Wayne, bloody hell!

 

Det mest anmärkningsvärda denna kväll var att se Wayne Rooney.

Kaptenen gjorde sin kanske allra bästa insats på ett halvt decennium. Han var både argare och bättre – och det enda som fattades var att han skulle gå upp jämsides med Sir Bobby.

Själva matchen var också till stora delar imponerande av United. Och så oerhört mycket skönare det är att se en avslutning där man slipper skaka tänder av nervositet.

Fenomenalt:

  • Kaptenens insats. Wayne Rooney verkade bara behöva bänkningar och en rejäl fylla för att tända till. I kväll var han, i hård konkurrens, kanske planens bäste spelare. Han var skäggig, han var arg och han var otroligt bra redan från start.
  • Mittfältsspelet. Den gamla klyschan att så mycket är vunnet om man vinner matchen på mitten har sällan känts så klockren som här. Trots att United saknade Paul Pogba var Herrera, Rooney och Carrick vida överlägsna West Hams spelfördelare.
  • Målen! 1-0 var frukten av Rooneys speluppfattning, Mkhitaryans genomskärande löpning och Zlatans briljans. 2-1 var frukten av den höga pressen, Valencias delikata klack och Mkhitaryans “enkla” snett-inåt-bakåt och Martials bestämda avslutning upp i nättaket. 3-1 ger vi till svensken som så effektivt öppnade upp allt med sin passning till Valencia.
  • Bastian Schweinsteiger må vara med bara för att bli såld, men det var ändå en fröjd att se tysken på Old Trafford i A-laget igen. Gråhårigare än någonsin. Mer hyllad än någonsin.
  • Zlatan Ibrahimovic. Säga vad man vill om den långe svensken, men han kommer alltid tillbaka. Även om han är 35 år gammal. Redan uppe på 11 mål – att jämföra med Martials 17 totalt som var bäst på HELA förra säsongen. Att gå från målsuccé till måltorka till målsuccé igen är bara att respektera.

Manchester United all over:

  • Mittförsvaret. Trots att förstavalet Smalling-Bailly försvunnit på grund av skador, som sig bör i United anno 2010-talet, har inte Rojo-Jones försämrat en – ofta darrig – Uniteddefensiv avsevärt. Båda två är klassiska brittiska försvarare i grunden och det smäller både i närkampsspelet och glidtacklingarna när dom bara köttar. I kväll var de dessutom oftast fläckfria i det spelet. Kul!
  • Anthony Martial! Grodätaren har haft en jämfört med i fjol betydligt tyngre start, men i kväll var det den “gamle” Martial vi såg. Han utmanade i fart, han skar in i rätt lägen och, framförallt, han gjorde två mål. Den “reserven” vi har i honom ska inte underskattas.
  • Som noterats tidigare: oavsett resultat är det här en oerhört mycket roligare säsong än under Dödgrävaren. Målchanserna avlöser varandra och pulsen är oftare från start på en högre nivå än då.
  • Ander Herrera! Som han VÄRKTE fram assisten till Zlatans andra! På tilläggstid!
  • Henrikh Mkhitaryans frånvaro under säsongens första månader framstår allt oftare som mystisk. Samtidigt kan man ju vända på det och tänka så här: Kanske är det just hans frånvaro som gör att han är så bra när han nu är närvarande? Det enda negativa jag hittar med honom i dag är egentligen att han fick bollen alltför sällan.

Otippat:

  • Inte bara för att han är målvakt (rubriken alltså) utan för att han är den han är – ligans bäste målvakt. Den returen ska inte David De Gea släppa. Ska någon göra det är det möjligen Sam Johnstone, men han skulle ha fått kritik för det, han också.
  • En som också ska få en skopa negativ slev är också Antonio Valencia (som för övrigt var riktigt bra, som vanligt) och hans agerande i samband med målet. Det håller inte att backa och backa och vänta på att en så skicklig spelare som Payet ska skjuta. No-no.

