Sometimes, just sometimes

Skärmavbild 2015-03-30 kl. 13.30.47

Valfri Manchester United-supporter får i augusti 2014 i uppgift att rangordna spelminuter för kvintetten ovan under efterföljande säsong. Jag garanterar dig följande resultat:

1) Hen skulle ha Luke Shaw som etta och få rätt.

2) Hen skulle ha Paddy McNair sist och få fel.

Manchester United har spelat 2700 minuter Premier League-fotboll så här långt. Och av de fem namnen ovan, samtliga framtidsnamn i somras, är det Londonpojken Luke Shaw som stoltserar med flest minuter. Och han har sammanlagt spelat ynka 34 procent av Uniteds ligaminuter. Skador, sjukdomar, trötthet, formsvackor, trötthet igen, ja, det finns en mängd (bort-)förklaringar till varför det snarare gått ett par steg tillbaka än framåt för Uniteds framtid. Rafael, Shaw och Januzaj har med tanke på förväntningar och tidigare säsonger svarat för, i olika grader, misslyckade säsonger.

Rafaels karriär pekar som bekant egentligen ingenstans eftersom den knappt är vid liv. Och om den skulle peka åt något håll så är det i samma riktning som vi oftast kastar vatten. Förrförra säsongen lirade han 74 procent av ligamatcherna, i fjol var han nere på 50 och i dag är siffran 30. Jag skrev häromveckan att han till och med kunde ha gjort sin sista insats för klubben, men så dök han plötsligt upp på bänken då van Gaal för stunden var färdig med sin Arktisbehandling av honom. Men med tanke på att United i sommar måste ta in (minst) en högerback är det bara som möjligt tredjealternativ han kan bli kvar. Och då lär hans kärlek till United – för han älskar verkligen klubben – sättas på högskoleprov i sommar.

Å andra sidan kanske han kan koncentrera sig aningen mer på att hitta rätt kavajstorlek.

Världens dyraste tonåring, Luke Shaw, har egentligen inte varit dålig. Det stora problemet med Shaw är att han inte dels inte varit tillräckligt bra och – framförallt – inte varit tillräckligt tillgänglig. Nu vet vi inte hela sanningen bakom hans frånvaro i vissa matcher (”känningar” kan lika gärna betyda ”petad”), men faktum är att Shaw misslyckats med att ta chansen. United har egentligen bara haft två vänsterbackar de senaste 20+ åren och förhoppningen, hur naiv den än må ha varit så fanns den ändå där, att ett 300-miljonersförvärv direkt skulle ta över och göra platsen till sin det närmaste decenniet har inte infriats.

Det är dock få, mig veterligen, som tvivlar på att Shaw bör kunna växla ut efter att ha fått en anpassningssäsong i benen. Är han fortfarande lika trött, otränad, skadebenägen och petad även i höst kan vi börja bli lite oroliga. Men först då. Just nu lever jag i en verklighet som ser Luke Shaw utses till ligans bäste vänsterback 2015-16.

Adnan Januzaj var en av ytterst få spelare som faktiskt blev bättre under David Moyes ledning. Belgaren, DDG och Wayne Rooney, kom undan post-Fergie part I med godkänt eller mer därtill i betyg. Belöningen blev en tryggad ekonomisk framtid och ett tröjnummer ingen annan i United haft på över 20 år. Det har dock inte betalats tillbaka, vare sig med eller utan ränta under säsongen. Louis van Gaal har hattat hit och dit, från bänk till kant till mitten till andra kanten till anfallet, med den nyblivne 20-åringen och det har inte underlättat under den klyschigt svåra andrasäsongen. Att det kom in en Ángel Di Maria och att Ashley Young återfann formen gjorde inte vår #11:s utsikter ljusare. Januzaj har bidragit med en ynka poäng och med tanke på att ytterligare en £150-miljonerspengapung ska rasslas upp på Eds skrivbord i sommar är det faktiskt läge att undra hur Addie resonerar angående sin framtid. Är han ödmjuk nog att ”låta sig” lånas ut? Och är det egentligen ett vettigt alternativ med tanke på lön, status, dagens fotbollsspelares mindset och vad ett lån skulle betyda för framtiden? Japp. Det är det. Men jag kan inte se nyttan av ett säsonglångt uppehälle i Wigan eller Preston. Men en eller ett par månader av regelbunden fussball mot Richard Dunne och hans gelikar skulle kunna göra honom ytterligare gott. Tänk Becks.

