningarna? Lite större, det är dom alltid.

Förvåning? Svårt att tro att man smittas av det igen.

Förbluffad? Möjligen om det kommer en genomklappning av en större modell än senast.

Förbittring? Sannolikt.

Förbannad? Nästan garanti på den.

Förtjust? Det brukar trots allt dyka upp någon okänd 18-åring och vara bättre än alla andra landslagsspelande lagkamrater. Så kanske.

Förtvivlad? Lita på det.

Fördomsfull författare? Jajamensan.

1 | United | permalänk