The Failure of Paul

Ett under 2017 segerlöst Liverpool med flera nyckelspelare frånvarande kom till Old Trafford och pressade sönder United – som dock tack och lov uppbådade styrkan att fixa en poäng.

Matchen var ofantligt fylld av misstag, men saknade knappast glöden som vi kräver när de här två lagen stångas med varandra. Sista tio kan det inte ha dragits många andetag från lagens fans runt om i världen.

Jag gissar att tränarna är lika nöjda/missnöjda i kväll: Mourinho med tanke på insatsen, Klopp med tanke på den sena kvitteringen. Allra mest besviken bör dock Paul Pogba vara. Han borde utöka sin emojisamling direkt, med en ledsen gubbe.

Get in:

  • Kvitteringen var i princip matchens enda riktiga glädjeämne, men det var å andra sidan en sån händelse som ger utslag på Richterskalan. Och att det var just vår enastående svensk som stod för det var lika överraskande som att Fellainis inhopp skulle bemötas med suckar.
  • Ander Herreras tröjdragning på Firmino var magnifik. Ett konstverk. Fick direkt lite flashbacks till Solskjaers famösa röda (på Rob Lee?) på 1990-talet. Två spelare som lever och andas United.
  • Uniteds förlustfria svit är trots allt intakt. 16 and counting nu. Och lyckas man sno två poäng av Liverpool trots den här insatsen, så visar det att man kommit ett steg längre än tidigare säsonger. Nästa säsong ska det bli vinster varje gång i dessa typer av matcher, sanna mina ord.

Gott:

  • Marcos Rojo fortsätter att växa och skapligt oväntat bli en ledargestalt i Uniteds backlinje. Mourinho verkar ha skalat av honom hans värsta tabbar, och några galna satsningar har jag inte sett på länge nu. Lugn och sansad i en annars virrig defensiv i dag.
  • De Gea. För 9228:e gången såg han till att United fick läge att kvittera när han räddade vid 0-1.
  • Trots en ytterst beskedlig insats skapade United ändå lägen för att vinna. Men det var åter tillbaka till höstens chansbränder på Old Trafford.
  • Martials första halvlek då han verkligen tog chansen att utmana 18-åringen med tre förnamn och inget efternamn. Igen. Sen försvann han – och blev utbytt. Kan inte någon säga åt honom i paus att dom har strukit första halvlek och ska gå ut och spela om den?

Bommarna:

  • Egentligen ingen bom, men hans hästspark parerades skickligt av Mignolet. Detsamma gäller när han jagade Lovrens snåla hemåtpassning, ingen bränd chans, men samtidigt inga marginaler med sig heller (förrän ni vet när).
  • Igenom i matchens första chans, framspelad av Mkhitaryan, men med ett avslut från golvbrunnsnivå. Hemskt.
  • Igenom i slutet av första, igenom i början av andra. Första gången träffade han Mignolets hand, andra gången lät han bli att avsluta och slog i stället in en för hård boll mot Martial. Inte bra nog.

 

#Pogba

  • Världens dyraste hade världens jobbigaste första halvlek. Medan hans egna emoji snurrade runt på reklamtavlorna på Old Trafford snurrade det till i hans skalle. Först när han misslyckades i friläge och bara minuter senare när hans armviftande fick Mike Oliver att korrekt peka på straffpunkten.
  • Sen följde han upp med en nacksving, som borde renderat gult kort, på Henderson. Direkt efter paus fick han dessutom traska nedåt i banan när Rooney hoppade in i jakten på #250. Och sedan märktes hans närvaro knappt mer, förutom när han tappade boll. En enorm besvikelse, kanske den allra största jag upplevt av en enskild spelare den här säsongen. Han var horribel.