James Wilson då? Delaktig i 12 matcher, 1 mål, och 344 spelminuter på samvete är väl okej? Då ska vi komma ihåg att endast 62 av de minuterna kommit de senaste tre månaderna. Wilson har inte synts till på gräset efter inhoppet mot Burnley 11 februari. Den logiska förklaringen till hans frånvaro är att United under våren gått över till att använda en enda renodlad striker (Rooney) med en afrotank som partner. Unge James är en av fyra som slåss om en plats och då hindras hans väg av lönecheckar som om de omsattes i enpundare skulle fylla hela Old Trafford på några veckor. Dock verkar Louis van Gaal ändå ha ett gott öga till honom, men nästa säsong blir av yttersta vikt även för Wilson. Här är jag mer inne på att en längre utlåning skulle kunna vara nyttig, i alla fall om både van Persie och Falcao – eller en av dem – blir kvar. Och det skulle väl mycket till om den före detta skyttekungen från Rotterdam lämnar sin magnifika lönecheck i första taget.

Den ende ur kvintetten som inte behöver bekymra sig nämnvärt över framtiden när våren blivit sommar är vår senaste nordirländare att göra A-lagsdebut. Oavsett vad som händer så har han redan kommit närmare än du, jag, Steven Naismith och Allah trodde när säsongen började. Sometimes, just sometimes, kommer det en sådan överraskning in i en så stor maskin som Manchester United.

Och det är ack så befriande att få uppleva.

* United har 0,9 insläppta mål per match. Bara Southampton (0,7) och Chelsea (0,86) är bättre i det avseendet. Fantastiskt, även om vi faktiskt inte var mycket sämre i fjol då Moyes/Giggs kirrade 1,13.

0 | Januzaj, McNair, Rafael, Shaw, Wilson | permalänk

En känslomässig arkebusering

Reisebrev3

Andy Mitten såg som bekant John O’Shea uppfylla Gary Nevilles barndomsdröm från The Kop. Det har vår eminente medarbetare beskrivit på ett läsvärt och detaljrikt sätt i både böcker och artiklar. Det lät som ett helvete mitt i himmelriket och jag undrade hur man kunde välja att utsätta sig för något dylikt frivilligt.

Och så gjorde jag något liknande ändå.

 

Min barndomsvän Martin och jag är lika i mycket. Vi skrattar åt samma skämt, vi gillar samma kläder, samma musik och har spelat fotboll och tennis med varandra i nästan 30 år. På 1980-talet valde vi även att låta samma engelska fotbollsklubb greppa tag i våra unga hjärtan.

Den gemenskapen blev dock inte lika långvarig som resten av våra kulturella resor tillsammans genom årtiondena. Lite som hände då och då hos barn av den tiden – och säkert sker i dag då man hejar på Zlatan, inte hans lag – bytte han lag innan han hann skapa alltför starka känslomässiga band till förstavalet.

Så han lämnade United för Liverpool i skarven mot 1990-talet medan jag höll ut med de allt annat än ligatitelvinnande Manchesterpojkarna. Det blev ett val han kanske ångrar, jag har inte förhört om alltför ingående om detta faktum, medan jag med handen på hjärtat kan erkänna att jag inte ligger sömnlös över min envishet.

Våra olika preferenser var säkert en stor anledning till att det dröjde tills vi passerat de 30 innan vi gjorde vår första gemensamma resa till England. Då föll valet på Old Trafford och han ”tvingades” sitta på hemmasektion och se Rooneys två mål sänka hans lag i en 2-1-seger. Jag lovade där och då, utan att tänka mer på det, att ställa upp och se motsvarande möte på Anfield nästa gång.

Det dröjde drygt tre år innan vi for iväg tillsammans på nytt och gjorde slag i saken.

 

När man åker till Liverpool från Sverige flyger man vanligen tack och lov till Manchester först. Vilket på sitt sätt är en ytterst märklig resa. Först till himlen (bokstavligen), sen en annan sorts himmel (bildligen) och därefter till helvetet (bokstavligen). Jag har varit i Liverpool tidigare, men första gången var det en enda stor byggarbetsplats då staden av någon anledning utnämnts till Årets kulturhuvuvdstad i Europa och i fjol då jag gjorde en snabbvisit i samband med U21-mötet mellan lagen. Nu skulle jag spendera drygt två dagar och tre nätter där.

Brrr.