Epilog:

  • Borde inte Adrian ha straffats – no pun intended – hårdare för sin spark på Zlatan i samband med det snabba ledningsmålet? Jojomensan. Återstår att se vad FA gör.
  • Winston Reids spark i ansiktet på Wayne Rooney var också föremål för strafftankar.
  • Slaven Bilics största “misstag” inför matchen var kanske att bänka Darren Randolph. Jag minns ärligt talat inte någon enda jätteräddning från Adrians sida. Visst, det fanns några räddningar, men det var väl ändå oftast från skott som gick mitt på honom? Apropå West Ham: Dom var bedrövliga. Men, som jag brukar skriva och säga, så spelar man inte bättre än motståndaren tillåter.
  • Den “arge” – och pånyttfödde? – Rooney drog på sig en varning och missar Everton till helgen. Men då har vi å andra sidan både Pogba och Mata att välja mellan. Det är 1,6 miljarder i fotbollsspelare att ha till hands.
2 | Eftermatchbetyg | permalänk

The love of the worst and the most expensive

Manchester United har den dyraste truppen som någonsin spelat i Premier League.

Manchester United har också inlett Premier League-säsongen sämre än någonsin.

Hur fan går det ihop, kan man undra? Det gör det inte, egentligen, naturligtvis. Men det är som att hela klubbens identitetskris bara fortsätter sedan Den Gamle slängt sitt sista tuggummi i dugouten. Att allting skulle gå trögare kunde till och med en hörnflagga förstå, men att klubben skulle kastas så långt ned i djupet kunde inte ens de mest cyniska tvivlarna ha befarat.

Imperier kommer och går, det vet vi, men det är svårt att acceptera när imperiet bevisligen finns där utan förmågan att erövra. Ingen fotbollsmakt är större än United i England. Få, om ens någon, är större i Europa eller ens i världen. Kan ni föreställa er Subway eller Coca-Cola plötsligt åka raket nedför listan över de mest framgångsrika i sitt skrå? Nej, självklart inte. Men det är ju som att jämföra äpplen med morötter. Givetvis funkar inte affärsmodeller där människor ska uppträda på samma sätt som när det handlar om produkter som människor ska använda. En Samsung Galaxy S7 är lättare att hantera än en Marcos Rojo.

De senaste tre åren har varit horribla. Men de har varit det med utgångspunkten att Manchester United fortfarande är Manchester United. Så är det inte. Ända sedan det famösa transferfönstret där Danny Welbeck ersattes av Radamel Falcao och när Anderson skickades ut med en syrgasmask som avgångsvederlag har vi haft en affärsverksamhet som förändrat sin egen spelplan för att spelplanen man använde tidigare inte användes längre. United tvingades bli någonting annat och det har tagit ett tag för jättekryssaren att försöka förändras med sin samtid.

Och det är, för att citera Dödgrävaren, en process.

Den pågår fortfarande i allra högsta grad och den kommer sannolikt att pågå under lång tid framöver. Vart den tar oss vet ingen, och det vill vi väl egentligen inte heller bli medvetna om, men vi vet att vi under hela resan kommer att bry oss med allt vi har. Vi lever, älskar, hatar och blöder fotboll och Manchester United. Vi gnäller, hyllar, sågar, får gåshud om vartannat.

Har man väl fått in kärleken till fotboll i sina vener kan inga miljardköp, mattsponsorer eller automatiserade spelartweets få bort den. Om känslan efter ett uppbrott från en partner är som att försöka bli av med en drog, kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle krävas för att avgifta mig från fotboll i allmänhet och United i synnerhet. Tack och lov kan ingen av dem göra slut med mig, åtminstone inte utan mitt godkännande. Alltid något.

De senaste åren har dock förhållandet knakat osedvanligt mycket i fogarna och även om känslan att “nej, nu får det vara nog” aldrig infunnit sig, och aldrig kommer att göra det, så skulle en psykolog inte sett någon annan utväg än att rekommendera en akut form av parterapi. Istället har du och jag fått vänja oss vid nya partners nästan varje år efter vår gamle fadersgestalt lämnade rummet. Den senaste är kanske den mest färgstarka och den både mest och minst komplicerade av samtliga, i en och samma .

José Mourinho är lätt den snyggaste av de tre. Det räcker ganska långt i många delar av livet, men man kommer inte långt med det som Unitedmanager. Louis van Gaal fick inte sparken för att han inte var lika bildskön, utan för att han var en dödgrävare med dödgrävarfotboll. Det hade liksom inte spelat någon roll om han hade haft Josés internationellt gångbara utseende.

Tack och lov är Mourinho ingen karbonkopia av sin företrädare när det kommer till fotbollen, heller. För oavsett hur uselt United inlett säsongen – sämsta sedan jag var 12 år gammal! – så krävs det ändå en oändligt mycket större pessimist än jag för att inte se framstegen i spelet.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-29-kl-16-13-11

Det är trots allt rent estetiskt en fröjd att skåda många av dagens matcher jämfört med tidigare säsonger. Samtidigt är det ju som att sy plagg efter plagg efter konstens alla regler, men aldrig färdigställa dem. Fotboll handlar ju bara om en sak. Och än mer så när man har fått den stora äran att dra på sig Manchester Uniteds tröja.