Underpresterade:

  • Michael Carrick hade en av sina blekare halvlekar på mycket länge och slog till och med, ohotad, ut en passning till inkast. Då vet vi att det är något som inte stämmer. Blev också halvtidsvilans offer när Mourinho valde att ersätta kaptenen med en annan kapten.
  • Zlatan hade inte spelat en match på nästan två veckor, och han såg oerhört rostig ut och sprang mest offside. Sen gjorde han visst någonting bra också …
  • Juan Mata. Jag förstår inte riktigt varför inte Rashford prövades denna afton när det var så uppenbart att United behövde speed och löpningar för att dra isär Liverpool. Men jag ska inte säga att Marcus går före Mata, men i efterhand skapade inte spanjoren särskilt mycket. Och någon Bolt är han inte, mig veterligen.
  • Wayne Rooney. Hans inlägg ledde i förlängningen till kvitteringen, men var oerhört blek (no pun intended) under sina 45. Som han brukar vara i allmänhet, och mot Liverpool i synnerhet.
  • Matchkvalitén. Visst, den hade intensiteten som ett sånt här möte ska ha, men det var inte så mycket.
  • Försvarslinjen, bortsett från Rojo. Jones ställde till det i samband med hörnan och var rätt vilsen överlag, Darmian fick in några inlägg som inte träffade någon och Valencia gjorde detsamma.

Mörker:

  • Liverpool sprang och sprang och sprang och sprang. Ibland räcker det. Efter drygt 70 minuters spel hade gästerna sprungit EN MIL mer än hemmalaget.
  • Inläggen träffade allt och inget utom medspelare i rött.
  • Det här var alltså i princip det bästa United hade att ställa på benen, bortsett från vänsterbacken. Och ändå såg det ut så där? Varför? För att man sprang för lite eller för att Liverpool inte ”tillät” United att vara bättre? Kanske en kombo?
1 | Eftermatchbetyg, Liverpool | permalänk

Liverpool it is

Liverpool.

Smaka på det. Känn det i dig. Försök att fånga just de tankar och associationer som de nio bokstäverna, placerade i exakt den ordningen, väcker i dig.

Få egennamn väcker så många känslor i mig som just den konstruktionen. Det är med hatet mot Liverpool som med döden; det finns ingen graderad skala. Antingen hatar man eller så gör man det inte, så enkelt är det. Jag hatar inte mycket här i livet, men Liverpool FC hatar jag förbehållslöst, irrationellt och med intensitet.

Samtidigt har det ju de senaste 25 åren varit att slå nedåt att göra narr av våra grannar. Med undantag för ett par-tre säsonger, där de hostat till och varit med och nosat på den absoluta toppen, har det varit spel mot ett mål. De senaste säsongerna har det dock varit mer fokus på att överhuvudtaget följa med i toppen och då har mötena med Liverpool blivit aningen mer prestigefyllda. Förr kunde vi liksom förlora med 4-1 på hemmaplan och ändå vinna titeln, precis som mot city.

Nu är läget som det är. Efter år av dekadens, dödgrävande och debacle börjar José Mourinho få en Alex Ferguson-esque prägel på klubben igen. Som Zlatan säger: ”Now you the see the identity of the team”. I samma veva har ett Klopplett Liverpool drabbats av några gruskorn i ett maskineri som i början av säsongen verkade vara tämligen fulloljat.

Vi lyssnar på Zlatan.

Det ser äntligen ut som ett lag som inte bara springer och spelar för sig själva, utsända med specifika order om vilka ytor de ska bevaka och vilka som är no-go-zoner. Äntligen finns det fantasi och jävlaranamma, förstås i kombo med taktisk medvetenhet. Spelarna ser ut att ha roligt igen och då spelar det ingen roll om man tjänar 2000 i timmen eller 200 000 i timmen.

Med bara Bailly och Shaw borta från en potentiell bästaelva finns det ingen annan lösning än att lämna denna elva till domarteamet:

DDG

Valencia – Jones – Smalling – SPELAR INGEN ROLL BARA DET INTE BLIR DARMIAN

Carrick – Herrera

Mkhitaryan – Pogba – Martial

Zlatan

Här är han, förresten. Med Pogba och en annan grodätare.

Och här är allt som är fel med den moderna fotbollen, inkapslat på mindre än en minut:

Känslan då? Den DÄR KÄNSLAN som man bara har i sig när det närmare sig match, oavsett form, motstånd och skadeläge. Den man inte ska lita på, men som man ändå inte kan slå ifrån sig.