 

Det vore synd, skam och ren och skär lögn att påstå att jag blivit förälskad i staden efter att jag förärat den med ytterligare ett besök. Men det är banne mig inte mitt fel. Staden gör sig verkligen inte lätt att tycka om, och det är inte bara för att Liverpool FC huserar här. Vattnet smakar synnerligen illa, man blir kallad bög om man inte lyssnar direkt på strippklubbsinkastarnas uppmaningar, det finns noll logik i stadsplaneringen, tidningsförsäljarna verkar ha blivit utrotade samtidigt med snabbmatshandlarna och ingen, absolut ingen, verkar ha tagit tid på sig att berätta för befolkningen att det finns rengöringsmedel som antingen inte luktar alls eller luktar gott.

Vi spenderade de två första nätterna på ett hotell på andra sidan Albert Dock. Då menar jag andra sidan A5306 och inte Mersey. En helt okej byggnad (fylld av norrmän, vilket drar upp betyget lite), men som vanligt på låg-medelklass-engelska hotell så är rummet nästan helt i avsaknad av förvaring. I stället för att sätta upp krokar på väggarna för att hänga upp ytterkläder på så väljer man att ha väggen helt kal. En liten garderob gick tack och lov att lokalisera (vilket faktiskt var 100 procent fler än vad Park Radisson i Manchester kunde uppbåda).

Men det var inte för att beundra byggnader, kallas gay och betygsätta hotellrum som jag främst var på Merseyside för att fördriva tiden med. Jag var ju där för att se min polares hjärta krossas på första parkett.

Oavsett hur det skulle gå skulle det ju inte vara en optimal upplevelse för en Unitedsupporters välbefinnande. Skulle Liverpool vinna – döden. Skulle United vinna – döden, fast av ett helt annat slag.

Och matchen blev exakt så jobbig som jag hade hoppats på.

Reisebrev5

 

Vi inledde söndagen – i solskenet, där levererades det i alla fall från Liverpoolsk sida! – med att byta hotell och välja fötterna som transportmedel mot Anfield. Alla ni som gått från centrum i Liverpool ut mot arenan vet att det inte är ett kulturellt minne som stannar med en för resten av livet. När vi plötsligt, out of nowhere, såg konturerna av arenan blev dock Martin (surprise, surprise!) aningen exalterad. Senast han var på plats hade det varit november, mörkt och regn (surprise, surprise!) så nu fick han chansen att uppleva hur det är att närma sig sitt hjärtas hjärta, så att säga, i solsken och värme. Han verkade gilla det. Själv fokuserade jag blint på att hitta biljettuthämtningen. Det var den nivån av känslosvall jag bar inom mig. Men jag kan förstå honom, då jag minns första gången jag såg Old Trafford torna upp sig. Det är till skillnad från vår precis avklarade promenad ett minne jag alltid bär med mig.

För att verkligen gå all in som den Unitedsupporter inkognito som jag för dagen var tog jag rygg på honom in på en Liverpoolpub. Det tog plats som nummer två i kategorin märkliga erfarenheter jag bär med mig från den här resan. Det spelades ni-vet-vilken-låt i högtalarna på repeat och det hetsades i högtalarna från någon lirare som också utbrast ”I really hope we don’t have any Manchester United fans in here”. Till höger och vänster om mig satt Gerrardtröjor och spekulerade i hur mycket Liverpool skulle vinna med. Jag log och dog samtidigt inombords.

Det skulle snart bli både värre och bättre.

 

När vi tagit oss hela vägen in i lejonets kula och hittat vår rad, ett Mikael Silvestre-inkast från mina riktiga bröder i Unitedklacken, var det som att jag kände ett tvång att koppla bort känslorna och koppla på min journalistiska ådra. Det var min enda utväg. Hade jag varit det minsta religiös hade jag sett det som följde som samma prövning som Abraham utsattes för när gud befallde honom att döda sin förstfödde son Isak för att bevisa sin kärlek till honom (en helt logisk begäran, för övrigt).

Medan bandspelarens fyrkanaliga inspelning av Gerry & The Pacemakers ekade över arenan satt jag ned och funderade på om det var tyst från kommentatorshåll i rutan hemma i Viasat Sport (det var det så klart, visade de sig). När spelarna kom in och matchen sparkade igång hade jag uppenbara problem med att låta journalisten på ena axeln behålla övertaget på supportern på andra sidan. Att det skulle vara svårt hade jag misstänkt, men jag kunde inte föreställa mig vad som följde. Varken på planen eller i mitt inre.