Känslorna är kluvna på så många sätt på grund av detta, men medan Apple knappast kan släppa en telefon ett par gånger i veckan (av diverse skäl), så kommer det alltid chans på chans för United att få oss att kasta oss upp ur läktarstolen, soffan eller fåtöljen – antingen i frustande vredesmod eller i allra högsta extas.

Det glömmer vi aldrig.

Vi kommer alltid igen.

Frågan är bara när.

1 | United | permalänk

It’s over

Nu var det väl ändå ingen som trodde på serieseger i vår, men för er som fortfarande gjorde det i dag: Det är över. Vi kan så klart glömma någon serieseger och får väl återigen sikta på att försöka fajtas om en fjärdeplats, någonstans. Om ens det.

Och det går inte att “skylla” på otur längre. Det är ingenting annat än oskicklighet att vara så överlägsen i fyra matcher i rad och ändå misslyckas att vinna.

Därmed inte sagt att allt är värdelöst, även om det känns så nu. Men det är värdelöst att stå med fyra av tolv poäng med de matchbilderna. Fullständigt.

Samtidigt är det ju roligare, på något perverst sätt, att se United bomma chans efter chans än att se ett lag som aldrig skapar någonting.

Ändå har klubben aldrig inlett en säsong sämre under Premier League-historien.

Några positiva tecken:

  • Som sagt: United är överlägset både spelmässigt och chansmässigt, gång på gång på gång på gång. Det får man hålla i åtanke. Det vore bra mycket jobbigare om United fick slita till sig poängen i de här senaste fyra kamperna.
  • Paul Pogba är ingenting annat än en fröjd att skåda när han sprider crossbollar, vänder spelet och driver med bollen. Bästa mittfältaren United haft sen Scholes. Vilket kanske inte säger så mycket när vi haft Cleverley och Anderson, med flera. Men ni vet vad jag menar. Passningen till Zlatans kvitteringsmål var ur den allra högsta skola som finns.
  • Presspelet imponerade än en gång. West Ham hade inte många lugna stunder.

Inget vidare:

  • Varför bänka BÅDE Henrikh och Rooney i dag? Båda var faktiskt bra senast och det resulterade i bänken. I stället fick både Lingard och Rashford alltför lång tid på planen innan José/Rui kom på andra tankar. Märkligt med tanke på 4-0-segern senast att hålla på att experimentera. Bättre att göra det i cupen till veckan i stället, kan man tycka.
  • Zlatan gjorde visserligen ett charmant mål, men han missar fortfarande alldeles för många chanser.

Hemska tid:

  • Hur United kan “stoltsera” med 1-1, 0-0, 1-1 och 1-1 på de senaste fyra hemmamatcherna i ligan är ingenting annat än en gåta. Men, som jag skrev i början, det är ju ett mönster. Det är inga tillfälligheter längre. En eller två matcher, okej, tre – jag kan köpa det – men inte fyra …
  • Det är första gången på TJUGOSEX ÅR som United misslyckas med att vinna fyra hemmamatcher i rad i ligan. Det här är också Uniteds SÄMSTA start på Premier League-historien efter 13 matcher. Brrr. Det blir alltså bara sämre och sämre oavsett vem som leder laget.
  • Efter att United formligen stormat fram under andra delen av första halvlek kom ytterligare en medioker andra halvlek. Märkligt. Det är som att luften går ur laget när man inte leder med ett eller par mål efter 45 minuter. Efter paus lyckades man inte alls skapa tillnärmelsevis lika stort tryck som före. Det dröjde i princip till Henrikhs stolpträff innan det hettade till. Dessutom hade West Ham två gigantiska lägen att göra sitt andra mål. http://gty.im/626129168

Innan jag stänger kistlocket i kväll:

  • Han var plan B under Moyes, han var plan B under Louis van Gaal och han är fortfarande plan B under Mourinho. Jag längtar till den dag då Marouane Fellaini är plan D.
  • Juan Mata var kapten. Jag gillar det. Man kan ju inte ogilla det.
  • Jag gillar också att Mourinho sparkade till den där jävla vattenflaskan så den bara for åt fanders. Känslor går alltid före att skriva i en pärm. Oavsett vad det gäller och oavsett om det var supertöntigt av Moss att skicka ut honom på grund av det.
  • Darren Randolph följde i Tom Heatons fotspår och gjorde en Brad Friedel-match (eller kanske inte riktigt, men bra nära). Målvakter tenderar att vara asbra när United går tungt. Alltid. Frågan är om det är United som gör dem bra i de lägena, eller om de bara har the game of their lives av en slump. Räddningen på Mkhitaryans avslut … wow.
2 | Eftermatchbetyg | permalänk