Den säger mig att United går in med tio procent större självförtroende än Liverpool och att de hybristakter vi såg i första halvlek senast får stanna kvar i omklädningsrummet. För varje o-förlust kommer United givetvis närmare en förlust. Den får fan inte komma i dag. Då är risken att efterdyningarna blir stora, med tanke på att det är Liverpool på andra sidan. Man ska inte underskatta det.

Känslan är målfyrverkeri, i alla fall. Och hur lite jag än älskar ”legenden” om Wayne Rooney finns det faktiskt få saker som skulle få mig att må bättre än om just han krossade sin hemstad i 90:e. Att det samtidigt skulle vara hans 250:e är kanske inte så överväldigande viktigt, men det skulle ringa in fullträffen snyggt.

Upp med pulsen, nu. Fram med känslorna. Välkomna hatet.

0 | Liverpool, United | permalänk

Afrotankade och redo för Wembley igen

 

Vi ska inte underskatta vikten av Marouane Fellainis 2-0-mål.

Afrotankens kalufs skickade med all sannolikhet United till Wembley. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att United kan förlora med två bollar på KC Stadium om två veckor.

Vi kan alltså se fram emot åtminstone en ren titelmatch i vår.

Big Like:

  • Paul Pogba flyttades ned i banan när Rooney – som stod för en beskedlig insats igen – fick #10-rollen och var inte lika markant i sin dominans, men var åter lagets bäste spelare tillsammans med …
  • … Juan Mata. Den obeskrivligt sympatiske (vad vi vet, han kanske är ett fullständigt as utanför offentligheten) spelbegåvningen har en sällsynt förmåga att poppa upp här och där och göra viktiga mål. Jag får känslan av att han fortfarande är lite underskattad av oss fans.

Fortsatt väldigt imponerande:

  • Den förlustfria sviten. Visst, Hull hemma ska inte knäcka en sådan, men det ska trots allt avklaras. United har nu förlorat en enda match, i Turkiet, sen 23 oktober och vunnit nio raka. Det har alltså inte hänt sen februari 2009. Då var Anthony Martial nybliven tonåring.

Helt okej:

  • Försvarsspelet ställdes inte på några gladiatorprov, men Jones-Smalling höll sköldarna högt när det behövdes.
  • Ander Herrera behövde inte briljera som han gjort under säsongen, och han är inte lika ”på” när Carrick saknas. Han fick ”nöja sig” med gamle bästisen Juan och duon hade lite lekstuga när de kände för det.

Men, men:

  • Hull – med nye managern Marco Silva – var så pass skadedrabbat att man inte ens hade en full bänk. Och så fick man ytterligare en skada tidigt i matchen. Ändå kunde inte ett näst intill fullskaligt United utnyttja det bättre.
  • För det gjorde United verkligen inte under matchens första 45 som var lagets sämsta i år. Långsamt, trögt – det såg nästan ut som om man visste att man skulle vinna utan att behöva förta sig. Vilket man ju också gjorde. Utan att förta sig.
  • Avsluten igen … det här borde ha blivit 5-0 eller 6-0. Nu räcker sannolikt 2-0 ändå, men ni vet vad jag menar.
  • Alltså, det här ramträffandet från Paul Pogbas sida måste få ett slut! Killen skulle ju vara uppe i tvåsiffrigt om han hade satt alla i stället för att inte göra det. Frisparken i kväll var så nära magnifik den kan bli. Men Zlatan har ju inte gett bort frisparkar i onödan tidigare i sin karriär så han lär knappast sluta nära han är 35. Tyvärr.
  • Zlatans sjukdomsfrånvaro var förhoppningsvis bara ”bra” för mötet med Liverpool i helgen. Han bör rimligen vara sjukt spelsugen efter nästan två veckor utan match.
0 | Eftermatchbetyg | permalänk

Dressed for success

 

Titelförsvararna rivstartade som i fornstora dagar och pulvriserade Reading. Rashford satte tonen redan efter en halvminut med det första av 100-talet avslut som Old Trafford fick bevittna i eftermiddag.