När Juan Mata smekte in 1-0: Puls på 170 inombords och skakande händer. Utåt: ”Har någon sett mitt glas med vatten som jag ställde här någonstans?”. När Atkinson plockade upp det röda och Gerrard lufsade av gräset innan han knappt kommit in på det satt jag och tryckte in tumnageln i handflatan för att inte av misstag och skadeglädje lyfta upp händerna och vinka adjö. Det är ingen enkelt match att försöka trycka ned naturliga reaktioner. När Juan Mata cyklade in 2-0 nåddes max av vad en mänsklig kropp klarar av: Blodtryck på 200 genom 140 och euforisk svimningskänsla inombords. Utåt: Som om jag satt och läste dödsannonserna till morgonkaffet. Min egen var en av dom.

Sista halvtimmen var också rent av vedervärdig. Det var hemskt redan innan Carricks ålder för ett ögonblick syntes och De Gea lämnade första stolpen ren åt den gamle cityanfallaren att hitta. Magen vred sig i plågor, tankarna på en historisk och oförglömlig Liverpoolcomeback cirkulerade i hjärnan och tiden gick så långsamt, så långsamt.

”Vad fort tiden går” suckade Martin bredvid mig.

”Håll käften, den går ju så sakta att den nästan går baklänges”, tänkte jag.

Hade Rooney varit en straffskytt av rang och dunkat in 3-1 framför oss hade jag nog faktiskt exploderat på riktigt.

När Skrtel strax därefter helt naturligt följde i sin kaptens fotspår och satte benet i De Gea och matchen blåstes av i tumultet som följde ville jag bara skrika rakt ut av glädje. Jag ville kramas, kyssas, hångla med allt och alla och bara få ut alla känslor som stormade inom mig. Vad jag gjorde i stället? Jag reste mig sakta, strosade försiktigt iväg med lämmeltåget av nedslagna Liverpoolfans ut från Anfield med Unitedklackens lyckorusiga pekande och sjungande mot oss. Jag svarade dem snabbt med ett enda brett leende innan jag mindes var jag var.

Det var enda gången, tror jag, som någon kunde ha avslöjat att mitt hjärta klappade snabbare för Daley Blind än för Mamadou Sakho.

Om 5-kilometerspasset för att ta sig till arenan glömdes snabbt så var skillnaden jämfört med hemresan ungefär som att jämföra en potentiell Golgatavandring med att gå till TV4-huset för att skrapa en trisslott i direktsändning.

Problemet med returfärden var att även den var fylld av Liverpoolsupportrar. Ni som sett engelska fotbollsfans, speciellt i ett besviket tillstånd, vet att det inte är läge att gå fram till – eller ens gå bakom eller framför – dem och vråla om ett annat lags lyckade besök på deras arena. Framförallt inte om gästerna kommer från Manchester.

Martin försökte läka sitt hjärta någorlunda genom att göra ytterligare ett nedslag i Liverpoolshopen inne i centrum. Så jag gick sista biten mot hotellet ensam och fortsatte min kamp för att behålla glädjen inombords och på så sätt överleva resan utan fysiska men. Jag tänkte på scenen från Braveheart när William Wallace och hans polare gömt långa spjut bakom sin frontlinje för att överraska engelsmännens ridande soldater som kommer i full karriär mot dem. Wallaces rop ”hooooold” och ”hoooooold” följde mig den sista biten till hotellet och först när jag kommit upp till rum 322 på Indigo kunde jag släppa ut allt.

Och då skakade rutorna.

Den känslomässiga arkebuseringen var över.

På hemresan bar jag Unitedkläder igen. Ingen sa något förrän jag kom till passkontrollen på Arlanda.

”Snygg tröja” sa tulltjänstemannen och log.

Jag log tillbaka och tänkte ”Det var fanimej värt det. Aldrig mer.”

2 | Liverpool | permalänk

The Return after That Game

Så är jag då åter på säker mark igen efter en utflykt till Den Där Leverstaden. Det var en resa jag skulle kunna skriva en uppsats om, men jag nöjer mig med ett sammandrag som jag siktar på att leverera på fredag då jag är färdig med veckans tentaplugg och tenta. Som en teaser kan jag säga att jag både rekommenderar och avråder er från att sitta på hemmasektionen på Anfield när det blir den här typen av matcher. Jag gör aldrig om det, men är glad att jag gjorde det.

Ser förresten matchen på tv i dag och noterar att det faktiskt var en ännu mer imponerande första 45:a av United än det upplevdes som på plats. Och då var jag ändå mäkta nöjd i de nedpissade katakomberna på Anfield.

1 | United | permalänk

Football, bloody hell.