It’s a movement

Minns ni när Rio (inte sonen min, den andre) var som mest hajpad över sitt varumärke och bara mosade ut RIO5FIVE eller vad det nu stod? Klart ni gör. Antingen är det jag som lagt mig helt i radioskugga, eller så har han faktiskt lugnat ned sig angående det.

Men vet ni vad som händer då???? Jo, då går ju MUSS all in med ingenting annat än en T-SHIRT-BONANZAAAAAA!

Japp, det är sant!

Generösa som vi är har vi inte bara en, inte bara två, utan hela tre varianter att kasta ut till pöbeln. Och här är dom:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-24-kl-17-27-30 ska%cc%88rmavbild-2016-11-24-kl-17-27-24 ska%cc%88rmavbild-2016-11-24-kl-17-27-17

Och HIT traskar ni förstås när ni insett vad ni vill göra.

Snart är det tydligen match, förresten.

0 | United | permalänk

The lonesome traveler

ska%cc%88rmavbild-2016-11-23-kl-09-29-39

Bastian Schweinsteiger, alltså. Jag läser att han och hans fru Ana Ivanovic hängde på Mastersslutspelet i London i helgen.

Jag läser gärna om Bastian Schweinsteiger nuförtiden. Han är en fascinerande figur. Från utsidan kan han ju framstå som en fullkomlig människa. Omhändertagande, allt annat än bitter, empatisk och the bigger person i så många avseenden. Helt fantastisk, helt enkelt.

Men då är det ju någonting som gnager i cynikern i mig. Vad är det egentligen som pågår? Hur kan en spelare med DEN meritlistan låta sig förnedras på det här sättet och dessutom framställa det som att det inte är ett dugg förnedrande? Överlevnadsinstinkt? Eller är han så här fin? Är han som jag?

För jag drar lite paralleller till mig själv här, och mitt senaste uppbrott. Jag blev kanske inte förnedrad, men jag var väl inte helt jävla jubelglad över behandlingen jag fick utstå heller. Det logiska kanske vore att reagera med ilska och frustration mot den som utsatt mig för det. Men jag har inte heller hamnat där. Det finns inte ett uns av raseri i mig, för jag vet vem jag är och vad jag kan och vad jag har gjort. Och kanske är det så Bastian resonerar där han till synes opåverkad glider genom dagarna som utfryst fotbollsproffs i England. Han vill vara ihop med Manchester United ändå och jag vill (e) vara ihop med min tjej ändå. I nuläget kan jag inte föreställa mig att vara med någon annan, trots det jag varit med om den senaste tiden. Är det realistiskt att ett fullblodsproffs resonerar så naivt kärleksfullt och ologiskt som jag? Varför är han INTE FÖRBANNAD?

Det går inte att hitta ett ont ord om situationen från hans väna mun. I stället låter det så här nuförtiden:

“My goal is to play for Manchester United. I give everything for that in every training session and I hope for my chance. It’s going well. I train with the first team and I enjoy it a lot. When the team needs me, I am there to help.”

Kan ni tänka er en 32-årig Zlatan säga detta? Nej, det är beyond any fantasy.

Och ni minns hur han varit ända sedan han blev degraderad av Mourinho, redan innan säsongen var igång? Endast uppmuntrande ord på sociala medier, bara “Heja United! Hoppas det går bra, grabbar!”. Det här måste ju vara en fullkomlig unik situation där matchens lirare i en VM-final bara två år senare agerar på det här sättet i det läge han befinner sig i. Jag är inte säker på att vi kommer att få uppleva någonting liknande i framtiden heller. Det är bara att njuta så länge det varar. Alternativet är ju att tycka att han är patetisk – och det ligger nära till hands, jag vet – men jag tycker ändå att man ska hylla the bigger person så ofta man kan.

Helt klar är i alla fall att det är ett fullständigt magiskt uppträdande. På något sätt.

Sen kan man ju undra hur jävla dålig han måste vara för att inte ens platsa på Unitedsbänken. Men det är en annan femma.

2 | Bastian, United | permalänk