Så här ska ett Championshiplag behandlas på hemmaplan.

En näst intill perfekt resa mot #13.

Joyride:

  • Anthony Martials första halvlek. Fransmannen har verkligen briljerat de senaste veckorna och i dag backade Readings försvarare redan innan bollen nått Martials fötter. Det var bara en tidsfråga innan han skulle rulla in bollen. I andra försvann han mer, vilket han haft en tendens att göra ända sedan han kom till klubben.
  • Manchester Uniteds anfallsspel. Med Marcus Rashford som spets får man en annan möjlighet då tonåringens djupledslöpande är vassare än hans mentors.
  • 14 raka utan förlust nu! 8 raka segrar! För första gången sedan Alexanders dagar räknar jag numera med vinst – eller åtminstone icke-förlust – varje gång United möter ett på papperet sämre lag och den känslan är fantastisk att bära med sig. Med Hull hemma om några dagar kan United gå in mot Liverpool bröstspända á la Cantona.

The Look:

  • Michael Carricks genomskärare till Marcus Rashford. Wow. Ingen annan spelare på planen skulle ha fixat att leverera den med samma precision.

Wish I Could fly:

  • Ashley Youngs skor hade åter installerats med Inspector Gadget-fjädring. Å så vackert det var att se att den gamle Watfordidolen inte hade glömt hur man kastar sig ut i världsrymden igen. (För övrigt anser jag att det är lika mycket fusk att dra en motståndare i tröjan som att filma).

Almost Unreal:

  • Al-Habsis Peter Enckelman-imitation som gav Rashford hans garanterat enklaste mål under 2017. Ovärdigt, men samtidigt symptomatiskt för hela Readings försvarsinsats som var under all kritik. Älskar dock Rashfords beslutsamhet i avslutet. Det skrek ”här får ni för att ni är så usla, Reading!”.

Crash Boom Bang:

  • 18 avslut mot mål under första halvlek borde förstås ha resulterat i fler än två mål. Den store syndaren var Marcus Rashford som missade flera superchanser, men han fick som ni såg skaplig revansch efter paus.
  • Wayne Rooneys inneboende tro att han en dag ska lyckas chippa in bollen från 15-20 meter. Jag kan inte minnas att han lyckats med det de senaste tio åren. Men, men, man ska ha tro på sig själv. Och det har kaptenen aldrig saknat. 249:e fullträffen i dag, förresten, och vad skulle passa bättre än om han lobbade in #250 i 90:e nästa helg?
  • Daley Blind verkar inte vara en spelare som trivs med att inte spela regelbundet. Den här säsongen har varit hans mest beskedliga i klubben och mot Reading var han off the pace – igen.
  • Readings försvarsspel … vilka ytor United fick! Jakob Stam ser visserligen glad ut på en fotbollsplan lika ofta som Antonio Valencia, men nog hade han fler rynkor än vanligt när han bevittnade detta magplask.

Innan målflaggan:

  • Men visst skulle Ashley ha haft gult för sin filmning och likaväl kunnat ha fått rött direkt för sin tackling i öppningen av andra.
  • Marcos Rojos skada kanske får Mourinho att tänka om angående backvärvningar i januarifönstret. Han verkar ha noll tilltro till Timothy Fosu-Mensah och Tuanzebe är inte med på många samlingar med A-laget så Nilsson Lindelöf-affären, som ju var ”klar”, kanske är back on beroende på hur illa det är med argentinaren.
  • Svenske experten Bosse Peterssons ”Det där är en hälsning som säger en del” efter Rooneys sedvanliga firande mot himlen var dagens mest kryptiska på Viasat.
  • Förutom Rojos skada blev det en perfekt match för Mourinho. Portugisen kunde vila sina nyckelspelare, byta ut Carrick och Mata och slapp omspel. Samtidigt hade han en startelva med nio landslagsspelare och två rutinerade ex-diton. En av de bästa trupper vi haft på länge börjar agera som just detta. Och det kan vi tacka managern för till stora delar.
0 | Eftermatchbetyg, FA-cupen | permalänk

Brace yourselves: Jaap Stam is coming.