Puh. Var börjar man när man ska försöka summera en match som denna? Ingen människa på Guds gröna jord kan ha undgått hur extremt viktig dagens match var. Bortsett från historia, tradition, rivaliteten och hatet mellan supportrarna så kan poängen i denna match faktiskt varit avgörande för ligans utgång (topp fyra i alla fall) och inte minst för vilka som kommer lira i Champions League nästa år. För Liverpool är det livsviktigt. För United är det.. ja, också livsviktigt. Inte bara för äran och vinnandets skull utan också för de fördelar som spel i CL genererar, både ekonomiskt och på transfermarknaden.

Meeen i vanlig ordning skulle vi så klart inte göra det lätt för oss. VARFÖR kan vi aldrig göra det lätt för oss? Det var nog både en och annan som mellan Matas kanonmål och Rooneys straffmiss hann få symptom till kärlkramp, eller åtminstone för hundrade gången i sitt liv undra varför de elva gubbarna i röda tröjor (vita, idag) alltid måste göra det så förbannat spännande. Nej förresten, ”spännande” beskriver inte känslan. Smärtsamt var ordet jag sökte.

Hur som helst, ur denna ångestens eftermiddag går vi lättade, glada och nöjda med tre poäng i bagaget och ‘Gary Neville is a Red’ ringandes i huvudet. (Ja, det förtjänar ett omnämnande, för jävlarrr vilka bortasupportrar vi har. Ligans bästa, utan tvekan)

Annars då?

 

YES, high five, underbart osv..

  • Ja, givetvis. Juan Mata. Inte bara drömmålet utan hans insats som helhet. Tänkte för mig själv när tv-studion halvsågade honom på förhand och tyckte Di Maria vore ett mer lämpligt alternativ, att jag hoppades Mata skulle avgöra idag bara för det. Lite besviken att han inte kunde fått lägga straffen i slutet dock.
  • Trepoängaren. Segern i sig. Att cykla till jobbet i Unitedmössan imorgon kl 06.30 med världens största flin i ansiktet. Bara en sådan sak.
  • Van Gaals svar på påståendet att vi har svårigheter att vinna på Anfield: ”Anfield is not a very easy ground for United but now I am manager here, maybe I can change that” På ungefär lika dålig engelska som Fergie. Jag bara älskar karln.
  • Uppställningen! Spelet! Taktiken! Det var längesedan jag såg ett Unitedlag kunna styra tempot i matchen som vi gjorde första 35 minuterna idag och stora delar av matchen mot Spurs. Känns det inte lite grann som att bitarna börjar falla på plats? Jag får Scholes-vibbar!

 

KAOS:

  • Gerrards utvisning. HERREGUD. Vad sysslar karln med?! I intervjun efter matchen såg han ut att vara på gråtens rand och bad supportrarna på Anfield om ursäkt, och jag kan inte bestämma mig om stämplingen var medveten eller bara otroligt klumpig. Hur som helst, ett ovärdigt och lite tråkigt sista möte med mannen som man älskat att hata i typ ett årtionde.
  • Jones. Allas vår okontollerade, amoklöpande men ack så fantastiske Phil. Inte för att jag hyser någon större affektion för Jordan Henderson, men den dubbelamputeringen kan kosta Jones böter och i värsta fall en avstängning i efterhand. Vilket är det sista vi behöver i vad som kan vara historiens mest skadedrabbade backlinje.
  • Rooneys straffmiss. Gode värld. Van Gaal får vara hur självsäker han vill, men Rooney gör sig helt enkelt inte på Anfield. Rooney stod för en ganska blek insats matchen igenom, och toppade eländet med att missa en straff framför ett par tusen scousers på The Kop. Man blir så trött.
  • Skrtels överfall på De Gea. Alltså. Jag vill inte uppmana till lynchning av motståndare eller så, men om De Gea (vår överlägset viktigaste spelare hittills denna säsong) hade fått några bestående men av den stämplingen hade jag nog inte varit den enda Unitedsupportern som gjort uppror. Tack och lov verkar det inte tagit så illa som det såg ut.

 

Värt att nämna:

  • Vi får en straff med oss. Händer inte ofta nu för tiden.
  • Carrick, den mest underskattade spelaren som finns. Han är inte alltid den som syns mest i en match, men det måste finns någon statistik någonstans på hur mycket vi skapar framåt och hur lite vi släpper till bakåt när han finns på planen.
  • Mata fick motta priset Man of The Match. Ytterst välförtjänt.

 

Och som svar på frågan varför vi alltid måste göra det så onödigt spännande.. ja, för att vi är Man United antar jag.

5 | Liverpool, LvG, Mata | permalänk