Because the night

Med slutspelet i EM för dörren kan vi konstatera många saker angående landslagsfotbollen. Det enda som behövs nämnas är dock detta: Det är fortfarande tämligen ointressant. Så – då var det mästerskapet avhandlat.

Det är bara drygt en vecka kvar tills den där portugisen tar över rodret på riktigt. I alla fall om vi ska tolka hans senaste Instagrampost (jag uppskattar verkligen att han använder sig av det, på riktigt).

Skärmavbild 2016-06-24 kl. 21.06.36

Det har, som väntat, inte hänt någonting mer på transferfronten. Bailly är fortfarande ende gubbe in, Carrick har förlängt och Ashley Young tillåts fira ett halvt decennium i Uniteds tröja medan Rojo fortfarande – osannolikt nog – är röd. Zlatan presenteras när han haft sin semester, men annars är det kanske inte så mycket mer som kommer? Eller?

United skulle behöva en hel del förstärkningar, trots att Dödgrävarens uttåg rimligen borde ge samtliga lirare ett 20-procentigt lyft bara det. Stannar DDG, vilket det faktiskt verkar som, är det yttrar både defensivt och offensivt som bör vara prioriterat. Spelare somDarmian, Rojo, Blind, Young, Valencia är inga att förlita sig på direkt, även om italienaren kan återhämta sig.

Rimligen – eller? – bör José kunna ha övertygat någon om sin förträfflighet under sin senaste sejour i London och det är kanske inte konstigt att det ryktas om både Willian och Azpilicueta, men det är inte särskilt troligt att Chelsea säljer några spelare till Manchester & Mourinho efter Falcaofadäsen.

Jag har fortfarande inte tagit till mig att han tränar United. Han får fanimej börja göra det rent konkret också innan jag avlämnar rapport.

–––––––––––––––––––––––––––––

Nu har ju de gamla britterna gjort allt de kan för att förstöra för sina barn och barnbarn i och med Brexitomröstningen. Det är faktiskt inte klokt hur jävla dumt det är. Och pajasarna fattar förstås inte vad dom har gjort.

–––––––––––––––––––––––––––––

Måste ändå återvända till EM för en kort stund: Thiago Motta har svarta dojjor. Köp honom, José.

–––––––––––––––––––––––––––––

Bloggen återkommer. Alltid. Likt Fågeln Fenix återvänder vi när ni minst anar det.

0 | EM, Mou, United | permalänk

Eric jobbar sig bakåt

Eric Cantona.

Eric Djemba-Djemba.

Två Eric, två legendarer av två helt olika betydelser.

Nu ansluter ytterligare en Eric till Manchester United-historien i form av Bailly. United har letat sig bakåt i banan sedan Kungens dagar och den senaste är alltså mittback. En mittback som inte ens spelat två fulla säsonger på toppnivå och kostar runt 400 mille. En klassisk Unitedvärvning av Mourinho således; ingen färdig stjärna, men en som har potential att bli mer som den förstnämnde Eric än den sistnämnde.

Sen jag slutade spelade Championship Manager (regelbundet avbrott kanske sen 2005)  har jag inte alls lika stor koll på spelare runt om i Europa och världen och i ärlighetens namn hade jag bara hört hans namn nämnas i förbifarten innan den senaste veckan. Jag vet således INGENTING om hans kunskaper på en fotbollsplan, men jag antar att de är rätt hyfsade. Och rimligen aningen bättre än Paddy McNairs.

Givetvis är värvningen rätt. Inte för att det blir succé, men det är en mittback. Det var någonting Dödgrävaren helt förbisåg förra sommaren då han i stället litade på sin landsman och en orimligt obegåvad argentinare. Nu återstår för Mourinho att lösa högerbacksfrågan – om inte Darmian hittar höstformen på Deansgate eller någonstans i närheten – hitta ett par mittfältare till (alltid dessa fältare!) och minst en striker till förutom Zlatan (eftersom denne naturligtvis går sönder tämligen omgående). Och så ska resten av dököttet förstås väck: Som Fellaini, Rojo, med flera.

Gillar i alla fall hur den här affären sköttes. Snabbt in, snabbt ut. Så som det borde ha varit med Dödgrävarens sejour.

2 | Bailly | permalänk

The One – eller?

