Reservlaget 2020/21: Höga toppar och djupa dalar

Tränare: Neil Wood

Förra säsongen var jag väldigt nöjd med det Neil Wood uträttade. Den här säsongen tycker jag att han i större utsträckning kan kritiseras. Hans arbetsförutsättningar har varit svåra med det väldigt unga laget och många spelare som försvunnit på lån. Samtidigt såg laget stundtals väldigt virrigt ut. Det såg emellanåt ut som att det var elva individer ute på planen.

Framför allt var det tydligt defensivt att laget inte agerade som en enhet. Men det går igen tillbaka till förutsättningarna. Av de tre försvararna som spelade mest var två juniorer och två vänsterbackar. Ofta tvingades Wood spela spelare ur position.

Sammantaget tycker jag fortfarande att han ger ett gott intryck och jag känner att jag litar på hans ledarskap. Han ger beröm när det är motiverat och han kritiserar när det behövs.

Målvakter

Otacksam uppgift.

Ondřej Mastný (U19)

Ondřej Mastný startade nio matcher och blev med den målvakt som fick mest speltid i U23. Han är en talangfull målvakt om än fortfarande misstagsbenägen. Jag tycker mig ändå inte samma potentiella höjd i Mastný som i Kovář.

Övriga

Nathan Bishop (U21) fick slutligen spela några matcher för United men imponerade inte särdeles.

Matěj Kovář (U21) var på ett misslyckat lån och stod inte alls att känna igen när han återvände till United. Är en mycket talangfull målvakt men nästa säsong blir oerhört viktig.

Paul Woolston (U21ET) har av allt att döma gjort sitt i United.

Försvarare

Obalanserat och förvirrat.

Álvaro Fernández (U18)

Hämtad från Real Madrid som andraårsjunior gick vänsterbacken Álvaro Fernández nästan omedelbart in i U23. Han var sensationellt bra i sina första matcher. Då imponerade han med precisa passningar, lyckade dribblingar och solitt defensivt spel.

Tyvärr skulle den formen inte hålla i sig. En potentiell förklaring till det är att han drog på sig covid och kanske inte hämtade sig fullt ut efter det. Han började hur som helst göra misstag defensivt medan han inte alls i samma utsträckning som tidigare bidrog i offensiven.

Fernández spelade mittback i flera matcher. Det är emellertid tydligt att det är vänsterback han ska spela. Hans stora problem är att han är tämligen långsam för att vara ytterback i den moderna fotbollen.

Will Fish (U18)

Nyblivna a-lagsdebutanten Will Fish ser jag faktiskt som en av säsongens besvikelser. Åtminstone under andra halvan av säsongen. Fish inledde säsongen mycket bra och under hösten tyckte jag att han överglänste Teden Mengi.

Under vårsäsongen har han däremot varit en säkerhetsrisk med en uppsjö kostsamma misstag.

Kanske är det så enkelt som att Fish, som den junior han faktiskt är, ännu inte är redo att leda en backlinje på U23-nivån. För uppgiften att leda backlinjen föll på Fish. Nästa säsong gäller det för honom att höja sig ordentligt. Att han har potentialen att göra det är uppenbart.

Övriga

Łukasz Bejger (U19), Luca Ercolani (U21) och Harvey Neville (U19) har lämnat United. Max Taylor (U21) har bekräftat att han lämnar United. Reece Devine (U20) fick mycket speltid men det det skulle inte förvåna om även han testar lyckan annorstädes.

Di’Shon Bernard (U21), Ethan Laird (U20) och Teden Mengi (U19) var utlånade en stor del av säsongen. Bernards framtid i United är möjligen oviss men Laird och Mengi är spelare United har stor tro på.

Mittfältare

Säsongens spelare men saknaden av de utlånade var stor.

Ethan Galbraith (U20)

Att Ethan Galbraith blev kvar i U23 hela säsongen förstår jag inte. Han är nu för bra för den nivån och när en spelare når den nivån har de inte längre någon egentlig nytta av spel i Premier League 2.

Samtidigt har jag svårt att se att Galbraith ska ha någon långsiktig framtid i United. Konkurrensen är helt enkelt för stor. Oavsett behöver Galbraith spela seniorfotboll nu.

Hannibal (U18)

En som däremot borde ha en framtid i Manchester United är Hannibal. Med a-lagsdebuten nu avklarad borde han redan nästa säsong konkurrera om speltid. Den franska mittfältaren utsågs till säsongens U23-spelare i United och jag tycker att det var rätt och riktigt.

Hannibal är mångsidig och behärskar de flesta positionerna framför backlinjen. Bäst är han kanske i en box till box-roll. Med hans vision och passningsfot finns det anledning att spela honom längre bak då han har förmågan att spela bort ett halvt motståndarlag med en passning. Samtidigt kan en sådan roll begränsa hans energi och det är något av hans signum. Han skulle definitivt fungera som en hårt pressande tia.

Jag är övertygad om att Hannibal var den spelare som vann flest frisparkar i Premier League 2. I varenda match blir han nersparkad gång på gång. Det kan ses som en komplimang, då det beror på att motståndarna helt enkelt är rädda för vad han ska göra med bollen.