Som vanligt inför cupmatcher av den viktigare sorten är spekulationer kring elvan och truppen up for debate, och idag är givetvis inget undantag. Att delta i tre olika cuper och ligan utöver det sliter oundvikligen på vilken trupp som helst, och trots att Mourinho tidigare inte direkt varit känd för massa radikala ändringar och omkast i laget så är viss rotation nödvändig i nuläget. Vilket Mou såklart är medveten om.

Bossen har bekräftat att Romero och Rooney kommer starta idag. Inte direkt överraskande på något sätt. Utöver Eric Bailly som (snart) är på international duty för Elfenbenskusten så ska hela truppen vara tillgänglig. Känns extremt ovanligt men väldigt positivt att i det här skedet av säsongen ha i stort sett hela truppen att tillgå. Jul- och nyårshelgerna innebär alltid ett tufft matchande, främst i ligan, och schemat framöver ser fantastiskt späckat ut. Kan samtidigt knappt minnas senast vi hade hela truppen (ja, förutom Bailly då) redo för spel. Jag menar, för guds skull, inte ens Jones är borta.

Personligen hoppas jag att få återse Shaw igen, från start/inbytt/utbytt känns mindre viktigt. Vill bara ha karln i spel igen och är för övrigt väldigt störd och irriterad över att han aldrig verkar få spela någon längre period utan skador och en helvetes massa rehab. Jag är helt övertygad om att vi har en framtida Unitedlegend i Shaw, men det krävs ju då att människan slutar gå sönder i tid och otid. Mer Luke åt folket, anser jag.

Och på tal om förmodat grusade förhoppningar, i ett parallellt universum där åtminstone någon av mina önskningar gällande startelvan (eller ja, något över huvud taget) slår in får vi kanske även se Fosu-Mensah idag. Känns kanske mindre troligt, men om Mourinho skulle vilja frosta av honom och åtminstone placera på bänken så skulle jag bli glad. Som sagt kommer vi spela matcher i ligan, Europa League, Ligacupen och nu då FA-cupen, allt inom lite drygt en månad så truppen kommer med all sannolikhet behöva luftas rejält, även om Mourinho som vi vet inte är den truppluftande typen.

Intresset för FA-cupen är generellt stort, särskilt i England såklart, men upplever även att svenska (United-) supportrar börjat värdesätta den mer och mer under senare år. För det äldre gardet av United-maniacs verkar den alltid varit viktigt, men har aldrig upplevt att fans i min egen generation känt samma sak. Bortskämda som vi 80-talister varit har FA-cupen på något sätt alltid hamnat lite i skymundan, kanske inte så konstigt när man haft Champions League som ett stående inslag i sin vardag under stort sett hela uppväxten, men jag måste säga att jag alltid älskat känslan inför FA-cupmatcher. Och Giggs gjorde ju inte saken värre. Herregud. Gåshud vid tanken.

Så med anledning av detta skulle det vara enormt glädjande om ett inspirerat gäng kom till start på Old Trafford idag. Man kan alltid diskutera vilka cuper och matcher som bör ”prioriteras” och hur resurser disponeras och spelare fördelas, men ser inget annat än att man går all-in idag. Kan ärligt säga att min koll på Reading i nuläget sträcker sig till att då och då lite old school sådär spana in tabellen på text-tv samt kanske roa mig med lite Jaap Stam-relaterat skvaller, men de går bra i The Championship och huserar i nuläget på en tredjeplats i tabellen. Cup-matcher är alltid en speciell uppgift, och trots vår pågående (och smått otroliga?!) streak finns det väl inte direkt något som talar för att detta kommer bli en enkel upplevelse på något sätt. Är dock positiv överlag och tror stenhårt på seger.

Och bortsett från allt annat så blir det trevligt att återse Mr Stam på Old Trafford. Best of luck idag vänner. Let the streak continue!

0 | United | permalänk