Vi skrev 19 maj 2014 och jag körde den här inledningen på bloggen när Louis van Gaal officiellt presenterades som ny manager för Manchester United Formerly Known As Football Club:

Skärmavbild 2016-05-23 kl. 22.32.23

Men då hade jag redan hakat på drevet fyra dagar tidigare och givit min syn på den här karl’n som ansvarig för mitt livs kärlek:

Skärmavbild 2016-05-23 kl. 22.35.48

Det gick åt helvete med Moyes, det gick först lite mindre åt helvete med Van Gaal – och sen hamnade vi i läget där Manchester United plötsligt befann sig i en situation där klubben kunde se botten om den tittade uppåt. Dödgrävarens situation blev FA-cuptiteln till trots ohållbar. Den hade varit det i över ett halvår.

Och kvar fanns egentligen bara ett enda alternativ.

Men Ryan Giggs då? Nej. Det har inte alls blivit som det var tänkt för den gamle häradsbetäckaren. Tanken var ju att Lollo skulle virvla in, vända på spiralen och sommaren 2017 lämna över spakarna till The Welsh Wizard. I stället har Giggs nu varit en del av två fiaskouppsättningar managers och inte ens den eminente Ed Woodward kunde, med tanke på resultaten, ge honom jobbet. Det skulle ha varit bortom galet och en chansning som man inte hade råd att ta i det här läget. Och jag tvivlar starkt på att Giggs är beredd att assistera en man vars fotbollsfilosofi inte heller är i Giggs anda.

José Mourinho fick till slut det jobb han så innerligt trånat efter ända sedan Alex annonserade att det var ledigt. Det sas ju att han grät floder när Moyes tilldelades det i stället (kanske lika troligt som hans landsman Coentraos tårar när Ed fuckade up ännu en övergång).

Skärmavbild 2016-05-29 kl. 10.39.43

Affärsman som han – likt alla moderna fotbollsmanagers av i dag – är öppnade han samma dag som han anställdes ett Instagramkonto och drog iväg några bilder inifrån det innersta. Den moderna fotbollen blir aldrig modernare, men det här är någonting jag inte har några som helst problem med. Snarare tvärtom.

Jag har fortfarande inte skapat mig någon bild av vad jag tycker om att portugisen nu vandrat in på Carrington för första gången som Unitedmanager. Dessutom iscensatt av världens lökigaste digitala team som släppte en klassiskt usel video med musik (videon här är dock skonad från detta) som återanvänts sedan Giggs fiskade i Florida på en VHS från 1994. Det enda jag kan klargöra är att jag fortfarande är överlycklig över Dödgrävarens avsked. Det var en match made in hell.

Jag återkommer i stället i frågan. När vågar jag inte lova med tanke på att det är rätt mycket att göra här.

Klart är ändå att det känns märkligt. Ytterst så. Det är ju liksom svårt att bara i en handvändning torka bort prefixet ”fuck off” framför hans efternamn. Men apropå den moderna fotbollen så …

––––––––––––––

Under tiden gläds vi i kubik åt att Rashford, så klart, blev uttagen i Roys trupp i dag. Kan vara den raketigaste av karriärer jag upplevt en Unitedspelare ha.


 

0 | Mou, United | permalänk

Jesssseeee!

Tre år hade gått sedan senaste stora titeln.

Tolv år hade gått sedan senaste FA-cupvinsten.

Och så går en local boy in och avgör! På det sättet! I det läget! Med en man kort! I förlängningen!

Rysningarna, hjärtklappningen, glädjetårarna … det var känslofyllt att vara Manchester United-supporter när bollen lämnat Jesse Lingards vrist i förlängningen. Och äntligen – ÄNTLIGEN – är det av rätt anledning vi sitter och hämtar andan efter säsongens sista berg- och dalbaneresa. Vi är FA-cupmästare igen, trots allt vi genomlidit de tre senaste åren.

Tack, Jesse!

Och nu firar vi lite, va?