Det Hannibal behöver arbeta på är disciplinen. Han drar på sig många varningar, ofta för hur han reagerar på tacklingar men också för att han själv tenderar att komma snett när han ska tackla. Att han blir irriterad är samtidigt lätt att förstå och domarna gör alldeles för lite för att skydda honom.

Övriga

Amad (U19) bidrog med fyra mål och tre assists på tre matcher. Att han är för bra för U23 var uppenbart från första bollkontakten.

James Garner (U20) och Dylan Levitt (U21) var utlånade större delen av säsongen.

Mark Helm (U20) och Connor Stanley (U19) kommer mest troligt lämna United medan framtiden är oviss för Charlie McCann (U19). Max Haygarth (U19) har redan lämnat United.

Facundo Pellistri (U20) såg, till skillnad från Amad, ut som en U23-spelare när han spelade i U23. Blev sedan utlånad till Spanien och det är högst oklart vad Uniteds plan för Pellistri är.

Arnau Puigmal (U20) var stundtals mycket bra. Hösten 2020 blev hans bästa period som Unitedspelare. För Puigmal har bekräftat att han nu ska söka sig vidare. Kommer säkerligen att få en fin karriär men jag kan ändå inte föreställa mig att United kommer att ångra att klubben inte satsade mer på spanjoren.

View this post on Instagram

A post shared by Arnau Puigmal Martínez (@arnaupuigmal8)

Anfallare

Namn att lägga på minnet.

Anthony Elanga (U19)

Vår svenska anfallare Anthony Elanga fick så sin a-lagsdebut. Det gick väl inte så värst. Då blev det åtskilliga resor bättre mot Wolves, där han också fick göra mål för Manchester United. Det är vi väldigt många som skulle offra väldigt mycket för att få skriva in på CV:t.

Frågan är vad framtiden har att erbjuda Elanga. Hans kanske största problem är att han är som bäst som vänsterytter och där är det då sannerligen inte enkelt att slå sig in i Manchester United.

Att Elanga ska spela i U23 nästa säsong känns spontant bortkastat. Om det inte kombineras med en perifer a-lagsroll där han får agera inhoppare då och då samt starta någon gång ibland. Jag tror ju inte att han skulle göra mindre nytta än Daniel James, till exempel.

Det Elanga fortfarande behöver förbättra är poängproduktionen. Han bidrog med 11 mål och 4 assists på 20 matcher. Det är bra men det är inte exceptionellt bra.

Joe Hugill (U17)

En som då är desto mer effektiv är Joe Hugill. Förstaårsjunioren gjorde nästan som han ville när han spelade i juniorlaget och blev illa kvickt uppflyttad till U23. Det steget var inledningsvis hur enkelt som helst för den engelska centertanken. I sin första start i U23 gjorde han mål redan efter 66 sekunder.

Säsongens höjdpunkt för Hugill var bortamatchen mot Liverpool där han blev fyramålsskytt. Han spelade bara sex matcher i juniorlaget och bidrog där med sex mål och en assist. I U23 blev det tio mål och två assists på tretton starter och åtta inhopp. Det är extremt imponerande siffror för en förstaårsjunior.

Hugill mattades av lite på våren men sammantaget kan hans debutsäsong i United inte klassas som annat än en succé.

Värvad från Sunderland är Hugill en storväxt anfallare som är målfokuserad utan att bli egoistisk. Såtillvida hans utveckling inte stagnerar skulle jag faktiskt bli förvånad om han inte debuterar i a-laget redan nästa säsong.

Shola Shoretire (U17)

Shola Shoretire utsågs till årets unga spelare i United. Det är väldigt förståeligt men samtidigt obegripligt. För Hannibal, som också är junior, blev ju årets U23-spelare och är därmed per definition bättre än Shoretire. Och de båda spelade precis lika lite i juniorlaget, så det kan inte bero på det heller. Men det kan få bero. Shoretire gjorde en fantastisk säsong och skickades upp i a-laget där han fick känna på gräsmattan i tre matcher.

Att United håller Shoretire högt är det ingen tvekan om och han har alltid spelat över sin åldersgrupp. Att han som förstaårsjunior mer eller mindre skulle skippa juniorlaget var emellertid inget jag hade räknat med. Möjligen kunde jag se framför mig att han skulle vara däruppe och nosa under våren.

Det tog sin lilla tid för Shoretire att hitta rätt i U23. Men framåt november började han bidra med poäng på regelbunden basis. Han testades på alla de fyra offensiva positionerna i en 4-2-3-1-formation och han behärskar alla, även om jag inte kan föreställa mig att han slutar som centerforward.

Trots att Shoretire är en bollbegåvning så är det kanske hans arbetsmoral som imponerar mest. Minst i laget var han också den som var först framme för att stå upp för Di’Shon Bernard när denne blev brutalt tacklad av en Liverpoolspelare. Det kan få sammanfatta Shoretires karaktär.

Nästa säsong gissar jag att Shoretire regelbundet är med i a-lagstruppen. Därifrån kan vad som helst hända men han har alla chanser att vara en Unitedspelare i många år.

Övriga

D’Mani Mellor (U21) var skadad hela säsongen.