Helt ljuvligt:

  • 2-1-målet! Känslorna när den pärlan hittade nätet är inte långt ifrån den ultimata euforin. I alla fall inte för mig. I dag kan jag inte beskriva den närmare än så. Och hur mådde då Jesse Lingard? Jag tror helt ärligt inte att han minns sekunderna efter skottet. Kanske om han går i terapi och blir hypnotiserad.
  • Marcus Rashford. Har inte samma självklara pondus som en 18-årig tjurnackig Wayne Rooney hade, men han har ett enormt spel i sig. Första halvleks klart mest lysande stjärna på Wembley – och så inledde han med att med en patenterad klack ge Fellaini matchens bästa chans i inledningen av andra. Och det här är en grabb som av en slump halkade in i A-laget för ynka tre månader sen. Roy vore knäpp om han inte plockade med den här lirare till Frankrike i sommar. Tyvärr linkade han av efter Cabayes fula stämpling på låret och mycket av Uniteds anfallsspel stannade upp.
  • Rooney rullade helt, som en blixt från klar himmel, plötsligt tillbaka åren (som britterna säger) och gav sig ut på en dribblingraid á la EM 2004. En raid som slutade med en bröstassist från allas vår favoritbröstare fram till den centrale mittfältaren som spelade till höger men som nu befann sig till vänster – för att kvittera. Kaptenstakter!

Well, well:

  • David De Gea. Spanjoren har fått lida genom sjukt mycket eländig fotboll under de senaste säsongerna – dessutom från första bästa parkett. I kväll fick han äntligen vinna en titel som inte handlade om någon individuell prestation. Han, om någon, förtjänar den här bucklan mest av alla. Och nu snackar jag sett till insatserna sedan Fergies pensionsbesked.

Dessa förbannade marginaler:

  • Först lyckades Fellaini av alla människor komma i fritt skottläge – tack vare Rashfords speluppfattning – och lyckas drämma ett oväntat bra avslut i kryssribban…
  • … och sen var det dags för Martial, som dittills varit alltför anonym, att hitta virket bakom Hennessey. Han har en jäkla skjuts i sina nickar, fransosen.
  • Med någon av dessa några centimeter åt rätt håll hade vi fått en helt annan matchbild. Tyvärr hade den sannolikt också lett till 1-1 och förlängning med tanke på hur lågt United sjunkit i planen …

Louis van Gaal:

  • Den Envise Dödgrävaren fortsatte med sina tokerier in i det sista. När matchentusiasmen dog en stor smula då Rashford lunkade av valde holländaren att slänga in Ashley Young. Och då behålla en striker på kanten, en annan på mittfältet och köra den från yttermittfältare till ytterback omskolade Young som anfallare. You could not make it up. Först fyra minuter in i förlängningen fick han ge sig, Louis, då pojkarna bytte till rimliga positioner. Och så avslutade Young matchen helt logiskt som vänsterback …
  • Det ryktades innan avspark att Mourinho skulle ersätta honom oavsett resultat – och hade vi inte känt Van Gaal bättre hade vi trott att det var därför han bara fortsatte med sina stolligheter. Mata, nyss målskytt, mot Lingard var (fram till 20:e minuten i förlängningen) befängt.
  • Jag skrev på min blogg inför finalen att en eventuell Unitedvinst i kväll skulle vara trots Van Gaal snarare än tack vare Det står jag fast vid. För trots att vi äntligen vann en titel var det mer en ”puh”-känsla än en ”JAAAAAA”-sådan när Clattenburg hittade pipan för sista gången.

Nja eller usch – eller både och:

  • Wayne Rooney till Antonio Valencia var på förhand den mest gissade crosspassningen på förhand. Britten svek inte sina följare utan matade på tre stycken redan under första kvarten – varav endast en lyckades. Sen såg vi inte så mycket mer av dessa försök från kaptenen, mer än några bakåt i planen.
  • Det var galet många hörnor för United. Galet. Och inte en enda ledde till avslut på mål. Undrar om man sätter var 50:e? 75:e?
  • Cabayes dobbar i låret på Rashford var lika medvetna som de här raderna.
  • Det är häpnadsväckande att se hur enkelt Palace kunde kontra på United. Även om det var väntat så var det nedlyftande hur ofta ”hemmaspelarna” kom en mot en mot Blind & co.
  • Mark Clattenburg hade dock en ytterst blek afton. Det började direkt när han bommade att lämna fördel åt Wickham i situationen med Smalling och sen kom situationerna med felbeslut slag i slag. Och bara om några dagar är det dags för en ännu större scen för Mark.
  • Matteo Darmian har inte blivit bättre på att slå inlägg. Inte ett dugg.
  • Mike Smalling har en enastående förmåga att helt i onödan vara både hängig och flängig och klängig. Två gånger om, vid båda korten, var han alldeles för tätt inpå sin motståndare. Och mot Bolasie fanns det definitivt ingen anledning att vara det.

… and so the season ends:

  • För tredje gången i rad gick en cupfinal med United som ena parten till minst förlängning. Nästa gång vill jag se Millwall på andra sidan planen igen.
  • Alan Pardews dans efter 1-0-målet lär bli en klassiker efter detta.
  • Det har varit en skitsäsong. Om det borde inte de lärda tvista ens under pistolhot. Men vi fick se Antonio Valencia skjuta ett skott med sin vänsterfot och Michael Carrick gå i djupled igen i afton. Då är tamejfan allting möjligt inför nästa säsong.
1 | FA-cupen | permalänk

Cupfinal it is!

Det är inte första gången jag berättar om detta och sannolikt inte sista. Men när man har en egen (nästan i alla fall, Lisa är ju alltid närvarande) plattform finns alltid möjligheten att dra samma story om och om igen. Egentligen skulle jag, om orken infann sig, rent teoretiskt kunna upprepa och upprepa och upprepa.

Nåväl, det var i alla fall 26 år och en månad sedan min första Unitedmatch på plats. Farsan tog med mig till White Hart Lane som 12-årspresent och jag fick se Gary Lineker göra två Gary Lineker-mål och sänka ett slokörat United. När min far och jag besviket lommade sakta genom katakomberna på WHL, jag iförd min första Unitedsjal (som jag givetis har kvar), kom en äldre brittisk gentleman fram till och mig och gav mig de tröstande orden: ”Don’t worry lad, they’ll win the cup”.

Han visste förstås inte om detta skulle slå in, förutsatt att det inte var ett orakel jag råkade stötta på. Men som vi alla vet, fick han rätt och det blev startskottet på en makalös framgångsvåg för United. Den fortsatte nästan oförtrutet ända fram till 2013 med ligatitlar, cupbucklor och bäst-i-Europa-och-hela-jävla-världen-utmärkelser.

Nu har det gått tre sorgliga år sedan Den Gamle fick tuppjuck och helt utan förvarning gick i alldeles för tidig pension. Bortsett från en lika sorglig Community Shield-tallrik är United helt titellöst sedan maj 2013. Risken är uppenbar att det lär dröja länge innan #21 räknas in, speciellt om den magnifikt inkompetente Ed Woodward väljer att behålla sin arrogante polare som ansvarig manager för kärnverksamheten i affärsverksamheten.

Men mot alla odds kan faktiskt den sämste managern i United under min livstid stoppa förfallet med ett litet plåster på det gigantiskt öppna och oomsedda såret. Manchester United spelar alltså cupfinal igen – och jag ska erkänna att jag trots omständigheterna varit mer taggad tidigare år än inför Wembley denna gång. Louis van Gaal har verkligen lyckats att suga så mycket glädje ur mig att det lär ta en stund att jobba fram de känslor som man egentligen ska fyllas av varje timme, varje minut, varje sekund hela finalveckan.

Ända sedan förra finalmötet med Palace har FA-cupen haft en speciell plats i mitt hjärta. Uniteds diss av turneringen för att låta Gary Neville bättra på sin redan onormalt upphottade solbränna förändrade i alla fall inte min syn på den i särskilt stor utsträckning. Man vill vinna FA-cupen. Det är lika självklart för en 70-talist som det är för en 00-talist att puta med munnen på Instagram. Visst, jag är ju inte dummare än att jag inser att den är trea på listan över prioriteringar för storklubbar. Men med tanke på att United numera får vara nöjt över att nå Europa League så åker den ju upp på en given silverplats.

Oavsett om United går de 423 stegen upp som segrar i morgon har säsongen i stort sett varit ytterligare en enda lång plåga. En FA-cuppokal förändrar inte det faktumet på något sätt, mer än att vi kanske kan få en stunds välförtjänt lycka trots att Dödgrävaren skulle ta åt sig det mesta av äran. Utan att med någon som helst självinsikt förstå att det skulle vara trots honom som United vann. För det är ytterst svårt att föreställa sig någon av följande spelare i den troliga elvan hylla Louis van Gaal för en eventuell triumf:

David De Gea – Antonio Valencia, Chris Smalling, Daley Blind, Marcos Rojo – Michael Carrick, Wayne Rooney, Juan Mata – Jesse Lingard, Marcus Rashford, Anthony Martial.

Och jag som egentligen hade tänkt vara positiv och inte nämna hans namn inför finalen.

Well, well.

Jag är i alla fall Unitedfan. Det är inte alla som är så lyckligt lottade.

0 | FA-cupen, spekulationer om startelvan, United | permalänk